Bio: Get Out

Foton copyright (c) UIP Sweden

GET OUT är en film jag sett fram emot. Dels för att den blev en oväntad publikframgång i USA - GET OUT är den första film av en svart debutregissör som dragit in hundra miljoner dollar. Dels för att den kritikerrosades. Men framför allt för att pålitliga vänner och kollegor i utlandet hävdat att det här är en mycket bra skräckthriller.

Jordan Peele är förhållandevis ung, han är född 1979, men han har en lång karriär som skådespelare i främst TV-serier bakom sig. Nu debuterar han alltså som långfilmsregissör, och står även för manus. Och det gör han med den äran.

Peeles film inleds på bästa möjliga sätt. I en suggestiv prolog proomenerar en ensam svart man i ett villakvarter och letar efter sin flickväns bostad. Plötsligt förföljs han av en bil, vars bilradio spelar den gamla slagdängan "Run Rabbit Run". Mannen attackeras och trycks ner i bagageluckan, medan den käcka låten ökar i volym. Redan här kände jag att, jösses, det här kommer att bli bra!

Daniel Kaluuya (SICARIO) spelar den unge fotografen Chris, som ska följa med sin nya flickvän Rose (Allison Williams) till hennes föäldrar, som bor i ett stort, flott hus på landet. Chris är lite orolig, eftersom Rose inte berättat för föräldrarna att hennes kille är svart - Rose är alltså vit. Rose understryker att hennes föräldrar verkligen inte är rasister - men det ska visa sig att Chris har all anledning att vara orolig.

Föräldrarna spelas av Catherine Keener och Bradley Whitford, hon är terapeut med hypnotism som specialområde, han är kirurg. Roses bror (Caleb Landry Jones) är en obehaglig, svettig slyngel med drogad uppsyn. Obehagligare ska det bli: ett stort sällskap anländer för en årlig träff i huset, samtliga gäster är äldre människor - och alla beter sig märkligt.

Märkligast är dock de två personer som arbetar som gårdskarl respektive hushållerska i huset. Båda svarta - båda uppför sig besynnerligt. Lika besynnerligt beter sig en ung, svart man som anländer till sammankomsten tillsammans med en äldre, vit kvinna.

Chris känner förstås att någonting är väldigt, väldigt fel med Roses föräldrar - och övriga människor. Vad är det som pågår?

GET OUT är en bra film. Det är en ganska uppenbart kraftigt inspirerad av FRUARNA I STEPFORD, men tack vare ett bra manus står filmen utmärkt på egna ben, det märks att Jordan Peele haft sitt hjärta i produktionen. Jag tycker att detta är en sympatisk film, på flera sätt. Daniel Kaluuya är sympatisk i huvudrollen, men jag gillar framför alllt att filmen känns en gnutta gammaldags - GET OUT är en film i samma tradition som många 70-talsrysare. Ovannämnda Stepfordfilm, förstås, men jag associerar till mycket annat - till och med till alla de där robusta TV-rysarna som producerades under 1970-talet, varav flera blivit klassiker. Michael Abels står för filmmusiken, även han är debutant i sammanhanget, och det är gedigen musik - och ja, även den känns hämtad från en äldre film. Vilket nuförtiden känns fräscht. Musiken under förtexterna är stämningsfull och imponerar.

Ska jag anmärka på något, är det väl att Chris har en kompis (LilRel Howery) han då och då kontaktar, och som blir något slags comic relief - och den blodiga, våldsamma upplösningen är kanske lite malplacerad, med tanke på att det som föregår den är relativt lågmält.

Men jag klagar inte. GET OUT är en frisk fläkt i skräckgenren. Bra, välgjord, intressant och spännande.

Men! Försök gärna undvika filmens trailer! Jag tittade på den först nu, efter att jag sett filmen, och trailern är fullspäckad med spoilers. Den är snarare ett sammandrag än en trailer.

(Biopremiär 19/4)

Bio: Saving Mr. Banks

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
MARY POPPINS från 1964 är den enda film som fått full poäng och grönt ljus på sajten CAP Alert. CAP-vaddå? utbrister säkert en del av er. CAP Alert. ChildCare Action Project: Christian Analysis of American Culture. En fullkomligt vansinnig sida där där filmer bedöms efter hur pass lämpliga de är för råkristna, hjärntvättade idioter - det vill säga, efter hur pass mycket eller lite anstöt man tar som rättrogen kristen. MARY POPPINS innehåller inget som helst anstötligt och är därför lämplig för precis alla.
Utom för mig. Jag tar anstöt av sådant som MARY POPPINS.
... Fast jag vet faktiskt inte om jag har sett hela MARY POPPINS. Jag har aldrig sett den på bio, däremot har jag fått recensionsex när den släppts på VHS och troligen även på DVD. Jag minns att jag började titta på den, men jag vet inte om jag såg hela filmen. Jag har ett svagt minne av att kassetten var dubbad till svenska och därför osebar, men det troligaste är att jag tyckte att det hela var så äckligt och irriterande att jag snabbt gav upp. En annan Julie Andrews-film jag heller aldrig sett klart, är SOUND OF MUSIC - jag skrattar så mycket att jag inte kommer förbi förtexterna.

Däremot har jag sett John Lee Hancocks film SAVING MR. BANKS, som handlar om inspelningen av MARY POPPINS - eller snarare månaderna innan de spelades in. Och detta är en bra, rekommendabel film. Emma Thompson Golden Globe-nominerades för sin huvudroll som Pamela L Travers; författarinnan som med start 1935 skrev bokserien om Mary Poppins. Filmen börjar med att mrs Travers, efter en längre tids tjatande, låter sig övertalas och reser från trygga London till Kalifornien för att träffa Walt Disney (Tom Hanks), som vill filmatisera de populära böckerna.

Mrs Travers visar sig vara en mycket bestämd dam. En riktig subba, faktiskt. Sur och tvär, ovillig till att samarbeta, lika okunnig som ignorant när det gäller filmskapande - och Walt och hans personal som försöker arbeta fram ett manus och få damen att skriva under kontraktet sliter sitt hår. Det verkar fullkomligt hopplöst. Travers vill absolut inte ha med några sångnummer, än mindre några animerade inslag, hon har tröttnat på färgen rött, så den får inte förekomma (!), mr Banks får inte ha mustasch, och så vidare - och hon hotar hela tiden med att hon ska resa hem. Hennes beteende för mina tankar till Margaret Thatcher!
Parallellt med detta skildras mrs Travers' barndom i Australien och hennes relation till sin kärleksfulle men alkoholiserade far (Colin Farrell). Uppväxten var visst tuff där.

Jag tycker nog att scenerna från Australien stjälper filmen en aning. Visst är de viktiga för berättelsen och PL Travers' karaktär, men det blir lite för smörigt och sentimentalt - på ett sätt som säkert går hem hos den stora publiken. Men annars är det här underhållande. Jag har alltid varit svag för filmer om film och filminspelningar, och det är kul att titta in bakom kulisserna hos Disney. Tom Hanks är bra som Uncle Walt, miljöerna känns realistiska, liksom det tidiga 1960-talets Disneyland. Bra är även Bradley Whitford, BJ Novak och Jason Schwartzman som Don DaGradi och bröderna Robert och Richard Sherman; de hårt prövade killarna som skrev manuset till- och sångerna i MARY POPPINS. Favoritskådisen Paul Giamatti har en mindre roll som sympatisk chaufför. Emma Thompson är strålande och borde tilldelats en Oscar för sin prestation.
En kul detalj är att filmen inleds med den logotype Disney använde för femtio år sedan.

(Biopremiär 14/3)

-->

Bio: The Cabin in the Woods

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Långfilmsdebuterande Drew Goddards THE CABIN IN THE WOODS har fått otroligt bra kritik i USA och England, framför allt i genrepressen. Recensenterna har öst lovord över filmen; högsta- eller nästa högsta betyg. Samtidigt har de flesta påpekat hur svårt det varit att redogöra för innehållet och motivera sina omdömen utan att förstöra den överraskande handlingen. Självklart blev jag nyfiken - och nu har jag sett filmen.

Goddard har skrivit manus tillsammans med Joss Whedon, som även producerat, ett faktum som förstås trissade upp förhoppningarna hos fanboys världen över. Alla verkar ju älska Joss Whedon och allt han gör. Förväntningarna blev högre allteftersom åren gick, då THE CABIN IN THE WOODS tvingades tillbringa några år på hyllan. Filmen spelades in 2009, men då MGM råkade ut för ekonomiska problem, släpptes den inte - inte förrän nu. Chris Hemsworth, som har en av huvudrollerna, hann alltså bli världsberömd som Thor innan Goddards film, som gjordes tidigare, väl nådde biodukarna.

Jag blev lite konfunderad och skeptisk när jag såg den första trailern. Ett gäng unga vuxna åker ut till en stuga i skogen, där de råkar ut för de gamla vanliga EVIL DEAD-upptågen - men vi ser samtidigt hur allt som sker verkar kontrolleras från något slags topphemligt kontrollrum. Hmm. Vad går det ut på?

Jo, det stämmer att det sitter en massa människor i vita rockar i en underjordisk central. Richard Jenkins och Bradley Whitford spelar två av de anställda. De pratar om att man misslyckats i Stockholm ("Svenskar kan man inte lita på") och de förbereder dagens arbete med vad-det-nu-är. Det finns en massa korridorer och ståldörrar i centralen, och rummet de slår sig ner i är försett med stora bildskärmar och kontrollpaneler. Vad håller de här männen på med?

Samtidigt som vi presenteras för dessa mystiska män, lär vi känna en grupp ungdomar. Eller unga vuxna. "Kids" omnämns de som i filmen, men de är allt lite för gamla för det. Och det är det gamla vanliga gänget. Sportfånen (Hemsworth), hans sexiga flickvän (Anna Hutchison), den ständigt pårökte stollen (Fran Kranz), den rejäle studenten (Jesse Williams) och oskulden - det vill säga The Final Girl (Kristen Connolly). Alla skräckfilmsklichéerna. Och det är det som är meningen, det är poängen med hela filmen.

Detta gäng ska bege sig till en stuga i skogen (därav titeln!) för att partaja, och jodå, rucklet ser precis ut som det i THE EVIL DEAD. Därinne sker i princip samma saker som i Sam Raimis klassiker - vi får till och med se hur en källarlucka plötsligt öppnas av sig själv. Och när gänget går ner i källaren, hittar de en massa fascinerande och otäcka prylar. I EVIL DEAD var det The Book of the Dead och en bandspelare. Här hittar de fler saker - och tydligen är det en av dessa som sätter igång den mardröm kidsen får uppleva. Inom kort omringas stugan av yxbeväpnade kannibalzombies, och därefter blir det bara värre. Och folket i det underjordiska kontrollrummet har alltså något med allt detta att göra.

THE CABIN IN THE WOODS är verkligen en film som vänder sig till skräckfilmsfans. I synnerhet till de som hunnit med att se en fruktansvärd massa skräckfilmer. Jag har ingen aning om huruvida dagens femtonåringar, de som inte är hardcore skräckfans, faktiskt har sett eller ens känner till THE EVIL DEAD, HELLRAISER och de oräkneliga andra filmer det refereras till - men vi som kan våra skräckfilmer och alla klichéer har hejdlöst roligt under filmens gång. Det här är både en hyllning till genren och en ohämmad lek med alla klyschor.

Är det här en skräckfilm? Nej, jag tycker inte det. Jag tycker att Goddards film är skitrolig, jag skrattade mer än när jag såg THE DICTATOR; för mig är detta en ren komedi. Men jag skulle inte bli förvånad om unga tonåringar som inte sett så mycket skräck och inte är speciellt intresserade av genren som sådan faktiskt kommer att tycka att det är lite otäckt emellanåt - och hoppa till när det bjussas på splatter och chockscener. Utan att avslöja för mycket måste jag nämna att slutscenerna är in i helvete blodiga! Ja jävlar, vad blodet sprutar. Tyvärr lite för mycket CGI, men ändå.

Ska jag invända mot något, är det att jag tycker att just slutet blir aningen för utdraget. Och jag listade faktiskt ut vad det hela går ut på långt innan det avslöjas (och jag måste därmed skrota en gammal filmidé jag närt). Men i övrigt är THE CABIN IN THE WOODS enastående underhållande; det här är den roligaste och vildaste skräckfilmen sedan Sam Raimis DRAG ME TO HELL! Tjoflöjtskräck av bästa märke, gjort med stor kärlek till genren. Pluspoäng för tosingen som har bensinmacken som figurerar i början. ännu ett plus för den bisarra scenen med kalaskexet och varghuvudet. Minuspoäng för brist på motorsåg, men antalet yxor är desto större. Två bara bröst, ett avhugget huvud, och Sigourney Weaver i strikt dress. Vintage Nine Inch Nails medan eftertexterna rullar.

Den som tror att THE CABIN IN THE WOODS är en filmatisering av Laura Ingalls Wilders "Lilla huset i stora skogen" kommer att få sitt livs chock.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 18/5)