Bio: Dungeons & Dragons: Honor Among Thieves

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sweden

När jag växte upp kände jag ingen som spelade rollspel. Jag kände heller inte till någon som spelade rollspel. Eventuellt kan några nördiga killar som gick teknisk linje ha spelat rollspel, men det är bara en tanke jag fick nu, mer än 35 år senare. Rollspel var för mig bara något konstigt jag läst om. Jag brukade beställa den danska seriebutiken Fantasks kataloger, och längst bak i dessa fans det brädspel och rollspel. Jag fattade aldrig riktigt vad rollspel var. Sitter folk runt ett bord och låtsas vara olika gestalter? Leker de teatersport utan att skämmas?

Jag tycker fortfarande att det låter jättekonstigt. Samtidigt noterar jag att en del vänner och bekanta, de flesta yngre än jag, spelade - och spelar - rollspel. Ett par vänner till mig har ett förlag som ger ut böcker om gamla spel, och dessa verkar sälja som smör. I min värld är ämnet så smalt att jag tycker att efterfrågan måste vara minimal, men jag har uppenbarligen helt fel. Alldeles just nu slog det mig förresten att ett par av mina vänner började illustrera åt det svenska spelföretaget Äventyrsspel i slutet av 80-talet.

Det mest kända rollspelet, Dungeons & Dragons, släpptes första gången 1974. DUNGEONS & DRAGONS: HONOR AMONG THIEVES är den fjärde D&D-filmen. Jag har sett den första, som kom år 2000. Den floppade totalt på bio i USA. Jag tror inte att den gick upp på bio i Sverige, jag såg den på DVD, och det enda jag minns är att den var väldigt dålig och såg billig ut. Den andra- och tredje filmen gjordes för kabel-TV i USA, och släpptes på DVD i andra länder.

DUNGEONS & DRAGONS: HONOR AMONG THIEVES är regisserad av duon John Francis Daley och Jonathan Goldstein, som även varit med och skrivit manus. De har tidigare gjort ETT PÄRON TILL FARSA: NÄSTA GENERATION, vilket inte är något att skryta med. Innan jag såg filmen hade jag inte sett trailern. Jag visste ingenting om den. Jag förväntade mig ett vanligt, svulstigt fantasy-äventyr - och jag gillar inte traditionell fantasy. Jag tycker inte alls om Peter Jacksons Tolkien-filmer, ingen av dem. Jag slutade titta på GAME OF THRONES efter ett par avsnitt. Jag gillar bara fantasyfilmer om barbarer; sword & sorcery-filmer. Filmer som är som Westerns med svärd.

Döm om min förvåning när DUNGEONS & DRAGONS: HONOR AMONG THIEVES visar sig vara en komedi! Jag läser att den har jämförts med GUARDIANS OF THE GALAXY, vilket är en ganska bra liknelse.

Handlingen i den här filmen är en enda röra och jag tappade tråden på en gång. Filmen inleds med en massa exposition, där olika länder, världar, folkslag, varelser och namn på gestalter rabblas upp. Är det meningen att vi ska komma ihåg allt det här? Är allt det här välkänt för de som spelar rollspelet? Förvirringen vad gäller handlingen fortsätter genom hela filmen.

... Däremot kom jag på mig med att skratta åtskilliga gånger. Jag skrattade till redan när filmens två hjältar presenteras, de två tjuvarna Edgin (Chris Pine) och Holga (Michelle Rodriguez). De sitter i fängelse och Edgin fördriver tiden med att sticka tumvantar. Förutom att vara tjuv är han trubadur. Holga är mest butter och tuff, och hon äter mycket potatis - så här mycket potatis på film har vi inte sett sedan TURINHÄSTEN.

Vi får i tillbakablickar veta att Edgins fru dödats av en av de Röda Trollkarlarna och att hans unga dotter Kira (Chloe Coleman) tagits om hand av Edgins och Holgas jovialiske tjuvkollega Forge (Hugh Grant). Edgin och Holga rymmer från fängelset och beger sig av för att återförenas med Kira, och för att hitta en magisk manick som kan väcka Edgins hustru till liv igen.

Det visar sig att Forge gått och blivit den onde och mäktige lord Neverwinter, och han blir inte helt nöjd när han återser Edgin och Holga. Äventyr följer när de letar efter den där magiska manicken och fler ansluter sig i sökandet - en amatörtrollkarl som heter Simon (Justin Smith), en behornad tjej som heter Doric (Sophia Lillis) som kan förvandla sig till olika djur, och en snubbe som heter Xenk (Regé-Jean Page) och som jag inte minns vad han har för funktion.

Det händer en massa saker och jag vet inte riktigt varför, folk har olika krafter och magiska egenskaper, de verkar hela tiden få nya när sådana behövs. Det känns som om de har hittat på storyn allteftersom. Filmen är alldeles för lång med sina två timmar och femton minuter, och den slutar väldigt amerikanskt med att predika hur viktigt det är med att vara en familj.

... Men som sagt: jag skrattade flera gånger när jag såg filmen. Chris Pine är rätt charmig som parodi på en tvålfager, uppsluppen hjälte, något han gjort förr. Hugh Grant verkar ha kul som Forge, han är glad och ond samtidigt, som om William Thacker i NOTTING HILL drabbats av en psykos. Simons värdelösa trollkonster är lite lustiga. Roligast är Bradley Cooper, som dyker upp en liten stund som Holgas före detta pojkvän. Han är liten - lite mer än en meter hög, och det ser väldigt roligt ut. Plötsligt kommer hans nya flickvän in, hon är en jätte på över två meter. Estetiskt sett finns här en hel del pampiga vyer. Filmen är inspelad i Irland och på Island, men det mesta är förstås fusk och datoranimerat.

Jag vet inte riktigt vad jag ska sätta för betyg på det här. Det här är liksom ingen bra film. Men eftersom jag skrattade och inte hade alltför tråkigt tycker jag att en tvåa är lite för lågt. Om mitt betygssystem gått från 1 till 10, hade jag satt en fyra. Så, trean här under är tveksam.

 

(Biopremiär 29/3)

Bio: Licorice Pizza

Foton copyright (c) SF Studios

Jag ser att jag visst bara recenserat en Paul Thomas Anderson-film här på TOPPRAFFEL! - THE MASTER, som kom 2013. Den var inte speciellt bra, tyckte jag. I min recension skriver jag att den har "en tendens att bli irriterande, pretentiös och irriterande pretentiös". Det brukar ofta vara så med Paul Thomas Anderson. Jag har inte sett alla filmer han gjort. BOOGIE NIGHTS gillade jag när den kom, men jag har inte sett om den sedan dess. PUNCH-DRUNK LOVE tyckte jag var rätt obehaglig. THERE WILL BE BLOOD lider av sanslöst överspel av Daniel Day-Lewis. INHERENT VICE från 2014 år jag inte sett. PHANTOM THREAD från 2018 har jag missat totalt, den måste ha smugits up på bio. Trots alls positiva recensioner visste jag inte vad jag skulle förvänta mig av LICORICE PIZZA. Ännu en ittiterande pretentiös filmfestivalfilm?

Låt mig säga det på en gång: LICORICE PIZZA är en fullkomligt underbar film! Den här filmen är smått fantastisk. Jag satt med ett leende genom hela filmen - det låter kanske lite banalt och fantasilöst, men det här är en film man blir glad av. Det är en upplyftande film.

Denna udda dramakomedi utspelar sig i San Fernando Valley 1973. 25-åriga Alana (som spelas av 30-åriga Alana Haim) jobbar som assistent till en fotograf som tar skolfoton. På en skola träffar hon på den 15-årige Gary (debuterande Cooper Hoffman, som är 19 och son till Philip Seymour Hoffman). Den kaxige Gary blir ögonblickligen förälskad i Alana och börjar stöta på henne. Hon tycker att han är jobbig, men inte helt ointressant - dock är hon ju tio år äldre. Han är ett barn. Trots detta låter hon Gary övertala henne att träffa honom på hans stamkrog.

Gary är barnskådespelare. Han har gjort ett par långfilmer och en del reklam. Hans mor är hans manager. När Gary måste flyga iväg till ett märkligt TV-program i New York, får modern förhinder. Istället följer Alana med som förkläde. En av de andra skådisarna på resan börjar omedelbart att stöta på Alana, vilket Gary inte gillar.

Gary är en företagsam ung man. När han får syn på en vattensäng i en butik, startar han omgående ett företag som säljer sådana. Alana säger upp sig hos fotografen för att istället sälja vattensängar med Gary. Gary må vara framåt och låtsas vara vuxen, men han är fortfarande bara 15, med allt vad det innebär. Den tuffa Alana är judinna, bor hemma hos sina föräldrar, och hon upplever tillvaron som rätt jobbig och förvirrande.

Vad som följer är den vingliga historien om det omaka paret Gary och Alana, det är uppenbart kära i varandra, men de tar inte steget fullt ut - och åldersskillnaden är ett hinder. Filmen är ganska episodisk, när de här två och deras kompisar rör sig bland en lång rad märkliga och excentriska typer.

Sean Penn spelar en galen filmstjärna som bara pratar i repliker från sina filmer. Se på fan om hans kompis inte spelas av Tom Waits! Bradley Cooper är skön som Barbra Streisands pojkvän Jon Peters, hans ser ut som hela Bee Gees på en gång, och är bindgalen. John Michael Higgins driver en japansk restaurang och har olika japanska fruar, som han pratar med på engelska med japansk brytning. Maya Rudolph dyker upp i en scen.

Till en början ger kanske LICORICE PIZZA intryck av att vara ännu en tonårsfilm, tack vare de unga huvudpersonerna, men filmen utvecklas snabbt till något annat. De många rollfigurerna är ofta så skruvade att den här filmen blir något slags surrealistisk romantisk komedi om ett par som aldrig lyckas få ihop det. Dialogen är jättebra, alla skådisarna är bra, flera enskilda scener fick mig att skratta högt. Det är rätt gulligt, och de sista minuterna skulle kunna vara hämtade ur en romantisk komedi från 90-talet. 

Det här är den strålande film.

 

 

 

(Biopremiär 18/3)

DVD/Blu-ray/VOD/Disney+: Nightmare Alley

NIGHTMARE ALLEY (Disney)

1946 utkom William Lindsay Greshams roman "Nightmare Alley". Ett år senare filmatiserade Edmund Goulding boken, Tyrone Power gjorde huvudrollen, och i Sverige hette filmen MARDRÖMSGRÄNDEN. Jag har inte sett denna film, versionen från 1947 alltså, men nu finns det ännu en version, regisserad av Guillermo del Toro. del Toros film sägs vara en ny adaption av romanen, snarare än en nyinspelning av 40-talsfilmen.

Guillermo del Toro. Hm. När jag såg hans NIGHTMARE ALLEY kom jag att tänka på att han har en hel del gemensamt med Terry Gilliam. Dessa herrars visuella stil; filmfoto och färgskalor, är ibland likartade, och de brukar båda ägna sig åt det fantastiska, helt eller delvis. Men det de har mest gemensamt är nog att deras filmer sällan är ... jättebra. De är bägge uppburna filmskapare, de har gjort några filmer jag tycker är rätt bra (och några jag tycker är usla) - men det känns alltid som om det är något som fattas i deras filmer. Det är ytterst sällan jag känner för att se om filmer av Guillermo del Toro och Terry Gilliam, även om det händer med några decenniers mellanrum. Jag funderar på varför jag tycker så, och kommer fram till att det nog beror på att dessa två regissörer nog går lite vilse i sina stora, konstnärliga visioner - och glömmer bort vissa mindre detaljer som gör handlingen engagerande. Bisarra upptåg och visuella fyrverkerier är inte allt.

Stora delar av NIGHTMARE ALLEY utspelar sig på en kringresande cirkus, med tillhörande freak show - ett ämne som passar del Toro som handen i handsken. Enligt Bly-ray-skivans baksidestext ska filmen handla om hur Bradley Coopers manipulativa rollfigur Stanton Carlisle slår sig samman med den lika lömska psykiatern Lilith Ritter (Cate Blanchett) för att svindla de rika i New York. Detta stämmer - men det dröjer en timme innan Stanton träffar Lilith.

NIGHTMARE ALLEY är berättelsen om en lurendrejares uppgång och fall, och det är en skildring av nöjesvärldens mörkaste sidor. Det är tidigt 40-tal. Stanton Carlisle anländer till en kringresande cirkus, där han får anställning. På cirkusen, vars direktör spelas av Willem Dafoe, finns en massa underliga typer, och Stanton lär känna en sierska spelad av Toni Collette. Hon lär Stanton de trick som krävs för att lura i folk att man verkligen har övernaturliga förmågor. Stanton får ihop det med en elektrisk dam, spelad av Rooney Mara, och de lämnar cirkusen.

Två år senare är Stanton en framgångsrik underhållare i New York - han uppträder med förbundna ögon och kan berätta de mest häpnadsväckande saker om societetsfolket i publiken. Han tjänar bra med pengar. Men, så dyker doktor Lilith Ritter upp, och Stantons liv tar oväntade vändningar. 

"Action/thriller" står det på omslagets baksida. Nja ... Action lyser med sin frånvaro. NIGHTMARE ALLEY är ett kriminaldrama med betoning på drama. Det är en vansinnigt snygg film, det här, men flotta scenerier, flott foto, och en tilltalande färgskala. Men - filmen är åt helvete för lång. Versionen från 1947 varande en timme och 50 minuter, vilket var långt för den tiden. Guillermo del Toros film varar två och en halv timme, den är alltså 40 minuter längre. Hans film känns lite episodisk och alldeles för ojämn. Först under den sista timmen börjar det bli intressant och lite spännande - men det här engagerar inte fullt ut. Med undantag för Rooney Mara, är alla rollfigurer osympatiska och lömska, Bradley Cooper har ingen större utstrålning i rollen, och därför blir det lite segt och halvtrist att titta på det här i två och en halv timme. Det spelar ingen roll hur snygg filmen är. Här finns dock ett flertal riktigt bra inslag, flera bra skådisar hittas i mindre biroller, och filmen är förstås helt okej. Men - jag lär inte se om den i första taget.

NIGHTMARE ALLEY gick inte speciellt bra på bio i USA. Dels berodde detta förstås på pandemin, men även på att det här inte är en bred publikfilm. Då släppte Guillermo del Toro ut sin film på bio en gång till - denna gång i svartvitt! Om den gick bättre denna andra gång vet jag inte. 

Förresten, är det någon som vet varför "geek" översätts med "stasse" i den svenska texten? Ett ord jag aldrig hört.     

 

 

Bio: The Mule

Foton copyright (c) Warner Bros.

Jag har en kompis som tycker att jag ska se Clint Eastwoods förra film; THE 15:17 TO PARIS, i studiesyfte. Filmen ligger på Netflix, men jag har ännu inte fått tummen ur röven och sett den. Den lär vara makalöst usel och se ut som en film av någon som aldrig tidigare gjort film. Det är ju rätt märkligt, med tanke på att Eastwood regisserat många riktigt bra filmer de senaste femtio åren.

Fast långt ifrån alla hans filmer är bra, eller ens minnesvärda. Faktum är att jag helt glömt bort filmen han gjorde innan Parisfilmen; SULLY. Den var väl rätt okej, men slätstruken. Ännu en amerikansk hjältefilm med Tom Hanks. Och finns det någon som överhuvudtaget kommer ihåg en film som heter LIVET EFTER DETTA? Jag recenserade den 2011, men kan inte dra mig till minnes en enda scen.

När Clint Eastwood 2009 gjorde huvudrollen i sin film GRAN TORINO, var vi många som trodde att detta skulle bli hans sista filmroll. Rollen kändes som ett tack och adjö till skådespelarkarriären. Men där sket vi oss på tummen. 2012 dök Clintan upp igen i baseballdramat TROUBLE WITH THE CURVE, som jag inte har sett. Det var inte Clintan själv som regisserade, och jag tror att den släpptes direkt på DVD här i Sverige. Baseball är ju inget som lockar publik i Sverige, oavsett vem som har huvudrollen.

... Och nu är Clint Eastwood tillbaka framför kameran igen. Han har även stått bakom samma kamera och regisserat. THE MULE är inspirerad av en artikel om Amerikas äldste knarkkurir; en 90-årig veteran från andra världskriget, som smugglade droger på 1980-talet. Eastwoods film är framflyttad till nutid och många detaljer är antagligen ändrade en hel del.

Genren är kriminaldrama. Tonen är, tja, bitterljuv. Temat är försoning. Berättelsen blir ibland lite sentimental, ofta är den rätt rolig; det sistnämnda beror på Clint Eastwood och hans rollfigur. Clintan, som fyller 89 i vår, spelar den 90-årige Koreaveteranen Earl Stone. Earl har vigt större delen av sitt liv åt blommor. Just det: blommor. Han har försummat sin familj; sin fd hustru (Dianne Wiest) och sin dotter (Alison Eastwood, autentisk dotter). Earl åker runt på blomstermässor och vinner priser och har sig.

Plötsligt en dag går det inte längre bra för Earl. Pengar har tagit slut och han tjänar inga nya. Efter att han vräkts från sitt hus, får han ett tips av en av sin dotterdotters (Taissa Farmiga) vänner. Tipset är av det kriminella slaget. Minst sagt. Han ska frakta droger åt en mexikansk kartell. Earl gillar att köra bil, så han tackar ja till uppdraget. Och vem skulle väl misstänka en 90-årig gubbe? I synnerhet inte en vänlig gubbe som stannar på vägen för att hjälpa medmänniskor, eller bara för att prata.

Bradley Cooper och Michael Peña spelar två DEA-agenter som försöker stoppa knarksmugglingen, Laurence Fishburne gör deras chef. Snaran börjar dras åt. Earl tjänar enorma summor och bjuds hem till en mexikansk knarkkung (Andy Garcia) för att partaja lite.

Vi får se Clint Eastwood dansa disco. Vi får även se honom ligga halvnaken i en säng tillsammans med mexikanska toplessbrudar, och jag tänkte, nä, det vill jag inte se, och tack och lov får vi inte se mer där. En frukostscen med Eastwood och Cooper är riktigt bra.

Jag får nog säga att jag gillar THE MULE. Filmen är verkligen inget speciellt, den är bara ett drama i mängden - men jag tycker att den är trevlig. För att vara kriminalfilm är den inte spännande, men det är inte det som är grejen. Det här är lågmält och handlar mest om en man som vill göra rätt för sig i slutänden av sitt liv. Clint Eastwood ser verkligen ut att vara så gammal som han är, många av hans repliker är riktigt roliga. Han är en sympatisk knarkkurir.

Men det var ju värst rent vad Andy Garcia blivit tjock!

Betyget är kanske lite tveksamt, men jag känner för att vara snäll idag.

(Biopremiär 25/1)

Bio: Guardians of the Galaxy Vol. 2

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Jag gillade verkligen James Gunns GUARDIANS OF THE GALAXY, som kom 2014. En Marvelfilm byggd på en serietidning jag aldrig läst. Gunns film är så som jag vill att alla nya STJÄRNORNAS KRIG-filmer ska vara, men inte är. Ett frejdigt rymdäventyr med färgstarka gestalter och massvis med humor - rolig sådan.

Självklart hade jag rätt stora förväntningar på GUARDIANS OF THE GALAXY VOL. 2. James Gunn har åter skrivit manus och regisserat. Tyvärr lämnade jag salongen aningen besviken.

Filmen inleds på jorden år 1980, och minsann om inte gamle, goe Kurt Russell genast dyker upp - digitalt manipulerad, så att han ser ut som han gjorde 1980. Han vänslas med en tjusig blondin, och det avslöjas att dessa två år rymdhälten Peter Quills (Chris Pratt) föräldrar. Inte nog med det - Russells rollfigur heter Ego och visar sig vara utomjording. Den minnesgode kommer ihåg att den förra filmen inleddes med att Quill, som liten pojke, kidnappades av rymdvarelser efter att hans mor dött.

37 år senare har Universums väktare ställt till det för sig, och de tvingas fly från den uppretade Ayesha (Elizabeth Debicki) och hennes guldfärgade folk. Under flykten dyker plötsligt Ego upp och avslöjar vem han är, det vill säga Quills far - och nu ser förstås Russell ut så som han gör idag. Peter Quills vänner; Gamora (Zoe Saldana), Drax (Dave Bautista) och Rocket (Bradley Cooper gör tvättbjörnens röst), blir förvånade - Quill har allltid hävdat att han är son till David Hasselhoff, som har en talande bil.

Ego tar gänget till sin pampiga planet, men där visar det sig att saker och till inte står rätt till.
En rad nya rollfigurer introduceras - Pom Klementieff är Egos assistent Mantis, Sylvester Stallone har en väldigt liten roll som Stakar Ogord, Michelle Yeoh och Ving Rhames har ännu mindre roller, de figurerar några sekunder - och troligen kommer de att få mer utrymme i nästa film. Michael Rooker är tillbaka från förra filmen, liksom Groot (Vin Diesel gör rösten), som nu är en bebis alla tycker är bedårande.

Efter filmens prolog följer kreativa förtexter - och därefter radas en massa väldigt skojiga scener och repliker upp. Mycket är jättekul. Men - storyn är inget vidare. Filmen känns nästan som ett gammalt avsnitt av STAR TREK: de är på en mystisk planet, och för att bekämpa ondskan, måste de förstöra kraftkällan. Så fort det inte skämtas, och så fort det inte är action, blir det lite saggigt. Peter Quills relation till- och kamp mot Ego blir aldrig speciellt engagerande, tvärtom är det rätt ointressant och trist.

Att låta filmen vara två timmar och sexton minuter är oförlåtligt, och det känns som om slutstriden pågår en halvtimme - vilket den kanske också gör.

De många actionscenerna är dock bra, filmen är snygg, och det är som sagt ofta jättekul. Synd att Stallone inte är med i mer än två-tre scener.

Marvel brukar ju alltid slänga på en eller två bonusscener under, eller efter, eftertexterna. GUARDIANS OF THE GALAXY VOL. 2 fläskar på med hela fem bonusscener! Och eftertexterna i sig är rätt kul.

Stan Lee har en cameo, och minsann om han inte dyker upp två gånger.

Det här är inte dåligt, men det är inte så bra som det borde ha varit.

(Biopremiär 26/4)

Bio: War Dogs

Foton copyright (c) Warner Brothers
Först THE DOGS OF WAR med Christopher Walken. Sedan svenska topprafflet WAR DOG. Och nu: dramat WAR DOGS av Todd Phillips, som regisserade de tre BAKSMÄLLAN-filmerna och DUE DATE. Det här är en film som förvisso är lite smårolig här och var, men man ska absolut inte förvänta sig en komedi.
WAR DOGS, vars filmaffisch är en pastisch på den till SCARFACE, bygger på en artikel i Rolling Stone, men enligt en brasklapp i eftertexterna, har namn och händelser ändrats av dramaturgiska skäl. Miles Teller spelar David Packouz, en ung kille på tjugo-någonting, som försörjer sig som massör; han åker runt och masserar rika gubbar i Miami. Han har det lite knapert, han gillar att röka på, och han har en söt flickvän (Ana de Armas) - eller om det nu var fru. På en begravning träffar David sin barndomsvän Efraim Diveroli (Jonah Hill), en burdus, osympatisk, högljudd kille, som sysslar med lagom lagliga affärer - han köper upp vapen som han säljer på internet. Och så gillar han att röka på.
David och Efraim slår sig samman för att göra stora affärer: de ska sälja vapen till amerikanska armen. David ljuger för sin tjej och säger att de ska sälja sängkläder, och så åker de iväg till Jordanien, eftersom en sändning italienska Berettas på väg till Irak har fastnat där. Med hjälp av en smugglare kör de vapnen över gränsen i en lastbil. Killarna gör stora pengar på detta, de köper flotta bostäder och drogerna flödar. Efraim älskar filmen SCARFACE och beter sig som dess huvudperson Tony Montana.

I Las Vegas träffar de på den lika märklige som skumme Henry Girard  (Bradley Cooper), som påstår sig kunna hjälpa duon att sälja ammunition till AK-47:or till Pentagon. Enorma summor hägrar, men nu börjar jobbet bli riktigt farligt - och komplicerat.
Jag hade inte hört talas om de här affärerna tidigare och jag har ingen som helst aning om hur mycket som är sant av det som sker i filmen. Att dessa två unga stoners, så som de skildras i filmen, verkligen klarade av att utföra det de gjorde känns osannolikt, men man ska aldrig säga aldrig. Uppenbarligen har det hänt, även om det inte gick till exakt som i Phillips' film.
Eftersom det här är en amerikansk film som bygger på verkliga händelser, som handlar om affärer, och som utspelar sig i modern tid, hade jag förväntat mig något i stil med förra årets kritikerrosade THE BIG SHORT - det vill säga hysteriskt snabba klipp, oavbruten kultsprutedialog, och en massa svårbegripliga fakta som sprutar fram. Tack och lov är det inte en sådan film Todd Phillips gjort. Förvisso inleder han med slutscenen; ett grepp jag aldrig gillat, men han berättar rakt och traditionellt utan krusiduller. David agerar berättarröst, det är han som är centralgestalten.

WAR DOGS är en bra film, men inte mycket bra. Efraim är en extremt osympatisk och jobbig kille, vilket gör det lite svårt att engagera sig i huruvida han lyckas eller ej med sina förehavanden. En del scener som säkert är avsedda att vara roliga, är inte speciellt kul - vilket nog beror på att jag inte tycker det är kul med konstant grovt språk och drogkonsumtion; något amerikaner verkar tycka är helfestligt. Dock är det här en intressant film som är väl värd att se. Ämnet är lika fascinerande som skrämmande. Än mer skrämmande om det verkligen är barnsliga pundare som hanterar sådana här affärer.
Den svenska översättaren verkar inte veta vad "rounds" betyder - i den svenska texten står det "askar". Således blir det fullkomligt vansinnigt när det står att huvudpersonerna ska leverera 100 miljoner askar AK-47-ammunition, istället för patroner ...

 







(Biopremiär 19/8)


-->

Bio: Joy

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

För att vara en film som nominerades till tio Oscars, var David O Russells förra film AMERICAN HUSTLE inte alltför bra. Jag kommer inte ihåg så mycket av den, mer än att jag blev besviken på den. Russells nya film JOY lär jag nog inte heller vårda i mitt minne.

Flera av skådisarna från AMERICAN HUSTLE återkommer i JOY, som bygger på historien om tjejen som uppfann den självurkramande golvmoppen Mirace Mop; en "shoppingsuccé" vi känner igen från gamla fina TV-shop. Ah, gamla TV-shop - programmet som alltid rullade på nätterna när man satt uppe och kollade på skräck på VHS.

Enligt uppgift lanserades Miracle Mop 1990, men av mode och teknik att döma, är det väldigt tidigt 80-tal i JOY. Knappt ens det. 25-åriga Jennifer Lawrence spelar Joy, som är frånskild med barn. Hennes före detta make Tony (Édgar Ramirez) bor i källaren, där han sjunger schlagers. I sängkammaren huserar Joys knäppa, och även hon frånskilda, morsa (Virginia Madsen iförd härligt fula glasögon), som tillbringar dagarna med att titta på TV-såpor. En dag knackar det på dörren; det är Joys farsa (Robert De Niro), som blivit utslängd av sin nya fru. Han flyttar in, men börjar genast att dejta den rika Trudy (Isabellla Rossellini). Joys mormor (Diane Ladd) agerar berättarröst.

Första halvan av filmen består mest av att dessa ganska osympatiska personer bråkar och skriker. Jag upplevde handlingen som ganska ofokuserad och tyckte mest att det var lite irriterande.

Halvvägs in uppfinner så Joy sin mirakelmopp, och filmen tar en ny vändning. Här förvandlas den till en klassisk amerikansk framgångssaga: den fattiga tjejen av folket får en idé, lånar ihop pengar, satsar allt, luras, går på en smäll, gör oväntad succé, luras igen, går på fler smällar, innan den stora framgången. Nej, detta är ingen spoiler. Vi vet ju att Joy lyckades - vi såg hennes pryl säljas på TV-shop. Några kanske till och med köpte moppen.

Bradley Cooper står högst upp, mellan Lawrence och De Niro, på filmaffischen. Det dröjer ungefär halva filmen innan han dyker upp, eftersom det är han som äger TV-kanalen som lanserar moppen. Han låter sig genast charmas av Joy och visar sig vara en schysst kille när allt kommer omkring. Hans kanal använder sig oftast av kändisar för att demonstrera produkterna; Joan Rivers (gestaltad av dottern Melissa Rivers) flimrar förbi, men Joy vill själv stå framför kamerorna.

För att använda ett slitet uttryck: JOY är okej. Grundstoryn är rätt kul och fascinerande, och filmen är inte alltför tråkig. Ibland är den till och med rolig. Men det här är inget jag kommer att se om, eller komma ihåg. Skådespelarinsatserna må vara utomordentliga, men för mig är detta bara ett drama i mängden.

(Biopremiär 25/12)

Bio: Bränd

Foton copyright (c) Scanbox

Avdelningen för matfilmer. Och kockfilmer. Det har kommit en del sådana de senaste åren. De senaste var väl Lasse Hallströms småputtriga 100 STEG FRÅN BOMBAY TILL PARIS och den rätt dåliga CHEF. Nu är det dags för ännu en; BRÄND, i regi av John Wells, som gjorde EN FAMILJ.

Jag tycker om att äta mat, men jag är inte speciellt intresserad av mat. Jag skulle aldrig få för mig att titta på alla dessa matlagningsprogram på TV, och ärligt talat tycker jag att det är rätt fånigt med dyra rätter på lyxrestauranger. De gånger jag hamnat på finare restauranger och fått jönsiga rätter, har jag alltid tänkt "Tur att det inte är jag som betalar". Jag tycker inte att mat ska vara en upplevelse; en liten resa. Mat ska vara gott - och mättande. Jag tycker om min flickväns kokkonst. Jo, jag hjälper till i den mån jag kan. Jag hanterar rått kött (det tycker hon är äckligt att göra), jag hackar grönsaker, jag kryddar kyckling. Det blir mestadels husmanskost. Det är trots allt det som är godast.

I BRÄND spelar Bradley Cooper mästerkocken Adam Jones, försedd med två Michelinstjärnor, men som sumpade sin karriär i Paris. Han söp ner sig, knarkade loss, och hamnade i New Orleans dar han tog ett skitjobb. Efter att ha hållit sig ifrån sprit och droger i ett par år, far han till London för att börja om på ny kula. Han letar upp den rike hotellägaren Tony (Daniel Brühl) som han känner sedan gammalt, och innan man hinner tänka "Vänta nu, hur fan gick det här till?", har den illa omtyckte Adam startat en lyxkrog och är på jakt efter en tredje stjärna.

Adam, en rollfigur som delvis bygger på Gordon Ramsay, handplockar sin personal och hittar den ensamstående modern Hélène (Sienna Miller), som han tycker kastar bort sin talang. De bråkar och skäller på varandra. Hon hatar de arrogante, odräglige Adam. Kommer de två att bli förälskade i varandra vad det lider?

En väldig massa kända skådespelare medverkar i BRÄND. De flesta har minimala roller. Omar Sy spelar en fransk kock i Adams kök (och Bradley Cooper talar faktiskt flytande franska), Emma Thompson gör en doktor som Adam besöker med jämna mellanrum, hon kontrollerar att han är drogfri. Hon bär också märkliga klänningar som får henne att se ut som ett hus. Alicia Vikander är med i två scener som inte fanns med i manus. Uma Thurman spelar brittisk matkritiker, är med i två korta scener, och har nästan inga repliker.

BRÄND innehåller alldeles får många handlingstrådar och rollfigurer, Regissör Wells gör inget av det här. Allting blir märkligt rumphugget. Allting går för snabbt, ingenting får tid på sig att utvecklas. Väntan på besök på anonyma representanter från Michelinguiden skulle kunna innebär ett spänningsmoment, liksom det faktum att Adam är skyldig en gangster en massa pengar - men detta bara  försvinner i den spretiga röran.

Skådespelarna gör bra ifrån sig, men med undantag för den stackars hårt prövade Tony och Emma Thompsons doktor, är alla mer eller mindre osympatiska eller för ointressanta. Folk dyker upp och försvinner. Filmen är inspelad på plats i London, men av någon anledning har man inte gjort något av detta faktum. Exteriörbilderna är få, det är oftast natt, och när man inte ser Tower Bridge eller Waterloo Bridge, skulle man kunna ta det för New York, eller någon annan amerikansk storstad. Enligt IMDb är detta komedi och drama - men komedin får man verkligen leta efter.

Men matlagningen, då? Blir man hungrig? Nä, inte precis. Det här är inte matporr som i vissa andra matfilmer. Det ser mer besatt- snarare än passionerat ut när Adam Jones lagar mat. Och ja, det är små jönsiga rätter han tillagar.

Nu har jag förresten recenserat sju filmer med Alicia Vikander. Snittbetyget på dessa är 2,3. Hon får allt skärpa sig!

(Biopremiär 6/11)

Bio: American Sniper

Foton copyright (c) Warner Brothers
Förra veckan hade den flerfaldigt Oscarsnominerade THE IMITATION GAME Sverigepremiär, och nu kommer Clint Eastwoods AMERICAN SNIPER; nominerad till sex Oscars, däribland Bästa film och Bästa manliga huvudroll.
Första gången jag hörde talas om Chris Kyle var 2013, då han 38 år gammal blev ihjälskjuten av en krigsveteran som led av posttraumatisk stress. Eastwoods film bygger på Kyles bok om sitt liv som krypskytt i Irak, och Kyle står faktiskt listad som en av filmens samproducenter.
En nu död bekant till mig; en gammal biografmaskinist som politiskt befann sig långt ut på vänsterkanten, brukade säga att han inte förstod sig på Clint Eastwood. Eastwood själv har gjort sig känt för att stå långt till höger, ibland har han ansetts vara reaktionär - men många av de filmer han regisserat, i synnerhet på senare år, har varit humanistiska skildringar. Chris Kyle gick under smeknamnert Legenden, och jag misstänkte att AMERICAN SNIPER skulle bli en traditionell amerikansk hyllning till en krigshjälte och till USA:s soldater - ungefär som den bitvis kväljande LONE SURVIVOR. Så är dock inte fallet.
Bradley Cooper spelar Chris Kyle (och visar sig dessutom vara hyfsat porträttlik), som växte upp i Texas med en dominant machofar. Farsgubben lärde sönerna att jaga, han var hård och straffade barnen med stryk, och familjen var förstås religiös. Chris levde cowboyliv och tävlade som rodeoryttare innan han efter den 11:e september 2001 tog värvning.
Skildringen av Kyles utbildning till krypskytt är som förväntat en orgie i förnedring av rekryterna; endast de tuffaste blir kvar som Navy SEALs. Samtidigt träffar Kyle sin blivande fru Taya (Sienna Miller), som han snart bildar familj med. Kyle skickas till Irak, där han under sammanlagt cirka 1000 dagar skjuter över 160 fiender, mer än någon annan amerikansk krypskytt - ett faktum som alltspå gör honom till legend.

För att få ett bättre dramaturgiskt driv i filmen, har storyn ett par tydliga skurkar bland fienden - den sadistiske Slaktaren, som har ett bra skurkutseende och som gillar att borra i folk med borrmaskin, och en krypskytt som tidigare tävlat i OS för Syrien. En stor del av filmen handlar om jakten på de här två, jag vet inte hur pass viktiga de var i verkligheten, eller om de ens existerade.
Emellanåt hänfaller filmen åt traditionell krigsaction, prat om att Amerika är The Greatest Damn Country in the World, och rakryggade amerikanska soldater som gör honnör hit och dit - men under filmens gång blir Chris Kyle allt mer psykiskt skadad av upplevelserna. Han tvingas skjuta kvinnor och barn, hans vänner skadas eller dör, och när han slutligen återvänder hem för gott, är han traumatiserad, går i terapi, och försöker sedan hjälpa andra krigsveteraner - och det var alltså en sådan som dödade honom.
Någon på Facebook, jag minns inte vem, skrev att Clint Eastwoods storhet ligger i att han bara filmar det han behöver visa; inga krusiduller och komplicerade grepp. Det är rakt på sak, utan att för den delen kännas slentrianmässigt. AMERICAN SNIPER innehåller ett par intensiva scener, bland annat när Kyle tvekar inför att skjuta småpojkar vilka kanske kan bära på vapen.

Jag tvekar lite grann vad gäller betyget. En stark trea eller en svag fyra? Det får nog bli det sistnämnda ändå. Just för de intensiva scenerna, ett ganska gripande slut, för ett gott hantverk, och för fina skådespelarinsatser. Återigen står Clintan själv för delar av filmmusiken, och det låter som det brukar - han klinkar lojt på ett piano: Pling ... Pling ... Pling ... Filmen avslutas med autentiska bilder från Chris Kyles begravning.
AMERICAN SNIPER är förresten den enda Clint Eastwood-film som ger Marvel Comics credit i eftertexterna! I en scen i början sitter en soldat och läser ett nummer av serietidningen The Punisher. Senare ser vi hur Kyles gäng har sprayat Punisherdödskallen på uniformer, stridsvagnar och patronmagasin - och truppen går under namnet Punishers.

(Biopremiär 23/1)
-->

Bio: Guardians of the Galaxy

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Ett problem många superhjältefilmer - och filmer baserade på seriefigurer rent allmänt - råkar ut för, är att väldigt många människor, ja, de allra flesta, inte har en aning om vad det är för figurer man gjort film om. Och då handlar det inte bara om de mest obskyra hjältarna - nej, en stor majoritet av biopubliken världen över, även i USA, hade aldrig hört talas om Iron Man, Thor, Daredevil med flera innan det kom filmer om dem.

Sedan har vi de seriefigurer och serietidningar som är rätt okända även för oss som gillar- och läser serier. Jag själv har till exempel aldrig läst Guardians of the Galaxy från Marvel Comics. Jag har bara hört talas om serien och jag minns att många pratade om figuren Rocket Raccoon, som fick en egen miniserie 1985. Superhjältegruppen Guardians of the Galaxy - vilken snarare är en grupp rymdäventyrare än superhjältar - dök första gången upp 1969 i tidningen Marvel Super-Heroes! nummer 18, och figurerade sedan i en rad olika antologitidningar. Medlemmarna i gruppen skiftade, 1990 fick de en egen tidning, och denna nya långfilm bygger på den upplaga av galaxväktarna som presenterades 2008.

GUARDIANS OF THE GALAXY, i regi av James Gunn (SLITHER), som även skrivit manus tillsammans med Nicole Perlman, är antagligen årets mest hypade film - och jag måste säga att jag sett fram emot den här filmen. Den lovade gott - den gav intryck av att vara den typ av rymdäventyr jag saknat väldigt länge; ett lättsamt rymdraffel i samma tradition som den första STJÄRNORNAS KRIG från 1977. Jag ville - och vill för övrigt alltid - gärna återuppleva den där härliga känslan jag var uppfylld av efter att ha sett STJÄRNORNAS KRIG på bio för första gången, den där gången på 70-talet.

... Och ja, bitvis infann sig faktiskt just den känslan. James Gunn har nämligen fått ur sig en väldigt tillfredställande film; en film som i stort lever upp till hypen, som har betingat goda recensioner - och som har fått världens (galaxens?) befolkning att vallfärda till biograferna.

Hur filmen förhåller sig till den tecknade serien kan jag inte uttala mig om, men det hela börjar 1988 och den åttaårige Peter Quills mor dör i cancer. Bärande på sin walkman med ett blandband med 70-talshits rusar lille Peter förtvivlad ut ur sjukhuset - och råkar just då hastigt, lustigt och framför allt oväntat bli upplockad av ett rymdskepp. 26 år senare kallar Peter sig för Star-Lord och har blivit en legendarisk intergalaktisk bandit. Åtminstone ser han sig själv som legendarisk.

Peter Quill, som nu spelas av Chris Pratt, är på jakt efter en metallbehållare som innehåller en kraft så mäktig att den kan förinta planeter. Efter en inledning klart inspirerad av JAKTEN PÅ DEN FÖRSVUNNA SKATTEN får Quill tag på prylen - men blir genast påkommen av slemma rymdvarelser och flyr. Den onde Ronan (Lee Pace) vill åt kraften för att kunna, just det, förinta planeter, och skickar iväg den tuffa Gamora (Zoe Saldana) för att leta upp Quill. Även tvättbjörnen Rocket (Bradley Cooper görs rösten) och hans kompis, trädet Groot (Vin Diesel gör rösten) tänker leta upp Quill, som har en stor prissumma på huvudet.

Det bär sig inte bättre än att Quill, Gamora, Rocket och Groot har oflyt hela högen och kastas i fängelse. Där träffar de råskinnet Drax (Dave Bautista), vänskap uppstår, och tillsammans rymmer de för att leta upp behållaren med den farliga kraften.

GUARDIANS OF THE GALAXY är minst sagt ett tjoflöjtäventyr. Det går vilt fram, tempot är högt, det hela håller en sympatisk, humoristisk ton, och alla inblandade verkar ha roligt. Det känns lite grann som om någon fått för sig att göra en långfilm om den där tavernan i STJÄRNORNAS KRIG. Persongalleriet i den här filmen är inspirerat och vansinnigt, detaljerna är många - så pass många att man lär tvingas se om filmen för att uppfatta allt. Jag kom på mig med att antingen sitta och titta på detaljer i bakgrunden och därmed missa annat, eller tvärtom - titta på de personer som pratar i förgrunden och missa bonusskämten i bakgrunden.

Den gode Star-Lord är ett riff på Han Solo, en härligt gammaldags hjälte - samtidigt som han är väldigt egen och inte speciellt heroisk. Han är självisk och konstant avspänd, vad som än händer. I övriga roller syns bra folk som Michael Rooker, Glenn Close, Benicio Del Toro och John C Reilly - och kultfilmsvänner lär lyfta på ögonbrynen när allas vår Lloyd Kaufman; bossen på Troma, plötsligt dyker upp som statist i bakgrunden under två sekunder!

Tyvärr är jag inte odelat jättepositiv till filmen - GUARDIANS OF THE GALAXY går nämligen i precis samma fällor som de flesta andra liknande filmer. Den innehåller nämligen alldeles för långa och plottriga strider - i synnerhet rymdskeppsbataljerna blir för utdragna och det blir ibland lite svårt att se vad det är som sker i bild, med horder av farkoster som susar omkring som mygg - självklart i 3D. Och när även folk som jag, som gillar action, klagar på att det blir för mycket action, ja, då är det ju något som är fel. Och jag irriterar mig även på en del dialog som i amerikansk tradition smetar på med prat om att de är en familj, och att familjen är det viktigaste av allt. Hitlåtarna från 1970-talet på ljudspåret tillför inte så mycket, men visst är det lite kul att Blue Swede nämns i dialogen, och att hjältarna gör sig redo för strid till "Cherrybomb" med Runaways.

... Men dessa invändningar till trots är GUARDIANS OF THE GALAXY en av årets absolut häftigaste filmer. Den är kul, underhållande, väldigt, väldigt snygg, har ett coolt persongalleri - och jag ser fram emot nästa film, som ska komma 2017.

Jodå: även om Stan Lee inte hade något med serieversionen att göra, dyker den gode Lee som vanligt upp i en liten cameo, Josh Brolin figurerar kort som Thanos - och för den som sitter kvar under eftertexterna väntar en fullkomligt fantastisk och synnerligen oväntad cameo i en liten bonusscen. Denna bonusscen är nästan bäst i hela filmen!

(Biopremiär 1/8)

Bio: American Hustle

Foton copyright (c) Noble Entertainment

I februari 2013, nästan på dagen för exakt ett år sedan, hade David O Russells DU GÖR MIG GALEN! svensk biopremiär. Det var en film som uppmärksammades för att den nominerades till en massa Oscars och plockade hem en av dem, och för att den i Sverige fick en osedvanligt jönsig titel - i original heter filmen SILVER LININGS PLAYBOOK. Själv blev jag lite besviken på filmen. Den var inte alls så bra och rolig som jag förväntat mig; som så många hävdat att den är. Ypperliga skådespelarinsatser, men rollfigurerna är osympatiska och lite obehagliga.

AMERICAN HUSTLE, David O Russells nya film, har fått hela tio Oscarsnomineringar och till större delen lysande kritik. Handlingen och trailern lovade gott - men precis som fallet var med den förra filmen, blev jag allt lite besviken. Filmen är löst baserad på verkliga händelser; enligt en ironisk, inledande textskylt inträffade faktiskt en del av det vi ska få se.

Christian Bale och Amy Adams är de två bedragarna Irving Rosenfeld och Sydney Prosser. Året är 1978, de två lever i lyx, men så får de FBI på sig. Bradley Cooper spelar FBI-agenten Richie DiMaso - en mycket ovanlig och besynnerlig agent. För att undvika straff, tvingas Irving och Sydney att jobba för DiMaso. Som de skickliga bedragare de är ska de infiltrera New Jerseys politiska värld och dess maffia. Jeremy Renner spelar en charmig politiker som FBI fått upp ögonen för.

Ett uppdrag som är svårt redan från början blir ännu svårare på grund av en del andra faktorer - främst Irvings lynniga fru Rosalyn (Jennifer Lawrence). En härlig white trash-slampa som inte vet hur man för sig och som kan få för sig att att göra precis vad som helst. Som att stoppa in en glasform med foliepapper i mikrovågsugnen ("Ingen säger åt mig vad jag inte får göra!").

Samtliga skådisar här är väldigt bra. Förutom de ovan nämnda, se vi bland andra Louis CK, Michael Peña och allas vår Anthony Zerbe från KISS MEETS THE PHANTOM OF THE PARK. Robert De Niro har en minimal roll och nämns inte i rollistan. Filmens soundtrack är väldigt bra. En del coola låtar och övrigt filmmusik av Danny Elfman.

... Men jag tycker inte att AMERICAN HUSTLE är speciellt rolig. Irving Rosenfeld har en fantastisk överkammad flint, men den är inte rolig hur länge som helst. Richie DiMaso har papiljotter för att få ordning på sin frisyr. Damerna har fullkomligt fantastiska urringningar i sina klänningar, de går ända ner till naveln. Bra grejor och enbart möjligt på 70-talet. Idag hade 25-åriga moralister skrivit långa, upprörda insändare.

De här är en extremt pratig film och ofta övergår pratandet till skrikande. Det bråkas mycket - ja, nästan konstant. Och jag tycker allt att det blir lite påfrestande i två timmar och arton minuter. Jo, detta är också en sådan där evighetslång film biograferna fylls med nuförtiden. Ibland skrek folk på varandra så länge att jag glömde bort vad det hela gick ut på.

De flesta av rollfigurerna är osympatiska och jag kände ofta för att de Jennifer Lawrence subba smisk på gumpen.

AMERICAN HUSTLE är en sevärt film. den är snygg och lyckas fånga 70-talet, och den är säkert värd ett par skådespelaroscars - men jag hade väntat mig något mer och något roligare.

(Biopremiär 21/2)

Bio: Baksmällan del III

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige/Warner Bros.
Ibland händer de konstigaste saker. Som att biografpersonalen klantar sig och kör igång pressvisningen en halvtimme innan utsatt tid, inför en enda person - som kommit i tid av misstag, eftersom han glömt den korrekta tiden. Mina kollegor, som liksom jag anlände ett par minuter innan utsatt in, gick in och såg återstoden av filmen. Inte jag. Jag kan ju inte recensera en film om jag missat det första 25-30 minuterna. Så jag gick istället på den fullsatta premiären på Royal.
Jag hade förståtts redan sett ett större antal recensioner och kommentarer om Todd Phillips nya film, det är ju svårt att undvika. BAKSMÄLLAN DEL III anses vara sämt i serien, om många ifrågasätter om det kan kallas komedi över huvud taget. Således var mina förväntningar lågt ställda.
... Men det hade de nog varit ändå. Den första BAKSMÄLLAN är en fantastiskt rolig film, den överraskade på flera sätt. I BAKSMÄLLAN DEL II upprepade Phillips storyn från första filmen, men förlade handlingen till Thailand, och ändrade tonen på ett lite märkligt sätt. Filmen var mörkare, allvarligare, och kändes ibland mest som en gritty thriller.

I den tredje filmen agerar Alan (Zach Galifianakis) huvudperson. Jag har i de tidigare filmerna, främst i tvåan, ifrågasatt denna rollfigur - varför hans "bästa vänner" Phil (Bradley Cooper), Stu (Ed Helms) och Doug (Justin Bartha) umgås med honom till att börja med. Alan är så socialt misanpassad man kan vara, han är som från en annan planet, det går inte att ha honom i möblerade hem - medan de övriga i gänget; The Wolfpack, är fettiga, sansade personer.
Nå, efter att Alan köpt sig en giraff, som omkommer i en trafikolycka, och efter att Alans far gått bort, beslutar sig vänner och familj för att skicka Alan till ett hem där han kan få pykiatrisk vård. Phil, Stu och Doug kör iväg med honom - men självklart går saker och ting inte som de tänkt sig. Den lika vansinnige som knasike kinesiske skurken mr Chow (Ken Jeong) har rymt från ett fängelse i Bangkok, och och gangsterbossen Marshall (John Goodman) vill hitta både Chow och de guldtackor han blivit bestulen på. Marshall letar upp The Wolfpack, kidnappar Doug och skickar iväg resten för att jaga tag på Chow. Och, ja, så blir det action och äventyr.

Ärligt talat: det här är inte så illa som jag förväntat mig. Det är inte bra, men det går att titta på. Å andra sidan är det möjligt att stämningen i salongen smittade av sig. Jag tyckte att öppningsscenerna med giraffen och begravningen var rätt roliga, samt ett par scener med Melissa McCarthy, men i övrigt är det inte kul alls; det är snarare en rak actionfilm. Men de andra i publiken, mest ungdomar, tyckte att allting var hur kul som helst! De skrattade nästan oavbrutet och de skrattade åt allt Alan gjorde. Kommentarer från publiken på väg ut lät "Fan va cool den va!" och "Skitkul, ju!". Jag vet inte, hade de bestämt sig för att tycka att den är rolig? De ville skratta? Eller tyckte de verkligen att det var skitkul?
Ingen aning. Hade detta däremot varit en fristående film, eller första delen i en ny filmserie, hade jag kanske sett på filmen på ett annat sätt. Har finns varken en svensexa eller en baksmälla.

Vad som är lite irriterande är, att eftertexterna bryts efter ungefär en minut och då kommer en bonusscen. En fullkomligt hysteriskt rolig scen som går i samma stil som originalfilmen. Och jag undrade: varför startade inte Phillips sin film med denna scen? För nu vill jag veta vad som händer efter detta, hur de reder ut det som händer. Och det lär inte bli någon fjärde film.
Vågar vi förresten hoppas på en BRIDESMAIDS DEL II?

(Biopremiär 31/5)