Tänk att folk betalade pengar för den här serietidningen

När jag var barn på 1970-talet köpte vi enorma mängder tablettaskar. Ja, inte bara min familj, förstås, utan svenskar rent allmänt. Tablettaskar var en stor grej och det fanns hur många olika sorter som helst. Försvann en sort, kom två nya. De var som hydran.

Många populärkulturella företeelser fick en egen tablettask. Det behövde inte ens vara figurer som var populära. Det är fullt förståeligt att det fanns tabletter vars askar pryddes med Kalle Anka, eller Pelle Svanslös, eller Drutten och krokodilen ...

... Men Kalle Kula?

Kalle Kula var lite unik på den svenska tablettaskmarknaden. Som barn undrade jag vad det var för figur. Jag såg honom enbart på tablettaskar. Jag tror aldrig att jag fick tag på serietidningen Kalle Kula.

För det handlade om en serietidning med fotbollsserier. Kalle Kula hade en egen serietidning. Den kom ut med tretton nummer mellan 1973 och 1974. I samma veva lanserades tabletterna - men dessa överlevde betydligt längre än tidningen. Jag vet inte hur länge det gick att köpa Kalle Kula-tabletter, och det är svårt att kolla upp, Cloetta listar inte sina gamla produkter på webbsidan, men jag minns det som att tablettasken fanns under resten av 70-talet - och kanske till och med in på 80-talet. Att Kalle Kula varit en seriefigur var det ingen som kom ihåg.

För ett par månader sedan köpte jag ett begagnat nummer av Kalle Kula. Nummer 5/1974. Fem spänn fick jag ge för tidningen.

Jag läste tidningen i badet. Och herregud.

Tänk att den här 36-sidiga tidningen såldes i butiker runt om i landet! Folk betalade pengar för den! Den femma jag pröjsade 46 år senare var ett groteskt överpris. Enligt en valutaomräknare motsvarar omslagspriset 2:25 cirka 14 kronor i dagens penningvärde.

Serietidningen Kalle Kula kvalificerar sig som en av de absolut sämsta serietidningar som kommit ut i Sverige - och jag utgår från att övriga tolv nummer håller samma låga kvalitet som nr 5/74.

På sidan två, omslagets insida, återfinns fyra skämtteckningar av Bekåson, vars fullständiga namn är Björn Bekåson. Det finns inte så mycket att säga om dessa, liknande teckningar återfanns i oräkneliga tidningar under 70-talet. I redaktionsrutan längst ner på sidan läser jag att det var Lars Mortimer, Bobos och Hälges skapare, som var redaktör för tidningen.

På den tredje sidan serveras numrets första Kalle Kula-avsnitt: "Kalle Kula möter Texas Rangers". Det första jag tänkte på var hur svårt det var att se vad de enkla, men professionellt utförda, teckningarna föreställer. Detta beroende på den fullkomligt vansinniga färgläggningen. "Serier i fyrfärg!" eller "Serier i fyra färger!" stod det ibland på omslagen till tidningar på 70-talet. I Kalle Kula har man tagit fasta på "fyra färger". Grönt, rött, blått, gult. Samt något slags hudfärg, förutom svart och vitt. Det hade förstås kunnat funka om färgläggningen gjorts känsligare, men man har bara fläskat på. Och inte blir det bättre av att i stort sett samtliga sidor lider av grav misspassning. Det ser ut som om serien har färglagts av ett litet barn.

... Å andra sidan verkar seriens manus ha skrivits av ett litet barn.

Alltså, vad är det här?

Kalle Kulas lag Målgårdens BK ska möta ett lag från Texas. Amerikanerna är beväpnade med revolvrar och kastar lasso. Enda sättet för Målgårdens BK att slå motståndarlaget är att klä ut sig till indianer, och skjuta pilbåge och slangbella. Domaren godkänner detta. Målgården vinner. Slut.

Det här är så osannolikt dåligt att klockorna stannar. Det är ofattbart att någon kommit på storyn, och ännu mer ofattbart att serien accepterades, trycktes, och skickades ut till butiker för försäljning. Ett andra avsnitt med Kalle Kula ligger sist i tidningen. Det är inte bättre.

Kalle Kula var ett försök att skapa en sportvariant av 91:an. Den gjordes på beställning av Semic. På SerieWikin läser jag att serien gjordes på initiativ av Albert Bonnier jr själv. Själva serien gjordes av Bob Heinz, pseudonym för tysken Wilhelm Hermann Heinz (1923-1984).

Bob Heinz var ett relativt stort namn hemma i Tyskland. Han började sin karriär 1943 med att rita vykort åt nazisterna. Inget jobb att skryta med. 1949 tog han sig namnet Bob Heinz och började rita illustrationer till en rad tidskrifter. Han skapade serier som Jerry der lustige Cowboy och den populära Pit und Alf.

Omslag av Bob Heinz.

På 1960-talet började Bob Heinz jobba för svenska Williams Förlag, och senare för Semic. Han ritade en rad episoder av barnserien Lajban, och åt Lajbans egen tidning tecknade han även Morris efter manus av Bengt-Åke Cras, en man mest känd för sina många ungdoms- och kioskböcker.

En av Bob Heinz många serier.

Ja, och så gjorde han alltså Kalle Kula, en serie som även kom att publiceras i tidningen Lilla Fridolf, men som är mest känd för att under många år ha prytt en tablettask.

I Kalle Kula återfinns även en biserie, som är betydligt mer intressant än Kalle Kula. Bosse Banan heter den. Vid en första anblick trodde jag att det var en brittisk serie från IPC, men så är inte fallet.

I original heter serien Appie Happie. Det var en holländsk dagspresserie som startade 1967, då kallad Appy Happy, och som gick i holländska dagstidningar under många år. I Sverige verkar man ha tagit fasta på att huvudpersonen gillar bananer och döpt honom efter detta.

Den komiska fotbollsserien Appie Happie gjordes av Dick Bruijnestein (1927-2012), som kallade sig Dik Bruynestein, eller bara Dik. Bruijnestein debuterade 1947 och under sin långa karriär ägnade han sig mest åt sport. Han ritade sportserier, han illustrerade sporttidningar, och han startade upp tidningar. Han arbetade även med sportprogram på TV, och han var aktiv fram till sin död.

Bosse Banan är faktiskt en rätt lustig serie, lite märklig, men trevlig. Tyvärr visade det sig att avsnittet fortsätter i nästa nummer, så jag fick inte veta hur det går.