Serier: Fantomen 2019

FANTOMEN 2019
Bokförlaget Semic

Jag blev allt lite besviken när årets julalbum med Fantomen slutligen trillade in. När jag var barn på 1970-talet fick jag på morgonen varje julafton Fantomens julalbum, som då innehöll amerikanska söndagsäventyr av Lee Falk och Sy Barry, publicerade i grälla färger. Jag klagade inte, det var ju Fantomen, och jag älskade dessa julalbum. När 70-tal blev 80-tal slutade jag få julalbum, och jag köpte sällan sådana själv.

För ett decennium eller två sedan övergick man till att fylla Fantomens julalbum med repriser på Team Fantomens svenska äventyr, ett tilltag jag uppskattade. Stort format och färg var kanske inte alltid till seriernas fördel, men äventyren var bättre än de amerikanska. Som bonus började man dessutom lägga till gamla julalbum i sin helhet.

Men så kom då årets julalbum, och det innehåller inga Team Fantomen-serier, utan ett tvådelat dagsstrippäventyr från 2005, tidigare publicerat på svenska i Fantomen 2005 och 2006 - "Gudarnas tempel". För manus står Tony DePaul, medan de första stripparna; de första sex sidorna i albumet, tecknats av George Olesen och Keith Williams, innan Paul Ryan tog över.

Själva handlingen är rätt okej - en tysk kvinna med brutala hantlangare är på jakt efter något väldigt mystiskt som göms på Fantomens hemliga ö Eden, det är lite Indiana Jones eller Tomb Raider över det här. Klassiskt äventyrsstuk. Berättarmässigt är det dock lite styltigt. Det tar en evighet för äventyret att komma igång, flera sidor i början ägnas åt att skildra hur skurkar och Fantomen dyker i vattnet utanför Eden utan att det händer speciellt mycket.

George Olesen & Keith Williams.

Olesen och Williams var antagligen det sämsta team som jobbat med dagstidningsserien. Det ser ärligt talat för jävligt ut. Paul Ryan, som gick bort 2016, var bättre, men lite småtrist.

Efter "Gudarnas tempel" följer Fantomens julalbum från 1969, "Havsmonstret", med manus av Bill Harris och teckningar av Bill Lignante. Detta är ett charmigt ryckigt och förvirrat äventyr - vilket beror på att det inte är ett äventyr, utan fyra som har redigerats ihop till 31 sidor. Serierna är hämtade från King Comics' amerikanska serietidning, och är "Delilah" (ursprungligen 24 sidor i The Phantom nummer 23, som kom 1967), "The Terror Tiger" (11 sidor i The Phantom 21, 1967), "Diana's Deadly Tour" (15 sidor i The Phantom 28, 1967), och "The Treasure of Bengali Bay" (13 sidor i The Phantom 21, 1967). Den svenska versionen har fler rutor per sida än den amerikanska serietidningen, och den är återgiven i lingonsylt, det vill säga svart, vitt och rött, och inte i färg.

Bill Lignante.

Sist i 2019 års julalbum hittar vi en helt ny serie som publiceras för första gången, den sex sidor långa "Bengalis öga". Det är den nye Fantomentecknaren Anthony Spay som skrivit och ritat, han fick lite hjälp manusbiten av Fantomens svenske redaktör Mikael Sol. Det finns egentligen inte så mycket att säga om serien, det är en kort och enkel historia. Däremot är Spay en trevlig bekantskap. Han har redan haft med en längre serie i Fantomentidningen, och snart - hoppas jag - kommer ett fett, tredelat äventyr att publiceras i den australiska tidningen. Det vet jag med bestämdhet, eftersom det är jag som skrivit manus till serien. Jag har sett de två första delarna, och sidorna är jättesnygga. Ni som gillar Vråkarna blir förhoppningsvis inte besvikna!

Anthony Spay.

Serier: Julalbum X 5, svenska humoravdelningen

ÅSA-NISSE 2019
av Bengt Linder och Gösta Gummesson
91:AN KARLSSON 2019
av Nils Egerbrandt
KRONBLOM 2019
av Gunnar Persson
LILLA FRIDOLF 2019
av Rune Moberg och Torsten Bjarre
UTI VÅR HAGE 2019
av Krister Petersson
Bokförlaget Semic

Som så många andra sålde jag jultidningar när jag var barn på 1970-talet. Jag gick aldrig in för att sälja speciellt mycket, och jag fick inte lov att sälja till folk jag inte kände - för vad skulle hända om de plötsligt inte ville ha det de beställt? Istället besökte jag släktingar, som bjöd på kakor och lemonad.

Jag minns att jag hade några kompisar som knappt lyckades sälja någonting alls. Idag finns det tydligen en uppsjö företag och förlag man kan välja mellan om man vill sälja jultidningar. Som jag minns det fanns det bara två när jag var barn: Jultidningsförlaget och Fem Förlag. De kompisar som sällan lyckades sälja något representerade Fem Förlag. Kunderna frågade "Har du Nitti-itt Karlsen?", och det hade de inte. "Har du Kronblom då? Julstämning?" Det hade de inte heller. Fem Förlag hade mest "vanliga" böcker och seriealbum. Självklart var ett seriealbum från Carlsen, som Fem Förlag erbjöd, oftast betydligt bättre än en traditionell jultidning, men det var ju de gamla trotjänarna köparna ville ha. Jag sålde för Jultidningsförlaget, som hade de klassiska titlarna.

Jag har läst några av årets julalbum, vilka jag nu ämnar recensera. Låt mig börja med att ta upp albumen med de två figurer jag själv ägnar väldigt mycket tid åt, eftersom jag är manusförfattare till dessa serier - om än inte till innehållet i dessa två album.

ÅSA-NISSE
Jonny Nordlund, som sedan några år tillbaka ritar Åsa-Nisse lite då och då, står för fram- och baksida till Åsa-Nisses julalbum. Innehållet är dock av Bengt Linder och Gösta Gummesson. Serierna är odaterade, men det handlar om 1960-talet, kanske tidigt 70-tal.

Jag brukar hävda att jag gillar Bengt Linders bisarra tolkning av Åsa-Nisse - men ska jag vara riktigt ärlig har jag nu tröttnat på hans avsnitt. Linder, som alltså stod för manus, skrev närmast surrealistiska historier, helt utan tillstymmelse till logik. Episoderna är oftast sjövilda, men väldigt simpla. Linders serier har repriserats ett tag i 91:ans egen tidning, samt i tidningen Humorkavalkad, och i början kändes det fräscht och festligt - men nu är det mest tjatigt. Dock är det onekligen charmigt när Nisse utan närmare förklaring tänker leva som Tarzan i en trädkoja.

91:AN KARLSSON
Den utomordentlige 91:an-tecknaren Gert Lozell står för omslaget till 91:ans julalbum - och lustigt nog innehåller Gerts bilder ett skämt jag själv använder i en julserie i nya numret av 91:an-tidningen. Inuti albumet hittar vi i vanlig ordning enbart ensidesavsnitt av Nils Egerbrandt från Året runt.

Tidigare i år läste jag samtliga 91:ans julalbum utgivna mellan 1981 och 1991. Efter ett tag blev det lite märklig läsning. Ensidorna publiceras inte kronologiskt, och ibland dyker de efter några år upp i repris.

2019 års julalbum innehåller några serier som är daterade mellan 1990 och 1994, men många är odaterade - och det är fullkomligt omöjligt att gissa när de är gjorda. Egerbrandts version av serien såg i princip alltid likadan ut, det är ingen större skillnad på 1960- och 90-tal, varken tecknings- eller innehållsmässigt. De som är daterade 1994 skulle lika gärna kunna vara daterade 1974.

Kvalitén är rätt ojämn - ibland är det smålustigt, ibland är det nästan obegripligt. Rättare sagt: jag förstår poängen, men det blir mest tunt och märkligt. De längre episoderna i serietidningen är betydligt bättre.

KRONBLOM
Kronblom är en serie jag förr brukade hoppa över, eftersom den såg så krattig ut. Numera tillhör jag seriens fans - efter att jag faktiskt började läsa avsnitten. I 91:ans tidning repriseras just nu avsnitt från 80-talets andra hälft, och det känns som om Kronblom peakade då. Det är ofta väldigt roligt på ett synnerligen eget sätt. Jag tror inte att någon utanför släkten Persson kan ta över den här serien. Humorn är speciell och oefterhärmlig.

Detta julalbum innehåller dock ensidor ur Allers ursprungligen publicerade 1999-2000. Veckotidningsversionen av Kronblom är svagare än serietidningsversionen. Precis som i fallet 91:an blir det ibland lite tunt. Men det är trivsamt att läsa Kronblom. Av någon anledning är Kronbloms julalbum klammerhäftat och tunnare än de andra, bara 36 sidor, omslaget inkluderat.

LILLA FRIDOLF 
Jag brukar berömma mig med att jag är den ende i Sverige som recenserar julalbum - men i senaste numret av Bild & Bubbla (vilket för övrigt innehåller en artikel av mig) finns ett uppslag med recensioner av årets julalbum, samtliga skrivna av en och samma kille. Jag har ingen aning om vem han är, men jag gissar att han är rätt ung - de brukar ju vara det, dagens seriefolk.

Lilla Fridolfs julalbum fick Bild och Bubblas recensent att gå i taket. Han ifrågasätter dess utgivning, eftersom seriernas samhällssyn och könsroller är förlegade. Dessutom innehåller episoderna våld i hemmet; Fridolf får ju ofta på nöten av Selma. Istället efterlyser recensenten relevanta julalbum av till exempel Nina Hemmingsson och Liv Strömquist.

Det är ju ganska symtomatiskt för många yngre av idag - om en äldre produkt skiljer sig markant från dagens samhällssyn, ska den rensas bort, det räcker inte med att säga att man inte gillar vad det nu handlar om och låta bli att köpa. Uppenbarligen finns det något i Lilla Fridolf som fortfarande tilltalar folk, det är förstås därför julalbumen fortfarande kommer ut. Ett julalbum av Liv Strömquist hade inte funkat alls i jultidningskatalogen.

Med detta sagt vill jag påstå att Lilla Fridolfs julalbum är det sämsta i denna kvintett. Det är jävligt dåligt. Att serien skildrar en förgången tid med andra värderingar har jag inga större problem med, det var ju så Sverige såg ut förr, serien är ett tidsdokument, men avsnitten är så fruktansvärt usla att jag skäms - och tycker att alla inblandade i produktionen borde skämmas.

Serierna är odaterade, men det handlar nog mest om 60-tal. Jag gillar Torsten Bjarres teckningar, men Rune Moberg var en fullkomligt hopplös manusförfattare. Det känns som om han hittade på samtliga episoder medan han bryggde morgonkaffet. Selma skulle drämt till honom med brödkaveln om hon fick läsa albumet. Att jag tycker att några av långfilmerna om Fridolf är trevliga beror nog mest på att jag gillar skådespelarna - frågan är om den tecknade serien någonsin varit bra. Det vilar något kallt och hotfullt över serien, den är lite obehaglig.

UTI VÅR HAGE
Låt oss avsluta med en i sammanhanget ny serie. Efter att först ha dykt upp med ett par sidor i Svenska Serier, började Uti vår hage att gå i 91:an 1983. I november 2019 tilldelades seriens upphovsman Krister Petersson Svenska Serieakademins Adamsonpris. Jo, jag var förstås på plats på scenen och assisterade vid utdelningen.

Episoderna i julalbumet är odaterade, men troligen handlar det om 90-tal. Detta är det roligaste av albumen jag tar upp här. Petersson jobbar i en traditionell, ganska typiskt svensk genre; småstad bebodd av kufar, men liksom ovannämnde Gunnar Persson, sätter Petersson sin högst personliga prägel på det han gör. Han tecknar fartfyllt och schwungigt, det är driv i berättandet, och humorn är ofta udda - och balanserar ibland på gränsen det det vulgära. Krister Peterssons stora förebild är legenden OA, vilket ibland märks tydligt.

Så där! Fem svenska humoralbum avklarade. Varsågoda! 

Serier: Fantomen 2018

FANTOMEN 2018
Bokförlaget Semic

Länge innehöll Fantomens julalbum amerikanska söndagsäventyr som "blivit över" - serier som inte passade in i den vanliga tidningen, serier som var för konstiga eller för dåliga. Innan dess återfanns söndagsäventyr som var helt okej och som även publicerats i tideningen, eller som skulle komma att publiceras där. Vid ett par tillfällen hände det även att man körde usla italienska Fantomenäventyr, eller amerikanska serietidningsserier, i julalbumen. Som barn uppskattade jag att julalbumen på 1970-talet var i färg - när jag som vuxen bläddrar i dem inser jag att färgläggningen var rätt usel.
Sedan ett decennium eller två repriserar man Semics och Egmonts egenproducerade Fantomenäventyr i julalbumen, istället för undermåliga, amerikanska söndagsserier. Således kan albumen vara rätt trevliga - i synnerhet om man inte tidigare läst historierna. Visst hade jag helst sett att julalbumen innehöll helt nya historier, men det är förstås en ekonomisk omöjlighet.
Trevligast blir julalbumen om de innehåller två äventyr som hänger ihop till en lång, sammanhängande historia - så att det blir som ett "riktigt" seriealbum. Så är fallet i år. 2018 års julalbum bjuder på "Kistan från Bombay" och "Shamurs öga", tidigare publicerade i Fantomen 21 & 22/1985, Jag har dessa två tidningar, men jag vet inte om jag faktiskt läst dem - jag har en tendens att köpa drivor av gamla Fantomentidningar, som jag sedan inte hinner-, eller glömmer bort att läsa.
Claes Reimerthi (som 1985 kallade sig Michael Tierres) står för manus, medan Jaime Vallvé tecknat. Claes var verkligen i sitt esse när han skrev den här; här fick han jobba med ett mordmysterium i 1800-talets London, något jag vet att Claes älskar. En enorm diamant har stulits i Bombay, den smugglas ombord på ett fartyg, mystiska indier tar sig ombord, och en man hittas ihjälstucken i en hytt låst från insidan. Det slutna rummets gåta. Ett klassiskt deckarupplägg. Storyn är kanske inget utöver det vanliga, men det är ett bra och trevligt äventyr.

Jaime Vallvé.

1985 hade Jaime Vallvé chanserat en hel del. Han var fortfarande en utmärkt bildberättare, men teckningarna blev allt grövre och klumpigare - han var långtifrån så bra som han var under 70-talets första hälft. Serien publicerades ursprungligen i svartvitt. Vallvés klassiska 70-talsäventyr funkade som bäst i svartvitt, med sina tunga skuggor. Serierna i detta julalbum är färglagda - och jag vill faktiskt hävda att det blev lite bättre i färg. Vallvés nu enkla bilder med få detaljer har getts en ny dimension av färgläggaren, helhetsintrycket är att det ser mindre klumpigt ut.
En fördel med att Fantomenserien oftast har åtta rutor per sida, är att det ser alldeles utmärkt ut i det större albumformatet - det närmar sig fransk-belgiska albumserier. Synd bara att julalbumet är tryckt på tunt, sladdrigt papper.
Som vanligt återtrycks ett gammalt julalbum som bonus. Dessa publiceras i kronologisk ordning, och årets faksimil är av 1968 års julalbum, med årtalet 1969 angivet på omslaget. Fortsätter man med dessa bonusalbum är man snart framme vid de album jag fick när jag var barn ...
1968 års julalbum är bara flängt. Det heter "Det magiska bergets hemighet" och består egentligen av två olika äventyr, vilka har redigerats ihop till en serie.
Först får vi "The  Secret of Magic Mountain", ett amerikanskt serietidningsäventyr från 1967, författat av Bill Harris och tecknat av Bill Lignante. Det här är jättekonstigt. Jag fick läsa de två första sidorna flera gånger för att förstå vad som sker. Jag förstår fortfarande ingenting. Och så fortsätter det. Till på köpet har serien redigerats om för julalbumet, så att den ska likna de vanliga dags- och söndagsserierna.

Bill Lignante.

Efter femton sidor övergår detta äventyr i "Mystery of Wamba Falls Inn", ett söndagsäventyr av Lee Falk och Sy Barry från 1965, vilket publicerats flera gånger som "Hotell Wambafallet". Denna historia har förstås inget med serien av Harris och Lignante att göra. Söndagsserien är bättre än den amerikanska serietidningsserien, men den kan inte mäta sig med Team Fantomens svenskproducerade äventyr.  

Serier: Fantomen 2017

FANTOMEN 2017
Bokförlaget Semic

Jag fortsätter att göra det ingen annan gör - nämligen recensera julalbum.
När jag var barn på 1970-talet fick jag Fantomens julalbum på julaftons morgon. Det var alltid spännande. Stort format, färg, och serier som inte tidigare publicerats i serietidningen (med undantag för 1978 års album med de två serierna om Hzz, varav del ett gick i tidningen 1975). Dessutom hade Fantomens julalbum en annan logga på omslaget, som jag tyckte var snyggare än den vanliga.
Numera är det förstås inte så spännande med julalbum - och sedan ett bra tag innehåller de flesta julalbumen bara repriser, så även Fantomens. Dock får man numera inte bara dagspresserier av Lee Falk och Sy Barry i albumen, man repriserar även Semics/Egmonts egenproducerade äventyr. Ibland kan det vara trevligt att se dessa i stort format och i färg.
2017 års julalbum inleds med "Piratfestivalen"; ett äventyr från 2008 av Claes Reimerthi och Kari Leppänen. Denna serie har jag inte tidigare läst, eftersom jag sällan köpte Fantomen åren kring 2008. Däremot har jag läst en eller ett par andra serier om piratfestivalen i Sanloi, eftersom det var en företeelse Lee Falk hittade på redan på Wilson McCoys tid.
Detta är ett ganska rakt, enkelt äventyr - och vad Claes Reimerthi skrivit känns nästan som ett Scooby Doo-äventyr. Kanske var det medvetet? En skurk klär ut sig till kapten Krok och pressar Sanlois handelskammmare på pengar. Misstankarna riktas mot en skum typ, men när Fred, förlåt, Fantomen demaskerar Krok på slutet, är det förstås någon annan. Zoinks! Äventyret är en bagatell, men småtrevligt.
Jag läste nyligen några av de allra första avsnitt Kari Leppänen tecknade, och insåg hur fantastiskt bra han var en gång i tiden - miljöer, farkoster, och användandet av rasterton imponerade. Efter ett par decennier blev Leppänens teckningar stelare, antagligen var han själv tröttare. "Piratfestivalen" ser lite tråkig och livlös ut. Dessutom har Leppänen problem med att rita ansikten. Det har han alltid haft, men här ser folk ibland rätt konstiga ut. I synnerhet när de ritas snett bakifrån; då ser de ut att vara helt ansiktslösa.

Albumets andra serie heter "Storstadsdjungel" och är ett dagspressäventyr av Falk & Barry från 1978. Jag prenumererade på Fantomen och minns hur frän jag tyckte den här serien var när den dök upp i den svenska tidningen 1979. Fantomen rensar upp i New York! Han nitar skurkar på löpande band! Och jag tyckte att äventyret var ovanligt bra tecknat.
Jag vet inte vem som assisterade Sy Barry på den här serien (kan det ha varit Rich Buckler?), men bitvis är det faktiskt bättre tecknat än serien brukade vara på den tiden. Lite hårdare linjer, lite fler skraveringar, lite tuffare helhetsintryck; estetiskt ligger serien lite närmare en del superhjälteserier jag läste på den tiden. Tyvärr har man i detta julalbum använt sig av samma version som trycktes i tidningen 1979, vilket innebär att några rutor ser för jävliga ut, med försvunna linjer, och det finns några stavfel i pratbubblorna som inte korrigerats.
Lee Falks manus är inte speciellt bra. Tvärtom, det är egentligen under all kritik - men jag förstår att jag tyckte att det var häftigt när jag var elva. En farlig massa rånare härjar i en park i New York. Fantomen gömmer sig i parken nattetid och spöar upp rånare. Natt efter natt. Och sedan finns inga rånare kvar. Slut.

Ett märkligt inslag i äventyret är en TV-sändning mitt i, där nyheterna rapporterar om den mystiske, maskerade vigilanten i parken, och några av de som räddats av Fantomen intervjuas. Då repriseras det vi redan läst över en och en halv sida. Lee Falk var kanske bortrest några dagar och bad Sy Barry dryga ut serien under tiden. Falk gjorde nämligen så ibland - reste bort och lät Barry hitta på något för att fylla ut utrymmet. När ett äventyr inleds med en ovanligt lång redogörelse för hur kapten Walkers son hamnade i Bengali och blev den förste Fantomen, beror det på att Lee Falk satt och drack cocktails någonstans, och inte levererat manus i tid.
I det här julalbumet står det förresten att "Storstadsdjungel" repriserades i Fantomentidningen 2008, men det var 2004 serien gick i repris.
Sist i julalbumet hittar  vi en faksimil på Fantomens julalbum 1967; "Djungelmysteriet" av Lee Falk och Wilson McCoy från 1951-52. Det läste jag inte - eftersom det inte är längesedan jag läste serien i en gammal seriepocket. Som nästan alltid var fallet med de serier McCoy tecknade, är historien dum och fånig. Den tekniska kvaltén är heller inget vidare, det är murrigt och en del linjer har försvunnit. Det här är ett äventyr främst för Fantomendiggare som är födda på 1930- och 40-talen.
-->

Serier: Åsa-Nisse 2017

ÅSA-NISSE 2017
av Bengt Linder, Leif Bergendorff och Gösta Gummesson
Bokförlaget Semic

Mannen som recenserar julalbum slår till igen! För det finns väl knappast någon annan som skriver om dessa årliga album folk mest köper av tradition.

... Och ärligt talat finns det inte så mycket att skriva om de här albumen. Eftersom Semic och Egmont slutat spendera pengar på julalbumen, innehåller de numera enbart repriser. Åsa-Nisses julalbum innehåller gamla serier från 1960- och 70-talen, troligen även 80-talet, vilka säkert repriserats flera gånger vid det här laget. Till skillnad från Lilla Fridolfs julalbum 2017, innehåller Åsa-Nisses album episoder med jultema. Episoderna följer årstiderna. Det inleds med serier som utspelar sig på våren, sedan blir det sommar, höst, och jul.

På förstasidan står det att Leif Bergendorff står för manus. Men han har inte skrivit allt! Ungefär hälften av albumets serier är författade av Bengt Linder! På dessa står ingen författare utsatt, men de har koden "Å" i numreringen under den inledande rutan. Det står inte utsatt vem som redigerat albumet, men jag hoppas att personen i fråga känner till detta - och inte har betalat ut reprispengar till Bergendorff för material han inte skrivit. Bengt Linder dog redan på 80-talet.

Nå. Vad ska jag säga om albumets innehåll? Nja, jag vet inte. Det här handlar bara om korta, sketchartade episoder, här finns inga serier med ordentlig handling. De flesta är ansträngda och trötta. Bengt Linders serier är något bättre, eftersom de har en tendens att bli direkt bisarra. De följer sin egen logik - det vill säga, det finns ingen logik alls. Om Åsa-Nisse plötsligt behöver en monstermask när han är ute och jagar älg, så har han plötsligt en sådan i nästa ruta. Linder brydde sig aldrig om att förklara hur saker och ting hänger ihop. Och det är ju lite charmigt.

Leif Bergendorff brukade skryta med att han aldrig spenderade mer än tre-fyra timmar på en serie, från idé till färdigt manus. Det märks!

Jonny Nordlund står för albumets fram- och baksida.

Serier: Lilla Fridolf 2017

LILLA FRIDOLF 2017
av Rune Moberg, Torsten Bjarre och Özcan Eralp
Bokförlaget Semic

Det är mycket Lilla Fridolf i år. Serieversionen fyller visst 60 år 2017 - ett faktum jag inte kände till förrän jag fick det här julalbumet i min hand. I dagarna kommer det ut en tjock, inbunden samling på nystartade Olsson förlag, med alla julalbum - eller "årsalbum", som de kallar dem - utgivna mellan 1958 och 1970. Den boken lär jag återkomma till.

Jag har nog aldrig skrivit om Lilla Fridolf. Orsaken är att jag läst ganska lite Lilla Fridolf-serier. Jag har aldrig tyckt att serien varit speciellt bra de få gånger jag fått- eller köpt ett nummer av serietidningen - och jag har alltid tyckt att det vilar något obehagligt och ångestladdat över serien. Nu tror ni säkert att jag kommer att utveckla det här - men nix, det ska jag inte göra. Istället föreslår jag att ni tar er till Örebro Seriefestival den 11-12 november! Där kommer nämligen Johan Andreasson (ena halvan av Olsson förlag) och jag att sitta på scenen och diskutera Lilla Fridolf.

Jag har inte läst de tidiga julalbumen med Lilla Fridolf, men de påstås vara väldigt bra. Vad som dock inte är väldigt bra, är julalbumet 2017. Faktum är att det här är ett av de sämsta seriealbum jag läst. Albumet innehåller diverse hoprafsat gammalt material, upphovsmännen verkar inte ha ansträngt sig det minsta när de producerat serierna. Det står att det är Rune Moberg som skrivit manus, men om det verkligen är han (vilket det nog faktiskt är), förstår jag inte att han ville ha sitt namn utsatt. Flera av episoderna känns som om de är gjorda av barn - modell sådana där serier barn skickade in till serietidningarnas insändarsidor på 1970- och 80-talen. Serier som bygger på konstiga idéer som kanske - kanske - kunnat funka om en vuxen, professionell författare berättat historierna.

Den här episoden har Özcan Eralp tecknat. Turk som han är, verkar han inte veta hur plättar ser ut.

Ett par episoder kände jag mig tvingad att visa för min sambo. De märkligaste. De som är en aning svårbegripliga. Vi fick tolka dem tillsammans. Varför beter sig figurerna som de gör? Varför häller Selma ut middagen genom fönstret för att straffa Lillen? Ska inte Fridolf få någon middag han heller? Eller Selma själv? Och vem fan äter gröt med plättar till middag?

På albumets förstasida står det att Torsten Bjarre och Elmar Blomberg tecknat. Blombergs namn står inte utsatt någonstans i serierna. Däremot står det klart och tydligt att Özcan Eralp tecknat en episod, och i hörnet på ett par Bjarre-episoder stör det "B.Ö", så jag gissar att Eralp tuschat dessa.
Inga av serierna har jultema. Jonny Nordlund står för omslagsillustrationen.

Serier: Fantomen 2016

FANTOMEN 2016
av Claes Reimerthi, Kari Leppänen, Lee Falk och Wilson McCoy
Bokförlaget Semic

När jag var barn fick jag och min syster alltid varsitt julalbum - eller jultidning, om man så vill - på julaftons morgon. Jag fick självklart Fantomen. Det var alltid lite spännande med dessa julalbum. Stort format och färg; inte alls som den svartvita serietidningen.

Så här fyrtio år senare konstaterar jag att dessa gamla julalbum inte var något vidare. Oftast lite halvvissna serier av Lee Falk och Sy Barry, synnerligen okänsligt färglagda. Som barn hade jag inget emot Falk och Barrys dagspressäventyr, men som vuxen tycker jag att de alldeles för ofta var rätt dassiga, åtminstone innehållsmässigt.

Så ser inte julalbumen ut längre. Sedan ett antal år repriseras istället äventyr skapade av Team Fantomen, och som bonus slänger man in faksimiler av gamla julalbum. Årets julalbum innehåller två 90-talsäventyr av Claes Reimerthi och Kari Leppänen; "Djävulens gentleman" (1995) och "Den kusliga ruinen" (1997).

Den första storyn, som utspelar sig i London på 1850-talet, är en något rörig historia - faktum är att jag redan glömt bort vad den gick ut på. Jag fick intrycket av att episoden kortats något, men antagligen är så inte fallet. Men även om själva äventyret alltså inte är så minnesvärt, är det en särdeles stämningsfull serie.

Jag har aldrig varit jätteförtjust i Kari Leppänens teckningar; de är lite för stela och kalla, ibland rätt platta. I "Djävulens gentleman" gör han dock bra ifrån sig - men vad som lyfter serien är färgläggningen. Det trodde jag aldrig att jag skulle skriva! Fantomen är en svartvit serie - så är det bara. Den stämning och mystik serien besitter försvinner när den färgläggs. När Fantomentidningen gick över till färg på 90-talet, var färgläggningen vedervärdig. År 2003 tog Reprostugan över, och färgläggningen av serierna i detta julalbum är ny. Och Reprostugan har gjort ett väldigt bra jobb med albumets första äventyr!

Det andra äventyret; "Den kusliga ruinen", utspelar sig i Oxford på 1880-talet och handlar om gamla, fina The Hellfire Club. Fast klubben glöms ganska snabbt bort. Det här är ett ganska enkelt äventyr, bitvis fick det mig att associera till Dylan Dog - fast med Fantomen och hans son i huvudrollerna. Leppänens teckningar är här sämre, de är rätt träiga och livlösa. Färgläggningen hjälper till en aning. Av någon anledning saknas avsnittets titel på dess titelsida.

Sist i albumet hittar vi Fantomens julalbum från 1966 - och det innehåller de roligaste Fantomenserier jag någonsin läst! Jag skrattade högt och läste högt för min sambo.

Som barn gillade jag aldrig Wilson McCoys Fantomen, jag blev lite arg när hans serier publicerades i tidningen. Ray Moore gillade jag, men McCoy var för fånig. Som vuxen tycker jag att McCoys stil är rätt kul, hans äventyr är lustiga och märkliga - men de har ingenting med den Fantomen jag gillar att göra.

Äventyret "Den farliga jakten" är egentligen två olika avsnitt som redigerats ihop; "Madcap Miriam" från 1953, och "A Proper Husband" från 1955-56. Det här är vansinnigt! Sanslöst! Den förmögna skönheten Miriam utlyser en tävling - hon vill gifta sig med världens mest romantiska man. Folk över hela världen skickar foton till henne. Hon dissar alla - tills hon får se ett smygtaget foto på Fantomen. Honom måste hon ha! Det blir förstås inte så lätt. Sedan försöker Dianas morfar hitta en make till sin dotterdotter - någon som är bättre än den där hemske Fantomen. Han kommer förstås fram till att Fantomen är den rätte. Jag skrattade så att jag grätt åt det här! Julalbumet återges förresten med samma lingonsyltfärgläggning som när det begav sig.

Jag vet inte varför just dessa två äventyr från Team Fantomen har valts ut till julalbumet. Fick jag välja, skulle jag hellre se att formatet används till någon sorts samlingar istället - det finns ju en hel del två-, tre- eller fyrdelade äventyr. Jag tycker att det vore trevligt med tjusiga samlingsvolymer med dessa, istället för slumpmässigt valda serier. "Röda drakens pirater" i stort format och färg vore ju något ...

Serier: Åsa-Nisse 2016 och 91:an Karlsson 2016

ÅSA-NISSE 2016
av Leif Bergendorff, Bengt Linder, Gösta Gummesson
91:AN KARLSSON 2016
av Nils Egerbrandt
Bokförlaget Semic

Förra året recenserade jag Åsa-Nisses och 91:ans julalbum, och undrade om man kan recensera serier man själv jobbar med. Då; förra året, hade jag nyligen börjat skriva manus igen till både Åsa-Nisse och 91:an. Nu, ett år senare, har mina nya avsnitt börjat publiceras.

Dock innehåller förstås dessa julalbum inga serier av mig. I vanlig ordning är albumen fyllda med repriser, varav en del är väldigt gamla. Således är det någorlunda fritt fram för mig att recensera.
På försättsbladet i "Åsa-Nisse 2016" står det att det är Leif Bergendorff som står för manus. En sanning med modifikation. Två av avsnitten, varav ett saknar angiven författare, medan det står att tecknaren Gösta Gummesson själv skrivit det andra, är författade av legendaren Bengt Linder. De är nämligen kodade med ett "Å". Ett Å följt av ett nummer betyder att det är Bengt Linder som skrivit. "B" är Leif Bergendorff, och "PA" och "PI" är jag - de nyproducerade har koden "PI", eftersom jag och redaktören inte kom ihåg vilket nummer som var det sista i PA-sviten.

Åsa-Nisse har de senaste åren kommit in i en andra andning. Det skriver jag inte för att jag tillhör manusförfattarna. Det skriver jag för att de nya tecknarna Jonny Nordlund och Patrik Norrman kan göra stordåd med serien rent estetiskt, och för att redaktionen ger oss som skriver manus ganska fria tyglar. Till exempel har jag levererat några manus jag aldrig skulle fått igenom för 25 år sedan.
Men i detta nya julalbum handlar det alltså om repriser. Oftast väldigt korta avsnitt, oftast inget vidare kul. De är lite i enklaste laget; det rör sig om små sketcher snarare än berättelser. Få av dem handlar om julen eller ens vinter.

Det är lite intressant att jämföra Bengt Linders avsnitt med Leif Bergendorffs. Linder, som kanske är mest känd som författare till böckerna om Dante, skrev serien på 1960-talet, och hans episoder är ofta direkt bisarra. De är hejdlösa. Det finns ingen som helst tillstymmelse till logik, precis vad som helst kan hända. Linders serier kan vara extremt kul - men läser man många på en gång blir de tjatiga, och de är dessutom lite ryckigt berättade.

Gösta Gummessons teckningar var likartade de sista 40-50 åren han gjorde serien. Ibland är tuschlinjerna aningen tjockare, ibland aningen tunnare, men stilen är i princip likadan.

91:an kom in i sin andra andning redan under 1990-talet, kanske till och med 80-talet. Det var då en rad nya serieskapare började producera serien. Nils Egerbrandt, som dog 2005, var den som tog vid efter seriens skapare Rudolf Petersson, men jag tycker allt att de serier som gjordes och görs av andra är betydligt bättre än Egerbrandts verk. Tiden har inte varit alltför snäll mot Egerbrandts version av serien.

Omslaget till årets julalbum är gjort av den eminente Gert Lozell, men innehållet består som vanligt enbart av gamla ensidor av Egerbrandt ur Året Runt. De flesta är daterade 1995 och 1996, men på ett par sidor står det 1965 i kanten, Det är förstås ingen större skillnad på de äldre och de nyare avsnitten. Teckningsstilen är lite krafsig, humorn är snäll.

En sak jag brukade undra är varför man aldrig ansträngt sig lite extra med julalbumen; behandlat dem som "vanliga" seriealbum, och producerat 46 sidor långa äventyr, gärna med jultema. Jo, jag vet - det finns inte budget för sådana utsvävningar; det skärs ner på allting, och det är billigt med repriser. Men ändå! Det vore härligt men långa, rejäla äventyr med Åsa-Nisse och 91:an!

Den som vill veta mer om Åsa-Nisse, 91:an och annan buskis, rekommenderas att besöka Örebro Seriefestival sista helgen i november. Den 27/11 kommer jag och Jan-Ola Sjöberg att diskutera dessa serier på en scen på festivalen.

Serier: Åsa-Nisse 2015 och 91:an Karlsson 2015

ÅSA-NISSE 2015
av Leif Bergendorff och Gösta Gummesson
91:AN KARLSSON 2015
av Nils Egerbrandt
Bokförlaget Semic

De har kommit ut varje år i decennier, ibland i mer än ett halvsekel. Ändå är det aldrig någon som skriver om dem, de recenseras aldrig. Jag pratar förstås om julalbumen. Som barn fick alltid jag och min lillasyster varsitt julalbum på julaftons morgon (jag fick Fantomen), och jag sålde julalbum några år. Det gör tydligen ungar fortfarande - en liten gosse som presenterade sig som Liam ringde på hos oss härommånaden. Jag köpte inget. Men trots detta uppmärksammas albumen aldrig. De liksom bara finns där - och på antikvariat ligger de i drivor för ett par kronor styck.
Jag recenserade Åsa-Nisses julalbum 2013, men det var bara för att Patrik Norrman gjorde debut som tecknare av serien. Men nu tänker jag faktiskt ta upp ett par julalbum igen - eftersom jag just läst dem. Och det handlar om två serier jag själv jobbar med: Åsa-Nisse och 91:an. Kan man skriva om serier man själv jobbar med? Jo, det kan man väl. I alla fall jag. Och om nu ingen annan gör det, kan ju jag göra det.
Jag började min karriär 1989 som manusförfattare till Åsa-Nisse - men jag har inte skrivit några avsnitt på mer än tjugo år. Fram tills nu. Nu är jag igång igen - fast det dröjer tills ni får se mina nya avsnitt i tryck. Den författare som skrivit flest avsnitt av Åsa-Nisse är Leif Bergendorff. Det handlar om flera tusen avsnitt från början av 1970-talet fram tills alldeles nyligen.
Till skillnad från 2013 års julalbum, innehåller årets - det 55:e - bara repriser. Jonny Nordlund, en 91:an-tecknare som börjat teckna Åsa-Nisse, vilket han verkar vara född till, står för fram- och baksida, men det är Gösta Gummesson som tecknat innehållet - och han dog 2012. När serierna i detta album är från vet jag inte - en del är numrerade, andra inte. Men det spelar egentligen ingen roll, eftersom serien alltid såg likadan ut när Bergendorff skrev den.
Albumet kan nog bäst sammanfattas med ordet "konstigt". För det här är rätt konstigt. Alla de som anklagar Åsa-Nisse för att vara en dum och tråkig serie får vatten på sin kvarn. Julalbumet innehåller en lång rad korta episoder, varav flera är aningen svårbegripliga. Rättare sagt: jo, jag förstod dem, men jag undrade hela tiden över poängen. Var det allt? Men det var ju bara ... konstigt och krystat.
Det är enkelt berättat utan roliga detaljer och inslag, och Gummessons teckningar må vara trevliga, men de är väldigt stela. Jämför till exempel med det schwung Jonny Nordlund har i sina serier.

91:an började jag skriva runt år 2000, men nu har jag inte skrivit något avsnitt på drygt tio år. Tills nu.
Till skillnad från Åsa-Nisse, läste jag sällan 91:an när jag växte upp. Jag tyckte helt enkelt inte om Nils Egerbrandts teckningar, de var för krafsiga. Det är ju lite lustigt med Egerbrandt - i början av karriären ritade han serier i en helt annan, mycket elegantare stil, men när han tog över 91:an, försökte han efterlikna seriens skapare Rudolf Peterssons krafsigare stil. Liksom Fantomen, är 91:an en serie som blev betydligt bättre när andra serieskapare också började producera den. Flera av Sveriges främsta serieförfattare och -tecknare jobbar- eller har jobbat med 91:an, vilket lett till många bra och roliga episoder.
Av någon anledning står alltid 91:ans efternamn; Karlsson, utskrivet på omslagen till julalbumen. På dessa återfinns även den gamla logotypen, som är betydligt snyggare än den märkligt fula som finns på serietidningen idag. Gert Lozell står för albumets fram- och baksida, men som alltid består innehållet av ensidesavsnitt av Nils Egerbrandt, ursprungligen publicerade i Året Runt. När serierna första gången publicerades vet jag inte, de är inte daterade, men Egerbrandt dog 2005. Teckningsstilen varierar något i albumet, ibland är linjerna tunna, ibland grova - men det säger kanske inte mer än att Egerbrandt använde de pennor som fanns till hands, och det var olika från vecka till vecka. Vad vet jag.
Humorn i Egerbrandts 91:an är snäll. Ibland finns här inte någon egentlig poäng. De poänger som finns är enkla. Det är trivsamt och småtråkigt. Ibland är gestalterna lite svåra att känna igen på grund av Egerbrandts darriga linjer, detta gäller i synnerhet furir Revär, löjtnant Bourdong och några andra.
Som sagt: i serietidningen 91:an återfinns ofta snyggt tecknade, intelligent konstruerade och roliga episoder. Julalbumen lär nog mest uppskattas av nostalgiska pensionärer som minns den från Året Runt på den tiden Sickan Carlsson fortfarande regerade på biograferna.  

-->

Serier: Åsa-Nisse 2013

ÅSA-NISSE 2013
av Leif Bergendorff och Patrik Norrman
Bokförlaget Semic

Det finns ett par personer som följt mig genom större delen av livet. Två av dem är Åsa-Nisse och Patrik Norrman.
Jag har fortfarande aldrig läst Stig Cederholms originalberättelser om Åsa-Nisse, men som barn såg jag förstås filmerna om figuren. Det hände även att jag läste den tecknade serien, men det var mer sällan. Dock blev som kanske är bekant Åsa-Nisse min biljett till professionellt serieskapande; jag blev erbjuden att börja skriva manus till serien 1989 - och självklart tackade jag inte nej. Mina första avsnitt publicerades 1990 och jag skrev sammanlagt 130 manus - fast hur många av dessa jag verkligen sålde och fick se publicerade vet jag inte. Dock går de fortfarande i repris lite då och då, vilket även gäller för mina femtio 91:an-avsnitt.
Patrik Norrman debuterade 1979 i det tredje numret av Svenska Serier; en tidning som betydde oerhört mycket för mig och min karriär. Innehållet i tidningen var minst sagt ojämnt, det mesta var under all kritik, men några av de medverkande gjorde stort intryck på mig och blev något slags pseudostjärnor. Inte helt oväntat var det dessa som gick vidare och blev professionella serietecknare. Alf Woxnerud, Micke Grahn, Hasse Lindahl - och Patrik Norrman, för att bara nämna fyra (själv medverkade jag i andra omgången av Svenska Serier; den lades ner efter ett par år för att sedan återuppstå i slutet av 1980-talet). Norrman gjorde läckert tecknade funny animal-serier med, tyckte jag då, bisarrt och crazy innehåll.
Åsa-Nisse är känd för att vara en dålig, tråkig och tjatig serie. När jag skrev serien gjorde jag mitt bästa för att göra den åtminstone liiite mer intressant. Jag stoppade in figuren RoboFjärsman i ett avsnitt, och ofta förekom mina vänner som bifigurer - till exempel kan man se förre serieförläggaren Ingemar Bengtsson som ledare för Ingemar Bengtsson-ligan i ett avsnitt. Men några större förändringar blev det inte. Seriens huvudförfattare de senaste fyrtio åren har varit Leif Bergendorff. Han har idag skrivit över 2000 avsnitt! Men ärligt talat: han borde ha gett upp för längesedan.
I årets julalbum debuterar Patrik Norrman oväntat som Åsa-Nisse-tecknare. Den ursprunglige tecknaren Gösta Gummesson dog 2012 och ett par andra tecknare har försökt sig på serien. Norrman låter Nisse, Klabbarparn och de andra figurerna se ut som de alltid har gjort, men i övrigt har han tagit sig en del trevliga friheter. Stilen är lite grövre och ruffigare, men samtidigt mer levande. Bildspråket är mer varierat med dramatiska perspektivväxlingar och annat, bifigurer är tecknade i en helt annan stil än Gummessons gubbar, och Nisse och de andra har försetts med ovanligt många ansiktsuttryck, åtminstone ser de ibland inte ut så som vi är vana vid att se dem.
Manusmässigt är det värre ställt. Betydligt värre. Albumet består av en rad korta avsnitt som lika gärna skulle kunna ha publicerats i serietidningen; de är inte anpassade för det större albumformatet. Avsnitten har alla en intressant sak gemensamt: de är nästan kliniskt befriade på poänger och skämt. Albumets andra episod, som handlar om en gök som flyger in i Nisses hus, begriper jag faktiskt inte alls. Jag läste om det flera gånger utan att förstå någonting. En episod ägnar fem sidor åt att komma fram till en dum ordvits om vatten i knäna. En tredje episod om en orienterare börjar lovande men slutar abrupt och helt utan poäng. I de fall det finns en poäng, är denna bara tunn och menlös. Dessutom är allting utdraget; alla episoder skulle kunna klaras av på en sida vardera. Högst.
Jag ser gärna Patrik Norrman teckna mer Åsa-Nisse, men något måste verkligen göras åt innehållet. Åsa-Nisse är en serie med anarkistisk potential; se bara på filmen ÅSA-NISSE - WÄLKOM TO KNOHULT, men man harvar på som man alltid gjort, fast sämre och mer oinspirerat. Vem tycker att det här är roligt idag, år 2013?
... Och varför utnyttjar man inte albumformatet och specialskriver en julserie som faktiskt håller albumlängd? Jag pitchade en sådan flera gånger på 90-talet men fick inget gehör.
Albumet kostar 69 spänn. Det är mycket pengar för en produkt man läser ut på inte alltför många minuter. Jag gissar att många vill ha pengarna tillbaka.

-->