Visar inlägg med etikett Bokeem Woodbine. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Bokeem Woodbine. Visa alla inlägg

lördag 7 mars 2020

Netflix: Spenser Confidential

Foton copyright (c) Netflix

Robert B Parker skrev 40 romaner om Spenser, en privatdeckare i Boston. När Parker dog 2010 tog Ace Atkins över, Atkins har hittills skrivit åtta böcker om Spenser.

Själv trodde jag länge att det fanns ännu fler böcker i serien - eftersom jag blandade ihop Robert B Parkers böcker med Richard Starks (pseudonym för Donald E Westlake) många böcker om antihjälten Parker. Jag hade fått för mig att Westlakes hjältes fullständiga namn var Robert B Parker ...

Spensers äventyr har filmatiserats flera gånger tidigare. Först kom det en TV-serie om Spenser som jag aldrig sett, därefter två omgångar med TV-filmer. Jag minns inte om jag har sett någon av dessa filmer eller ej.

SPENSER CONFIDENTIAL är en originalproduktion från Netflix, och det här ser ut som en biofilm och inte en billig TV-film. Om den, likt en del andra Netflixfilmer, gått en vända på bio i USA vet jag inte. Filmen bygger på romanen "Wonderland" av Ace Atkins. För regin står Peter Berg, som lustigt nog en gång regisserade ett avsnitt av en TV-serie som hette WONDERLAND.

Peter Berg har väl aldrig gjort något värt att skriva hem om. Det bästa han gjort är nog PATRIOTS DAY, vilken var överraskande bra, men den följde Berg upp med den usla MILE 22. Ofta samarbetar Peter Berg med Mark Wahlbderg, och så är även fallet med SPENSER CONFIDENTIAL.
Det är en ganska slapp historia, det här. Spenser (Wahlberg) är en polis i Boston som kastas i fängelse efter att ha spöat upp en av sina överordnade, som visat sig vara korrupt. Fem år senare släpps Spenser ut ur finkan, och redan samma kväll mördas den korrupte polisen. Spenser blir omedelbart huvudmisstänkt, så han måste se till att lösa fallet på egen hand. Spåren leder till ett helt gäng korrupta poliser.

Även om storyn är lite halvkokt hade det kunnat bli något av det här. Filmens största problem är Mark Wahlberg. Visst, han är ju faktiskt från Boston, men han är makalöst tråkig och han går genom filmen med ett och samma ansiktsuttryck. Försöken till humor är inte alltför lyckade, de består mest i att Spensers före detta flickvän (Iliza Schlesinger) skriker, svär och är allmänt störig. Alan Arkin är dock kul i sin lilla roll, skam vore väl annars. Bokeem Woodbine spelar en före detta kollega till Spenser. Winston Duke gör Hawk, en gigantisk boxare som får agera Spensers sidekick.
Inledningsvis är filmen hyfsat intresseskapande och engagerande, men jag tröttnade ganska snart. Actionscenerna är inget speciellt, och det är rätt fånigt med scener där kombattanterna lägger ifrån sig puffrorna för att istället göra  upp med händerna. Slutscenen låter antyda att det kan komma fler filmer om Spenser.

Men en mer karismatisk och sympatisk skådespelare än Mark Wahlberg i huvudrollen hade det här nog kunnat bli någonting. Nu blev det bara en lättglömd axelryckning.











(Netflixpremiär 6/3)

tisdag 17 september 2013

Bio: Riddick

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Jag tillhör de tydligen väldigt få som inte gillar PITCH BLACK; ett science fiction-raffel som kom år 2000 och gjorde stjärna av Vin Diesel, som spelade huvudrollen som Richard B Riddick. Jag förstod aldrig hajpen - jag tyckte mest att filmen var småtrist och att Riddick var en charmlös och osympatisk typ. Och nej, jag har aldrig förstått Vin Diesels eventuella storhet. I min recension av xXx jämförde jag honom med en grå, smulig skiva köttfärslimpa i en skolmatsal. Han kan ibland få Steven Seagal att framstå som spirituell, charmig och begåvad.

2004 kom uppföljaren THE CHRONICLES OF RIDDICK - känd som ett makalöst praktfiasko. Det här var en stor, enormt påkostad kostymfilm; hur dyr som helst - och den floppade så att det stänkte om det. Jag minns absolut ingenting av den - inte mer än att Judy Dench i en intervju sa att hon tackade ja till sin roll i filmen på grund av alla spejsade kläder.

Nu återvänder Riddick i en tredje film och liksom tidigare är det David Twohy som skrivit manus och regisserat. Jag hade faktiskt vissa förväntningar på den här filmen - den fick nämligen rätt bra kritik i USA. Det har sagts att den verkligen levererar på actionfronten - och jodå. Det gör den!

Det går alldeles utmärkt att se RIDDICK utan att ha sett de tidigare filmerna. Det refereras till film nummer två i en kort flashback, i vilken Karl Urban gör ett minutlångt framträdande, men dessa scener är egentligen rätt meningslösa. Det räcker med att känna till att Riddick är efterlyst för mord och när filmen öppnar vaknar han ensam och skadad upp på en ogästvänlig planet bebodd av en massa illasinnade djur. Riddick tillbringar en bra stund med att på egen hand slåss med vattenvarelser, ormliknade saker och ett gäng bestar modell muterade hundar. En av dessa, en unge, tar han med sig som kompis.

Riddick hittar en övergiven utpost varifrån han sänder en nödsignal. Snart anländer ett skepp med en samling oerhört hjärtlösa och råa prisjägare anförda av psykot Santana (Jordi Mollà). Inte långt därefter kommer ytterligare ett skepp vars besättning består av soldater, eller om de nu var legoknektar. Riddick har försvunnit och när de två nyanlända grupperna inte bråkar med varandra, letar de efter Riddick, som ser till att nedgöra fienden. Fast när monster attackerar tvingas han samarbeta med soldaterna.

RIDDICK är verkligen en western i yttre rymden. Riddick skulle kunna vara den efterlyste gunfightern som överlevt ett indiananfall, och som måste ta sig genom öknen till en handelsstation dit även två banditgäng anländer. Och det här är hårt. Riktigt jävla skithårt! RIDDICK är nog den hårdaste filmen i år. Dialogen är knapp, folk pratar inte så mycket, och när det väl säger någonting är det mest "fucking" ditt eller "fucking" datt. Splatter är det gott om. Blodet sprutar hejvilt. Richard B Riddick är skitbra på allting, han klarar av att nedgöra fienden oavsett om han har brutit benet eller sitter fastkedjad.

Fast nu är förstås Vin Diesel lika degig som vanligt. Han låter lite bakom flötet när han pratar och han ser ut som en muterad bebis. Men detta kompenseras av Katee Sackhoff. Hon spelar Dahl; en av legosoldaterna, och hon är verkligen stenhård. Hon är lesbisk (åtminstone tills hon träffar Riddick) och säger saker som "I don't fuck guys. Occasionally I fuck them up!". Det hade varit mycket coolare om Dahl hade huvudrollen och fått vara filmens hjältinna. Stilig brud, Sackhoff. För en del år sedan var hon med i B-filmen THE LAST SENTINEL, ett postapokalyptiskt raffel med Don "The Dragon" Wilson, och i den spelade hon en liknande roll. I den filmen medverkade även Bokeem Woodbine - och minsann om inte han också är med i RIDDICK. Fick de månne dessa roller tack vare THE LAST SENTINEL?

RIDDICK är back to the basics. Förvisso kostade den här 38 miljoner dollar att göra, men detta är en på alla sätt mindre film än den bombastiska THE CHRONICLES OF RIDDICK. Och det här är en betydligt bättre film. Jag tänkte först sätta en trea på det här, men jag tar faktiskt och höjer betyget ett snäpp. Detta på grund av 2000-talets absolut bästa halshuggning ("Jag hörde allt hur du skrattade!" sa en kollega efter pressvisningen). Och på grund av Katee Sackhoff. Jodå, så cool är hon. Jag vill se henne spöa skiten ur monster och muskelknuttar igen. Gärna så snart som möjligt.

Bonuspoäng för omotiverade naken- och duschscener. Minuspoäng för scenen där Vin Diesel poserar naken på en klippa i månsken.

 

 

 

 

(Biopremiär 20/9)

lördag 8 maj 2010

DVD: Black Dynamite

BLACK DYNAMITE (SF Video)
Under årens lopp har jag i olika tidningar skrivit att jag ibland kan ha lite svårt för blaxploitationfilmer. Det är en genre som är väldigt cool på pappret, men som i praktiken ofta är rätt trist - med en del tuffa undantag, som COFFY, FOXY BROWN och några till. Men många är egentligen alldeles för slarvigt gjorda och räddas endast av sina soundtrack.
Michael Jai White (SPAWN) har skrivit manus (tillsammans med Byron Minns) och spelar huvudrollen i BLACK DYNAMITE i regi av Scott Sanders, en på många sätt klockren parodi på blaxploitationfilmerna. Man behöver inte ha sett alltför många svarta actionfilmer för att känna igen alla klichéer.
Filmen utspelar sig på 1970-talet. En svart kille skjuts ihjäl av ett gäng vita gangstrar. Det visar sig att mordoffret är lillebror till ... Black Dynamite! Black Dynamite är före detta CIA-agent, den bäste någonsin. Han är även bäst i världen på kung fu, på att skjuta och på att lägra brudar. Dessutom är han vietnamveteran och han har mustasch. Han är så hård, macho, sexistisk och rasistisk att det inte går att bli mer hård, svart 70-talshjälte.
Black Dynamite plockar åter upp sin CIA-bricka och börjar luska i dödsskjutningen, och det hela leder till en intrig som är så snårig att bara en hårding med Black Dynamites skarpa hjärna kan reda ut del hela. Skurkarna har en plan som är så långsökt att man kan bygga Veckans Svåra Korsord av den, men det hela involverar företaget Anaconda Malt Liquor, korrumperade vita snutar, en kinesisk kung fu-klan och USA:s regering.
Så fort Black Dynamite gör något - det behöver inte ens vara något tufft, det räcker med att han dyker upp, så spelas han ledmotiv, vars text går "DYN-O-MITE! DYN-O-MITE!". Rent allmänt är det fantastisk musik precis hela tiden, välkända spår varvas med vad jag antar är nytt material.
Det märks att killarna som gjort filmen kan genren. Det är inte bara musiken, rollfigurerna, replikerna och handlingen som är rätt, om än skruvat in absurdum. Även filmiskt stämmer det, med ett filmfoto som känns som plockat från originalen. Det handlar inte bara om splitscreen och klippning, utan om den ovan nämnda slarvigheten. Som exempel kan jag nämna en scen där den långe Black Dynamite sitter vid ett skrivbord och hastigt reser sig upp - och kameran hinner inte riktigt med. Det enda som saknas är väl synliga mikrofoner (vilket TRUCK TURNER är full av).
BLACK DYNAMITE är lite för lång och den har en tendens att bli aningen tjatig, eftersom den staplar likartade actionscener på varandra. Förvisso är dessa roliga, men ändå.
Men - jag såg filmen trettio minuter åt gången, som en liten TV-serie på tre halvtimmesavsnitt, och då funkade det här alldeles utmärkt. Ja, mer än utmärkt. Jag tyckte att BLACK DYNAMITE var jävligt kul. Jag skrattade glatt mest hela tiden samtidigt som jag stampade takten till wacka-wacka-musiken!
Bland övriga medverkande syns Arsenio Hall, Bokeem Woodbine, med flera niggas, muthafuckers, bitches, hoes och honkies. Rollfigurerna har namn som Cream Corn, Soul Brother, Afroditey, Tasty Freeze, Sweet Meat, Bullhorn, Chocolate Giddy-Up, Mo Bitches och Mahogany Black.
I en scen hjälper Abraham Lincoln till i ett slagsmål.