Visar inlägg med etikett Bob Odenkirk. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Bob Odenkirk. Visa alla inlägg

onsdag 2 juni 2021

Bio: Nobody

Foton copyright (c) 2020 Universal Studios. All Rights Reserved.

Nu blir det våld här på TOPPRAFFEL!

Det var verkligen inte igår jag recenserade en biopremiär. Det har inte skett sedan november förra året. Men nu har ju som bekant Filmstaden öppnat sina biografer igen.

Den omtalade filmen NOBODY har väckt stort intresse i vissa kretsar. Antagligen mest beroende på att den har Bob Odenkirk i huvudrollen, och Odenkirk är populär bland folk som tittar mycket på TV-serier. Själv tittar jag helst på TV-serier som har Peter Falk i rollistan, så för mig är Odenkirk mest känd från långfilmer som den mer än utmärkta NEBRASKA. Jag vet inte om man kan hävda att det är oväntat att 58-årige Bob Odenkirk nu gör som Liam Neeson och blir actionhjälte, men han är inte den förste jag skulle tänka mig i den här rollen. Dock är han inget oävet val.

NOBODY känns nästan som en "Best of"-film, ett collage av en massa andra actionfilmer, böcker och serietidningar. Den stillsamme huvudpersonen har ett förflutet som hårdför agent - som i TAKEN och otaliga andra filmer. Huvudpersonen har ett vanligt, trist jobb - som i TRUE LIES. Hjälten går loss på skurkarna som en enmansarmé - som till exempel Marvels hjälte the Punisher. Hjälten går runt bland tatuerare för att hitta en viss person - som i COBRA. Här finns även en hel del likheter med JOHN WICK. Detta är inte så konstigt, eftersom manuset är skrivet av Derek Kolstad, som också skrev JOHN WICK. För regin står ryssen Ilya Naishuller, som tidigare bara gjort en långfilm; HARDCORE (den som heter HARDCORE HARRY i original), och som jag inte sett.

Bob Odenkirk spelar den stillsamme Hutch Mansell, en man med ett trist jobb - stort plus i kanten för att hans chef spelas av Michael Ironside! Hutch är gift med Becca (Connie Nielsen), men deras äktenskap har gått i stå. De bor med sina två barn i ett typiskt amerikanskt villaområde, och Hutch misslyckas gång på gång med att få soptunnan tömd. Han lever ett tryggt men tradigt liv, den här Hutch.

En natt tar sig två inbrottstjuvar in i familjen Mansells hem. Sonen kastar sig över en av dem och Hutch har chansen att oskadliggöra dem med en golvklubba han greppat, men han väljer att avstå. Familj, grannar, poliser och kollegor förstår inte varför Hutch avstod och lät inbrottstjuvarna komma undan. Eftersom filmen utspelar sig i Amerika tycker alla att det är en självklarhet att man ska ha skjutvapen hemma, så att man enkelt och smidigt kan skjuta ihjäl alla inkräktare.

Efter modigt övervägande beslutar Hutch sig för att leta upp inbrottstjuvarna. Han har trots allt ett hemligt förflutet, den fridfulle Hutch, och vet hur man hanterar skurkar. En nattlig bussfärd urartar dock när ett gäng galna ryska gangstrar kliver ombord och hotar passagerarna. Hutch tar hand om situationen, en lång, ytterst väkoreograferad fajt ombord på bussen är nog ett av filmhistoriens råaste slagsmål. 

Ryssarna hamnar på sjukhus. En av dem har livshotande skador, han är son till den psykopatiske gangsterbossen Yulian Kuznetsov (Alexey Serebryakov); en kille som gillar att snorta kokain, sjunga schlagers, och mörda folk. Yulian lyckas ta reda på vem det var som nitade killarna på bussen, och snart ger sig en mindre armé ut för att leta upp- och döda Hutch.

Hutch är väl förberedd. Dessutom har han hjälp av sin gamle far; en före detta agent spelad av Christopher Lloyd, och en tidigare kollega, som görs av RZA.

Blodet flyter friskt och liken staplas på hög, när Hutch Mansell spelar jazz på vinyl och pangar ryssar. Eller hugger, slår, eller spränger ihjäl dem. NOBODY är en exceptionellt våldsam film. Mot slutet går actionscenerna överstyr; till en början var de förhållandevis realistiska, men Hutch och de andra utvecklar nästan superkrafter, och de kan fånga pickadoller i luften som i tidiga John Woo-filmer, och skurkarna siktar värre än rymdimperiets stormtroopers.

Esetiskt skiljer sig NOBODY en hel del från JOHN WICK. Den senare utspelar sig i en neonblänkande fantasivärld och har ett utstuderat filmfoto. NOBODY är smutsigare och har ett drag av independentfilm. Det myckna och grova våldet till trots håller filmen en aningen lättsam ton, en ironisk distans, och flera scener och repliker är roliga. Slutscenerna närmar sig ren komedi. Det ligger även en del kul låtar på soundtracket.

NOBODY lider av en viss brist på originalitet, men det brukar ju sällan vara ett problem när det gäller actionfilmer. Huvudsaken är att de levererar vad de lovar. Och NOBODY är en film som levererar. Nedanstående betyg är kanske i snällaste laget, men filmen höjer sig rejält över mängden actionfilmer idag, när de flesta actionfilmer inte levererar vad de lovar. Jag hade inte tråkigt alls när jag såg filmen, och eftersom den bara varar 92 minuter - en utmärkt längd - höjer jag betyget ett snäpp. 

En av gangstrarna ombord på bussen spelas förresten av den schweiziske kampsportaren Daniel Bernhardt. Att Bob Odenkirk skulle kunna rå på honom är ungefär lika osannolikt som att Micke Nyqvist skulle ha en chans mot Keanu Reeves i JOHN WICK (i vilken Bernhardt också medverkade).



 

 

(Biopremiär 4/6) 

torsdag 25 januari 2018

Bio: The Post

Foton copyright (c) Nordisk Film
Filmer om grävande reportrar och dagstidningsredaktioner är en fin gammal genre. Fast helst ska filmerna vara gjorda före 1990-talet - helst även före 80-talet. Är filmerna nygjorda ska de helst utspela sig på tiden innan datorerna tog över. Och på en stor tidning i en storstad. Lokalredaktionen i Rövlunda duger inte.
Ni vet hur det brukar vara: stora kontorslandskap, knattrande skrivmaskiner, ringande telefoner, folk som springer omkring, stressade män som lättat på slipsknuten, alla kedjeröker inomhus, det hålls möten i sammanträdesrum med träpaneler på väggarna, och storyn är snårig och svår att hänga med i. Allt detta får vi i Steven Spielbergs nya film; THE POST, vilken alltså inte handlar om posten. Detta är veckans andra drama som bygger på sanna händelser och som utspelar sig i början av 1970-talet.
THE POST inleds i slutet av 1960-talet med några scener från Vietnam. Dessa scener är, när jag tänker efter, lite onödiga - men det slog mig att det var länge sedan jag såg en vietnamkrigsfilm, och Spielberg skulle kunna göra en bra sådan.
Vi hoppar till 1971 och tusentals hemligstämplade papper försvinner från Pentagon. Dokumenten innehåller en detaljerad redogörelse för kriget i Vietnam, inkluderande alla misstag och allt fuffens. Dessa dokument hämnar på New York Times' respektive The Washington Posts redaktioner. När Times går ut med att de tänker publicera dokumenten och avslöja sanningen om Vietnam, hotar Nixon och hans regering med fängelse för förräderi och spionage.
På The Post i Washington svettas chefredaktören Ben Bradlee (Tom Hanks), han vet inte hur han ska göra. Publicera eller inte? Valet står till tidningens ägare; Katharine Graham (Meryl Streep). Ska de slåss för sanningen och yttrandefriheten, stötta New York Times, och samtidigt riskera sina karriärer och hamna inför rätta?
Vid ett par tillfällen får vi se Nixon bakifrån genom ett fönster i Vita huset. Hans repliker låter som något Donald Trump skulle kunna slänga ur sig - och parallellerna till dagens USA och Trumps regim är många. Media ska styras eller tystas.
THE POST är ett dialogdrivet drama, där actionscener motsvaras av telefonsamtal. Men det är bra driv i berättandet och filmen känns inte tungrodd, den är inte tråkig. Däremot blir den ibland aningen svår att hänga med i - vilket var väntat. Många namn rabblas och det är inte alltid helt klart vad det är alla har för sig.
Tom Hanks är rätt skön som Ben Bradlee; det är trevligt att se Hanks göra en roll som inte kräver att han ska stå med fuktig blick och darrande underläpp. Meryl Streeps insats är jag mer tveksam till. Katharine Graham ägde förvisso Washington Post och var den som tog de avgörande besluten, men i den här filmen ger hon mest intryck att vara ett fruntimmer som arrangerar middagar och cocktailpartyn i sin lyxiga bostad - faktum är att Streep gör rollen nästan likadant som hon gjorde titelrollen i FLORENCE FOSTER JENKINS. Kanske beror detta på att Meryl Streep nu är så gammal, att hon blivit en sådan tant på riktigt.
Jag gillar verkligen alla scener från tidningsredaktionen och tryckeriet. Det var inte igår man såg en sättmaskin mata fram typer. Och i vanlig ordning undrar jag hur fanken det går till när tidningsfolket skriver sina artiklar. I en hetsig scen, där det återstår två timmar till deadline, sitter två killar bredvid varandra och knackar på varsin skrivmaskin, tydligen är det samma story de jobbar på. De blir klara, sliter ut pappren ur skrivmaskinerna, och ger dem till Bradlee, som ger order om att skicka artikeln till sätteriet. Vad skrev de? Ska de två killarnas texter redigeras ihop? Ska inte Bradlee läsa texten innan den trycks?
Det är gott om bra folk i rollistan, till exempel Bob Odenkirk och Bruce Greenwood.







(Biopremiär 26/1)
-->

torsdag 27 februari 2014

Bio: Nebraska

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden

Som bekant brukar jag ofta beklaga mig över att alldeles för många filmer nuförtiden är åt helsike för långa - två-tre timmar. Och jag klagar på alla dessa dramer och smala filmer som är så långsamma, att de oavsett spellängd känns som tre, fyra, fem timmar. Eller en vecka.

... Men sedan finns det ju de filmer där jag gladeligen accepterar långsamheten, där den liksom är själva poängen. Som i Jean Rollins vampyrfilmer. Och som i NEBRASKA.

Alexander Paynes förra film; THE DESCENDANTS (2011), var bra - men långtifrån lika bra som den fantastiska SIDEWAYS. Med NEBRASKA tycker jag att Payne är tillbaka till samma nivå som SIDEWAYS - kanske beroende på ett likartat tema; en roadmovie om två män.

"Nebraska" må vara Bruce Springsteens bästa platta; åtminstone tyckte jag det en gång i tiden, jag har inte lyssnat på Springsteen på decennier, men  vad jag vet har Paynes film inget med den plattan att göra. Dock är stämningen densamma. 78-årige Bruce Dern, som tilldelades skådespelarpriset i Cannes förra året, är den alkoholiserade och förvirrade Woody Grant, som tror sig ha vunnit en miljon dollar i ett lotteri. Nu har han inte det - vinstbrevet är reklam som Woody feltolkat. Han bor i Billings, Montana; delstatens största stad, men som mest känns som, tja, Kävlinge, och eftersom Woody inte litar på det amerikanska postverket, tänker han hämta ut sin vinst personligen - och promenera till Lincoln i Nebraka, och lotteriets kontor. Filmen börjar precis som FIRST BLOOD: Woody kommer gående längs en tradig väg och stoppas av en polisbil.
Will Forte spelar Woodys son David, som motvilligt låter sig övertalas att köra sin gamle farsa till Lincoln - Woody vill absolut inte gå med på att brevet är bluff; att det bara är reklam. På vägen till Nebraska stannar de över i  den lilla hålan Woody växte upp i och där han träffade sin fru Kate (June Squibb). De besöker Woodys bror Ray (85-årige Rance Howard) och dennes familj och släktingar, och även Kate och Davids bror Ross (Bob Odenkirk) kommer dit.

Stacy Keach, som hunnit bli 72, spelar den bufflige Ed Pegram, som Woody inte träffat på evigheter och en gång i tiden drev de två en bilverkstad tillsammans. Woody hävdar att Ed stal en bil och en kompressor av honom, Ed påstår att han lånade ut en massa pengar till Woody, och nu när han är miljonär kan han ju betala tillbaka. Ryktet om att Woody är miljonär sprids snabbt och det spelar ingen roll vad David säger till folk.

Tonen i NEBRASKA är lågmäld och lite vemodig - men det är ett drama som genomsyras av en humoristisk ton. Ibland är filmen oerhört rolig och jag skrattade högt. Jag associerar till gamla westernteman; till westernromantik - två kumpaner som rider över vidderna, på jakt efter något, och på vägen träffar kufar i gudsförgätna hålor där tiden stått stilla. Jag tänker även på THE STRAIGHT STORY; David Lynchs kanske bästa film.
Det svartvita fotot är väldigt tjusigt och miljöerna är rollfigurer och en del av berättelsen även de. De ödsliga fälten och åkrarna, småstädernas husfasader. Payne verkar fascinerad av skyltar; det förekommer många - antar jag - autentiska skyltar i filmen; butiker, krogar, hotell, och människorna verkar medvetet placerade så att man tydligt ska kunna se dessa skyltar. Men det är bara min gissning. Småstäderna är trista, befolkningen har antagligen levt rätt trista liv, men de verkar ändå ha hållit hoppet uppe. Det här är en skiva Americana, och det är väl så här det ser ut och går till i större delen av USA.

Dialogen är korthuggen och sparsmakad, gubbarna på vischan säger inte mer än nödvändigt, vilket leder till flera komiska replikskiften. Här kan man jämföra med en annan av helgens premiärfilmer; EN FAMILJ - AUGUST: OSAGE COUNTY. Där samlas en massa människor, främst kvinnor, i en kåk på vischan - och de babblar oavbrutet; de är neurotiska och skriker och bråkar. Nu är förvisso EN FAMILJ skriven av en man, men det är symtomatiskt; filmer om medelålders kvinnor som gör saker tillsammans brukar alldeles för ofta bestå av gafflande, hat och livslång avundsjuka, medan dramer om medelålders män ofta är lågmälda, manligt kärva, och drivna av något slags outtalad hederskodex.
NEBRASKA är nominerad till sex Oscars och bara i de tyngsta kategorierna: bästa film, regi, originalmanus, manliga huvudroll, kvinnliga huvudroll, och filmfoto. Filmen är väl värd dessa priser. Det figurerar en del andra figurer i filmen som också är väl värda att prisas - som de två smällfeta och askorkade bröderna Bart och Cole, som bara måste ses.

En liten film om en kille som försöker förstå den farsa han aldrig riktigt känt - och en film som visar sig vara en av årets absolut bästa. Du begår ett stort misstag om du inte ser den här.







(Biopremiär 28/2)