Visar inlägg med etikett Bob Balaban. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Bob Balaban. Visa alla inlägg

torsdag 3 maj 2018

Bio: Isle of Dogs

Foton copyright (c) 20th Century Fox
Jag hade inte tänkt se ISLE OF DOGS. Verkligen inte. Men jag hade ett ärende i stan en stund efter pressvisningen, så jag gick och såg filmen ändå.
Varför ville jag inte se ISLE OF DOGS?
Därför att det är en film av Wes Anderson!
Jag vill inte påstå att jag hatar Wes Anderson. Han är liksom ingen nordkoreansk ledare värd att hata. Men jag tycker verkligen illa om Wes Andersons filmer. De är genuint irriterande - på samma sätt som filmer av Spike Jonze och Michel Gondry brukar vara (vilket jag påpekat i tidigare recensioner av filmer av dessa herrar).
Wes Anderson gör något slags bisarra barnprogram för en vuxen publik, filmer som lyckas bli pretentiösa trots barnslighet och tramsiga inslag. En orsak till detta är det distanserade berättandet. Det går inte att engagera sig i handling och gestalter. Det "konstnärliga" kommer i vägen för hjärta och själ.
Jag har dock vänner som faktiskt älskar Wes Andersons filmer. Jag förstår dem inte. Andersons förra film; THE GRAND BUDAPEST HOTEL, blev en förhållandevis stor framgång - vilket jag finner obegripligt.
År 2010 hade Wes Andersons dockfilm DEN FANTASTISKA RÄVEN svensk premiär. Andersons nya film; alltså ISLE OF DOGS, är även den en dockfilm.
Ärligt talat: jag ville gå redan efter tre minuter. Redan under öppningsscenerna kände jag att det här inte var en film för mig. Filmen irriterade på en gång.
ISLE OF DOG utspelar sig i Japan och dialogen är delvis på japanska. Wes Anderson har fått en del kritik för detta - eftersom inga japanska bolag eller intressenter är inblandade i filmen, som inte heller är gjord i Japan. Några har kallat filmen rasistisk på grund av detta - men kom igen, Anderson kan väl få göra en film som utspelar sig i Japan om han vill det?
Alla hundar har drabbats av ett märkligt virus och en ond, korrupt borgmästare ser till att skicka alla hundar till Sopön; en soptipp ute i havet. En liten pojke letar efter sin hund Spots, som ska finnas på Sopön. Pojken flyger dit i ett flygplan, men kraschar. Han blir kompis med hundarna som bor där, de ska försöka ta sig därifrån, ett botemedel mot viruset måste hittas, borgmästaren måste störtas, och Spots ska hittas.
Eller hur det nu var.
Tempot är väldigt långsamt. Ibland är filmen helt stillastående. Filmen är märkligt allvarlig och den humor som eventuellt finns där märks inte av alls. Eller så är det väl bara jag som inte tycker att roligheterna är roliga. Dockorna är rätt fula, men jag gillade det japanska trummandet på soundtracket.
"Men förstår du inte filmen?" utbrister kanske en del. "Allegorin? Det den har att säga om oss människor?" Men eventuella budskap gör inte ISLE OF DOGS mindre tråkig och irriterande.
Rösterna görs av bland andra Bryan Cranston, Edward Norton, Bob Balaban, Bill Murray, Jeff Goldblum, Harvey Keitel och Scarlett Johansson, och det är ju trevligt. Minsann om inte Yoko Ono också medverkar.
... Men det enda jag tycker är roligt med ISLE OF DOGS, är att de ska arrangera speciella hundvisningar av filmen på Capitol i Göteborg. Man kan alltså ta sin hund med sig på bio!
Tekniskt sett är ISLE OF DOGS välgjord, vilket gör att jag kan sätta nedanstående betyg.
 








(Biopremiär 4/5)


torsdag 13 februari 2014

Bio: The Monuments Men

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden

Igår satt jag här och recenserade LONE SURVIVOR och avslutade texten med att önska att en rejäl, gammaldags krigsfilm skulle har premiär redan till helgen; en sådan där som börjar med att ett gäng experter handplockas för att skickas ut på ett Omöjligt och Farligt Uppdrag. Och tänk! Har har vi just en sådan krigsfilm! utbrister jag och låtsas att jag inte redan sett THE MONUMENTS MEN när jag skrev gårdagens recension.

Based on a true story och George Clooney spelar inte bara huvudrollen och regisserar, han har även varit med och skrivit manus och han är en av producenterna. Driftig kille, det där. Och han har sett till att omge sig med ett synnerligen dugligt gäng skådisar - enligt Clooney är rollerna specialskrivna för dessa skådisar.

Året är 1944, Europa står i lågor och Frank Stokes (Clooney), som är något slags officer och konstprofessor, konstaterar att västvärldens kulturarv håller på att utplånas av bombraiderna, och för att göra det hela värre håller tyskarna på att att stjäla konst. Hitler planerar att uppföra ett Führermuseum och där ska historiens främsta konstverk finnas. Stokes övertalar sina överordnade att få bilda specialkommandot The Monuments Men, med uppdrag att lokalisera Europas konstskatter och rädda dessa undan tyskarna.
... Och vad får vi se under förtexterna? Jo, hur Stokes åker runt och uppsöker de personer som är lämpligast. Ett gäng konstexperter som spelas av Matt Damon, Bill Murray, John Goodman, Hugh Bonneville, Bob Balaban och Jean Dujardin, och i ett franskt fängelse hittar de Cate Blanchett, som hamnat där eftersom hon till synes hjälpte tyskarna - fast i realiteten hjälpte hon La Resistance.

THE MONUMENTS MEN, som premiärvisades i Berlin, har fått blandad kritik och inte alltför positiv sådan. Själv är jag positiv till filmen. Den är så härligt gammaldags! Det här känns som en krigsfilm från, tja, 1960-talet. Krigsdrama, men med en bitvis lättsam ton, vilket innebär att genren snarare är dramakomedi. Här finns ett flertal riktigt skojiga scener och repliker, och trots all död och förödelse framställs kriget lite grann som ett pojkäventyr. Det här är vad Quentin Tarantino kallar en Guys on a Mission-film. Lite åt Alistair Maclean-hållet - men den gode Maclean hade förstås struntat i de komiska inslagen och ersatt dem med eldstrider - och självklart hade en i teamet varit den Obligatoriske Förrädaren.
Liksom alla filmer nuförtiden är THE MONUMENTS MEN en lång film; två timmar, och den börjar svaja ungefär halvvägs in. Den blir lite för episodisk och lite för utdragen. Men filmen lever högt på sina skådespelare. I vanlig ordning ser George Clooney ut att ha klivit ut ur en 40- eller 50-talsfilm, han är stilig i mustasch och uniform, John Goodman ser skojig ut i för liten uniform, Bob Balaban ser skojig ut han med, och Jean Dujardin. Filmen lider akut brist på kvinnor, men det här är ju en krigsfilm om milikrigare. Alexandre Desplat bidrar med filmmusik som låter som hämtad ur en gammal film den med, och det känns förstås hemtrevligt.

Betyget nedan är kanske i snällaste laget, men som jag brukar säga: solen skiner där ute, låtom oss vara glada.







(Biopremiär 14/2)