DVD: Amasonkvinnornas guld

AMASONKVINNORNAS GULD (Studio S Entertainment)

På omslagets baksida står det att den här filmen är tillåten från 15 år på bio. Den borde snarare ha andra åldergränser. Två olika. "Från 3 till 9 år" och "Från 44 till 103 år". Är man i lågstadieåldern tycker man säkert att det här är otroligt rafflande! Åtminstone om man är i lågstadieåldern och det är 1970-tal. Är man däremot i min ålder - och är som jag - tittar man på den här filmen av helt andra orsaker. De som befinner sig däremellan lär nog inte titta alls. Om de nu inte är som jag och snart kommer att bli äldre.
Mark L Lester var uppe i smöret en kort period på 1980-talet. Då gjorde han förhållandevis stora filmer som ELDFÖDD och COMMANDO. Därefter blev filmerna allt billigare. Och innan dessa storfilmer, harvade han bland de mest konstiga produktioner. Som AMASONKVINNORNAS GULD från 1979; enligt uppgift en TV-film, men den gick upp på bio i Sverige - och eftersom den innehåller några nakna kvinnobröst, gissar jag att den förlängts för export utomlands. Bara det faktum att filmen biovisats i Sverige är smått svindlande.
DVD:n från Studio S presenteras i det gamla fina TV-formatet 1.33:1 och bildkvaliteten är lagom risig, vilket förstärker känslan av ... konstighet. Dragspels-Lolas son; göteborgaren Bo Svenson, spelar upptäcktresande Tom Jensen, som traskar genom New York, på väg till en klubb för upptäcktsresande. Men det är fara å färde! På hustagen smyger två amasonkvinnor omkring - beväpnade med pilbågar! De är på jakt efter en man som flytt från de sydamerikanska djunglerna - en man som känner till var amasonernas guldskatt finns. Mannen träffar Jensen, berättar detta, och nämner att den illasinnade knarkhandlaren Blasco (Donald Pleasance) är på jakt efter honom - och guldet. Då får han två pilar i ryggen och dör! Jensen jagar amasonerna, men de skjuter varandra och dör.
Jensen och en snubbe som heter Luis Escobar (Richard Romanus) flyger till sydamerika för att leta upp guldet. Där upplever de äventyr, må ni tro! Det uppstår kulturkrockar när de träffar djungelstammar. De äter apstuvning! En hövding vill att Jensen ska gifta sig med en smällfet kvinna! Och hela tiden jagas de av Blasco, som åker helikopter och skjuter på dem.
Efter halva filmen dyker amasonstammen upp. De är alla vita fotomodeller, varav flera har våfflat hår. Trots att de är födda och uppvuxna i djungeln. De lever primitivt i hyddor och pratar engelska med amerikansk accent, och de gillar att jogga på led genom djungeln. De gillar även att fjompa omkring och det är uppenbart att de aldrig tidigare hållit i pilbågar och spjut.
Och vem är deras drottning om inte Anita Ekberg - från Kirseberg i Malmö. Stor som ett hus är hon. Hon har problem när hon ska jogga med de andra.
Jensen och Escobar stoppas i en bur där de träffar några andra manliga fångar. De ska användas som avelstjurar! Men de blir vänner med amasonerna och kärlek uppstår. Men då kommer Blasco och andra bovar och lägger sordin på stämningen. Mer action och stor slutstrid i guldfyllt tempel.
Det är inte utan att jag undrar vad skådespelarna tänkte när de erbjöds rollerna och läste manus. Vad sa Ekberg? "Men, oj vilken bra roll! Den här filmen vill jag verkligen göra!". Det är liksom ganska långt från DET LJUVA LIVET - och lika långt från KILLER NUN. Donald Pleasance tackade nog ja till alla roller han erbjöds vid den här tiden.
Bo Svenson är en bra hjälte. Han ser ut som en snubbe som gärna ränner runt i djungler - och det är uppenbart att han inte tar det här på allvar. Han har konstant glimten i ögat och ett snett leende. En bra karl, den där Bo.
AMASONKVINNORNAS GULD är en billig, slarvig och skitkonstig film. Egentligen är den alldeles för seg - och enda orsaken till att man ser den från början till slut, är förstås för att den är så bäng.
Filmkopian visas open matte; man får alltså se lite för mycket av bilden upp- och ner till, vilket innebär att man ibland ser mikrofoner och annat. Allt för att öka känslan.

DVD: Icarus

ICARUS (Sandrew Metronome)

I morgon släpps lönnmördar-rafflet ICARUS, av och med Dolph Lundgren, och med Bo Svenson som skurk. Härom-
månaden recen-
serade jag filmen (den kanadensiska utgåvan) på Xomba, så klicka HÄR för att läsa vad jag tyckte (på engelska, förstås).
När jag kort därpå intervjuade Dolphan, sa han att han inte var speciellt nöjd med filmen. Producenterna tog den ifrån honom och klippte den på ett helt annat sätt än det var tänkt.
Fast jag tyckte den var underhållande och helt okej, mycket bättre än till exempel MISSIONARY MAN. Därför får den följande betyg:

Dolph Lundgren ÄR The Killing Machine

From director Dolph Lundgren...

ICARUS heter tydligen numera THE KILLING MACHINE - en inte helt ovanlig titel. Svensk DVD-premiär i oktober.

Som vanligt ser Dolphan bättre ut nu när han är över 50 än han någonsin gjort, och det verkar ju vara fläskig och blodig action. Efter trailern kan man se flera klipp ur filmen.

...Och så är ju Bo Svenson med i den här! Jag har alltid velat se en film där Bo och Dolph spelar far och son. De är The Swedes och har en bilbärgningsfirma i en håla i mellanvästern. De smugglar hembränt, det är biljakter och det är knytnävsslagsmål. I uppföljaren måste de rycka in och jobba som sheriffer.

Det är ingen hejd på Dolph Lundgren!

Det känns som om det är hur många Dolphrullar på gång just nu. COMMAND PERFORMANCE, THE EXPENDABLES, UNIVERSAL SOLDIER: A NEW BEGINNING...

Här är en teaser trailer för ännu en; ICARUS, som enligt Dolph är en "lite annorlunda" film, och som Bo Svenson också medverkar i. Regi: Dolph Lundgren.

Bio: Inglourious Basterds

Buongiorno!

En gång i tiden var Quentin Tarantino det coolaste som fanns. RESERVOIR DOGS och PULP FICTION. Två filmer som förstås slog knock-out på mig liksom på de flesta andra. Men Tarantino var mer än filmerna. Han var ju Tarantino! Killen som gillade precis samma grejor som jag och som hade sådant flyt att han kunde göra filmer baserade på sina influenser. Den bastarden! JACKIE BROWN var förvisso något svagare, men å andra sidan skrev han manuset till TRUE ROMANCE, vilken kanske var bättre än de filmer han regisserade själv.

Men så gick det inflation i Tarantino och hans stil. Gangsterfilmer med uppbruten kronologi och ironiskt våld kom det tretton på dussinet av, och efter inte alltför lång tid var det inte så kul längre. Tvärtom började Tarantino kännas rätt passé. Åtminstone för mig.

Efter att det varit tyst om honom ett bra tag, slog han plötsligt till med KILL BILL VOL. 1, och jag var åter fast. Jag älskade KILL BILL och älskar den fortfarande. I samband med den premiären såg jag om PULP FICTION, men nej - den kändes fortfarande väldigt mycket 1994.

 Jag längtade till KILL BILL VOL. 2, men när den kom, blev jag aningen besviken. Det är långt ifrån en dålig film, men den är inte lika bra som första delen, som saknade den typiska Tarantinodialogen. Tydligen fick Tarantino för sig att vräka på med extra mycket dialog i andra delen för att kompensera, och folk pratar och pratar, och för långa, konstruerade konversationer och monologer - de pratar för pratandets skull.

Än värre blev det i floppen DEATH PROOF, som i Europa biovisades i en förlängd version, medan den i USA förstås buntades ihop med Robert Rodriguez tjoflöjtrulle PLANET TERROR i en kortare version under rubriken GRINDHOUSE. Jag såg den i Cannes efter att ha hört en massa dåligt om den från amerikaner. Nå, så dålig var den inte, DEATH PROOF är okej, men folk pratar och pratar och dialogen är krystad. Skulle Quentin Tarantino kännas passé nu igen? Hade han tappat handlaget?

Mannen har sedan 1990-talet pratat om att göra en "guys on a mission"-krigsfilm, och eventuellt en remake av Enzo G. Castellaris kultklassiker THE INGLORIOUS BASTARDS från 1978 med Bo Svenson och Fred Williamson. Och jo, långt om länge blev den av - men premiären i Cannes i våras mottogs rätt blandat och ljummet. För långt, för pratigt, för händelselöst, tyckte folk.

Jag har varit fan av Castellaris film sedan det videoglada 80-talet. Förra året släpptes den på DVD i Sverige, och min recension i Helsingborgs Dagblad kan ni läsa HÄR. Nu är den åter aktuell, i en lyxbox i begränsad upplaga som visst säljer som smör. Men varför göra en nyinspelning av den här filmen? Dels är den alldeles för "ny", dels är det en kultfilm, men framför allt - är inte Tarantino lite för cool för att hålla på med remakes?

Det framgick snart att Tarantinos film med sin medvetet felstavade titel inte är en egentlig nyinspelning, men när jag satte mig ner i salong 2 på Filmstaden för att se den, hade jag inga jättehöga förväntningar.

Ja, pojkar och flickor. Tänk så det kan bli. Tänk så överraskad man kan bli. Tänk så kul det är att bli riktigt överraskad och få uppleva en riktigt, riktigt, RIKTIGT bra film! Jag har tidigare hävdat att GRAN TORINO är årets bästa film - åtminstone om man är gammal Clintan-fan - men HÄR har vi ju årets bästa film. Tveklöst!

Den två och en halvtimme långa INGLOU-
RIOUS BASTERDS är indelad i kapitel och börjar på den franska landsbygden 1941. Den oerhört artige, intelligente, välartikulerade och grymme naziofficeren Hans Landa (Christoph Waltz), kallad judejägaren, besöker en liten stuga där en mjölkbonde gömmer judar. Judarna dödas - men unga Shosanna (Mélanie Laurent) kommer undan.

Därefter presenteras vi för bastarderna. Brad Pitt är löjtnant Aldo Raine och pratar en Tennesseedialekt så tjock att man kan skära djupfryst torsk med den. Han plockar ut åtta judiska soldater, vilka bildar specialkommandot the basterds. De ska bege sig till Frankrike och samla på sig hundra tyska skalper vardera - bokstavligt talat. Aldos Bowiekniv går varm och han får smeknamnet Aldo the Apache. Fast Donny, kallad Björnjuden (Eli Roth), gillar även att slå sönder tyskarnas skallar med ett basebollträ.

Fyra år senare. Shosanna driver en liten biograf i Paris, och en dag får tyskarna för sig att förlägga galapremiären på en ny, tysk propagandafilm där. Alla kommer att befinna sig på biografen: Hitler, Göring, Göbbels - gänget, helt enkelt. Shosanna planerar att elda upp bion när tyskarna bänkat sig. The basterds är på väg dit för att spränga bion i luften. Och sedan...
 ...ska jag inte berätta mer.
 
Visst. Filmen är lång. Den innehåller inte speciellt mycket action. Det pratas mycket.
 Men! Den myckna dialogen är bland det bästa jag någonsin hört på bio. Pratandet för pratandets skull är borta. Den här gången för dialogen handlingen framåt, det är intelligent skrivet, och fängslande. Dialogen sker även på flera språk - och ofta finns det en baktanke med de olika språken och när de används. Det finns en speciell orsak till att den slemme nazisten byter från franska till engelska i filmens första kapitel; det är inte bara för att tröga amerikaner ska slippa läsa undertexter.

Vidare är INGLOURIOUS BASTARDS till stora delar riktigt rolig; Brad Pitt är hur festlig som helst och hans "Buongiorno" mot slutet är årets bästa replik. De komiska scenerna är många, men tack vare skådespelarna och det smarta manuset, kan humorn tvärt vändas till chockerande händelser. Och faktum är att jag mot filmens upplösning kom på mig med att tycka att det här var spännande - på riktigt. Eftersom Tarantino har skrivit om andra världskrigets historia, är utgången allt annat än given - och nej, det här är ju ingen nyinspelning av Castellaris film, likheterna är få.

Österrikaren Cristoph Waltz fick pris som bästa manliga skådespelare i Cannes - och det är han verkligen värd. Mannen är makalös. Han skiftar obehindrat mellan fyra språk och hans inställsamma leende som snabbt kan växla till ett iskallt stenansikte är obetalbart. Det är en otäck, men underhållande och ibland lustig herre. Otroligt skicklig rollprestation.

Och så har vi den ljuvliga Mélanie Laurent. Jösses. Hon är i princip min idealkvinna. På flera sätt. Underbart söt på ett franskt sätt, och inte blir det sämre av att hon pratar franska. Jag hade blivit lika kär i henne som en av filmens tyskar. Och Diane Krüger är kul som tysk filmstjärna. Många var tveksamma till att låta regissören Eli Roth (HOSTEL) spela en av bastarderna, men jag har inga anmärkningar mot honom. Jag tycker inte heller att Mike Myers gör bort sig som typisk brittiskt officer fånig frisyr. Bo Svenson står listad som amerikansk officer; jag misstänker att han är med i filmen-i-filn som visas på biografen. Enzo G Castellari ska visst spela sig själv, men var han gör detta har jag ingen aning om.

Men hur är det med de popkulturreferenser Tarantino är så känd för? Jodå, visst dyker de upp - men jag tror inte att vi är alltför många som uppfattar dem. Til Schweigers rollfigur heter Hugo Stiglitz (Stiglitz spelade huvudrollen i Umberto Lenzis NIGHTMARE CITY), i en scen utger Roth sig för att heta Antonio Margheriti (regissör bättre känd som Anthony M Dawson) - på den nivån ligger referenserna, plus att låturvalet på soundtracket är av nyare datum än 40-talet (Morricone, förstås, och David Bowie används effektivt i en scen).

Förres-
ten, om jag fått möjlighet att intervjua Quentin Tarantino, hade min andra fråga varit "Hur fanken kan du regissera en film på flera språk du säkert inte förstår?" För det undrar jag. Han måste ju verkligen veta att skådisarna framför replikerna på rätt sätt, med rätt betoning, och sådant kan vara svårt att höra om man inte själv talar språket väldigt väl. Min första fråga hade varit "Hörru du, Chris Ray - Fred Olens son - berättade att kameran du lånade av Fred en gång på 80-talet var trasig när du lämnade tillbaka den utanför ytterdörren och sedan smet. Stämmer det?"

Hur ska jag då sammanfatta INGLOURIOUS BASTERDS? Jo: jag vet inte hur längesedan det är jag såg en film som jag faktiskt inte ville skulle ta slut. Alra minst en så här lång film. Det här är en cineastisk njutning från början till slut. Filmen saknar även flera av de nu lite klyschiga berättartekniska grepp Tarantino brukar använda sig av. Det är rakare, mer eftertänksamt - det här känns faktiskt som en europeisk film. Kanske till och med som en tysk sådan?








(Biopremiär 21/8)