VOD: The Rhythm Section

Foton copyright (c) Paramount Pictures

Plötsligt dök en ny trailer trailer upp med alltför jämna mellanrum i mina flöden i sociala medier. Blake Lively fajtas och har sig i något som heter THE RHYTHM SECTION och som nu finns att se på diverse streamingplattformar. Det såg lovande ut, så jag såg filmen.

Filmen bygger på en roman från 1999 av Mark Burnell, det är visst den första i en serie böcker. För regin står Reed Morano, av en ren tillfällighet fyller hon 43 just idag när jag skriver detta. EON, bolaget bakom James Bond-filmerna, har producerat.

THE RHYTHM SECTION gick upp på bio i USA i januari, här i Sverige har den nu förpassats direkt till streaming. Detta beror inte enbart på att biograferna håller stängt. Efter att jag sett filmen läste jag nämligen att det är den största floppen på 14 år bland de filmer som haft premiär på över 3 000 biografer i USA. Filmen kostade ungefär 50 miljoner dollar att göra, och sammanlagt drog den in knappt sex miljoner runt om i världen. En förlust på 44 miljoner dollar, alltså.

Jag förstår varför filmen råfloppade. Det här är nämligen jävligt dåligt.

Den amerikanska skådespelerskan Blake Lively spelar den brittiska tjejen Stephanie Patrick. Hennes familj har omkommit i en flygolycka. Ett par år efter katastrofen lever hon av någon oförklarlig anledning som prostituerad. Varför då? För att hon saknar sin familj? För att hon inte ville behålla sitt jobb, vad det nu kan ha varit?

En dag dyker det upp en journalist hos Stephanie. Han säger att olyckan inte alls var en olycka, det var ett terrordåd, och han har kommit på vem som låg bakom. Och nu vill han av någon anledning att Stephanie ska hämnas, eller vad det nu är han vill. Han mördas kort därpå.

Utan större problem hittar Stephanie den misstänkte, men avstår från att skjuta honom. Istället åker hon till Skottland, där hon i en stuga i obygden hittar MI6-agenten Iain Boyd (Jude Law), som verkar tycka att det är en bättre idé att utbilda Stephanie till mördare, än att låta MI6 ta hand om fallet. Den helt oerfarna Stephanie får en kort utbildning i att slåss, skjuta och köra bil, och hon får även bada i kallt vatten, och därefter anses hon lämplig att skickas iväg till främmande länder för att jaga terrorister. Hon har inga större problem att hitta skurkarna.

Inte nog med att THE RHYTHM SECTION är alldeles för långsökt och ologisk, det är dessutom en mördande tråkig film. Den actionpackade trailern ljuger. Det här är märkligt amatörmässigt. Filmen saknar nerv helt och hållet, här finns ingen puls, ingen rytm, det är remarkabelt ospännande, och det går frustrerande långsamt. Filmfotot är tråkigt. Morano verkar inte veta hur man berättaren historia, och de relativt få actionscenerna är illa iscensatta. Filmmusiken är sövande - enligt förtexterna är det Hans Zimmer som står för musiken, men det är Steve Mazzaro om komponerat; Mazzaro ingår i Zimmers team.

Det finns ingen som helst anledning att se den här filmen.

Bio: Café Society

Foton copyright (c) Scanbox

Årets Woody Allen-film är här, och den gamle veteranen vevar vidare på samma sätt han gjort det senaste decenniet: han serverar en lättsedd och lättglömd bagatell. Jag kastar ett snabbt öga på Allens filmografi och konstaterar att jag känner igen titlarna på hans senaste filmer, men att jag - med undantag för MIDNATT I PARIS - har väldigt vaga minnen av dem. Förra årets misslyckade thriller IRRATIONAL MAN kom jag inte ihåg alls, jag var tvungen att kolla upp min recension.

Nya filmen CAFÉ SOCIETY utspelar sig i ett kärleksfullt skildrat Hollywood på 1930-talet. Jesse Eisenberg spelar den unge Bobby från New York, som skickas till Hollywood, där det är meningen att han ska arbeta för sin farbror Phil (Steve Carell); en mäktig skådespelaragent. Phil har alltid olika ursäkter för att inte träffa Bobby, som upprepade gånger infinner sig på Phils kontor. Vid dessa besök träffar Bobby den charmiga sekreteraren Vonnie (Kristen Stewart), som han omedelbart blir störtförälskad i. De umgås, men hon verkar mest vilja vara kompis med honom, och snart uppstår det kärleksintriger.

Historien involverar även en nattklubb i New York, the high society, gangsters och annat smått och gott.

CAFÉ SOCIETY kan sammanfattas med ordet "trivsam". För det är vad filmen är. Det är underhållande, småroligt, och om man gillar- och är intresserad av filmbranschen på 1930-talet blir det förstås extra trevligt.

Filmfotot går i varma färger, det är mjukt och elegant. Jesse Eisenberg är lite småjobbig, som han ju alltid är. Däremot är Kristen Stewart överraskande uppsluppen och glad, hon brukar ju annars se ut som om hon bär på all världens sorger. Även Blake Lively och Parker Posey dyker upp.

I slutändan är det här dock bara ännu en bagatell. Jag såg den i augusti, och den har redan bleknat i minnet. Jag lär inte minnas mycket av den när det är dags för nästa års Woody Allen-film att få premiär.

Men visst kan man gå och se CAFÉ SOCIETY utan att känna sig alltför besviken. Den gör sitt jobb, varken mer eller mindre.

(Biopremiär 7/10)

Bio: The Shallows

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden

Avdelningen för stenliggarfilmer. Tidigare mästaren; SAGAN OM KONUNGENS ÅTERKOMST, i vilken Frodo häckar på en sten i evigheter, får se sig slagen. I THE SHALLOWS ligger Blake Lively på en sten i stort sett hela filmen. Fast å andra sidan varar THE SHALLOWS bara 86 minuter, SAGAN OM KONUNGENS ÅTERKOMST varar fyra dygn, eller nio, om man ser Director's cut-versionen.

Spanjoren Jaume Collet-Serra är mest känd för sina Liam Neeson-filmer; UNKNOWN, NON-STOP och RUN ALL NIGHT. Nu kastar han sig över den just nu så populära genren hajfilm - en genre som dominerar amerikansk kabel-TV och B-film av idag.

Blake Lively spelar Nancy, som ensam åker till en undanskymd strand i Mexiko, där hennes döda mor häckade när hon väntade Nancy. Nancy tänker surfa, vilket hon gör, och hon dröjer sig kvar i vattnet när de två övriga surfarna åker hem. Hon vill rida på en sista våg innan hon lämnar stället.

Då dyker det upp en haj. Den vill äta upp Nancy. Nancy lyckas ta sig till ett litet rev och där blir hon liggande, ett par hundra meter från stranden. Hon har blivit biten i låret, men eftersom hon utbildar sig till läkare, fixar hon såret med hjälp av sina örhängen och sin våtdräktsjacka (eller gummikofta, som vi säger här på TOPPRAFFEL!-redaktionen).

Nancy ligger på sin sten medan hajen cirklar runt henne. Nancy blir kompis med en mås, som hon döper till Steven Seagull. När hon blir hungrig tuggar hon i sig en krabba. Då spyr hon. Jag förstår henne, det är äckligt med seafood.

Lite längre bort, åt andra hållet, flyter en boj. Kan Nancy simma till den? Eller är hon starkt nog att ta sig till land? Ett par andra människor dyker upp, men det går inte så bra för dem.

Notera feta spoilers i Sonys pressbilder!

Det hela är onekligen skickligt filmat (i Australien); det är mängder av undervattensscener, och det är surfing och grejor. Men i övrigt ... är det här inget vidare. Utgången är knappast oviss. Spänningen uteblir. Nancy ligger på sin sten och vi väntar på att hon till slut ska komma på ett sätt att undkomma hajen. Ett par scener är lite häftiga, och visst hoppade jag till när hajen oväntat (eller väntat) dyker upp med ett dån på soundtracket.

Jag tycker att måsen var bäst. Den vill jag se i fler roller.

(Biopremiär 9/9)

Bio: The Age of Adaline

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
"There can be only one!" trumpetade den odödlige Connor MacLeod och högg huvudet av sin lika odödlige motståndare i filmen HIGHLANDER, som kom 1986. Fast han var inte ensam. Stackars Adaline Bowman är också odödlig. Hennes berättelse innehåller färre halshuggningar. Närmare bestämt inga alls.
THE AGE OF ADALINE har regisserats av en kille som heter Lee Toland Krieger - och jag får väl med en gång säga att jag inte tillhör målgruppen. Jag var den ende mannen på pressvisningen. Om jag besöker en ordinarie visning lär jag också bli ensam man. Det här är en romantisk snyftare.
Blake Lively spelar Adaline, som föds nyårsdagen 1908. När hon är i 25-årsåldern råkar hon ut för en bilolycka, hon hamnar i en sjö, kyls ner - och strömförs av en blixt. Detta gör stackarn odödlig. Hon slutar åldras. Detta innebär ett problem, eftersom hon ständigt måste byta identitet och flytta från stad till stad, innan folk upptäcker att hon ser exakt likadan ut år efter år. Ett annat problem är att hennes lilla dotter åldras. Ett tredje problem är att hon inte vågar inleda kärleksrelationer, eftersom männen förstås åldras de med. Samma bekymmer Connor MacLeod drogs med, alltså.
Nyårsafton 2014 träffar hon plötsligt Ellis (holländaren Michiel Huisman), som ser ut som prins Carl Philip. Han börjar genast att uppvakta Adaline, som kallar sig Jenny och som står i stånd att lämna San Francisco, där hon bott länge nog. Hon försöker bli av med killen. men han ger sig inte, den gode Ellis, och Adaline blir alltmer förälskad i honom.

Men så ska Ellis' föräldrar till att fira sin fyrtionde bröllopsdag. Ellis tar med Adaline till föräldrahemmet, och när Ellis' gamle far (Harrison Ford i skägg och glasögon) får se Adaline blir han minst sagt paff ...
THE AGE OF ADALINE berättas som en saga, komplett med berättarröst. Temat är lite kul och berättelsen blir intressant när Fords rollfigur dyker upp en bra bit in i filmen. Blake Lively, 27, är onekligen en grann tös och sympatisk i rollen, och även hennes middagar med dottern (82-åriga Ellen Burstyn) är intressanta; dottern pratar om att det blivit jobbigt att gå i trappor och funderar på att flytta till ett äldreboende - men som helhet är detta alldeles för smörigt och sentimentalt för min smak. Det är mycket stråkar på soundtracket och berättarrösten är lite jönsig. Redan i början av filmen gissade jag hur det skulle sluta, och jag gissade rätt.

Bäst i filmen är Anthony Ingruber, som har några scener i rollen som Harrison Ford som ung. Pågen ser verkligen ut som en ung Harrison Ford!
Jag kan mycket väl tänka mig att den här filmens målgrupp kommer att sitta med huvudet på sned och tycka att det är så fint, så fint.
Själv tycker jag att HIGHLANDER var bättre.

(Biopremiär 5/6)

-->

Bio: Savages

Foton copyright (c) UPI Sweden

Mitt förhållande till Oliver Stone är väl inte det bästa. På sistone har han gjort en hel del ... mindre bra filmer. WALL STREET: MONEY NEVER SLEEPS var ju inget vidare. För att inte tala om den usla WORLD TRADE CENTER - och en del annat. När jag tänker efter var jag lite avigt inställd även till Stones genombrott som regissör; PLUTONEN. Och NATURAL BORN KILLERS var mest irriterande. Däremot gillar jag HANDEN SOM DÖDAR!

Till detta kommer att jag har otroligt svårt för Oliver Stone själv och hans person. Jag tycker att han är osympatisk - och detta intryck smetar av sig på filmerna. För min del är det bästa han gjort manusen till CONAN - BARBAREN och SCARFACE.

... Och nya SAVAGES är nog det bästa Oliver Stone fått ur sig sedan manuset till SAVAGES. Eller nästan. För denna knarkthriller tycker jag är mycket bra. Jag blev överraskad.

Taylor Kitsch (ännu en film med honom, han är överallt nu) och Aaron Johnson är Chon och Ben, som bor i en trevlig kåk vid stranden någonstans i södra Kalifornien. De två har en och samma flickvän - Ophelia (Blake Lively). De delar på henne! De turas om att ha sex med henne, eller så har de kul alla tre. Sicka ena!

... Men mest sysslar Chon och Ben med att odla och sälja marijuana. De har odlat fram vad de kallar världens bästa majja. John Travolta spelar en korrumperad knarkpolis, men han är polare med Chon och Ben och assisterar dem - och snart behöver de verkligen hjälp.

Salma Hayek basar över en mexikansk drogkartell och dessa vill ha en del av Chons och Bens kaka. Slemma typer, anförda av den grymme Lado (Benicio Del Toro), anländer och gör livet till ett helvete för de unga knarkodlarna. Och Ophelia kidnappas.

SAVAGES är en riktigt rejält hård film. Den är bitvis extremt stenhård. Våldet är emellanåt groteskt, det här är ultravåldsamt och sadistiskt - och ja, Del Toro är smått fantastisk som genomvidrig enforcer. De blodsöliga scenerna är otaliga.

Samtidigt gör de soliga, glassiga miljöerna att det inte blir lika påträngande som det kanske hade varit om det hela utspelat sig i en skitig storstad. Och som helhet känns SAVAGES nästan mer som drama än action eller thriller. Vad gäller skildringen av drogvärlden utgår jag ifrån att Oliver Stone vet vad han pratar om, med tanke på att han själv knarkade ganska rejält en gång i tiden, och vad jag förstått fortfarande röker på lite till och från. Okej, helt realistiskt känns det här inte. Men vad vet jag? Dock bygger den här filmen på en roman av Don Winslow, så det är inte Stones story.

Mot slutet av filmen förekommer en berättarteknisk kullerbytta jag inte gillade alls, jag tyckte bara att den var onödig och dum. Men - bortsett från denna, måste jag säga att jag verkligen gillade SAVAGES. Vi är ju inte så bortskämda med hårda thrillers nuförtiden, det kommer bara ett par om året, och då är det förstås inte alltid de är bra heller. Så i det här fallet är det bara att tacka och ta emot.

Tack så mycket, goe herrn!

(Biopremiär 12/10)

Bio: Green Lantern

Foton copyright (c) Warner Bros./Twentieth Century Fox
När jag var liten påg gick Gröna Lyktan i tidningen Gigant, en färgtidning med superhjälteserier från DC, och som jag då tyckte var väldigt tjock - hela 68 sidor. Dyr var den också, så pass dyr att jag bara köpte den begagnad på Fyndshopen, där den kostade lika mycket som alla andra tidningar.
I Gigant huserade Lagens Väktare, Blixten, Höken och lite annat löst folk, som alla dök upp i den typ av ryckiga, ibland svårbegripliga äventyr, som DC producerade på 70-talet. Och här återfanns även Gröna Lyktan.
Jag gillade nog aldrig riktigt Gröna Lyktan när jag var grabb. Jag tyckte att det var lite fusk med den där ringen som innhåller en stor, grön Barbapapa som kan fixa precis allting. Och Hal Jordan, som den här hjälten heter i det civila, var väl ingen större personlighet.
Ibland publicerades dock de numera klassiska avsnitten av Denny O'Neil och Neal Adams i vilka Gröna Lyktan jobbade i team med Gröna Pilen (som tidigare hetat Röda Pilen i Sverige, antagligen för att inte blandas ihop med Gröna Lyktan. Det här funkade väl så länge Gigant publicerades i svartvitt), och ibland dök den raffiga Svarta Fågeln upp i sina nätstrumpor. Jag tyckte att de här avsnitten var skithäftiga. Idag tycker jag att det är grymt snyggt tecknade -- förstås -- men liksom så mycket annat från den tiden, är avsnitten ofta mer än lovligt förvirrade. Än värre blev det när Gröna Lyktan begav sig ut i rymden och ägnade sig åt kosmiska resonemang med märkliga varelser.
Jag läser på nätet att figuren dök upp för första gången redan 1940 och då var det en viss Alan Scott som fick ägera grön superhjälte. Sedan dess har rollen innehafts av en hel rad olika typer. Men jag minns honom fortfarande som Hal Jordan.
...Och det är Hal Jordan som Ryan Reynolds spelar i den här nya biofilmen i regi av Martin Campbell (CASINO ROYALE).
Visst blir man lite misstänksam när det dröjer så här länge innan en ny, stor, amerikansk superhjälteblockbuster får svensk premiär. Filmen gick upp i USA redan den 16:e juni och gjorde väl inget större väsen av sig - filmen har inte gått dåligt, men den fick ljummen kritik och det har inte varit så mycket ståhej runt den. Visst är det trångt på svenska biografer just nu, i synnerhet på 3D-dukarna, Harry Potter och andra tar mycket utrymme, men nog är det märkligt att GREEN LANTERN har fått vänta så här länge. Jag får känslan av att den svenska distributören inte tror på filmen.
När Campbells film börjar får man allt sitta med block och penna och anteckna för att hänga med. Vi färdas genom rymden och till främmande världar, medan en högtravande brittisk röst berättar allt om den smaragdgröna kraften som förvaras i ringar, hur den intergalaktiska poliskåren The Green Lantern Corps bildas, hur en ondskefull varelse slipper lös och bär sig åt, och allt detta kryddas med fullkomligt omöjliga namn på planeter och varelser - och Basil Exposition håller på att babbla om detta alldeles för länge. Det går hyfsat bra att låta bli att hänga med i detta intro.
En medlem av Green Lantern Corps attack-
eras och flyr i ett rymdskepp, och kraschlandar på Jorden. Han är döende och skickar iväg den gröna kraften för att leta upp en värdig ersättare - en person som är duglig, modig och fullkomligt orädd.
Kraften hittar stridspiloten Hal Jordan, en slarvig typ som har ett stökigt privatliv och plågas av minnen av en olycka som dödade hans flyghjälte till far. Hal förses med en ring och ett slags lykta han kan ladda ringen med, och poff, så iförs han en superhjältedräkt och en fjollig mask dyker upp över hans ögon. Masken dyker visst upp av sig själv när hans identitet måste skyddas. Och så sugs han upp i rymden och hamnar på en planet där the Corps har sitt högkvarter.
Där utbildas Hal; han måste slåss mot en biffig typ och han får lära sig att kraften i ringen formar sig till det han tänker på. Allt för att han ska kunna bekämpa brott på så långsökta sätt som möjligt, för att filmen ska bli intressant att titta på (och serierna kul att läsa). Det hade ju varit för enkelt att bara låta ringen bygga ett grönt fängelse runt bovarna.
På en här planeten sitter även en massa visa män högt, högt upp på vad som liknar obelisker. Dessa är klädda i röda dräkter som är så långa att de när ända ner till marken. Varför sitter de där uppe? Vad gör de hela dagarna?
Nere på Jorden får vi träffa den illasin-
nade senatorn Ham-
mond (Tim Robbins), och vi får veta att en hemlig organisation som jobbar åt regeringen har hittat liket av den andre Gröna Lyktan från inledningen. Hammond har en misslyckad son med mustasch, Hector (Peter Sarsgaard), som dessutom är lika misslyckad rymdforskare. Hector hämtas för att tillsammans med en doktor spelad av Angela Bassett (som jag först inte kände igen) ta reda på så mycket som möjligt om rymdgubben.
Tyvärr innehåller liket partiklar av den onda varelsen från inledningen och Hector smittas och börjar förvandlas till något slags ond elefantman.
Hal Jordan suktar förresten efter sin pilotkollega Carol (Blake Lively), som han varit ihop med tidigare, och under en helikopterolycka rycker Hal in som Gröna Lyktan för första gången och räddar både Carol och senator Hammond. Fast senare känner Carol igen Gröna Lyktan trots den lilla ögonmasken. Så klart hon gör! Det vore ju skitkonstigt om hon inte kände igen honom.
Ja, och så attack-
erar den onda varelsen från rymden och det ser ut som om det väller ut gigantiskt bajs i staden och slukar skyskraporna, och det blir fajting, och man har uppfunnit en gul ring med gul kraft, som visst inte är bra, och den vresige grönlyktan Sinestro (Mark Strong med rött ansikte) förstår att Hal Jordan allt är en hyvens grabb, och under eftertexterna dyker det upp en extrascen som hintar om en uppföljare.
Problemet med GREEN LANTERN är handlingen. Allt som har med det kosmiska och the Green Lantern Corps att göra, är precis som i serierna alldeles för förvirande - vilket alltså främst beror på att allt och alla heter saker som Abin Sur och Tomar-Re. Men det kan man ta. Värre är det att skurkarna är så trista och ointressanta. Och vad är de ute efter? Mer än att vara skurkaktiga, alltså? När Hector blir skurk gör han inte mycket anat än att ... halta omkring och vara ful. Fast det är ju klart, eftersom ursprungshistorien ju måste berättas, återstår det inte så mycket tid att lägga på ett regelrätt äventyr under de två timmar filmen varar.
Dock är det här inte så illa som jag fruktade (till och med trailern var illavarslande). GREEN LANTERN är trots allt helt okej. Tekniskt sett är det förstås imponerande och till och med 3D:n funkar hyfsat. Ryan Reynolds är en sympatisk hjälte. Carol är en ganska trist roll, det går inte att göra så mycket med den, men även Blake Lively är sympatisk - och hon gör inte ont att titta på. De humoristiska inslagen är rätt kul ibland. Lustigt nog innehåller filmen inte speciellt många bombastiska superslagsmål.
Jag är fortfarande ingen fan av Gröna Lyktan, hjälten är lite för menlös, men jag skulle inte ha något emot att se en uppföljare till den här filmen. Och då kan ju Gröna Pilen få dyka upp, så att denne kan få ta med sin flickvän Svarta Fågeln. Eller, skit i Gröna Pilen. Gröna Lyktan kan väl få samarbeta med Svarta Fågeln utan hennes snubbe?
Slutligen: av någon synnerligen märklig anledning, blev GREEN LANTERN barnförbjuden! Här är motiverigen från Statens Medieråd:
"Historien om en superhjälte som kämpar mot en intergalaktisk ondska är visserligen till stora delar av serietidningskaraktär men innehåller en stor mängd kraftiga hot- och våldsscener. Dessa, och särskilt de återkommande inslagen där människor förtärs av eld och skrumpnar ihop medför att filmen bedöms kunna skada välbefinnandet hos barn under 15 år."
Fullkomligt obegripligt, förstås. I synnerhet som Harry Potter och annat är betydligt mer skrämmande. Det tyckte även distributören, som överklagade, och föga oväntat sänktes åldersgränsen till från 11 år av Kammarrätten.

(Biopremiär 29/7)