Visar inlägg med etikett Björn Starrin. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Björn Starrin. Visa alla inlägg

tisdag 16 april 2013

Bio: Studentfesten

Foton copyright (c) Atlantic Film

Oj. Wow. Jösses. Jag tror att den har anlänt: årets konstigaste svenska film. När jag slog mig ner för att se STUDENTFESTEN hade jag ingen aning om vad jag skulle få se. Jag hade inte hört eller läst någonting alls om den här filmen. Och jag satt och gapade i en och en halv timme och undrade vaffan det var jag tittade på.

STUDENTFESTEN är dock konstig på ett helt annat sätt än till exempel SOUND OF NÄVERLUR och SEAN BANAN INUTI SEANFRIKA. Den här gången handlar det om en "riktig" film; en film med handling och skådespeleri. Men det hela är så fruktansvärt ... fel!

STUDENTFESTEN är regisserad av Simon Sandquist. Eftersom jag inte kände igen namnet kollade jag upp honom och konstaterar att han tidigare gjort den vissna DEN OSYNLIGE med Gustaf Skarsgård, som senare kom i en amerikansk version, och några år senare gjorde han POSSESSION med Sarah Michelle Gellar. Jag noterar även att han är född 1973. När debuterande manusförfattaren Gabriel Niklasson är född vet jag inte, men jag gissar att han är ungefär jämngammal med Sandquist. STUDENTFESTEN utspelar sig nämligen 1994. Det finns ingen som helst anledning till att den utspelar sig 1994, det är fullkomligt irrelevant, dessutom tar det runt en kvart innan man upptäcker att det ska föreställa Sverige för nitton år sedan. Jag gissar att året valts eftersom upphovsmännen tog studenten ungefär då.
Vad de här pojkarna försökt göra är en typisk amerikansk tonårskomedi från 1980-talet. SVENSEXAN, FIRA MED FERRIS, FÖRÄLDRAFRITT - you know the drill. Sandquist och Niklasson satt säkert och liksom jag kollade på drivor av sådana filmer när de växte upp. Varför inte göra en likadan film? Idag. I Sverige. På svenska. Samma typ av handling som i de gamla amerikanska filmerna. Samma persongalleri. Det låter väl som en bra idé?

Nej, det gör det inte.

Den här filmen känns ungefär som en orkester som genomgående spelar låtarna aningen ur takt.
Handlingen lånar friskt från THE WEDDING CRASHERS och en massa andra filmer. Anastasios Soulis är 22-årige Rasmus, en gitarrlärare vars stora kärlek Klara (Anna Åström, som snart möter Gustaf Skarsgård i VI efter manus av Jens Jonsson - trailern är full av nakenscener) dumpar honom när hennes för Rasmus okände pojkvän plötsligt kommer hem från USA. Dessutom ska Klara ta studenten.

Rasmus har en gift, mustaschprydd kompis som kallar sig Frans (Henrik Lundström), som är något slags lyxlirare och glidare. Han har skaffat en skåpbil som han inrett med bar. Han har fått en fantstisk idé: på Lidingö, där de bor, tar en farlig massa brudar studenten. Dessa kommer att ha en farlig massa fester med goda viner, god mat och en massa brudar man kan ragga upp och hångla med. Tillsammans med en tredje kille, Ian (Filip Berg), tänker de åka runt till så många fester som möjligt, låtsas att de känner studentskan, och festa järnet. De anlitar Ians sextonårige lillebror "Mister" (Edvin Endre) som chaufför. Således stämmer inte filmens titel - den borde lyda STUDENTFESTERNA.
Redan från start klantar de till det och får en trio klantiga poliser (Kjell Bergqvist, Björn Starrin och Martin Preisler) efter sig. Därefter stökar de till det ännu mer, och några märkliga militärer vill också nita trion. Eller kvartetten, om man räknar in Mister.

Precis alla standardinslag och klichéer finns med i STUDENTFESTEN. Fylla, droger, jakter, komiska slagsmål, sex, missförstånd, en annan brud som faller för Rasmus, och som strössel på grädden på moset: en scen där Rasmus beväpnad med elgitarr kliver upp på en scen för att framföra en låt (Pelle Almgrens "Om och om igen") för att åter vinna Klaras hjärta.

Det går inte att tycka illa om STUDENTFESTEN. Den är gjord med hjärta, med kärlek till genren. Men det här funkar inte alls och det blir bara konstigt. Varför har den här filmen gjorts? Vilka riktar sig filmen till? Känner dagens tonåringar till de amerikanska motsvarigheterna som kom långt innan ungarna föddes?

Även Johannes Brost och Thomas Hedengran medverkar - jag gissar att de och Bergqvist och Starrin tackat ja till sina småroller för att få stålar till en Thailandsresa eller något.
Nästan ingenting i filmen är roligt. Okej, Björn Starrin är lite skojig, men i övrigt är det åt helvete med tajmingen. Jo, jag förstår vad som ska vara kul. Jag vill att det ska vara kul. Men skrattade jag? Nej. Kanske någon enstaka gång. Som sagt: jag satt mest och stirrade på duken, häpen över det jag fick se.

En intressant detalj med filmen som en del yngre tittare kanske reagerar på, är att världen den utspelar sig i är ganska radikalt annorlunda än dagens Sverige. Många av dagens standardinslag i svenska filmer saknas helt. Här finns inga invandrare - jag tror inte att jag noterade en enda. Här finns inga queer-inslag - med ett undantag: två hotta brudar som hånglar med varandra. Inga är piercade och tatuerade. Alla tjejer är söta och ser ut att lukta gott - förutom en som är fet och örfilar en snubbe som inte tänder på henne. Huvudpersonernas grabbiga beteende kan nog verka udda idag. För min del känns det rätt naturligt; så var det när jag var ung på 80-talet. Jag och mina dåvarande vänner skulle säkert inte tacka nej till en partybuss; på den tiden gick det mesta ut på att ha kul. STUDENTFESTEN berättas helt ur killarnas synvinkel och folk kommer säkert att anse filmen vara sexistisk och fördomsfull. Sådant struntar jag i så länge det är roligt - men det här är alltså inte roligt.
Man misslyckas till och med få till de i en scen där en ponny råkar snorta kokain till "Cotton-eyed Joe" med Rednex. De flesta skådespelarinsatserna är kassa och påminner om studentspex, och ofta hör man inte vad folk säger, men om inget annat är filmfotot helt okej.

Hade STUDENTFESTEN kommit 1985 och varit amerikansk hade jag säkert älskat den. Men nu är det 2013 och filmen är svensk. Min ålder hör inte hit.

Så, vad sätter jag för betyg på det här? Jag vet inte. Jag har grunnat på detta i flera dagar nu. Äh, jag drar till med detta specialbetyg:









(Biopremiär 19/4)

torsdag 27 december 2012

Bio: Mammas pojkar

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Disneys anledning till att inte pressvisa Ulf Malmros' nya film MAMMAS POJKAR i Malmö var så långsökt och jönsig att ni inte skulle tro mig, så jag struntar i att redogöra för den här (och fortsätta att misstänka att de helt enkelt inte kände för att betala biografpersonal för att köra filmen för oss). Men i och med att filmen inte förhandsvisades, råkade jag utsättas för ett par recensioner innan jag såg den. Jag försökte låta bli att läsa texterna, men rubriker och betyg gick inte att undvika. Recensionerna var inte vidare positiva. Tvärtom - till exempel drog Aftonbladet till med ordet "kass".
Kass?
Jamen kom igen, det är ju Ulf Malmros. Inget namn man förknippar med "kass". Precis som svenska filmkritiker i allmänhet verkar utgå ifrån att en ny film av Jan Troell eller Lars Von Trier är Bra (per automatik bra), utgår jag ifrån att en ny film av Ulf Malmros är Bra. Jag brukar anse att han är den intressantaste svenske regissören just nu. Eller de senaste tio-femton åren. Han besitter en humor, lekfullhet, stil, kompetens och approach som är väldigt ovanlig i det här landet. Nej, TJENARE KUNGEN var kanske inte så lyckad, men det var å andra sidan DEN BÄSTA SOMMAREN, SMALA SUSSIE och BRÖLLOPSFOTOGRAFEN - och jag följde hans besynnerliga TV-serier med stort intresse.
MAMMAS POJKAR skulle först heta BRÖDERNA HÅRDROCK, men det gick de riktiga Bröderna Hårdrock, som figurerade i en dokumentär från 90-talet, inte med på. Johan Östling och Björn Starrin är tvåäggstvillingarna Oden och Thor, som bor i en liten idyllisk ort i Värmland (Värmland i Trollhättan, läser jag i eftertexterna). De fyller 35, de jobbar på byns outlet och de är hårdrockare. Hårdrockare av det gamla gardet. Så metal de kan bli.
När den dryge stockholmsjäveln PG (Kjell Bergqvist) köper outleten och tvingar bröderna att inte bara bara jönsiga kläder med fluga, utan även att sitta i kassan ("Ett klassiskt homosexuellt bögyrke!"), säger de upp sig. Det är bara det att PG äger lägenheten bröderna bor i, så de kan inte bo kvar där. De tvingas flytta hem till sin överbeskyddande morsa; byns präst Gunilla (Lotta Tejle). En Curlingmorsa med stort C. Hon är hårt prövad, men ställer ändå upp till hundra procent. Oden och Thor dyrkar bandet Ludor, som nästan hade en hit 1984, och försöker anordna ett Ludorkonvent i byn - och Gunilla hjälper till.
Gunilla bor granne med PG och en del andra prominenta människor i byn, vilket ställer till med problem. Grannarna uppskattar inte hårdrocksbrödernas omogna beteende. I byn bor även lågstadiefröknen Jenny (Mia Skäringer), som båda bröderna kärar ner sig i. Oden lyckas få ihop det med henne, vilket Thor inte fattat, så han fortsätter att uppvakta henne på bisarra sätt. Gunilla försöker styra upp situationen genom att leta upp en lämplig partner till Thor - och hittar den tungsinta norska dödsmetallbruden Evil Bitch (Tuva Novotny).
Okej. Är MAMMAS POJKAR kass?
Nej.
Visningen jag var på var fullsatt, de flesta i publiken var vuxna, och det skrattades gott och hjärtligt. Vad Ulf Malmros har gjort är något slags ÅSA-NISSE I HÅRDROCKSFORM. Och här ska vi ju komma ihåg att Åsa-Nisse alls icke är det sämsta. Jag tittar hellre på Åsa-Nisse-filmer än mycket annat.
Nå - MAMMAS POJKAR når aldrig samma höjder som Malmros' tidigare filmer. Emellanåt är den märkligt avslagen. Filmen är lite spretig och ofokuserad, handlingen är tunnare än brukligt.
Men jag skrattade lik förbannat en hel del. Det var trivsamt. Kjell Bergqvist är skön när han sitter i en soffa och bara har på sig en ful jacka utan något inder; hans solariebruna mage väller ut. Oden och Thor ägnar sig åt en hel del jönsiga saker hårdrockare har en tendens att ägna sig åt - och då hör det till saken att jag förstås lyssnar en del på hårdrock jag med. Det är möjligt att jag hänfaller åt samma jönserier när andan faller på - men jag hade vett att klippa mig i tid.
Thor har ett städ på rummet, Lodurs maskot är ett brinnande foster, Evil Bitch är så bisarr att hon blir rolig, Mia Skäringer är också bra, här finns en fantastisk (och överraskande blodig) cat-fight, vilket det finns för lite av i svensk film, och vem kan motstå repliker som "Sluta kasta gifflar på mamma!"? I vanlig ordning har Malmros tagit fasta på vissa riktigt vissna företeelser i det svenska samhället. Som att Gunilla köper en tårta som heter Succétårta. Väldigt skojigt - och väldigt visset.
MAMMAS POJKAR är inte lika bra och rolig som jag hade hoppats på, men jag tycker ändå att den är helt okej - och till skillnad från de flesta andra, hyllade svenska filmer, kommer jag att se om MAMMAS POJKAR vad det lider. Kanske flera gånger. Till skillnad från till exempel ÄTA SOVA DÖ, som jag aldrig kommer att ens skänka en tanke på att se om. Varför skulle jag det?
MAMMAS POJKAR är inte kass, den är bara mindre vass. Och den är bättre än TJENARE KUNGEN.






(Biopremiär 25/12)



måndag 16 maj 2011

Bröderna Hårdrock är på väg

Ulf Malmros är ju en av våra favoritregissörer. Den här pressreleasen kom idag:

Snart startar inspelningen av 2012 års stora svenska komedi – BRÖDERNA HÅRDROCK!

Efter publiksuccéer med bland annat Bröllopsfotografen och Smala Sussie kommer nu Ulf Malmros med sin nya storsatsning med en stjärnspäckad rollista bestående av Björn Starrin, Johan Östling, Mia Skäringer, Kjell Bergqvist, Lotta Telje, och Tuva Novotny.

BRÖDERNA HÅRDROCK är en film om två vuxna bröder (Starrin och Östling)som tänker arrangera ett Heavy Metal-konvent i sin sömniga lilla by. Deras mamma (Telje) är byns präst som oroar sig över sönerna och vill att de ska växa upp och skaffa familj. Byns unga lärarinna och Line Dance-instruktör (Skäringer), sätter brödernas hjärtan i brand. I hemlighet, bakom varandras ryggar, startar en kamp om hennes hjärta.

Ulf Malmros:
-"Hårdrocksvärlden är en egen värld. Man är evigt trogen sitt band och investerar enorma mängder tid och pengar att följa sina idoler. Att gå upp så totalt i sin musik är fascinerande och en fantastisk fond för en kärleksfull komedi om romantiker. Jag är likadan - fast med film."

Den 30 maj startar inspelningen i Vänersborg med omnejd. Producent är Jan Blomgren på Bob Film Sweden AB.

Producent Jan Blomgren:
-"Bröderna Hårdrock är vår största satsning någonsin. Ett otroligt roligt manus med helt fantastiska karaktärer. Filmen har alla förutsättningar att bli en modern klassiker."

Bröderna Hårdrock produceras av Bob Film Sweden i samarbete med Film i Väst, BUENA VISTA INTERNATIONAL, TV4 AB, Nouvago Capital, ELEL Investment och Molkom Film samt med stöd från Svenska Filminstitutet, filmkonsulent Suzanne Glansborg.

Musiken är specialskriven av Jimmy Lagnefors och framförs av några av Sveriges främsta hårdrocksmusiker.

Bröderna Hårdrock distribueras av Buena Vista International (Sweden) och har biopremiär 19 oktober 2012 över hela Sverige.

tisdag 13 oktober 2009

Bio: Bröllopsfotografen

För mig tillhör Ulf Malmros en liten grupp speciella regissörer. Andra i den gruppen är till exempel bröderna Coen och Tim Burton. Regissörerna har det gemensamt att jag alltid ser fram emot- och är nyfiken på nya filmer av dem, även om de ibland gör stolpskott. LADY KILLERS var ju hemsk, och varken APORNAS PLANET eller KALLE OCH CHOKLADFABRIKEN var väl sådär jättebra. Men jag vill ändå ha mer av dem. De är alltid intressanta.
Ulf Malmros gjorde den oerhört trevliga DEN BÄSTA SOMMAREN och den makalösa SMALA SUSSIE. Att sedan TJENARE KUNGEN var rätt svag kunde jag ta, jag såg fortfarande fram mot storverk från Malmros. Och här har vi ännu ett!
Mina damer, herrar och syndiga dvärgar: BRÖLLOPSFOTOGRAFEN är årets bästa svenska film. Punkt.
Det har ju pratats om FLICKAN och MAN TÄNKER SITT och ett par andra filmer, men den stora skillnaden är att BRÖLLOPSFOTOGRAFEN är en "riktig film". Men riktiga rollfigurer och riktiga skådespelare, i regi av en riktig regissör. Inga konstnärliga experiment här inte, utan film på riktigt, av folk som uppskattar film.

I BRÖL-
LOPSFO-
TOGRAF-
ENS centrum står Robin (en utmärkt Björn Starrin), som bor i Molkom - Malmros födelseort! - i Värmland. Där bor han i källaren till föräldrarnas hus på "gräddhyllan", den gata som är lite finare än de andra i bruksorten. Det är ett rejält knegarsamhälle, grått och trist, det är lådvin och fylla och TV, och Robin är trött på allt och vill satsa på att bli fotograf.
Kjell Bergqvist spelar den misslyckade skådespelaren Jonny, som en dag kommer till Molkom för att framföra "Doktor Glas". Den ende som kommer är Robin, som bjuder in Jonny som underhållare på hans brorsas bröllop. Där ställer Jonny till det genom att försäga sig, och Robin tar steget ut och far till Stockholm för att förverkliga sina drömmar. Han ska börja som bröllopsfotograf och avancera uppåt.
Robin letar upp Jonny och hyr in sig i hans lägenhet. Jonny visar sig vara det svarta fåret i en rikemanssläkt från Djursholm, där brodern Claes (Johannes Brost) är högsta hönset. På ett bröllopsfest med Jonnys släktingar träffar Robin Claes' dotter Astrid (Tuva Novotny) och blir förälskad. Robin ändrar på sitt liv och börjar snirkla sig in i- och bli accepterad av Claes och hans familj. Detta leder förstås till problem både med halvt försupne Jonny och med familjen hemma i Molkom.
BRÖLLOPSFOTOGRAFEN är ofta en genuint rolig film - men den lyckas även få in ett allvar som inte känns störande, vilket annars ofta är fallet i svensk film (ÄNTLIGEN MIDSOMMAR! är väl senaste exemplet). Kjell Bergqvist är som alltid strålande och med sin tragikomiske Jonny borde han ha ännu en guldbagge som i en liten ask. Johannes Brost är bra han också som odrägligt överklasskräk.
Det enda jag inte riktigt köpte var en scen där Claes och hans familj gör sig lustiga över en recension av en pjäs Jonny medverkar i. Den scenen är både illa skriven och illa spelad, den känns både överflödig och orealistisk, även om den till viss del är viktig för handlingen. Men detta är väl egentligen den enda större anmärkning jag har.
BRÖLLOPSFOTOGRAFEN är väl inget unikt och klockrent mästerverk som SMALA SUSSIE, men jag upprepar: detta är årets bästa svenska film, och ska ses. Nu. På en gång. I alla fall när den har premiär på fredag.
Och Ulf Malmros är Sveriges främste och mest intressante filmregissör. Roy Andersson får ursäkta.





(Biopremiär 16/10)