Visar inlägg med etikett Björn Gustafsson. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Björn Gustafsson. Visa alla inlägg

måndag 15 oktober 2018

Bio: Lyrro - Ut & invandrarna

Foton copyright (c) Andreas Wessberg, Frida Wallman, Unlimited Stories

Tänk dig att du sitter i en biosalong för att se en ny, svensk komedi. Det är en pressvisning, så publiken är inte stor, men en 10-15 pers (varav några typer du aldrig tidigare sett på en pressvisning) har letat sig dit. Filmen rullar igång ...

... Och ingen - ingen alls - skrattar. Inte en enda gång under filmens speltid på strax under 90 minuter skrattades det. Den enda i publiken som gav ifrån sig ljud, lär ha varit jag - eftersom jag gäspade flera gånger, medan jag tittade på klockan och lekte med tanken på att lämna visningen och istället gå bort till Lidl. Jag hade tänkt köpa badskum.

När eftertexterna rullat klart och vi lämnade salongen, sa en något äldre herre i publiken att det här kan vara det sämsta han någonsin sett. Nja, där har han fel. Sämst är det här inte - men det är förbannat jävla dåligt. Och tråkigt.

Det är 24 år sedan YRROL kom, en biosuccé som hette som den gjorde, eftersom de inte fick använda namnet LORRY. När YRROL kom 1994 hade biopubliken fortfarande TV-serien LORRY i färskt minne. Sketchprogrammet LORRY började visas 1989 och gick sedan i några säsonger.
Som jag minns det, tyckte jag inte att LORRY var speciellt kul. Av någon anledning verkade programmet främst gå hem hos stockholmare - eller åtminstone hos stockholmsmedia. LORRY är bland annat ihågkommet för sin ibland grova satir och de skandalrubriker några inslag skapade. Visst, några enstaka sketcher var - och är kanske fortfarande - kul. Jag gillade farbror Bosse, en figur som är fullkomligt omöjlig idag, precis som Gotlibs serier om Sigge Scout. Nej, farbror Bosse är inte med i LYRRO - UT & INVANDRARNA.

YRROL har jag bara fragmentariska minnen av. Den långfilmen bestod av en lång rad sketcher. Det är även vad den nya LYRRO består av. En lång rad sketcher. Dock inte löst sammanhållna, den eventuella röda tråden är närmast osynlig.
Peter Dalle står för manus och regi. Filmen öppnar med Big Bang, jorden uppstår och vi får några grottmänniskoskämt. Därefter är det hopp till nutid. Josef, Maria och deras åsna går genom öknen, de ska utvandra till Södertälje. De kommer till Södertälje.

Detta varvas med att diverse typer ur diverse samhällsgrupper åker på semester till den västindiska ön Aruba, där stora delar av filmen är inspelad. Jodå, LYRRO är väl delvis lite betald semester för alla inblandade. I filmen får vi även träffa en liten rasistisk klubb i Norrland som vill bygga en mur mot Finland, det dyker upp en deprimerad meteorolog, i Södertälje finns ett snabbköp som drivs av dementa, uppfinnaren från Sundbyberg besöker Patentverket igen. Och så vidare.

Förutom större delen av det gamla Lorrygänget; Peter Dalle, Suzanne Reuter, Johan Ulveson och Claes Månsson, figurerar folk som Henrik Dorsin, Björn Gustafsson och Nour El-Refai. Jag har väl inget emot dessa aktörer, allra minst Henrik Dorsin, som kan vara ett komiskt geni på flera sätt.

Men: LYRRO är inte kul.  Det här är plågsamt dåligt. Filmen ser ut som TV på stor duk, tekniskt sett är det rudimentärt, men det största felet är ett manus som inte funkar och taskig tajming av de eventuella poängerna. Att se dessa sketcher i en tyst salong, helt utan skratt, understryker misslyckandet. Det hela känns fruktansvärt trött. Ungefär som Galenskaparnas revyer från senare år. På 80-talet var Lorrygänget något slags rebeller, en uppstudsig brakskit i den dystra TV-tablån. 2018 är de pensionärer som försöker göra samma sak igen. Med det inte sagt att äldre komiker är mindre roliga än yngre sådana, oftast är det tvärtom.
Men det här funkar inte.
Ett inslag tyckte jag var kul. Jag skrattade inte högt, men jag log. Fyra unga kvinnor sitter på krogen och diskuterar, en i taget, ett par skor som en av dem köpt; jargongen är modell bloggerskor och jobbig. Bakom dem sitter Henrik Dorsin ensam vid ett bord. Johan Ulveson kommer in, sätter sitt mitt emot Dorsin, ursäktar att han är sen, och pinsam tystnad uppstår. "Jag har köpt skor," säger Ulveson och håller upp en herrsko. Pinsam tystnad följer. Slut på sketchen.

Det tyckte jag var roligt!

... Fast vad jag tycker är roligt spelar nog ingen roll. Svenska folket älskar svenska komedier med folkkära komiker, så de lär väl se till att LYRRO blir en succé den med. Publiken lär jubla när flygvärdinnan från YRROL dyker upp och säljer sprit under tio sekunder.

För övrigt har den här filmen fått Svenska Filminstitutets marknadsstöd. Vad nu det är.
Jo, jag köpte badskum. Två flaskor, när jag ändå var där. Och ett paket fläskkotletter.










(Biopremiär 19/10)
 

onsdag 3 juni 2015

Bio: Spy

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

En spionkomedi av Paul Feig, som gjorde BRIDESMAIDS, och en rolig trailer bådade gått, så det var inte utan att jag hade rätt höga förväntningar på SPY (som inte heter PUKE i original). Någon liknande skrev jag även om Feigs förra film; THE HEAT. Den gången lämnade jag biografen ganska besviken - och det gjorde jag även efter att ha sett SPY (som inte heter THROW UP heller i original).

Melissa McCarthy spelar Susan Cooper; precis som Reese Witherspoon i bioaktuella HOT PURSUIT kallas hon Coop. Coop jobbar på CIA, där hon sitter i den rått- och fladdermusbebodda källaren och agerar ögon åt agenter ute på fältet. Via dolda kameror håller hon uppsyn och rapporterar vad hon ser i agenternas öronsnäcka. Coops favoritagent är engelsmannen Bradley Fine (Jude Law), som dödas av den onda Rayna Boyanov (Rose Byrne) när han försöker hitta en atombomb - Rayna är den enda som vet var bomben finns.

Eftersom ingen någonsin skulle misstänka att den tantiga, överviktiga Coop är agent, väljer CIA-bossen Crocker (Allison Janney) att skicka ut just Coop på fältet för första gången. Hon ska enbart spåra och rapportera, inget annat. Hon skickas iväg till Europa, men där visar det sig att även den stenhårde agenten Rick Ford (Jason Statham) befinner sig; han har åkt dit på eget bevåg. Det dröjer inte länge innan Coop råkar avslöja sig och måste slåss med bovar och banditer.
SPY skulle kunna ha blivit en väldigt rolig film. Bitvis är det väldigt roligt, men Paul Feig har fått för sig att det är roligt med puerila sexskämt, som mest blir vulgo på fel sätt, och grovt språk - rollfigurerna svär oavbrutet, som om de verkligen vill understryka att filmen minsann är barnförbjuden. Dessutom är actionscenerna överraskande brutala och blodiga. Jag brukar förstås aldrig ha problem med brutal, blodig action; tvärtom, men i en tramskomedi blir det fel.

Melissa McCarthy, som var med även i ovannämnda BRIDESMAIDS och THE HEAT, brukar sällan funka när hon tilldelas huvudroller. Hon funkade som en i gänget i BRIDESMAIDS, men filmerna bygger för mycket på att hon är tjock och gapig.

Men som jag skrev ovan: bitvis är det roligt och filmen är inte tråkig. Den är definitivt bättre än HOT PURSUIT. Det uppstår en del roliga situationer, jag gillar Coops tråkiga förklädnader, och vissa rollfigurer är kul. Här i Sverige har det skrivits en hel del om Björn Gustafssons medverkan, men han är bara med i tre scener på sammanlagt cirka två minuter, och rollen är ganska meningslös.
Faktum är att Jason Statham är roligast i hela filmen som den skrytsamme, men korkade, klantige och illa klädde Rick Ford. Det hade varit betydligt roligare om filmen handlade enbart om honom - en stenhård, svärande britt, som konstant går i fällor, fastnar i saker och trillar.

Jag får nog säga att jag skrattade mer när jag såg KINGSMAN: THE SECRET SERVICE, som inte är en renodlad komedi. Ja, jag skrattar nog mer även när jag ser riktiga Bondfilmer av god årgång.

... Men vad tänkte distributören på när de inte gav filmen en svensk titel? Jag menar ... SPY? Nu sällar sig Feigs film till den långa raden av filmer vars titlar betyder något annat på svenska: TAKEN, STOLEN, FASTER med flera.







(Biopremiär 5/6)

fredag 29 maj 2015

TV: Kung Fury

Eftersom den då haft premiär till slut, den superhajpade KUNG FURY, tänkte jag att jag kanske borde skriva några ord om filmen. David Sandbergs kortfilm har ju varit den mest omtalade och omskrivna svenska filmproduktionen i modern tid - om man med "modern tid" åsyftar de senaste åren. Dess Kickstarterkampanj slog rekord - 180 000 personer från hela världen donerade sammanlagt $650 000 (enligt en pressrelease från Universal Music Sweden), vilket förstås är extremt imponerande. Dessutom är SVT, Filminstitutet, Film i Västerbotten med flera inblandade i poduktionen.

Nå. Att bränna $650 000 (i skrivande stund 5 511 025 kronor) på en 29 minuter lång kortfilm är egentligen idioti. Det hade gått att göra flera lågbudgetlångfilmer för den summan. Samtidigt ska vi vara glada för att KUNG FURY bara varar 29 minuter - eftersom filmen inte hade funkat som långfilm, det hade bara blivit jobbigt och segt. Det brukar ju vara så med pastischer och parodier på genrefilm från 1970- och 80-talen, och lågbudgetfilmer som bygger på en enda lustig idé. Det är väl egentligen bara Robert Rodriguez' PLANET TERROR som fungerar. Minns den finska IRON SKY, som hade en fantastisk, kort promofilm, men som visade sig vara rätt seg och vissen som färdig långfilm, och nu senast hade den totalt osebara DYKE HARD biopremiär. Det finns fler exempel som släppts direkt på DVD. Den amerikanska MANBORG, som verkar likna KUNG FURY, har jag inte sett - det räckte med trailern.
Men nu är KUNG FURY faktiskt en riktigt lyckad liten film. Att den är gjord av några unga norrlänningar är svårt att tro. Regissören, manusförfattaren och huvudrollsinnehavaren David Sandberg är visst bara 28. Detta gör mig lite konfunderad. KUNG FURY är en hyllning till 80-talets actionfilmer - de filmer jag växte upp med när jag var tonåring och som jag ofta såg på slitna VHS-kassetter. Eftersom Sandberg är född i slutet av 80-talet var han tonåring på 2000-talet, när DVD-formatet etablerats. Antingen växte han upp i en by där man fortfarande bara kunde hyra gamla videofilmer, eller så har han snöat in totalt på 80-talsfilm.

Filmen utspelar sig i Miami 1985. Kung Fury är en polis med kung fu-superkrafter. När den superonde kung fu-experten Adolf Hitler, Kung Führer, plötsligt dyker upp inser Kung Fury att det enda sättet att stoppa honom är att åka tillbaka till 1940-talets Nazityskland och döda Hitler. Fury skickas dock för långt tillbaka i tiden, han hamnar på vikingatiden - men med hjälp av Tor och två vikingabrudar hamnar han till slut rätt.
Handlingen är egentligen oväsentlig - det här är bara en rad galna och kul idéer staplade på varandra, vilket funkar utmärkt i 29 minuter. Någon på Facebook påpekade att KUNG FURY påminner om Johan Wanloos tecknade serie Rock Manlyfist  - Mästare på rymdkarate (som kommer ut i ett samlingsalbum till Bokmässan i september), vilket inte är en så dum liknelse. I stort sett hela filmen är inspelad framför green screens och de datoranimerade specialeffekterna är alldeles för bra för att likna något som gjordes på 80-talet, men i övrigt vilar det faktiskt en ganska skön 80-talskänsla över KUNG FURY, en känsla som förstärks av den tidstypiska musiken. Ibland känns det här som något från Charles Bands gamla bolag Empire. Dessutom har man lyckts stoppa in en animerad sekvens modellerad efter 80-talets tecknade TV-serier. Plötsligt dyker förresten Magnus Betnér och Björn Gustafsson upp som tyska soldater; filmen är på engelska, men Betnér och Gustafsson pratar "tyska" - vilket visar sig vara svenska med några tyska ord instoppade här och var.

Det ska onekligen bli intressant att se vad David Sandberg hittar på härnäst. Han borde rimligtvis ge sig på en långfilm. Fast då krävs det ett ordentligt manus som håller för 90 minuter. Jag gissar att Sandberg känner en viss press på sig.

KUNG FURY är väldigt underhållande, och filmiskt och tekniskt sett håller den betydligt högre klass än i princip alla andra svenska produktioner som görs för bio och TV just nu. Det här är betydligt mer vitalt; svensk film brukar annars självdö redan på manusstadiet. Det är inte illa pinkat av en ung, kung fu-kickande norrlänning. Det finns trots allt hopp för svensk genrefilm.

Jag brukar inte betygsätta kortfilmer, så därför avstår jag från att dela ut syndiga dvärgar till KUNG FURY. Filmen finns just nu på SVT Play och kan ses HÄR.

onsdag 11 juli 2012

Bio: Cockpit

Foton copyright (c) Niklas Maupoix & Anna Lundin

Män utklädda till kvinnor är en gammal fin komeditradition. Antagligen har genren funnits i alla tider, men den stora klassikern är förstås pjäsen CHARLEYS TANT, och på bio har vi sett svenska varianter som STACKARS FERDINAND (1941, med Thor Modéen och Åke Söderblom), Hasse Ekmans FRAM FÖR LILLA MÄRTA och LILLA MÄRTA KOMMER TILLBAKA (1945 respektive 1948, med Stig Järrel och Ekman), och utomlands hittar vi förstås I HETASTE LAGET, TOOTSIE, VÄLKOMMEN MRS DOUBTFIRE och WHITE CHICKS. Brittiska sketcher med män i kvinnokläder är otaliga, man älskar sådant i England. Däremot är det sällan, eller snarare aldrig, roligt med kvinnor i manskläder. Antagligen beroende på att kvinnor numera ofta bär manskläder till vardags.

Nu är det dags igen. Jonas Karlsson har huvudrollen i Mårten Klingbergs COCKPIT (vitsig titel), en film som förhandsvisats flera gånger de senaste månaderna och tydligen verkar folk gilla filmen. Men den börjar allt annat än bra. Filmen börjar nämligen precis likadant som SEAN BANAN - INUTI SEANFRIKA och SHOO BRE. Med slutet och en berättarröst. Karlsson, iförd klänning och med peruken avsliten, kommer springande med ett uppbåd fotografer efter sig. Han flyr upp på ett hustak och ställer frågan om hur han hamnade i den här situationen. Att inleda med slutscenerna är nästan alltid av ondo. Men för att göra det hela ännu sämre, vänder sig Karlsson till oss i publiken; han bryter den fjärde väggen och förvandlar bion till en teaterscen. Jag har ofta lite svårt för Jonas Karlsson, han har en tendens att låta lite för onaturlig på ett Dramatensätt - vilket paradoxalt nog är orsaken till att han anses vara en bra skådis. Men han verkar vara en schysst kille. Av någon anledning röker han en cigarrett medan han håller teatermonologen på taket, han röker inte under resten av filmen.
Jonas Karlsson spelar Valle, pilot och gift med en fullkomligt vedervärdig tjej sedan femton år eller så, och tillsammans har de en elvaårig son som är blind sedan födseln (pojken som spelar grabben är uppenbarligen blind på riktigt). En vacker dag får Valle sparken från sitt jobb. Flygbolaget måste skära ner. Då vill Valles fru inte längre veta av honom, så de skiljer sig. Hon flyttar ihop med en stenrik gubbe i 80-årsåldern, medan Valle tvingas flytta hem till sin syster Maria (Ellen Jelinek), som är lesbisk och driver en feministisk kampgrupp.

Valle söker ett pilotjobb, men det visar sig att bolaget helst vill ha en kvinna. Således klär Valle ut sig till den kvinnliga piloten Maria; han snor lite personuppgifter från sin syster, och får jobbet. Genast börjar en slajmig pilot (spelad av regissör Klingberg själv) att stöta på honom, men större problem uppstår när den bisexuella piloten Cecilia (Marie Robertson) blir kär i honom, i tron att han verkligen är en hon. Hennes känslor är besvarade. Ännu värre problem uppstår efter en olycka och "Maria" plötsligt blir hela folkets hjältinna.

Misstaget COCKPIT gör, är att sätta budskapet i första rummet. Den skriver oss allt på näsan. Könskvoterings- och genusdebatten tas upp på inte bara olika-, utan även de mest övertydliga sätt. Flertalet rollfigurer är rejäla klichéer; den lesbiska systern, hennes veganfeministpolare, Valles sviniga överklassfru, till och med Valles morsa visar sig vara lesbisk - och ett monster till hemsk Östermalmskärring. Att Cecilia är bisexuell känns i sammanhanget självklart. Det blir för mycket med allt det här.

En del rollfigurer är också lite för mycket - eller mycket för mycket. Hur stod Valle ut med sin vedervärdiga och elaka fru i så många år? Varför är hans morsa lika extremt elak? Och i vanlig ordning går det inte att komma ifrån att undra varför ingen ser och hör att "Maria" är en man. Han ser inte ut som något annat än en man, om inget annat ser man det på händerna och hör det på rösten. Och Cecilia borde ju märka det när de hånglar.
Trots dessa anmärkningar, vilka drar drar ner helhetsomdömet en hel del, vill jag inte sticka under stol med att COCKPIT är ganska trevlig och emellanåt riktigt rolig. Björn Gustafsson (den unge komikern, inte den gamle legendaren) dyker upp ett par gånger som en festlig karikatyr på dagens politiskt korrekta vegan-feminist-aktivist-vänstersnubbar (som sina åsikter till trots hänger i en stor lägenhet på Östermalm). En del slapstickinslag är kul, liksom vissa situationer. Det dyker upp en läkare i en kort scen och hans torra, märkliga repliker är nästan roligast i hela filmen. Marie Robertson är väldigt söt och sympatisk (vilket troligen beror på att hon är född samma datum som jag), men jag vet verkligen inte vad jag ska säga om den konstiga och direkt bisarra scenen, där den blinde pojken spelar fotboll och irrar runt framför ett mål. Hur tänkte Klingberg där? Är det ren lyteskomik, eller är det meningen att vi ska tänka "Åh, vad roligt att även blinda kan idrotta!"?
I grund och botten är COCKPIT en ganska traditionell fars. Synd att man trumpetar ut budskapet som värsta första maj-tåget.

Tekniskt sett sticker filmen inte ut på något sätt. Jag sätter ett snällt betyg.






(Biopremiär 13/7)

tisdag 28 juni 2011

Bio: Kronjuvelerna

Foton copyright (c) Filmlance

Av någon anledning har Ella Lemhagens nya film KRONJUVELERNA blivit oerhört hajpad. Jag vet inte riktigt varför. Lemhagen har tidigare gjort PATRIK 1,5, som åtminstone jag gillade, och en TSATSIKI-film, men i övrigt handlar det väl inte om några större kioskvältare. Således måste hajpen bero på skådespelarna. Bill Skarsgård, Björn Gustafsson (nej, inte Alfred, utan den andre) och Alicia Vikander från TILL DET SOM ÄR VACKERT, en film som i princip inte sågs av någon alls, men som ändå gjorde henne till något slags ny stjärna och utlandshopp.

Dessutom har det skrivits en hel del om den här nya filmens look. Den är till stor del skjuten i Litauen för att ge det hela något slags lätt overklig sagokänsla, även om det ska utspela sig i Sverige.

Det sistnämnda; looken, är väl det som räddar KRONJUVELERNA. För jag vet allvarligt talat inte om jag sett en riktig praktkalkon, eller bara en lagom misslyckad film, eller vad det är jag sett.

Filmen bygger på en "originalberättelse" av Carina Dahl, som även skrivit filmmanuset tillsammans med Lemhagen, och det var det kanske inte så bra att hon gjorde. Det här är nämligen oftast alldeles för litterärt. Under hela filmen kände jag att detta nog hade fungerat bättre som bok, eller kanske ännu bättre som tecknad serie.

KRONJUVELERNA öppnar med att drygt tjugoåriga Fragancia (Vikan-

der) smyger upp till en stor villa, från vilken Richard Persson (Skarsgård) kommer ut - och genast blir skjuten i huvudet. Fragancia arresteras och förhörs av en polis spelad av Tomas von Brömssen, och därefter får vi i långa återblickar följa Fragancia, hennes liv, familj och vänner, från att hon var liten flicka fram till dådet.

Redan på BB när Fragancia föds, blir det strul. Rickard föds nämligen samtidigt och hans stenrike och stränge far, spelad av Loa Falkman, tappar det lilla spädbarnet, som får en silverplatta inopererad i pannan och aldrig blir riktigt normal. Direktör Persson vill att sonen ska bli världens bäste hockeyspelare, men det är Rickard för kass för. Rickard verkar dock lite förtjust i Fragancia, som växer upp med sin fattiga, men kärleksfulla familj - föräldrarna spelas av Michalis Koutsogiannikis och Alexandra Rapaport. Hon får senare även en lillebror med downs syndrom.

En dag anländer konståkande hockeyspelaren och charmören Pettersson-Jonsson, som Fragancia blir kär i, men när han senare växer upp till stor hockeystjärna (och då spelas av Gustafsson) och lämnar byn, blir han bög och får ihop det med en amerikansk hockeyspelare. Och parallellt med detta blir Rickard allt konstigare, direktör Persson alltmer psykopatisk, och Fragancias familj råkar ut för alltmer eländes elände med sjukdomar och fattigdom.

Egentligen funkar KRONJUVELERNA inte alls. En av anledningarna fick jag reda på först efter pressvisningen: filmen kommer senare att visas på TV i en tretimmarsversion. Det är väldigt uppenbart att stora sjok av filmen fattas. Det blir rät hoppigt och konstigt emellanåt.

Men frågan är om detta kommer att bli så mycket bättre i en 50% längre version. Här finns ingenting som engagerar. Inramningen är alltså något slags kriminalgåta - vem sköt Rickard och varför - men svaret på detta är ganska uppenbart redan från början och därför blir det aldrig spännande. Roligt blir det aldrig heller. Och inte heller de romantiska bitarna fungerar, jag kan omöjligt bry mig om de korta romanser som ibland ploppar upp.

Dialogen är väldigt teatral och orealistisk; den funkar inte alls när den yttras av levande människor. Jag är väldigt trött på alla dessa filmer utan människor som känns verkliga - MELANCHOLIA och liknande. Allt de säger är konstruerat och onaturligt. Även om en film utspelar sig i något slags sagovärld, eller science fiction- eller fantasymiljö, måste man acceptera det hela som något slags verklighet, och det gör jag aldrig i KRONJUVELERNA. Herregud, till och med FREDAGEN DEN 13:E-filmer och vanliga tramskomedier har mer realistiska personer.

Lemhagens film innehåller dessutom lite för många parallella historier, vilka samtliga är för korta. Kanske blir detta lite bättre i den längre versionen.

Dock har filmen Loa Falkman, som i vanlig ordning är utmärkt som ärkesvin; här är han närmast en nästan parodiskt överdriven variant av Hasse Alfredsons direktör i DEN ENFALDIGE MÖRDAREN. Direktör Persson välter saker, misshandlar sin son, våldtar sin fru, avskedar sina fattiga anställda, ja, han bär sig verkligen åt som fan! Han är filmens största behållning.

Det är även trevligt att se Michael Segerström i en mindre roll som präst, medan jag undrar varför Jason "Timbuktu" Diakaté har en liten roll som sjuksköterska. Don't give up your dayjob. Han får inte rätt på sina få repliker, som dessutom känns som hämtade ur en gymnasieuppsats som försöker vara lite djup och fin.

Men som sagt, KRONJUVELERNA är en rätt snygg film, fotot är till större delen utmärkt.

Vad som är lite intressant, är att tjejen som spelar Fragancia som tonåring nog medverkar mer än Alicia Vikander. Och Björn Gustafsson är knappt med alls, känns det som. Att en halvautomatisk pistol genomgående kallas "revolver", även av polisen, känns ganska typiskt.

Gamle serietecknaren Anders Westerberg står för filmens storyboards. Alicia Vikander har en hyfsat omotiverad nakenscen och fäller repliken "Det där är inte kramp ... det är helribba!".

Jag undrar verkligen vad folk kommer att tycka om det här. Jag har väldigt svårt att tänka mig att KRONJUVELERNA kommer att gå hem i stugorna.




 

(Biopremiär 29/6)