Bio: Operation Ragnarök

Foton copyright (c) Njutafilms

Redan 2010 skrev jag om OPERATION RAGNARÖK, vilken då kallades ZON 261, här på TOPPRAFFEL!. Då hade regissören Fredrik Hiller, vars skräckfilm PSALM 21 nyligen haft premiär, spelat in en promo för en zombiefilm. Det mest uppseendeväckande med detta projekt, var att den skulle spelas in i- och utspela sig i Landskrona. Då, för åtta år sedan, hade Landskrona återigen hamnat i strålkastarljuset, efter att ett äldre par dödats på en parkeringsplats. Några år tidigare hade Landskrona utmärkt sig på grund av invånarnas sympatier för Sverigedemokraterna. Hiller ville göra en allegori om främlingsfientlighet.

Ett par år efter promon började man spela in filmen ... Och sedan hände ingenting. Den utlovade premiären sköts upp gång på gång. Nu, åtta år senare, går filmen - under ny titel - upp på bio. Manuset lär ha skrivits om under arbetets gång, så antagligen är det inte samma historia man en gång tänkte göra.

Riktigt varför filmen tagit så lång tid att färdigställa vet jag inte riktigt. Hiller har i en intervju sagt att de digitala effekterna tog tid, men det är allt att ta i att de skulle kräva åtskilliga år att få till. Jag har själv varit inblandad i ett par långfilmsprojekt som drog ut på tiden, men där handlade det om tre år från ax till limpa.

Nå. Är OPERATION RAGNARÖK (en bättre titel vore OPERATION PER RAGNAR-RÖK) en film det varit värt att vänta på?

Svar: nej.

Detta är en synnerligen märklig film. Den är dålig på ett sätt som gör den fascinerande. Den känns som en film man råkat tappa i golvet så att den gått i tusen bitar, och sedan har man försökt sätta ihop bitarna så gott man kunnat.

Jag är född och uppvuxen i Landskrona. Självklart är det kul att se min hemstad på en stor bioduk. En lång rad för mig oerhört välbekanta miljöer figurerar. En kort scen utspelar sig dessutom i ett hyreshus jag bott i! OPERATION RAGNARÖK innehåller flera maffiga, vackra flygbilder över staden, som plötsligt ser jättestor ut. Fast när jag tänker efter saknas bilder på större delen av centrum och folkliv; det ser tomt ut redan innan zombieapokalypsen. Inte för att Landskrona av idag är känt för sitt myllrande folkliv, men ändå.

Filmen inleds med ubåtsscener och musik som gör sitt bästa för att imitera filmmusiken ur ALIEN. En svensk ubåt fraktar en väska innehållande små behållare med en mystisk blå vätska. En okänd man har tagit sig ombord för att fotografera behållarna, han upptäcks, det blir fajting, vätskan läcker ut, och något fasanfullt händer med besättningen.

Fredrik Dolk spelar en bister löjtnant som har krismöte med några andra bistra militärer. Ubåten är på väg mot Landskrona och man förväntar sig en katastrof. Landskrona spärras av och sätts i karantän, och militären gör Örenäs slott i Ålabodarna till sambandscentral.

I Landskrona bor Nils (Jonas Malmsjö), vars bror tydligen dödats av invandrare. Nils är rasist. Hans flickvän Hilda (Mia Poppe) är också rasist. En gubbe som heter Bertil (Per Ragnar) är superrasist. Nils' arbetskamrat Ossian (Andreas Andersson) är superrasist han med. Jag blev inte klok på vad dessa rollfigurer har för relation till varandra, om de är släkt eller ej.

Nils' syster Angelica (Elin Lanto) är inte rasist. Tvärtom, hon har ett hemligt förhållande med en invandrarkille; Hamid (Zardasht Rad). Det är tänkt att det ska bli en Romeo och Julia-historia av det här, men efter att de unga tu har en träff uppe på vattentornet (hur fan kom de upp där?) i början, glöms denna tråd bort nästan helt och hållet.

Nils och Ossian jobbar på varvet. Av allt att döma är det bara de två som jobbar på hela varvsområdet. Plötsligt kraschar ubåten in i en docka, Nils öppnar luckan till ubåten, och smittan läcker ut. Det tar typ två minuter, och sedan har hela befolkningen förvandlats till zombies. Utom Nils och de övriga jag nämner ovan, eftersom de verkar immuna.

... Fast egentliga zombies är de inte, de som drabbats. De springer, de pratar, de kan hantera vapen. Det här är mer NIGHTMARE CITY eller THE CRAZIES, än en zombiefilm.

Det bär sig inte bättre än att Nils och hans rasistgäng, och Hamid med familj tvingas samarbeta, och de barrikaderar sig på Landskrona slott på Citadellet. Fast det går inte så bra när de tar skydd där - inte nog med att de bråkar konstant, de kommer omedelbart på att de måste besöka ICA Kvantum borta vid stationen i andra ändan av stan för att skaffa mat. Så, de går ut igen. Därefter återvänder de till slottet.

Okej. Varför är inte det här en bra film?

Jag vet inte var jag ska börja. Ja, jösses. Estetiskt sett pendlar filmen mellan imponerande etableringsbilder på miljöer, och en billig, skräpig look - så fort det är zombieaction ser det ut som sådana där hopplösa direkt-på-DVD-zombiefilmer med extremt låg budget, där regissörens polare springer omkring på gården och leker skräckfilm. Det viftas mycket med kameran. Nästa alla effekter är datoranimerade och det ser plastigt ut. Visst är det lite fräckt med en helikopter som störtar på Rådhustorget, men det kan inte rädda en film.

Ett väldigt stort misstag var att göra Nils och hans gäng till rasister - de är inte bara vanliga, gnälliga SD:are, utan vit makt-nationalister. De är fruktansvärt osympatiska. Men Hamids familj är inte mycket roligare, rollfigurerna är illa utvecklade och har inte särskilt mycket att göra. Bertil fortsätter att vara superrasist filmen igenom och vrålar "Jävla balubajävel!" mest hela tiden. Här saknas hjältar, huvudpersoner att sympatisera med; gestalter som gärna får överleva på slutet. Angelica är nog snäll, men hon har inte heller så mycket att göra. Ingvar Andersson spelar en sävlig gubbe, han verkar också snäll.

En hel del kända ansikten figurerar i filmen. De flesta har i det närmaste statistroller. Malin Arvidsson spelar helikopterpilot; hon ser lika tuff som tjusig ut när hon går mot kameran medan hon fäller en replik, och jag tänkte att Här kommer hjältinnan! Men icke - detta är allt hon gör. Hon går mot kameran under ett par sekunder. Björn Bengtsson gör en militär som står på ett fält och skriker lite, Jarmo Mäkinen är en zombiepolis, Rafael Edholm är med någonstans, Eva Rydberg spelar Landskronas kommunchef. Bahar Pars från EN MAN SOM HETER OVE spelar Hamids syster, som Nils plötsligt verkar fatta tycke för. Flera dugliga aktörer tampas med ibland riktigt rutten dialog.
Ingen i filmen pratar Landskronadialekt - möjligtvis med undantag för någon ströreplik från en och annan statist. De skåningar som medverkar i större roller är från Malmö, Helsingborg, Lund och Kristianstad. Per Ragnar är inte skåning alls, men pratar hyfsad skånska. De flesta av de medverkande pratar inte skånska alls, så Landskrona känns mer som Båstad, Österlen, eller någon annan oas för stockholmare.

Fredrik Hiller har tänkt ut en bra twist på slutet, när det avslöjas vad den mystiska vätskan gentligen är. Tyvärr har han inte tänkt igenom det hela ordentligt, vilket gör att det blir fullkomligt ologiskt.
Varje gång väskan med behållarna öppnas spelas ett meddelande på engelska, som förklarar vad det är för mystisk uppfinning. Detta meddelande får vi höra i sin helhet inte bara en eller två gånger, utan fyra-fem. Varje gång väskan öppnas spelas meddelandet upp. Om det blir segt? Snacka om det. Men hela filmen är seg, framför allt det utdragna slutet. Ja, jösses. För övrigt verkar slutet symbolisera Landskrona BoIS' sejour i Superettan 2018.

Någon spänning finns här inte alls, skräckscenerna är inte otäcka, och filmen lider av total brist på humor. Om man bortser från att filmen är ofrivilligt komisk. Filmens antirasistiska budskap är så övertydligt, att det står i vägen för en bra film. Om man nöjt sig med att göra ett vanligt zombieraffel hade resultatet säkerligen blivit både kul och underhållande.

Jag personligen fann ett stort nöje i att se Landskrona visas upp på bio, men jag kan ju inte sitta här och vara snäll på grund av detta. OPERATION RAGNARÖK är kass.

I eftertexterna tackas bland annat Glumslövs pizzeria.

 








(Biopremiär 7/12)

Fotnot: OPERATION RAGNARÖK är inte den första zombiefilm som spelats in i Landskrona. Redan 2004 gjordes kortfilmen THE UNSETTLED DEAD. Denna nollbudgetfilm har faktiskt bättre zombies än 2018 års biofilm.

Bio: Så ock på Jorden

Foton: Anders Birkeland ©2015 GF Studios

Kay Pollaks SÅ SOM I HIMMELEN från 2004 sågs av 1 434 280 biobesökare. Hade även jag gått och sett den hade siffran blivit 1 434 281 besökare, men jag såg den inte. Och jag har inte sett den på TV eller DVD. Jag har aldrig sett den. Men varför då? kvider kanske någon. Den blev ju en sådan enorm publiksuccé! Den till och med Oscarnominerades! Varför har jag inte sett den?

Tja, dels för att någon berättade att Micke Nyqvist i huvudrollen som Daniel dör på slutet, men framför allt för att SÅ SOM I HIMMELEN är känd för att vara riktigt dålig – publiksiffrorna till trots. Kan 1 434 280 biobesökare ha fel? Ja, självklart.

Men! Nu har jag sett uppföljaren SÅ OCK PÅ JORDEN, återigen skriven och regisserad av Kay Pollak (Carin Pollak hjälpte till med manuset). Om någon som läser detta mot förmodan har för avsikt att se filmen – sluta läs på en gång. Jag kommer nämligen att spoila hela filmen, inklusive dess slut – detta som en service, så att folk slipper lägga pengar på detta. För så här är det:

SÅ OCK PÅ JORDEN är en av de sämsta svenska filmer som någonsin gjorts.

Det här är en fascinerande dålig film. När jag gått och lagt mig på kvällen efter pressvisningen låg jag och tänkte på filmen. Många filmskapare vill förstås att deras filmer ska vara tankeväckande, att de ska stanna kvar i minnet. Jag låg och funderade på alla frågor filmen ställer. Som till exempel vad som hände med alla handlingstrådar som aldrig avslutades. Vad som hände med alla rollfigurer som försvann. Varför folk betedde sig som de gjorde. Varför Björn Granath var så förbannad hela tiden.

Eftersom jag alltså inte sett den första filmen, är jag inte bekant med rollfigurerna – men jag har förstått att många; kanske de flesta, var med även förra gången. Platsen är återigen en liten by i Norrland och det har gått nio månader sedan förra filmen. Countrysångerskan Lena (Frida Hallgren) är gravid med den döde dirigenten Daniels barn. Mitt under en konsert går vattnet. Barnet är på väg! Detta tycker Lena är jättekul, hon skrattar och är glad – men då kommer dörrvakten (Björn Bengtsson) stormande och skäller ut henne efter noter. Lena blir ledsen och det bär sig inte bättre än att hon tappar en sko på väg till bilen, som en annan Askungen. Dragspelaren Arne (Lennart Jähkel) kör, men eftersom det är snöstorm kan de inte ta sig till sjukhuset, så de kör hem istället. Där svimmar Arne av i köket och eftersom barnmorskan inte hinner dit, ställer den försupne prästen Stig (Niklas Falk) upp och hjälper till under förlossningen. Först när allt är över vaknar Arne upp på köksgolvet.

Thomas Hanzon spelar en vresig körledare. Han ska sätta upp Händels ”Messias” i den lilla dåligt besökta kyrkan. Av någon anledning ska konserten TV-sändas. Körledaren tänker hyra in proffssångare och musiker. Han behöver pukor – och framför allt behöver han fagotter. Oj, vad han behöver fagotter! Flera repliker ägnas åt fagotter. Men han får sina storslagna planer grusade – det faller på Lenas lott att sätta ihop en kör till TV-inspelningen. Sångare och musiker ska vara folk från trakten. Körledaren blir fly förbannad. Framför allt blir Björn Granath förbannad. Ja, jävlar, vad förbannad Björn Granath blir. Han skriker! Han ryter! Han viftar med armarna! Han slår svenskt rekord i passionerat överspel! Jag blev aldrig klok på vad det är för gubbe han spelar, men han (liksom alla andra i filmen) tycker att Lena inte ska tro att hon är något. Granath kommer stövlande flera gånger under filmen, alltid lika inspirerat arg.

En dag knackar det på dörren. Det är Axel (Jakob Oftebro), en kille som jobbar med att renovera kyrkan. Han har hittat Lenas sko, som han vill återlämna som en annan prins. Han blir förälskad i Lena, men hon vill inte veta av honom. Axel fortsätter att uppvakta Lena och till slut ger hon med sig. Kärlek uppstår. Och Björn Granath ryter lite till.

Hallelujakören får fler medlemmar. Några spelar nyckelharpa. Någon spelar dragspel. Var är fagotterna? En tuff, avig brud med självskadebeteende verkar tro att hon hamnat i en Staffan Hildebrand-film, eftersom hon blir snäll när hon får spela puka. En utvecklingsstörd kille som ser ut som Jan Rippe är alltid glad och sträcker armarna i vädret. Han tycker om att ta på sig öronskydd och stå bredvid den ringande kyrklockan, och så upptäcker han att Lenas bebis blir lugn när man vaggar den.

Lena kommer på att om man tar bort bänkarna ur kyrkan, får man in mer folk och de kan anordna danstillställningar. Plötsligt fylls kyrkan av folk som dansar konstigt; de går runt i led som något slags ond sekt i en Indiana Jones-film, innan de buggar loss och det blir lyckat och Lena framstår som en pånyttfödd Kristus. Stig råkar kyssa en kvinna och hamnar på omslaget till Norrlands Nyheter, en lokal dagstidning som av allt att döma trycks upp med färgkopiator. Skandal! Björn Granath ryter till.

Vid nästa danstillställning kommer det så mycket folk att polisen måste utrymma kyrkan. Tumult uppstår. Av någon anledning tar den utvecklingsstörde killen Lenas bebis och springer iväg. Han ska lugna ungen genom att vagga den – så han springer ner till sjön och lägger ungen i en eka i vassen som en annan Moses. Ekan glider ut på sjön och killen gungar den. Lena ser detta och får panik – hon simmar ut till ekan. Killen trillar i sjön och drunknar. Lena simmar iland och glömmer sin bebis i båten. Antagligen kom någon annan på att hämta ungen senare.

Lena blir arg på Axel, men det går över lagom till slutet. En gigantisk lastbil från TV Norr anländer till kyrkan för att spela in Hallelujakören. Föreställningen blir en stor succé. Lena och Axel med bebisen i famnen vandrar stolta genom kyrkan, likt Josef, Maria och Jesusbarnet. Ett pikant inslag är att vi i bakgrunden ser hur Jesusstatyn på korset blir levande, glider ner på golvet och sätter sig bland folket för att digga! Nej, jag skojar inte.

Många scener i SÅ OCK PÅ JORDEN är avsiktligt roliga – men de många allvarliga scenerna är ännu roligare. Ibland är det vansinnigt roligt. Filmjäveln varar två timmar och fjorton minuter, och jag skrattade från början till slut. Mot slutet skrattade jag så att jag grät. Jag tror inte att det var meningen att jag skulle skratta så mycket. Och tårarna var nog tänkta att fällas när det blev sorgligt – som under den festliga drunkningsolyckan.

Kay Pollak är inte precis nyansernas mästare. Att se SÅ OCK PÅ JORDEN känns som att befinna sig på ett väckelsemöte. Att hävda att Pollak jobbar med överdrifter är en underdrift. Han tar i för kung och fosterland, och det är övertydligt som ett demonstrationsplakat på första maj. Jag trodde inte mina ögon när jag såg filmen – och jag trodde inte mina öron. Här finns repliker som är fullkomligt sanslösa.

Filmen är förstås en timme för lång – minst. Ragnar Frisk hade klarat av den här storyn på 80 minuter – och resultatet hade blivit bättre.

Nu sitter kanske några läsare och är förbannade. Ni som läst ända hit trots att ni tänkt se filmen. Men hallå, jag varnade ju redan i början av texten för att jag skulle avslöja hela handlingen, inklusive slutet. Och ni som läst ända hit och ändå vill se filmen – varför i hela världen vill ni det? Vill ni få det bekräftat att filmen verkligen är så dålig som jag hävdar? Eller tänker ni gå ner i vikt genom att bränna ett gäng hjärnceller?

SÅ OCK PÅ JORDEN är en sanslöst usel film, men jag kan ge mig fan på att det blir publiksuccé även den här gången. Frågan är om publiken, liksom jag, kommer att undra vad som hände med körledaren och hans proffskör, och alla andra handlingstrådar som lämnas hängande i luften, eftersom scenerna inte hänger ihop.

Nå. Vad sätter jag för betyg på det här? Äh, det får bli ett specialbetyg:

(Biopremiär 4/9)

Bio: Hallonbåtsflyktingen

Foton copyright (c) Erika Cardenas Hedenberg/Nordisk Film
HALLONBÅTSFLYKTINGEN? Vad är det för titel? Det låter ju inte speciellt lockande. Ordet "flykting" gör att det känns lite deppigt och allvarligt. "Hallonbåt" tillför något slags naiv, surrealistisk, om än inte rolig, touch. Dessutom handlar filmen om en finne, vilket får mig att tänka på barnprogram jag var rädd för som barn. Jag tyckte det var otäckt med Finland när jag var liten. Alla tråkiga, gråa barnprogram var på finlandssvenska när jag var barn.
Den här filmen, i regi av Leif Lindblom, bygger på en roman av Miika Nousiainen - och visar sig vara riktigt rolig. Jag blev överraskad! Jag förväntade mig en tråkorgie, men kom på mig med att sitta och skratta mest hela tiden. Inga jättegarv, men ändå.
Jonas Karlsson spelar Mikko Virtanen, en finne som älskar Sverige över allt annat. Han hävdar att han är en svensk man fångad i en finsk kropp. Fast hans bild av Sverige bygger helt och hållet på gamla folkhemsklyschor. När filmen börjar befinner han sig på färjan till Stockholm - och han tänker ta livet av sig. Han äter hallonbåtar och samlar mod för att hoppa överbord. Då dyker det upp en svensk man, Mikael Andersson (Erik Johansson), som tänker ta livet av sig han med.

Det blir inget av självmorden. De två kommer istället överens om att Mikko kan överta Mikaels identitet, vilket han lyckas med. Dessutom råkar Mikael av allt att döma stryka med på riktigt. Mikko blir nu den väldigt svenska svensken Mikael Andersson.
Han söker upp "sin" gamla mor (Suzanne Reuter), som ligger på ett hem. Där upptäcker han att han har en syster, Maria Andersson (Josephine Bornebusch), och hon tycker förstås att det är konstigt att det dykt upp en finne som låtsas vara hennes bror. Mikko lyckas dessutom få ihop det med sköterskan Lotta (Frida Hallgren) på hemmet. De två flyttar ihop - och råkar få en finne (Jarmo Mäkinen) till granne. Saker och ting blir rätt komplicerade för den falske svensken Mikko; den ende som vet att han inte är den han utger sig för är Maria.

HALLONBÅTSFLYKTINGEN lyckas få svenska företeelser vi tar för givet och inte reflekterar över att framstå som väldigt lustiga. Filmen ger verkligen ingen positiv bild av Finland; Mikko hatar Finland och allt som har med landet att göra. I Finland är allting grått, fult och trist - i Sverige är det soligt och vackert, man äter kylskåpskall fil och lyssnar på ABBA och har fina namn och Försäkringskassa. Mikkos vision av Sverige är en fånig idyll som inte existerat på mer än 50 år - om den nu existerat överhuvudtaget.
Ibland kan jag ha lite svårt för Jonas Karlsson, hans spelstil tenderar att vara lite teatralisk, men här är han utmärkt och väldigt rolig. Josephine Bornebusch fäller giftiga repliker och är som vanligt rolig hon med (för att inte tala om tjusig). Björn Bengtsson gör Marias svennige sambo Rille, en riktigt dum svensk och så långt ifrån Mikkos idealbild man kan komma.

Betyget nedan är kanske lite väl positivt, men det är väldigt sällan jag har kul när jag ser en ny, svensk komedi. Den här gången hade jag kul - men visst, jag har invändningar. I vanlig ordning är HALLONBÅTSFLYKTINGEN, precis som så många andra svenska filmer, en rätt ful film. Den är skjuten rätt upp och ner utan några som helst extravaganser, filmfotot är grått och oinspirerat. Men det får man acceptera i det här fallet.
Som sagt: jag blev överraskad av den här filmen.

(Biopremiär 10/10)

-->

Bio: Julie

Foton copyright © Tony Nutley Sweetwater Production AB

När jag var liten var jag rädd för TV-teatern. Jag tyckte att det var synnerligen otäckt med dessa avskalade TV-uppsättningar där folk pratade tillgjort och konstigt, och ofta bråkade. Det vilade något mardrömsaktigt över det hela. Jag gissar att det är därför jag fortfarande har svårt för teater. Dramatisk teater. För det teatrala. Och jaglär knappast ändra min inställning. Fast å andra sidan, varför ska jag behöva göra det? Det finns ju mängder av annat annat titta på.

Dock tillhör inte JULIE dessa mängder.

Detta är Helena Bergströms tredje film som regissör efter SE UPP FÖR DÅRARNA, som jag inte har sett, och den usla SÅ OLIKA. Och JULIE får mig att tänka på ett gammalt dammigt TV-drama. Nej, jag blir inte rädd när jag ser filmen, men herregud - det här har ju för fan inte på bio att göra!

JULIE är ännu en filmatisering av Strindbergs (August, inte Anita) pjäs "Fröken Julie" - det finns redan åtminstone ett 30-tal film- och TV-versioner. Varför man skippat "Fröken" i titeln den här gången vet jag inte. Kanske ser det tuffare ut utan? Som RAMBO!

Nadja Mirmiran innehar titelrollen, Björn Bengtsson (från BRÖDERNA KARLSSON, den tredje mest lästa filmrecension jag skrivit här på TOPPRAFFEL! efter SEAN BANAN INUTI SEANFRIKA och EN GÅNG I PHUKET) är Jean, som jobbar för överklasskexet Julies far och som är förlovad med Kristin (Sofi Ahlström Helleday), som alltså inte är Klabbarparns fru. Det är midsommarafton och ett lokalt folkdanslag i folkdräkt dansar på gården, och Julie limmar på Jean, och, ja, det kommer förstås att gå åt helvete med det mesta och sluta i tårar.

Bergström och hennes team har inte gjort någon ansträngning alls att försöka göra det här filmiskt. Rollfigurerna fäller Strindbergs repliker så som de är skrivna (antar jag; jag tänker inte kolla), utan att det någon enda gång känns som ett naturligt samtal. Visst, pjäsen är skriven 1888, men ändå. Och det här är ett kammardrama. Folk rör sig oftast i ett kök. Eller rör sig och rör sig, de sitter ner. Eller står stilla. Och artikulerar.

Välmeriterade Jens Fischer står för filmfotot, men här är det bara platt och oinspirerat. Som sagt: det ser ut som en TV-pjäs. Och inte en från 2013, utan som något från 1970-talet.

Jag tycker att JULIE är skittråkig - men det är ju klart, gillar man teater och den här pjäsen, kan man säkert uppskatta det här. Men eftersom det här inte har på en bioduk att göra, sätter jag ett specialbetyg:

(Biopremiär 1/3)

Bio: Någon annanstans i Sverige

Foton copyright (c) Tur med vädret AB

När jag var barn, var jag rädd för TV-teater. De där märkliga, svenska pjäserna Sveriges Television var så stolta över att visa. Okej, om de var speciellt märkliga vet jag inte, men jag upplevde dem som väldigt obehagliga; långt mer skrämmande än alla monster i världen.

Folk som betedde sig konstigt. Som pratade konstigt. De befann sig i dystra hem, stämningen var mörk och dyster. Ingenting kändes naturligt. Folk kunde stå med ryggen mot varandra och prata. Kanske i varsitt rum och prata. Ibland pratade de inte alls. De stod och tittade på varandra, innan någon till slut sa något onaturligt. Och väldigt ofta var folk förbannade på varandra. Till skillnad från monster, var förstås vuxna människor som grälade något jag kunde relatera till; därför blev det fan så mycket otäckare.

Detta är säkert grava efterkonstruktioner från min sida, jag minns bara det jag inte gillade. Men, jag misstänker att dessa TV-pjäser lade grunden till mitt ointresse för teater.

Kjell-Åke Andersson har bland annat gjort MIN STORE TJOCKE FAR, JULORATORIET och 2008 års sämsta film; VI HADE I ALLA FALL TUR MED VÄDRET IGEN. Hans nya film lanseras som "En djupt tragisk komedi" - och det är inte utan att jag kommer att tänka på gammal svensk TV-teater. Eller svensk dramatik rent allmänt. Fast det ligger nog nära till hands att dra till med att den här filmen känns som om Björn Runge försökt sig på att göra en komedi. Och jag känner mig märkligt kluven till resultatet.

Robert Altmans SHORT CUTS spökar fortfarande hos svenska filmskapare; just denna film (som jag personligen inte minns speciellt mycket av) brukar lyftas fram som inspirationskälla och föredöme, och Anderssons film - efter manus av ONDSKAN- och ARN-författaren Hans Gunnarsson - påminner en hel del om Altmans film. Filmen öppnar med bilder på en springande kvinnas ben och bilder på ett blodsöligt köksgolv. Därefter träffar vi Björn Gustafson (den riktige, inte den där unge komikern), som förhörs av en polis - tydligen har Gustafson (som blivit väldigt gammal) skjutit någon. Och så rullas händelserna upp. Vi får följa några olika par i- och i närheten av en osedvanligt trist håla någon(annan?)stans i Sverige.

Mikael Persbrandt och Sofi Helleday är på väg till hans föräldrar (Meg Westergren och Sten Ljunggren), eftersom farsgubben fyler 70. Helena Bergström och Lars Roosmann är nyinflyttade och bjuder hem grannarna Marie Richardson och Jacob Nordensson. Men Richardson har även en sexuell relation med Peter Andersson, som vunnit sex miljoner på Lotto och sitter hemma och deppar, super och kedjeröker. På en sunkig vägkrog sitter Björn Bengtsson och Jons Inde och planerar ett inbrott i en av villorna i hålan. Sussie Ericsson går en kvällskurs i engelska och är trött på sin ofta bortreste make Mats Bomgren. Lars Lind är en präst som agerar berättarröst, medan Peter Lorentzon är en bisarr byfåne (med övernaturliga krafter?) som går omkring och betraktar vad som sker.

Det är illa ställt i dessa relationer. Roosmann är en känslokall väktare som närmast förgriper sig på sin fru. Ljungren är en fördomsfull gubbjävel som hatar bögar, flator, invandrare och allt annat - "Hur vet du att han inte röstar på sverigedemokraterna?" frågar Helleday Persbrandt och vill genast åka hem igen. Westergren sitter mest och kedjeröker och tittar på TV. Småstadstristessen - eller den svenska tristessen - är total.

Här finns många scener där folk befinner sig i samma rum utan att prata. Eller där de konverserar med de befinner sig i varsitt rum. Lars Linds berättande är pretentiöst. Dialogen är ofta mystisk. Den emotionella misären är nästan total - och självklart är filmen grynig och lika grå som vädret.

Samtidigt går det inte att komma ifrån att det här är lite småkul emellanåt. Och det är medvetet kul. Dessa människor är ibland smått parodiska, liksom handling och situationer. Westergren och Ljunggren dricker whisky från bag-in-box (och blandar med cola) medan de tittar på skräp-TV. Inde och Bengtssons scener tenderar rak komedi. Flera scener är absurda. En Elvisstaty i Peter Anderssons trädgård vitrar sönder. Och upplösningen är ganska lyckad; när vi till slut får reda på vad som hänt och vem eller vilka Gustafson har skjutit.

Helena Bergström får förstås tillfälle att både gråta och få utbrott, och nej, jag kan inte med henne. Jag har aldrig gillat henne. Byfånen är ett onödigt inslag. Som helhet blir det alldeles för grått och trist.

Jag tvekar vad gäller betyg. Funderar lite på att vara snäll - men beslutar mig för att inte ta i. Trots allt är detta långtifrån en film jag kommer att minnas.

(Biopremiär 16/12)

Bilder från zombieepidemin i Landskrona...

Foton copyright (c) Krejaren Dramaproduktion

Escape from Landskrona, eller Nightmare City 2

En go å gla göteborgare tipsade om ett nytt, svenskt skräckfilmsprojekt: ZON 261. Det är Fredrik Hiller och hans skådisar från PSALM 21 som slår till igen. I en intervju i Sydsvenskan 2009 hävdade dessa att de inte är speciellt intresserade av skräckfilm, men trots detta har de gjort denna promo.
Det mest bisarra - och då menar jag verkligen superbisarrt - är att ZON 261 utspelar sig i ... håll i er ... Den utspelar sig i ... Landskrona! Något slags zombiesmitta drabbar Landskrona. Whoa! Det måste vara filmhistoriens minst väntade intrig. Synd bara att Hiller, som står för manus, tagit fasta på motsättningar mellan "blattar och svennar" - det känns som en alldeles för övertydlig allegori.
Bortsett från att Landskronas skyline förekommer i början, vet jag inte om den här promon verkligen är inspelad i Landskrona. Men vem hade väntat sig Jonas Malmsjö, Björn Bengtsson och Per Ragnar fara fram i min gamla hemstad som vore det DAWN OF THE DEAD?
(Även om zombiesmittan känns plockad från NIGHTMARE CITY, eller möjligen THE CRAZIES)
Notera den udda skånskan de pratar... Dragning åt småländska. Fast Jonas' farsa är ju Danskdödarn, så han kan kanske på riktigt?

Bio: Psalm 21

Foton copyright (c) Krejaren Dramaproduktion/CcV
Den svenska skräckvågen rullar vidare. På fredag har den svenska skräckfilmen PSALM 21 premiär. Jag blev genast misstänksam. Dels för att det i inbjudan till pressvisningen stod att den skulle vara i 128 minuter. Jamen herregud, man gör inte skräckfilmer som varar över två timmar! Skräck ska vara 90 minuter. Max.
Men nu visade sig tidsangivelsen vara fel. Det skulle nog vara 98 minuter; filmen var en dryg halvtimme kortare än utlovat.
Men framför allt blev jag misstänksam då PSALM 21, som spelades in vintern 2008, visades på Fantastisk Filmfestival i september ... förra året! Varför har den inte premiär förrän nu? Jag började genast spekulera och efter att ha sett filmen, spekulerar jag ännu mer. Dessutom kan jag inte påminna mig om att ha läst något om filmen sedan FFF-katalogen 2009. Jag såg förresten inte filmen på FFF; som så ofta är fallet, befann jag mig då på Bokmässan i Göteborg.
Jonas Malmsjö spelar prästen Henrik Horneus, som på sin sons födelse-
dag får besked om att hans far Gabriel (Per Ragnar); präst även han, har dött under mystiska omständigheter - han har hittats drunknad uppe i Borgvattnet. Förvirrad beslutar Henrik, som mer eller mindre tappat kontakten med farsan, sig för att genast köra till orten och höra sig för om vad som har hänt.
Det är mitt i natten och på en mörk skogsväg dyker plötsligt en av Henriks församlingsmedlemmar upp mitt i vägen. Han kör på tanten, men när han kliver ur bilen, är kroppen borta, som om den aldrig funnits där. Och när han försöker köra därifrån, vägrar bilen starta. Så, han tar sitt bagage och stövlar iväg för att uppsöka hjälp.
Han kommer fram till ett Typiskt Rött Hus Med Vita Knutar inne i skogen. Det lyser i ladan, så han går in dit. Då dyker det upp en liten flicka, som plötsligt får ett demoniskt zombieansikte. Henrik skriker och rusar ut i panik, och då har familjen Lidman som bor i huset vaknat.
Det här är en konstig familj, må ni tro. Väldigt mystisk. De säger knappt något alls och sonen Olle (Björn Bengtsson från BRÖDERNA KARLSSON) har en skön mustasch. De är misstänksamma mot Henrik, som trots detta får övernatta hos familjen.
Det påstås att Gabriel blev mördad och dumpades i sjön. Henrik drömmer mardrömmar om att spökflickan ligger i hans säng, om att Gabriel hoppar upp ur plurret som prästzombie, och om sin mor, som dog framför ögonen på Henrik när han var liten gosse. Saker och ting står inte rätt till hos familjen Lidman. Snart börjar det gå upp för Henrik vad som hände hans far och varför, orsaken går långt tillbaka i tiden, och Henrik börjar ifrågasätta sin tro.
PSALM 21 (titeln åsyftar "Härlig är jorden") börjar överrask-
ande bra. Det är faktiskt riktigt spännande och kusligt; tonen är ödesmättad och spökerierna effektiva. De datoranimerade förvandlingarna till spökansikten är riktigt bra. Jonas Malmsjö, som jag aldrig sett i en huvudroll på film, är inte bara en bra skådis, han har även ett bra ansikte - han ser ut som en robust manlig Hollywoodstjärna; som en korsning mellan Alexander Skarsgård och Dolph Lundgren, en hunk som hade varit perfekt som The Mighty Thor. I övriga roller syns bland andra Görel Crona, Josefin Ljungman och Gunvor Pontén.
Men halvvägs in är det inte lika kul längre. Filmen är felkonstruerad och alldeles för lång - och den känns onekligen som de 128 minuter den inte är. Jag har ingen aning om filmen klipptes om efter att ha visats på FFF, men det måste finnas en förklaring till att den legat så länge på hyllan. Jag kan mycket väl tänka mig att flera distributörer kliat sig i huvudet när de sett filmen - vaffan ska vi göra med den här? liksom.
PSALM 21 tappar nästan allt under sin andra hälft. All spänning försvinner, bland annat beroende på att spökansikten dyker upp för jämnan, vilket förtar effekten. Flera flashbacks repriseras alldeles för många gånger och helt i onödan. Ofta får vi se Henrik springa med en gigantisk bibel i famnen, ibland springer han i slow-motion.
Familjen Lidman är nästan parodiskt konstig. De pratar knappt alls och går bara omkring och beter sig mystiskt. Henrik vet inte om han drömmer eller inte, och det vet inte vi i publiken heller. Mitt i alltihop dyker det upp en sexscen i vilken yngsta dottern Lidman (Ljungman) förför Henrik i ladan som vore hon en succubus (fast vi får bara se den muskulöse Malmsjö naken). Var kom den scenen från, vad hade den med övrigt att göra? Och var det bara en dröm? Olle börjar ägna sig åt maniskt överspel. Gabriel tar tillfället i akt att spöka för att kunna hålla en lång monolog. Jag tittar på klockan.
För manus och regi står Fredrik Hiller, som efter att ha regisserat teater nu gör sin långfilmsdebut. Filmfotot är ofta riktigt bra och stämningsfullt; ljudmixen är bättre än brukligt i svensk film (det går att höra vad de flesta säger), och traditionell skräckfilmsmusik ligger på ljudspåret - men den sistnämnda blir lite tjatig, eftersom den nästan aldrig tystnar. Ett groteskt lik i ett badkar fick mig att hoppa till en aning.
Det finns en bra film gömd någonstans i PSALM 21. Men för att få fram denna film, måste man första klippa bort åtminstone tjugo onödiga minuter, och resten bör klippas om helt och hållet. Och det är ju under andra halvan man ska vrida spänningsmätaren till max, inte första. Berättelsen i sig är bra och intressant, och Henrik Horneus är en bra rollfigur.
PSALM 21 kommer knappast att bli en framgång i klass med LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN. Frågan är om den kommer att bli en framgång alls. Jag är dessutom tveksam till om den kommer att funka på den internationella marknaden och sälja till lika många länder som FROSTBITEN och LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN. Den trista andra halvan är ett hinder.
Filmen, som är skjuten på Red, är gjort helt utan stöd från Filminstitutet och enligt IMDb var budgeten - håll i er - 800 000 kronor. Jämför med FROSTBITEN, som kostade 21 miljoner. Jag hade aldrig gissat att Hillers film var så billig, så det ska han ha en eloge för.
Jag uppskattar försöket att göra en regelrätt skräckfilm i Sverige, men det hade behövts både en manusdoktor och en mer våghalsig filmklippare.
Avslutningsvis hoppas jag att vi får se Jonas Malmsjö i fler huvudroller framöver.

(Biopremiär 5/11)

Bio: Bröderna Karlsson

Foton: Bengt Wanselius, Calle Sjölin © 2010 Filmlance International AB

Släng en syltlök i din Martini och slå dig ner framför brasan, så tar vi och pratar lite om Kjell Sundvall en stund. Han brukar ju anses vara en av Sveriges främsta regissörer publikt sett och ibland pratas det om att han gör filmer som nästan känns som Hollywoodfilm. Men hur är det egentligen med den saken?

Sundvall debuterade 1980 med den av många älskade TV-filmen VI HADE I ALLA FALL TUR MED VÄDRET. Jag såg om den för några år sedan - och den är ju inte speciellt rolig. Dock betydligt bättre än uppföljaren.

Därefter följde några filmer för bio och TV jag nog inte sett, innan det 1996 var dags för det stora genombrottet med thrillern JÄGARNA. Publiken strömmade till biograferna för att se en svensk film som trots allt inte såg ut som vanlig svensk film. Man jämförde med slickade amerikanska actionthrillers.

Det är bara det, att hade JÄGARNA varit en amerikansk film, hade den gått på en obskyr kabelkanal klockan tre på natten när ingen tittar. Det är ju ingen vidare bra film. Eller tycker ni det?

SISTA KONTRAKTET (1998), filmen om Palmemordet, tyckte jag var betydligt bättre - även om jag i ärlighetens namn inte minns något alls av filmen. TOMTEN ÄR FAR TILL ALLA BARNEN har jag för mig var småkul, men hafsigt gjort.

Därefter började det gå utför. HUR SOM HELST ÄR HAN JÄVLIGT DÖD var kass och en hastigt realiserad idé. GRABBEN I GRAVEN BREDVID såg jag aldrig. Flygplansthrillern HOTET var riktigt, riktigt usel, det jag minns bäst är all ohämmad reklam för mobiltelefoner.

Hästfilmen VINNARE OCH FÖRLORARE från 2005 har jag inte heller sett, men de av mina kollegor som utsattes för den (hästkillarna!) är alla villiga att skriva under på att den är makalöst dålig. En kille övervägde att lämna pressvisningen.

Förutom detta har Kjell Sundvall mest gjort Beck och andra TV-produktioner.

Nu är han tillbaka på biograferna med vad jag antar ska vara en bred komedi för hela familjen. BRÖDERNA KARLSSON. I centrum har vi Björn Bengtsson som Nicklas Bering, en framgångsrik, 36-årig stockholmsadvokat som dock ständigt har otur på kärleksfronten. Men så presenteras han för sin nya kollega Clara (Tuva Novotny) som han fattar tycke för. Till hans stora glädje besvaras hans känslor.

Det är bara det att Nicklas liv plötsligt blivit väldigt komplicerat. Han är nämligen adopterad och nu har hans biologiska mor gått bort. Då får han plötsligt veta att han har en för honom helt okänd bror uppe i Luleå. Nicklas tvingas åka upp dit och träffar Hasse Karlsson (Bengtsson igen) - hans identiske enäggstvilling. Hasse har en liten gård, är gift och har två barn. Den jobbige Hasse tvingar Nicklas att stanna över natten och vid middagsbordet berättar Hasses fru att mannen minsann konstant är otrogen.

Väl hemma i Stockholm ringer det en kväll på Nicklas dörr. Det är Hasse som oannonserat kommit för att överlämna en moraklocka. Påsättaren och festprissen våldgästar Nicklas, som får se sitt liv och karriär rasa samman, när alla tror att Hasse är Nicklas.

Komedier om tvillingar som vuxit upp åtskilda och ovetande om varandra går det tretton på dussinet av. Den övervägande majoriteten är bättre än BRÖDERNA KARLSSON. Kjell Sundvall har säkert gått in för att göra en riktigt tokrolig skrattfest. Fast själv kunde jag för det mesta hålla mig för skratt.

Humorn i filmen bygger främst på att huvudpersonerna ska hamna i pinsamma situationer. Och det hade kanske funkat - om detta vore en film med, säg, Jim Carrey. Men det här är ingen Jim Carrey-film.

Hasse Karlsson - som av någon anledning inte pratar norrländska och har samma frisyr som Nicklas redan från början - är en riktigt jobbig typ. Han är direkt imbecill och totalt socialt inkompetent. Han är inte socialt inkompetent på ett roligt sätt - som Steve Martin i SUPERNOLLAN, och han är inte utflippat vulgär som Stiffler i AMERICAN PIE. Hasse är imbecill och socialt inkompetent på ett sätt som gör att jag vill ge honom på käften.

Nicklas Bering är en vek och velig kille. Om det inte vore för att han har tummen mitt i handen, hade inget av det som händer i filmen inträffat. Aldrig någonsin gör Nicklas och Hasse några logiska försök att bevisa att de är två olika personer, genom att till exempel visa upp legitimation.

"Men det här är ju en fars, det hör genren till!" Visst. Men BRÖDERNA KARLSSON utspelar sig i något slags realistisk miljö. Jag köpte inte situationerna.

...Detta hindrar dock inte filmen från att ha några roliga scener. En naken Nicklas iförd svart sopsäck på kontoret är ju kul (snoppvarning utfärdad). Jessica Zandén som sprängkåt hustru till Nicklas chef (Johan Rabaeus) är jättebra.

Tuva Novotny verkar vara med i alla svenska filmer som görs just nu, känns det som. I bioaktuella FÖR KÄRLEKEN är hon skittråkig, nästan dålig. Här är hon dock motsatsen. Förälskelsen i början av filmen känns övertygande och det är riktigt gulligt, och jag hade hellre sett mer av det än av Hasse Karlsson prata med munnen full av gratissnittar. Novotnys Clara är söt och attraktiv i tantfrisyr. Fast sedan har hon inte så mycket mer att göra. Bengtsson och Zandén får tillsammans med den bisarre, mustaschprydde vaktmästaren Jesper (Per Andersson) dra hela komedilasset.

Vanna Rosenberg har jag alltid tyckt är tradig. Här spelar hon dessutom en tradig kvinna.
BRÖDERNA KARLSSON är förresten en rätt ful och grå film. Varför begriper jag inte.

En gång på 90-talet såg jag Sundvall äta middag på en uteservering på Stureplan. Han var iförd en keps det stod "Jägarna" på. Det såg väldigt roligt ut.

(Biopremiär 29/7)