Netflix: The Gray Man

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion - denna gång på den hittills dyraste Netflixfilmen, vid sidan av RED NOTICE, som kostade lika mycket. 200 miljoner dollar gick kalaset lös på.

THE GRAY MAN bygger på en serie romaner av Mark Greaney. Greaney är kanske mest känd för att ha fortsatt att skriva böcker om Jack Ryan efter Tom Clancys död. Den första boken om The Gray Man kom ut 2009, och nästa år släpps den tolfte boken i serien. Antagligen hoppas Netflix att denna nya film ska följas av fler filmer.

För regin står Joe och Anthony Russo, bröderna som bland annat gjorde AVENGERS: INFINITY WAR och ENDGAME. Berättelsens hjälte, en superagent som enbart är känd som 6 ("007 var upptaget"), spelas av Ryan Gosling. Gosling är en rätt trist skådis, som ibland medverkar i bra, eller till och med utmärkta, filmer. Han gör alla roller likadant, han har samma nollställda, ointresserade ansiktsuttryck. Först var det meningen att Chris Evans, en mer karismatisk skådis, skulle spela 6, men enligt uppgift ville han istället spela filmens skurk Lloyd Hansen - så nu ses Evans i den rollen.

THE GRAY MAN börjar, och i en prolog som utspelar sig 2003, får vi se hur en man som heter Fitzroy (Billy Bob Thornton) besöker den namnlöse huvudpersonen, som sitter i fängelse för mord. Fitzroy leder Sierra, något slags agentorganisation som rekryterar inspärrade mördare, dessa brottslingar släpps fria - mot att de agerar lönnmördare åt Sierra. Lite grann som Suicide Squad, alltså, fast här handlar det om en ensam agent på uppdrag. Åtminstone fram tills att han får hjälp.

Hopp 18 år fram i tiden, och 6 kommer över något ... han inte borde ha kommit över. Mörka hemligheter och grejor. 6 har fått i uppdrag att skjuta en kille i Bangkok, men 6 tvingas avbryta uppdraget eftersom det är barn i vägen för målet. Killen som ska dödas stryker med ändå, men innan han dör, ger han 6 ett minneskort med obekväma uppgifter. Det visar sig att offret också tillhörde Sierra.

Nu blir 6 en jagad man. Han har ett pris på sitt huvud, och psykopaten Lloyd Hansen jagar 6 världen över, mest i Europa, och framför allt i Prag. Tack och lov dyker en tuff tjej som heter Dani Miranda (Ana de Armas) upp och hjälper till. Även Fitzroys hjärtsjuka dotter figurerar i handlingen.

Återigen slogs jag av hur illa berättade många av dagens storfilmer, och mainstreamfilmer i allmänhet, är. Jag satt och tittade på den här filmen, och det dröjde inte länge innan jag tänkte "Vad är det jag tittar på? Vad håller de på med? Varför?". Handlingen i THE GRAY MAN består mest av slagsmål, jakter och explosioner, och det är inga slagsmål och jakter som utmärker sig; det är inte JOHN WICK-klass på det här. Det är hetsigt, och filmfotot är överarbetat, nästan med konstanta åkningar - och ibland ser allting ut att vara datoranimerat, även om det inte är det. Det är en plastig film. Färgskalan är lite för mörk, och den påminner om färgläggningen av många moderna, amerikanska superhjälteserier; tidningar som är färglagda av folk som förälskat sig i något färgläggningsprogram, och tar i för mycket. 

Ryan Gosling ser uttråkad ut filmen igenom - men det gör han ju alltid. Chris Evans, däremot, verkar ha skitkul som den mustaschprydde skurken. Ana de Armas gillar jag alltid - jag har säkert nämnt det förut, men om någon slutligen bestämmer sig för att göra en Modesty Blaise-film, hade Ana de Armas funkat bra i titelrollen.

Slutet på THE GRAY MAN, epilogen, funkar inte alls - det är bara jättekonstigt och dumt. Men det antyder en fortsättning. Vill vi se en fortsättning på detta? Nä, det vet jag inte. THE GRAY MAN är nog lite bättre än RED NOTICE, men det här är mest högljutt, våldsamt, tråkigt, själlöst och tröttande. 

 

 

 

Netflixpremiär 22/7)

Bio: Bad Santa 2

Foton copyright (c) Scanbox

Enligt en kompis och kollega gick Terry Zwigoffs BAD SANTA från 2003 aldrig upp på bio i Malmö. Det är mycket möjligt - jag såg den på DVD. Jag har inte sett om den sedan den släpptes, men jag vill minnas den som väldigt rolig.

När man nu tretton år senare gjort en uppföljare, har Mark Waters (FLICKVÄNNER FRÅN FÖRR, POPPERS PINGVINER) tagit över regin, och även manusförfattarna är nya. Resultatet är något av det tröttaste, mest genant o-roliga jag sett på bra länge. Nästan samtliga medverkande ser fullkomligt ointresserade ut, ibland framstår de nästan som generade.

Billy Bob Thornton är tillbaka som den småkriminelle alkisen Willie. Alldeles i början av filmen får han sparken från sitt jobb. Han tycker att allting suger och försöker ta livet av sig. Han misslyckas förstås, och det dröjer inte länge innan han befinner sig i Chicago, där han tillsammans med den lika kriminelle Marcus (Tony Cox); den kortvuxne som försökte döda Willie i första filmen, tänker råna en välgörenhetsorganisation.

En tredje person är inblandad i kuppen - den väldigt gravt kriminella Sunny (Kathy Bates), som visar sig vara Willies morsa. Willie hatar Sunny, Sunny hatar Willie, båda hatar Marcus, Marcus hatar alla.
Kuppen går ut på att de ska jobba för välgörenhetsorganisationen, klä ut sig till tomtar och samla in pengar på stan, och sedan bryta upp kassaskåpet där de insamlade pengarna förvaras. Problem uppstår, förstås. Dessutom dyker den korkade killen Thurman Merman (Brett Kelly), som var gosse i förra filmen, upp och ställer till det.

I princip ingenting är roligt i BAD SANTA 2; ingenting alls. Så tillvida man inte tycker att det räcker med en oändlig massa supande, kopiöst mycket grovt språk, och mängder med lama, pinsamma sexskämt för att det ska bli jättekul. De medverkande är alldeles för gamla och för bra för att ägna sig åt den här typen av pueril tonårshumor.

Stämningen är närmast deprimerande, Billie Bob Thorntons rollfigur ska förvisso vara blasé på allt, men han behåller ett och samma ansiktsuttryck filmen igenom, och ser mest ut att vilja vara någon annanstans. Allting är oinspirerat. DUM & DUMMARE 2 framstår nästan som bra vid jämförelse. BAD SANTA 2 är 92 minuter utfyllnad.

En märklig detalj är att Kathy Bates, som alltså ska föreställa Billy Bob Thorntons morsa, bara är sju år äldre än Thornton. Filmskaparna hittade väl ingen 80-åring som ville vara med i det här.

Se om den första BAD SANTA istället. Om du nu inte är 16 och tycker att det är fräckt när folk säger "fuck" och "pussy" i varannan mening.

(Biopremiär 25/11)

Bio: The Judge

Foto copyright (c) Warner Bros.
Robert Downey Jr, Robert Duvall, Billy Bob Thornton, Vincent D'Onofrio och Vera Farmiga. Jodå, visst händer det att skådespelare kan rädda en film. WEDDING CRASHERS-regissören David Dobkins drama THE JUDGE borde egentligen vara fullkomligt olidlig, med andra skådespelare i de ledande rollerna hade filmen säkert varit svår att sitta igenom - men tack vare ovan nämnda laguppställning blir det hela inte alltför plågsamt.
Robert Downey Jr spelar stjärnadvokaten Hank Palmer; skicklig, hal, överlägsen, framgångsrik, sarkastisk, fast hans familjeliv är inget vidare. Han ska skilja sig från sin fru och han har ingen som helst kontakt med sin far Joseph (Duvall), en domare i en liten håla i Indiana och som enligt Hank är en elak typ. Men alldeles i början av filmen nås Hank av budskapet att hans mor har dött. Hank tvingas hälsa på sin far och sina två bröder; Glen (D'Onofrio) och Dale (Jeremey Strong), den senare lätt efterbliven. Hank lyckas även vänslas med sin ungdomskärlek Samantha (Farmiga).
På kvällen efter begravningen bär det sig inte bättre än att Joseph tar bilen för att köra och handla - och kör på och dödar en man man som suttit tjugo år i fängelse för mord; det var förstås Joseph som dömde mannen. Polisen vill ha påkörningen till mord, de och advokaten Dwight Dickham (Thornton) hävdar att Joseph medvetet körde ihjäl offret. Joseph själv påstår sig inget minnas, han är sjuklig och glömsk.
Den vresige Joseph anlitar en lokal och grön advokat som spyr innan domstolsförhandlingarna, så Hank ser sig tvungen att ställa upp gratis och hjälpa farsan. Inga priser till de av er som tror att de snart glömmer allt gammalt groll och försonas.
THE JUDGE börjar riktigt roligt; jösses, i dess första scen får vi se den elegente Hank stå och kissa på en kollega - bokstavligt talat. Som helhet kan Dobkins film klassificeras som dramakomedi, men ju längre berättelsen pågår, desto allvarligare blir den. Och den här filmen pågår länge. Två timmar och 21 minuter! Det finns ingen som helst orsak till att det här ska hålla på så länge. Ett tag känns det som om filmen aldrig ska ta slut, den bara fortsätter och fortsätter, och eftersom filmen hela tiden blir alltmer sentimental tenderar den att bli påfrestande.
... Men skådespelarinsatserna är utmärkta. Robert Downey Jr är inte bara en av världens främsta skådespelare, han är antagligen även världens just nu coolaste karl - och han är ju dessutom en väldigt kul kille. Hans Hank är på många sätt en stöddig översittare, men han är ändå sympatisk och hans sarkasmer är härligt syrliga. Minsann om inte även Grace Zabriskie; Sarah Palmer i TWIN PEAKS, dyker upp i en liten roll.
Hank har en liten dotter som inte är så irriterande lillgammal och tillgjord som ungar brukar vara i Hollywoodfilmer. Hon fäller en av filmens roligaste repliker efter att hon undrat om hennes föräldrar ska skiljas; mamma kommer att bli så ensam, säger hon. Hank påpekar att han också kommer att bli ensam, men då säger den lilla tösen att pappor aldrig blir ensamma, eftersom de alltid gifter om sig med yngre mammor.
Massachusetts agerar stand-in för Indiana.

(Biopremiär 28/11)

-->