Visar inlägg med etikett Bill Paxton. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Bill Paxton. Visa alla inlägg

torsdag 4 maj 2017

Bio: The Circle

Foton copyright (c) Noble Entertainment

För ett tag sedan uppdaterades Facebook Messenger och blev - i mina medelålders ögon - rätt konstig och jobbig. I en artikel stod det att Facebook vill att Messenger ska bli den enda app man behöver. Jag använder Messenger för att skicka meddelanden och inget annat, och jag har inte brytt mig om att undersöka vad det nu är man kan göra med appen - jag är inte intresserad.

Jag är hyfsat flitig användare av Facebook, jag lägger upp en del bilder på Instagram, Twitter använder jag nästan enbart för att sprida mina texter från TOPPRAFFEL!, LinkedIn är ett irritationsmoment i vardagen. Övriga sociala medier; de som ungdomar helst använder, vet jag knappt vad de är, och de känns rätt onödiga.

Vidare är jag flitig användare av Googles produkter. Till exempel görs denna blogg på Blogger, som sedan en tid tillbaka ägs av Google. Google kritiseras för att hålla koll på sina användare, men det är bara att konstatera att flera av deras tjänster är utmärkta.

I thrillern THE CIRCLE, som regisserats av James Ponsoldt och som bygger på en roman (dock inte den svenska "Cirkeln", förstås), spelar Emma Watson den unga Mae, som erbjuds jobb på ett mäktigt företag som heter just The Circle. The Circle utvecklar produkter som får Facebook och Google att framstå som glada amatörer. Här pratar vi om ett socialt nätverk som planerar att tvinga hela jordens befolkning att öppna konto - och med hjälp av trådlösa minikameror tänker de övervaka precis allt som sker världen över, för att kunna undvika kriminalitet, krig, katastrofer och annat. Det totala övervakningssamhället.
Tom Hanks gör företagets chef Bailey; en sådan där mäktig men mysig kille, som avslappnad talar inför jättepublik medan han dricker en mugg te. Mae stiger i graderna på the Circle, hon börjar även att direktsända sitt liv på webben med hjälp av av kamera hon alltid bär på bröstet - men självklart inser hon efter ett tag att det är något som är väldigt, väldigt fel med företaget och dess chefer.
Fötetaget The Circle är något slags kombination av Facebook, Google, Apple, Steve Jobs, Scientologikyrkan och Livets ord. Dess anställda, och de är tusentals, jublar och applåderar när Bailey visar sig och berättar om nya produkter och tjänster; stämningen är frireligiös, de anställda framstår som hjärntvättade.

Filmen THE CIRCLE skulle mycket väl kunna ha blivit en riktigt bra och tankeväckande thriller - om den riktat sig till en vuxen publik och varit aningen mer realistisk. Som den är nu verkar filmen främst rikta sig till Emma Watsons fans, det vill säga tonåringar. Här finns många intressanta inslag, men det hela är lite för simpelt och jag köper inte riktigt allt det The Circle sysslar med. Det blir aldrig speciellt spännande.

Emma Watson spelar amerikanska och hon känns faktiskt mer naturlig när hon inte pratar med den överklassbrittiska hon körde med i Harry Potter-filmerna. John Boyega har en liten roll, och Bill Paxton spelar Maes far. Detta blev Paxtons sista roll - och det är ganska rörande att se honom. Han spelar nämligen svårt sjuk i MS; han är svag, hjälplös och vänlig, och det är lite jobbigt att veta att Paxton dog en tid efter inspelningen - om än inte i MS. "For Bill" står det i eftertexterna.

Det är synd att Bill Paxtons sista film inte blev bättre än så här.









(Biopremiär 5/5)

måndag 24 november 2014

Bio: Nightcrawler

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Jag ser Dan Gilroys regidebut NIGHTCRAWLER och tänker genast att, herregud, Jake Gyllenhaal borde ha spelat Jokern i THE DARK KNIGHT, inte Heath Ledger. I huvudrollen som Lou Bloom har Gyllenhaal ett nästan konstant, brett, tillgjort och väldigt obehagligt leende; hans blick är intensiv, men känslolös och kall - och blicken och leendet speglar perfekt Lous kalla, cyniska och beräknande själ. Eller snarare brist på själ.

Lou är en fifflare och småtjuv i Los Angeles; han säljer stöldgods, påstår sig alltid leta efter jobb, sätt att tjäna pengar på, och en natt råkar han passera en bilolycka. Där träffar han den sliskige Joe Loader (Bill Paxton) och dennes frilansande nyhetsteam; Loader drar runt på stan på jakt efter olyckor och brottsplatser, helst så blodiga och chockerande som möjligt, filmar dessa, och säljer till högstbjudande TV-kanal. Lou inser genast att detta yrke är hans kall - så han skaffar omgående en videokamera och en polisradio.

Det dröjer inte länge innan han lyckas filma en spektakulär händelse och han säljer materialet till en desperat TV-kanal med svikande tittarsiffror. Dess nyhetschef Nina (Rene Russo) är en hårdhudad, cynisk kvinna som bara tänker i tittare och pengar, och hon tycker se sig något lovande i den oerhört målmedvetne och skrupelfrie Lou. Lou anlitar en ung, hemlös kille; Rick (Rick Garcia), som sin assistent, och tillsammans glider de runt nattetid i ett hotfullt, neonblänkande Los Angeles, konstant på jakt efter katastrofer och lidande; Lou styr och ställer med järnhand, han vet exakt vad han vill, och hans tveksamma metoder blir allt djärvare och materialet han filmar alltmer grafiskt och spektakulärt.
Dan Gilroy, manusförfattare till lättglömda bagateller som FREEJACK och THE BOURNE LEGACY, har även skrivit NIGHTCRAWLER, och det är en genuint obehaglig, mardrömslik värld han målar upp. Filmfotot är fullkomligt enastående; det är lätt grynigt med varma, något överstyrda färger; närvaron är total. Med undantag för en av de anställda på TV-kanalen; en kille som visar sig ha moraliska betänkligheter och vill hålla sig inom lagens ramar, är alla rollfigurer cyniska, ruttna och kliniskt fria från mänskliga känslor. Mina tankar går främst till TAXI DRIVER, åtminstone vad gäller stämningen, men det är inte utan att jag även kommer att tänka på den sleaziga gamla B-filmen VICE SQUAD (1982), om någon nu kommer ihåg den.

Jake Gyllenhaal gör sitt livs roll som Lou Bloom. Han är fullkomligt fantastisk; han medverkar i princip i varje scen och han bränner hål på duken. Han är inställsam, hänsynslös, psykotisk, och oerhört otäck. Han går, med tiden bokstavligt talat, över lik för att nå sina mål. Han utövar utpressning och han går över yrkets alla gränser. Fast han gillar inte när hans intervjuoffer (med betoning på offer) svär - det här handlar ju om amerikansk TV. Det är helt okej med sönderslitna, blodiga kroppar och brinnande bostäder, men ve den som råkar säga ett fult ord! Brotten och olyckorna han filmar rangordnas av honom och Nina: helst ska offren vara vita och komma från bra områden, medan gärningsmännen bör vara svarta eller latinamerikaner - ingen bryr sig om en mexikan som dödats i ett slumkvarter, anser de. De försöker även bygga stories genom att skrämma upp de välställda boende i villakvarter.
En biljakt mot slutet känns kanske lite onödig, som en inkastad actionscen, men denna är så otroligt snyggt gjord att jag verkligen inte ska klaga. Jag klagar inte överhuvudtaget. Tvärtom: jag var alldeles svettig när eftertexterna rullade. Satan, vad bra den här filmen är! NIGHTCRAWLER är årets bästa film! Jag brukar alldeles för ofta klaga på filmer som är ospännande och oengagerande. Gilroys film är verkligen spännande; det här är en extremt tät, stämningsfull film, och ja, jag blev engagerad av det jag såg däruppe på bioduken. Det händer alldeles, alldeles för sällan.

NIGHTCRAWLER är en film av ett slag vi sällan ser idag - och det är väldigt synd.







(Biopremiär 28/11)

tisdag 3 juni 2014

Bio: Edge of Tomorrow

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Tom Cruises förra film, som kom i april förra året, var science fiction-dramat OBLIVION - en inte speciellt lyckad och rätt tråkig film. Dock var det en väldigt snygg film - den som ut som gamla franska science fiction-serier ur Métal Hurlant. Nu är den gode Cruise tillbaka i ännu ett science fiction-raffel - och återigen går tankarna till tecknade serier. Filmaffischen till EDGE OF TOMORROW och de propagandaaffischer som förekommer i själva filmen, ser ut som omslag till Heavy Metal på 1980-talet - eller som omslagen till någon Warhammer 40,000-produkt.

EDGE OF TOMORROW, som regisserats av Doug Liman (THE BOURNE IDENTITY), bygger på en japansk roman vars engelska titel lyder "All You Need is Kill" och som även finns utgiven i en mangaversion och minsann om det inte också finns en amerikansk serieversion. Och nog för att det här känns som en filmatiserad manga.

Märkliga och ostoppbara rymdvarelser, mimics, har invaderat Jorden och mänskligheten håller på att gå under. Stenhårda supersoldater, beväpnade till tänderna och iförda gigantiska rustningar, försöker förgäves att stoppa utomjordingarna. Hårdast av dessa soldater är Rita (Emily Blunt), som går under smeknamnet The Full Metal Bitch och som agerar posteransikte för att rekrytera nya soldater. Rita är så hård att hon använder svärd när hon bekämpar den insektsliknande fienden.

Tom Cruise är officeren Bill Cage som lyckats rekrytera miljoner soldater, men som själv håller sig så långt ifrån fronten som möjligt. Han är nämligen feg. Men så blir det ändring på den saken - Cage beordras bege sig ut på slagfälten, Cage vägras, arresteras, och dumpas bland ett gäng soldater på väg mot fronten. Cage är en usel soldat, men råkar döda en rymdvarelse av typen Alfa, och av orsaker för komplicerade att redogöra för här, innebär detta att Cage förses med samma kraft Rita haft före honom - hans liv rebootas. Varje gång han dör slungas han tillbaka i tiden och vaknar alltid upp när han finner sig dumpad på väg mot fronten.

Cage hamnar i en tidsloop; han dödas hela tiden, men i varje nytt försök lever han lite längre och kämpar med att komma på hur rymdvarelserna ska bekämpas. Vid sin sida har han förstås Rita, som han får se dö alldeles för många gånger.

EDGE OF TOMORROW är en stor, bullrig och myllrande film - och till skillnad från OBLIVION gillar jag det här. Handlingen känns lite grann som STARSHIP TROOPERS möter MÅNDAG HELA VECKAN. Jag vet inte riktigt om logiken funkar här, ibland blir det lite förvirrat - som det ofta blir när det reses i tiden - men det är intressant, det är underhållande och det är snyggt. Det är lite kul att Bill Cage är en fegis, åtminstone till en början, innan han hunnit upprepa sitt liv tillräckligt många gånger för att härdas. Emily Blunt visar sig vara en bra actionhjältinna - och henne gillar vi ju alltid. Bra tös - och hon ser ju ut som en sådan där man kan ta en öl och berätta fräckisar med. Bill Paxton dyker upp i en riktig Bill Paxton-roll - han är en lätt bisarr officer, med brett leende och bred dialekt. Brendan Gleeson gör generalen som låter arrestera Cage.

Doug Liman brassar på med väldigt mycket action; förvisso PG-13-märkt sådan, men maffig, det fläskas på med en massa hardware, effekterna är oftast strålande, och vi får se delar av London och Paris destrueras på övertygande sätt. Som så många andra liknande filmer är det här tyvärr i 3D, och även om denna får sägas vara helt okej, distraheras jag av tilltaget - ibland svajar skärpan.

Jag är inte världens största anhängare av krigsfilmer (och jag har aldrig spelat Warhammer), men det här gillade jag. Filmen fick mig att känna mig som en tonåring igen - och när jag var tonåring var liksom marinkårssoldater i rymden det tuffaste som fanns.

... Och en svettig Emily Blunt iförd linne gick hem i min stuga. Hoo-haa!





(Biopremiär 5/6)

onsdag 9 oktober 2013

Bio: 2 Guns

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
Det bästa med den isländske regissören Baltasar Kormákurs 2 GUNS är att Mark Wahlbergs rollfigur heter Stig. Okej, han heter egentligen Michael Stigman, men kallas Stig - och det är ju ett osedvanligt roligt namn på en actionhjälte. Det roligaste sedan Rolf i den italienska krigsfilmen ROLF.
2 GUNS bygger på en tecknad serie jag aldrig hört tala om och än mindre läst. Jag hade dock vissa förhoppningar på filmatiseringen efter en lovande trailer och hyfsat bra recensioner i USA. Grundkonceptet är lovande även det; två skurkar visar sig vara agenter, ovetande om den andres identitet.
Denzel Washington är DEA-agenten Bobby Trench som utger sig för att vara kriminell och slår sig samman med hårdingen Stig. De ska råna en bank, men Bobbys baktanke är att sätta dit Stig och hans boss. De rånar en bank på över fyra miljoner dollar, men Stig visar sig vara agent för militären, med avsikt att sätta dit Bobby och hans anhang. För att inte röja sin täckmantel skjuter Stig Bobby i axeln och lämnar honom i ödemarken. Detta uppskattar inte Stigs chef (James Marsden) och skickar ut folk för att döda honom. Bobby har överlevt och har en massa folk efter sig och han tvingas förstås att samarbeta med Stig. Bill Paxton anländer som psykopatisk, genomond CIA-agent - pengarna som stulits tillhör CIA. Stig och Bobby måste slåss mot allt och alla.
2 GUNS börjar bra med en rätt rolig scen på en diner i samband med att de ska råna banken. Därefter hoppar filmen tillbaka i tiden, och arbetar sig framåt, förbi dinern, och sedan vidare - och det blir rätt stökigt. Ja, ibland mer än lovligt stökigt. Det är aldrig bra när man ser en actionfilm och undrar vad folk sysslar med, varför och hur de hittade till de olika platserna. Kormákur får aldrig riktigt ordning på storyn. Å andra sidan har han kanske inte räknat med att publiken kommer att tänka efter.
Men det egentliga problemet med filmen är att den aldrig blir så rolig jag gissar att det är tänkt - och detta beror på att Stig och Bobby är rätt osympatiska typer. Det rikliga våldet är grovt, blodigt och ofta sadistiskt; det ska väl många gånger vara så kallat "ironiskt våld", men det funkar inte filmen blir därför lite nasty - på fel sätt.
Det förekommer en hel del bra namn här. Edward James Olmos är en mexikansk knarkkung i hatt, Fred Ward gör ett inhopp som officer, och Paula Patton är Bobbys raffiga agentkollega som lyckas kombinera dialog och topless på ett föredömligt, Oscarvärdigt sätt. Föredömligt är även Paxtons inspirerade överspel. Wahlberg har samma nollställda uttryck han brukar köra med, medan Washington är mer animerad. Och har skägg.
Här och var lyser det till, en scen med prickskytte på hönor är briljant bisarr, och slutuppgörelsen är bra (den involverar dessutom kor), men jag kan inte säga annat än att jag blev besviken på 2 GUNS; det är en blodsölig actionkomedi (eller action med humorinslag) som inte funkar som den ska.
Detta är för övrigt ingen uppföljare till Andy Sidaris' klassiker GUNS från 1990.







(Biopremiär 11/10)

-->



lördag 9 juni 2012

DVD: Haywire

HAYWIRE (Nordisk Film)

Avdelningen för besvikelser:

Jag har tidigare beklagat mig över att Steven Soderberghs HAYWIRE aldrig fick svensk biopremiär. Nu dumpas den direkt på DVD. Det här var en film jag sett fram emot - trots ganska ljum kritik utomlands, verkade detta vara en riktig höjdare. Fetaction med en hård brud som kan slåss på riktigt!

Historien bakom filmen är fräsig. Soderbergh zappade mellan olika TV-kanaler och råkade få se mixed martial arts-stjärnan Gina Carano, som spöade skiten ur sina motståndare. Regissören tyckte att henne måste han använda till något. Inte nog med att hon fajtas som en hel karl, hon ser dessutom bra ut. Filmen HAYWIRE skulle bli något slags lättviktig, klassisk actionfilm, var det tänkt. På papperet är den det. I praktiken inte.

Carano spelar Mallory Kane, före detta elitsoldat som jobbar för CIA. Filmen börjar med att Kane går in på en diner, där en av hennes före detta kollegor, spelad av Channing Tatum, dyker upp. Han försöker nedgöra henne, hon sparkar skiten ur honom, och med en ung kille som ofrivillig följeslagare snarare än gisslan, flyr hon i hans bil - och hon passar på att berätta vad det är som försiggår. En lång rad flashbacks följer. Efter ett uppdrag i Barcelona har Kane plötsligt fått CIA emot sig, de försökte döda henne i Dublin, misslyckades, Kane flydde - och letar nu upp sina arbetsgivare och tar kål på dem. Eller något sådant.

Amerikanska och brittiska recensenter har invänt mot att Gina Carano inte är någon vidare skådis. Men det tycker jag inte spelar någon roll. Hon är inte sämre än många andra i actionfacket. Nej, problemet med HAYWIRE är att den är regisserad av Steven Soderbergh. Denne herre är ju minst sagt ojämn och ibland undrar jag vad han sysslar med. Ibland får han till det, ofta inte. Hans förra film, CONTAGION, var slätstruken. THE GIRLFRIEND EXPERIENCE släpptes aldrig i Sverige - och knappt någon annanstans heller. Och vad ska vi säga om FULL FRONTAL? Visst är det intressant att han hoppar hejvilt mellan genrer, men han är alldeles för spretig och ojämn.

HAYWIRE är märkligt rörig. Jag vet inte om handlingen är speciellt krånglig eller ej, men filmen lider av akut brist på dynamik, vilket innebär att den blir oengagerande - och jag orkade inte följa med i alla turer där alla lurar alla. Och denna brist på dynamik försvagar actionscenerna betänkligt. Det är onekligen häftigt att Carano faktiskt kan slåss och hon utför en del moves som borde få actionpubliken att jubla - men de flesta av actionscenerna är besynnerligt illa iscensatta. Jag brukar irritera mig på att alldeles för många av dagens actionfilmer använder sig av alldeles för snabba klipp och närbilder, vilket gör att man inte ser vad som händer - och ofta gör man detta för att maskera att skådespelarna inte kan slåss (som Matt Damon i Bournefilmerna). Soderbergh gör precis tvärtom. Nu har han hittat en hjältinna som vet hur man gör, men filmar det mesta i helbild och på lite för stort avstånd, samt förser det hela med lite tunna ljudeffekter, vilket resulterar i att det ser ut som om kombattanterna repeterar sina fajter innan tagning. Det finns ingen kraft i slagsmålen. Till på köpet har man smetat på märkligt opassande musik på soundtracket; det här är inte musik som intensifierar striderna och jakterna.

Filmen förbättras dock av sin trevliga rollista. Förutom Channing Tatum hittar vi Michael Douglas som slem typ, Michael Fassbender åker på bank så att det visslar om det på ett hotellrum, Ewan McGregor är inte heller att lita på, Mathieu Kassovitz från AMELIE FRÅN MONTMARTRE har skägg, Antonio Banderas har ett ännu större skägg (och mustasch på slutet), och minsann om inte Bill Paxton har mustasch han med. Paxton spelar Mallory Kanes far. Jösses, har han blivit så gammal nu, Paxton, att han kan ha en fullvuxen dotter? Tiden går.

Och Gina Carano? Hon är cool. Jag gillar henne. Hon ser bra ut, hon funkar i sin roll, min enda invändning är att hon har man hands. Men det behövs nog om man ska spöa upp bovar och banditer dagarna i ända. Det är lite synd att HAYWIRE blev hennes debutfilm. Jag tror faktiskt att resultatet hade blivit bättre med nästan vilken annan, rutinerad B-actionregissör som helst. Någon som hade bränt allt krut på actionscener som rockar och inte tassat in på art-house-området, vilket Soderbergh gör.

Jag förstår att HAYWIRE floppade på bio i Amerika, men på det hela taget får jag trots allt ge filmen godkänt. Det här är inte dåligt, och skådespelarna, skäggen och mustascherna lyfter filmen. Och jag ser gärna Gina Carano i fler filmer.

tisdag 3 april 2012

Bio: Titanic 3D

Foto copyright (c) Twentieth Century Fox

Jag har inte sett James Camerons TITANIC sedan den kom 1997. Jag såg den på Maxim i Landskrona och jag har inga större minnen av filmen, mer än att jag inte tyckte att den var speciellt bra. Jag minns själva visningen bättre. Mitt i filmen var det paus och kaffeservering. Detta beroende på att biografen då inte kunde visa en så lång film i ett svep. Bredvid mig satt en skäggig, pensionerad sjöman (torde han ha varit) med fru. Han påpekade flera detaljer lite då och då ("Notera hur kraftfullare röken är ur de främre skorstenarna!" (Här måste jag skjuta in att jag någonstans läste att det till skillnad från filmens Titanic inte rök alls ur den fjärde skorstenen, eftersom den var där bara av estetiska skäl. Men jag kan förstås ha fel.)) Bakom mig satt en tjej som redan när förtexterna rullade sa "Åh, jag gråter redan!".

Sedan minns jag inte mer. Jösses, jag minns knappt vilka skådespelare som medverkade, förutom Leonardo DiCaprio, Kate Winslet och Billy Zane. Jag imponerades av själva katastrofen, av effekterna när fartyget sjönk, men det var väl allt.

I år är det hundra år sedan Titanic sjönk och femton år sedan filmen kom, så Cameron och Fox passar på att ännu en gång skicka ut filmskrället till världens biografer. Den här gången i 3D. Jag fruktade förstås det värsta. 3D-versionen av STAR WARS: EPISOD 1 - DET MÖRKA HOTET såg hemsk ut, det enda som hände var att bilden blev mörkare och oskarp. Och liksom STAR WARS var TITANIC aldrig avsedd att visas i 3D när den spelades in. Och vem vill sitta i tre timmar och femton minuter och tittade på en suddig film? Dessutom en film jag aldrig känt för att se om.

Nåja. Jag gick dit. En pressvisning som blev ovanligt angenäm, eftersom det visade sig att vi bara var två journalister närvarande på grund av ett missöde med inbjudan. Vi två hade hela, gigantiska Royal för oss själva!

Okej. Själva filmen finns det inte så mycket att säga om. Ni har alla redan sett den. Handlingen är inte mycket bättre nu. Jo, spektaklet imponerar fortfarande rent visuellt; det är en pampig och mäktig film, som gör sig extra bra på Royal, Sveriges största bioduk. Scenerna när Titanic går under är fortfarande extremt imponerande.

Men det spelar ingen roll. 75% av filmen är fortfarande en riktigt vissen Harlequinromans av enklaste sort. DiCaprio är flickaktig, det är lätt att förstå att unga tonårstjejer - filmens mest fanatiska publik - gillade honom. Kate Winslet är småtrist. Det har alltid varit något tantigt över henne. Delar av dialogen är fullkomligt erbarmlig, till exempel under en scen i början där Winslet och Zane diskuterar konst. Men dialog är nog inte James Camerons starka sida, när jag för ett par år sedan såg om ALIENS, som jag inte sett på väldigt länge och som jag tyckte var hur tuff som helst när jag var i tjugoårsåldern, konstaterade jag att dialogen emellanåt är riktigt vissen.

Billy Zane är bara ond och egoistisk filmen igenom, David Warner (som jag glömt medverkade) är ännu mer ond som Zanes betjänt. Kathy Bates' medverkan hade jag helt förträngt, liksom att Victor Garbor (ALIAS), Ioan Gruffudd (Reed Richards i Fantastiska Fyran) och Frances Fisher är med - för att inte tala om Bill Paxton i prologen. Oj, tänk om Paxton hade haft DiCaprios roll! Det hade varit grejor, det.

... Och alldeles för ofta spelas den där synnerligen plågsamma hitlåten "My Heart Will Go On" i olika versioner, ett kräkmedel om något. Replikerna på svenska låter väldigt skojiga, även om åtminstone en av de svenska passagerarna spelas av en svensk. Någon är norrman, men ingen pratar norska. "Förbaaa-nade idiåååter!" låter jättekonstigt.

Men. Så har vi då 3D:n. Och här måste jag tillstå att när det gäller vanlig, platt film som konverterats till 3D, är TITANIC bäst hittills. Med bred marginal. Det här är oändligt mycket bättre gjort än STAR WARS, för att inte tala om lågvattenmärkena CLASH OF THE TITANS och THE LAST AIRBENDER. Och då hör det till saken att TITANIC är en "gammal" film. 3D-versionen av TITANIC är dessutom bättre än många nya filmer som är avsedda att visas i 3D.

Helt perfekt är det förstås inte, men man får inte ont i huvud och ögon, och djupet i bilden finns där hela tiden. Den som förväntar sig att båtdelar och vatten slungas ut i publiken blir dock besviken, som sagt: 3D fanns inte i åtanke när filmen spelades in. Cameron borde kunna åstadkomma mirakel med PIRAYA 2 - DE FLYGANDE MÖRDARNA om han konverterar den till 3D (wishful thinking).
De som tvunget vill se om filmen, eller se den på bio för första gången, lär bli nöjda. För övrigt ser Leonardo DiCaprio ungefär likadan ut än idag. Han har inte åldrats alls.

När får vi återse LYFT TITANIC på biograferna?

Fotnot: Titanic var egentligen bara ett av tre systerfartyg. Redan 1910 sjösattes Olympic, ett skepp som på sin tid väckte större uppståndelse än det i princip identiska Titanic. 1914 anlände Britannic, vars konstruktion förändrats och förstärkts efter Titanics öde. Att man bara minns Titanic beror förstås på dess dramatiska öde. Olympic nämns inte alls i filmen.

Titanic gick på isberget den fjortonde april. Samma datum som Lincoln blev skjuten - och jag föddes.







(Biopremiär 4/4)

fredag 20 november 2009

Den här orkar jag inte översätta

Min recension av TWILIGHT SAGA: NEW MOON fick mig att bli nätets mest hatade man. Eller bra nära. Men den fick mig även att tänka på gamla, fina NEAR DARK, eller NATTEN HAR SITT PRIS, som den hette här. Därför skrev jag en kombinerad artikel och recension av den, som hittas HÄR. Och nej, jag pallar inte översätta den till TOPPRAFFEL!...