Visar inlägg med etikett Bill Nighy. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Bill Nighy. Visa alla inlägg

torsdag 12 mars 2015

Bio: Hotell Marigold 2

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Då har några av Englands och USA:s mest namnkunniga skådespelande seniorer varit på betald semester i Indien igen. Och det kan vi väl unna dem. De verkar ha det så trevligt därborta. Och tydligen gillar även seniorer att gå på bio - för hur ska vi annars förklara varför den rätt vissna HOTELL MARIGOLD från 2012 blev en så pass stor framgång att den betingade en uppföljare?

John Cleese har sagt att orsaken till att han aldrig gjorde någon långfilm på PANG I PYGGET är att ingen skulle stå ut med Basil Fawlty i 90 minuter. Men här får vi en liten vink om hur det skulle kunna vara. John Madden har åter regisserat och hans film påminner väldigt mycket om PANG I BYGGET-avsnittet "The hotel inspectors".

Hotell Marigold är ett ställe där gamla (och rika, antar jag) människor checkar in för att ha det bra och eventuellt stanna kvar tills de dör. Hotellet drivs av den unge Sonny (Dev Patel, som även är aktuell i CHAPPIE), och nu tänker han expandera. Han vill samarbeta med ett amerikanskt företag och köpa ännu ett hotell i närheten. Amerikanerna tänker skicka en anonym hotellinspektör för att undersöka.

Sonny ska gifta sig med sin Sunaina (Tina Desai), ett stort bröllop planeras, men Sonny har tankarna på annat och klantar till allt. När amerikanen Guy (Richard Gere) en dag anländer, tar Sonny för givet att det är han som är hotellinspektören. Sonny lismar å det grövsta för Guy; han förvandlas till Basil Fawlty, och alla tycker att han är allmänt pinsam. Fast det är inget som hindrar Guy från att bli betuttad i Sonnys morsa.

Maggie Smith, Judi Dench, Bill Nighy, Ronald Pickup, Diana Hardcastle och Celia Imrie återkommer från förra filmen, och det spinns små intriger om dessa rollfigurer - en tror att en taxichaffis försöker mörda hans fru, en annan har blivit kär, och så vidare. Maggie Smith är sur och tycker illa om allt och alla, och är den som är vettigast och lyckas ställa det mesta tillrätta.

Vill du se något färggrannt som rör sig på bioduken, kan du se den här. I övrigt är filmen precis lika slätstruken och meningslös som den första. Skådisarna är trevliga, rollfigurerna är sympatiska, de har säkert haft det mysigt när de gjorde filmen - men det är inte speciellt roligt, Sonny är mest jobbig, och det som är tänkt att vara "bitterljuvt" blir mest sliskigt sentimentalt. Filmen slutar med ett stort dansnummer.

Kommer det en tredje film i serien har kanske några av de medverkande hunnit dö på riktigt.





(Biopremiär 13/3)

onsdag 17 december 2014

Bio: Pride

Foton copyright (c) TriArt Film
Herregud, vad fruktansvärda Bronski Beat var! Det var väl det första jag tänkte när jag klev ut ur salongen efter att Matthew Warchus' engelsk-walesiska feel good-komedi PRIDE pressvisats. Jag hade helt glömt bort Bronski Beat och deras hit "Tell Me Why?". Det finns en orsak till det. PRIDE innehåller ytterligare en rad 80-talslåtar jag helst vill glömma.
Warchus' film utgår från verkliga händelser. Året är 1984 och den stora gruvstrejken dominerar nyheterna. Thatcher gör skäl för sitt smeknamn Järnladyn, gruvarbetarna lider, förlorar jobb och slåss med poliser.
Några andra som också brukar få stryk av polisen och bli bespottade är landets homosexuella. Den 24-årige Mark Ashton (Ben Schnetzer) hänger med ett gäng bögar och flator i London, och föreslår att de som utsatta ska stötta andra utsatta, det vill säga gruvarbetarna. Han och hans polare bildar Lesbians and Gays Support the Miners och börjar samla in pengar. Dock vill inga gruvsamhällen veta av dessa i mångas ögon kontroversiella välgörare - men till slut får de napp i en liten, liten grå håla i Wales. Att de lyckas där beror mest på att en liten tant svarar i telefon och inte förstår vad det handlar om.
LGSM-aktivisterna beger sig till Wales och möts av hotfulla blickar - men en liten grupp bybor, med Paddy Considine, Bill Nighy och Imelda Staunton i täten, är frisinnade och tar emot gänget med öppna armar. Snart börjar förstås de här gråa, fördomsfulla och öldrickande gruvarbetarna att acceptera de glada och dansande bögarna - vi får veta att walesare inte dansar. Dock bor där ett fruntimmer som tillsammans med sina söner sätter sig på tvären och vill stoppa de enligt henne "perversa" inkräktarna, trots att de dragit in tusentals pund till byn.
Exakt hur nära sanningen den här filmen ligger vet jag inte. Handlingen följer till stor del den gamla vanliga mallen för sådana här filmer, den har till och med inte bara ett, utan flera rejäla Hollywoodslut. Men - den kommer undan med detta, antagligen beroende på att det ju inte är en Hollywoodfilm. PRIDE känns väldigt brittisk vad gäller tonfall, tempo och look; allting är grått och fult, förstås. Och det är rätt kul och trivsamt. Skådespelarinsatserna är gedigna, Nighys roll är förhållandevis liten, men han är jättebra och har en fantastisk scen där han misslyckas med att skära mackor till trekanter.
Efter ett tag börjar även AIDS-paniken att sprida sitt fula tryne - och verklighetens Mark Ashton dog i sjukdomen 1987.
Det första en ung kille (George MacKay) gör när han så smått beslutar sig för att komma ut, är att rusa upp på sitt pojkrum och byta ut skivorna i samlingen mot Human League. På en välgörenhetsgala framträder Bronski Beat, men de är konstant ur fokus - självklart för att man inte ska se att det är några andra på scenen.







(Biopremiär 19/12)


onsdag 26 februari 2014

Bio: I, Frankenstein

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Jag läser att det svenska ordet för "gargoyle" är "vattenkastare". Det hade jag ingen aning om. Men de kan även kallas "gargoyler". Eller "väktare". Tänk vad man lär sig när man kastar bort 93 minuter av sitt liv på ... skit.

Stuart Beattie har skrivit manus till filmer som Mikael Håfströms DERAILED, 30 DAYS OF NIGHT och G.I. JOE: THE RISE OF COBRA, och han regidebuterade med den lilla australiska actionfilmen TOMORROW, WHEN THE WAR BEGAN. Hans andra film; I, FRANKENSTEN, är betydligt bättre - hela 65 miljoner dollar kastade den - och den blev en monumental flopp i USA, där den hittills dragit in knappa 19 miljoner. Det är inte konstigt. Vad som är konstigt är att den överhuvudtaget går upp på bio i Sverige. Det är trångt på biograferna här, massor av filmer sätts inte upp, en hel del visas inte i Malmö - så varför slösa bort dukar på den här filmen? I, FRANKENSTEIN är direkt plågsam att ta sig igenom, trots att den har en föredömlig speltid. Speltiden är det bästa med den här filmen.

Filmen bygger på en serietidning jag aldrig hört talas om. Tror jag. Kanske har jag sett den nämnas någonstans, men jag har aldrig bläddrat i den. Således kan jag inte uttala mig om hur pass nära serien den här filmen ligger.
Det börjar rätt bra. Det är sent 1700-tal och vi får se hur Victor Frankenstein misslyckas med att döda sin skapelse (Aaron Eckhart), hur monstret mördar den blivande fru Frankenstein, och hur monstret jagar Victor till Nordpolen, där den galne doktorn fryser ihjäl. Dessa scener är förstås hämtade ur Mary Shelleys bok, det är snyggt - men efter bara ett par minuter drar den egentliga storyn igång. Efter att ha tagit sig tillbaka till fastlandet attackeras nämligen Frankensteins monster av demoner från helvetet - och räddas av gargoyler, som visar sig vara änglar från himlen. Demonerna leds av demonprinsen Naberius (Bill Nighy), som är ute efter monstret - demonen vill åt dr Frankensteins hemlighet; hur man väcker liv i döda. Han har nämligen onda planer, den där Naberius.
Monstret förs till en gigantisk katedral och där bor drottning Leonore (Miranda Otto), som styr över änglarna/gargoylerna/väktarna på Jorden. Hon berättar historien om väktarnas och demonernas ständiga kamp, som pågått i tusentals år, och jag orkade inte lyssna på svamlet. Ett par av väktarna gillar inte monstret, som nu döpts till Adam, och sedan går det ett par hundra år och det är nutid och storstad. Adam har inte förändrats - bortsett från att han klippt sig. Plötsligt ser han ut som The Punisher.

Naberius och hans demoner jagar fortfarande Adam, hon hela tiden attackeras och fajtas. Naberius själv sitter i ett flott högkvarter där han har ett laboratorium, och där jobbar snygga forskaren Terra (Yvonne Strahovski) med att försöka återuppliva döda - och hon är hel ovetande om att hennes chef är en demonprins. Fast det blir hon ju varse när Adam dyker upp och hon måste hjälpa honom att rädda världen.
Eller hur det nu var.
I, FRANKENSTEIN är påkostad - och till stora delar helt osebar. Det känns som om manuset (av Beattie) är skrivet av en fjortonåring som kastat in allt han tycker är häftigt. Monster! Demoner! Martial arts! Yxor! Explosioner! Reklamen skriker ut att det här är en film av producenten till UNDERWORLD, och det säger väl det mesta. UNDERWORLD-filmerna är ju inget vidare, i alla fall inte den senaste; UNDERWORLD: AWAKENING, men de är verkligen att föredra framför Frankensteinfilmen. Uppenbarligen har man försökt göra något i samma stil, men det hela har gått överstyr. I vanlig ordning är det här en PG-13-film, vilket innebär att ingen blöder - när demonerna dödas, exploderar de i stora eldklot, medan dödade gargoyler skickas upp till himlen i vackra ljussken. Och eftersom folk slåss nästan hela tiden, exploderar folk hejvilt, innan även byggnader exploderar. Rollfigurerna presenteras knappt alls, de bara kastas in, de saknar karaktärsdrag, och Frankensteins monster är bara en bitter hårding. Då spelar det ingen roll att vissa scenografier är rätt tjusiga och imponerande. Varför ska jag bry mig om det här? Det är fullkomligt humorbefriat och oengagerande.
Fast ofrivillig humor finns här en hel del. Försök hålla er för skratt när Bill Nighy utbrister "I am a demon prince! Kneel before me!". Och demonmaskerna ser helt befängda ut; som något de köpt på Buttericks.

Hur i helvete hamnade bra folk som Aaron Eckhart och Bill Nighy i detta? Det undrar de nog även själva - medan de skrattar hela vägen till banken. Bruce Spence från THE ROAD WARRIOR har förresten en liten roll.

Se om JAG, EN KVINNA istället.







(Biopremiär 28/2)

onsdag 16 oktober 2013

Bio: About Time

Foton copyright (c) UIP Sweden
Jag brukar hävda att NÄR HARRY TRÄFFADE SALLY är den bästa romantiska komedi som gjorts - men det är möjligt att jag lurar mig själv där. Det är trots allt så, att den romantiska komedi jag sett flest gånger är NOTTING HILL. Nu är det förvisso längesedan jag såg den, men jag ett tag såg jag den så ofta att jag tappade räkningen. Jag är ju en soft själ innerst inne. Senast jag såg om FYRA BRÖLLOP OCH EN BEGRAVNING blev jag aningen besviken, den var inte lika kul som jag mindes den och Andie MacDowell är faktiskt inget vidare i den. LOVE ACTUALLY är lite ojämn, men bitvis bra och kul.
... Och vad dessa tre filmer har gemensamt är förstås manusförfattaren Richard Curtis. Jag har sett en hel del romantiska komedier, främst amerikanska sådana, de senaste åren, och majoriteten är tämligen misslyckade. De är varken roliga eller romantiska, och alldeles för ofta är rollfigurerna rätt irriterande. Nej, det är bäst att leave it to the master - det vill säga Richard Curtis.
Curtis' senaste verk, ABOUT TIME, har han själv regisserat, och han kör vidare i samma tradition som de tidigare filmerna. Det är samma ingredienser, samma typ av persongalleri, men med en ny twist plockad från filmer som MÅNDAG HELA VECKAN och SLIDING DOORS. Resultatet når inte upp till samma höjder som NOTTING HILL, men det här är trevligt, mysigt och roligt. Curtis är pålitlig. Han vet vad som krävs.
Domhnall Gleeson (DREDD) är den snälle Tim, som när han är 21 av sin far (Bill Nighy) får veta att männen i hans släkt besitter en märklig gåva: de kan resa i tiden. Jodå! Det är bara att gå in i första, bästa mörka rum, gärna en garderob, knyta händerna och koncentrera sig på det tillfälle man vill åka tillbaka till. Det går dock bara att åka bakåt i tiden och bara till händelser man själv upplevt; det går alltså inte att färdas tillbaka till år innan man föddes. Efter ett tag tillkommer ytterligare ett par regler, aningen krystade för att filmens logik inte ska bli alltför flängd.
Tim använder sin förmåga till att få ordning på kärlekslivet. Han har en benägenhet att ständigt klanta sig eller säga fel saker, så han åker tillbaka i tiden och gör om så att det till slut går vägen. Tim flyttar till London där han börjar jobba på en advokatbyrå, och en kväll går han och en kompis på en restaurang där man äter i mörker för att uppleva hur det är att vara blind. Till bordet för han den charmiga Mary (Rachel McAdams), som han alltså inte kan se. Han väntar på henne utanför restaurangen, blir blixtförälskad och får hennes telefonnummer.
Eftersom Tim måste resa i tiden för att fixa en grej, ändras vissa händelser vid återkomsten - bland annat visar det sig att han aldrig gick på restaurangen, träffade Mary och fick hennes nummer. Således måste han försöka hitta tjejen och presentera sig på nytt. Efter ett antal försök går det vägen och de två blir ett par och vi får följa deras liv under ett par år.
ABOUT TIME har en ton som efterhand blir bitterljuv. Det är inte bara skämt och tjoflöjt hela tiden. Med det inte sagt att filmen är ett alltför allvarligt drama. Resorna i tiden blir kanske en aning tjatiga och premisserna är lite för krystade, men det kan jag ta. För det här är ganska oemotståndligt och charmigt.
Filmen lever högt på sina rollfigurer och skådisar. I vanlig ordning är Bill Nighy fantastisk. Richard Cordery är en härligt förvirrad farbror, Tom Hollander spelar en ständigt vresig pjäsförfattare, Lydia Wilson är Tims syster Kit Kat och filmens motsvarighet till Honey i NOTTING HILL och Scarlett i FYRA BRÖLLOP. Richard Griffiths och Richard E Grant gör korta och väldigt roliga inhopp i en teaterpjäs.
... Ja, och så har vi ju den fullkomligt oemotståndliga Rachel McAdams. Jag är hemligt kär i henne. Sicken tös! Uj.
Bra och smart dialog, gulligt, romantiskt och skojigt. Några ord som sammanfattar ABOUT TIME. En romantisk komedi som funkar - och det är vi inte bortskämda med.







(Biopremiär 18/10)

-->



torsdag 10 oktober 2013

Bio: The World's End

Foton copyright (c) UIP Sweden
Ibland händer det att jag hamnar på event där det bjuds på alkohol. Ja, mer än ibland, det händer ganska ofta. Det hände senast igår. Och det var ju kul. Och dessutom ganska lämpligt. För efter ett antal öl - lättdruckna öl, så det blev rätt många - var det dags för mig att traska bort till Entré och premiären på THE WORLD'S END, som inte pressvisats i Malmö. En film som handlar om att gå på pubar och dricka öl. Jag blev ännu törstigare. Och allt mer pissnödig.
THE WORLD'S END är den tredje filmen i något slags löst sammanhållen trilogi, som började med SHAUN OF THE DEAD 2004, en fantastisk film, och följdes upp med den betydligt mindre lyckade HOT FUZZ 2007. Jodå, det är Edgar Wright och Simon Pegg som är i farten igen (Regissören Wright gjorde även den fullkomligt osebara SCOTT PILGRIM VS. THE WORLD, men den glömmer vi). Med sig har de återigen Peggs gamle parhäst Nick Frost - och resultatet är fullkomligt fantastiskt!
Jag vet inte hur mycket jag vågar avslöja av handlingen. Jag bör egentligen inte avslöja någonting alls. Det är roligare om filmens bisarra vändning halvvägs in kommer som en total överraskning, om man nu inte redan läst eller hört om den. Men om SHAUN OF THE DEAD var en zombiefilm och HOT FUZZ en variant på actionfilmer, så är den här filmen en blinkning till filmer som INVASION OF THE BODY SNATCHERS.
Simon Pegg spelar odågan Gary King, en slarver som aldrig kommit över att han och hans polare 1990 misslyckades med att ta sig genom hela The Golden Mile - det vill säga, en pubrunda som täcker in samtliga tolv pubar i gamla hemstaden Newton Haven. Gary lyckas övertala hela det gamla gänget att följa med till orten och göra ett nytt försök - och den här gången ska de minsann lyckas dricka öl på samtliga ställen på rundan, som avslutas med puben The World's End. Tiderna har dock förändrats. Grabbarna i gänget är plötsligt gifta, gubbiga, avsvarsfulla medelålders män och inte alltför intresserade av att bete sig som vore de tjugo år. Det är bara Gary som är sig lik - han bär fortfarande sin Sisters of Mercy-T-shirt - han har till och med Sisters' logga tatuerad på bröstet.
Vad som också har förändrats är pubarna. De har byggts om, renoverats, och folket där känner inte igen Gary och pågarna. Dessa pågar blir förstås fullare och fullare, men trots detta märker de efter ett tag att det är något som inte stämmer med Newton Haven och dess befolkning...
Det här är fruktansvärt roligt. Obeskrivligt roligt. Jag satt bredvid ett engelskt par som skrattade oavbrutet. En grej som verkligen lyfter filmen, är att man stoppat in brittiska karaktärsskådespelare i rollerna. Förutom Pegg och Frost görs de övriga i gänget av Paddy Considine, Martin Freeman och Eddie Marsan. Den ljuvliga Rosamund Pike medverkar och Pierce Brosnan är fin som gammal lärare i bockskägg. Vi får även höra Bill Nighys röst. Steve Oram från SIGHTSEERS dyker upp som motorcykelpolis.
Jag kikar på skådisarnas biografier och konstaterar att med undantag för Marsan, är alla yngre än jag. Men vi kan ju låtsas att de är i min ålder. För jag kan relatera till det här - och på sätt och vis kan jag relatera till Gary King. 1990 lyssnade jag också mycket på The Sisters of Mercy. Det finns ett foto på mig från Bokmässan där jag står med svart hår (och dricker Zingo). Och jag gillar att gå på puben och dricka öl - samtidigt som jag konstaterar att många av mina gamla vänner, de jag inte längre umgås med, har blivit medelålders män med familj och hus. Det händer fortfarande att jag lyssnar på Sisters. Bandets låt "This Corrosion" förekommer i filmen på ett ypperligt sätt, och jag gissar att det fanns många Andrew Eldritch-fans i publiken, eftersom många jublade och applåderade under den fräna epilogen.
Varje gång det kommer en komedi som får mig att skratta käken ur led kommer jag på mig själv med att här på TOPPRAFFEL! hävda att det är årets roligaste film. Men THE WORLD'S END är mer än en förbannat rolig film - det här är en förbannat bra film! En höjdare, en av årets absolut bästa filmer.
Om du bor i Malmö och läser detta den tionde oktober, kan du för övrigt se både SHAUN OF THE DEAD och HOT FUZZ på bio i kväll, båda visas på Filmstaden Entré, där de även gick igår.
För övrigt berättar Simon Pegg i en intervju inför THE WORLD'S END att han är helnykterist sedan ett par år tillbaka.






(Biopremiär 9/10)

-->



onsdag 3 april 2013

Bio: Jack the Giant Slayer

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden
Sagan om Jack och bönstjälken får mig att tänka på cigarrettrök. Röd Prince. Kanske i kombination med saft och kakor. Vittebrö. Jag såg nämligen ABBOTT OCH COSTELLO PÅ GRÖN KVIST (JACK AND THE BEANSTALK från 1952) en eftermiddag på 1970-talet hemma hos mormor och morfar; i deras inrökta TV-rum. Detta är den enda filmatisering av sagan jag har sett - fram tills nu. Och näår jag tänker efter har jag nog aldrig hört eller läst den ursprungliga sagan. Jag har vaga minnen av en barnbok med Musse Pigg i huvudrollen (det finns en sådan film), men inga detaljer. Således har jag ingen som helst relation till den här storyn; jag har ingen aning om vad som hör dit eller ej.
Regissör till 2013 års JACK THE GIANT SLAYER är lite oväntat Bryan Singer, som härmed gör sin första familjefilm. Varför det blev just den här har jag ingen aning om - Singer är liksom inte den första man tänker på när det gäller det här facket; det vill säga överlastade och relativt själlösa matinéäventyr. Den här filmen skulle dessutom ha haft premiär redan förra året, men har flera gånger skjutits fram, och den har även genomgått en rad ändringar av titeln. Det var inte längesedan den hette JACK THE GIANT KILLER.
Nicholas Hoult (pojken från OM EN POJKE) är unge Jack, som skickas iväg av sin far för att sälja en skraltig häst. Jack lyckas dock klanta sig; en munk som flyr undan kungens män behöver hästan och lyckas på någon vänster köpa den för en handfull bönor. Magiska bönor, visar det sig, och när Jack tappar en därhemma och den blir blöt, växer det upp en feting till bönstjälk ur marken. Upp över molnen går den. Och vem har hamnat däruppe om inte den äventyrliga prinsessan Isabelle (Eleanor Tomlinson), som Jack gått och blivit betuttad i.
Kungen (Ian McShane) skickar iväg ståthållaren Elmont (Ewan McGregor), en slem ädling vid namn Roderick (Stanley Tucci) och lite annat löst folk för att klättra upp och rädda prinsessan - och jodå, Jack får följa med. Vad hittar de där uppe om inte bara en, utan ett helt koppel jättar. Fula jättar. En av dem har till och med två huvuden. Sicken en! Roderick har med sig en magisk krona som kan betvinga jättarna, men eftersom han är illasinnad, denne Roderick, när han onda planer.
Det är absolut inget fel på rollbesättningen i JACK THE GIANT SLAYER, tvärtom. Förutom nämna aktörer, ser och hör vi till exempel Bill Nighy, Eddie Marsan och Warwick Davis. Det är heller inte något fel på scenografin; på scenerierna. Egentligen inte heller på effekterna, även om de ibland är i plastigaste laget. 3D:n är oftast bra och Bryan Singer vet att inte klippa för snabbt och vifta för mycket med kameran; sådant som renderat många andra 3D-filmer osebara.
Men det vill sig aldrig riktigt. Jag vet inte om jag skulle vara av annan uppfattning vore jag 35 år yngre, men Singers film är lika udd- som själlös. Den är stor, påkostad - och förhållandevis död. Märkligt humorbefriad. Lång - och långsam. När jag trodde att det hela äntligen började ta slut, tar sig en armé jättar plötsligt ner till Jorden och anfaller - och filmen fortsätter i ytterligare en halvtimme. Nu blir det plötsligt märkligt våldsamt i förhållande till hur det gått till innan. Nej, det är inte blod och splatter, men det är inte alltför familjevänligt. Jag höjde allt på ögonbrynen när en figur högst oväntat utbrister "Oh, fu...!" innan han får skallen mosad.
Det ligger nära till hands att jämföra med en annan stor, påkostad fantasyfilm i 3D för hela familjen; OZ THE GREAT AND POWERFUL - och jämförelsen faller ut till Sam Raimis fördel. OZ är en charmigare och mer underhållande film.
... Fast bästa sagofilmen på bio i år - hittills - är förstås HANSEL & GRETEL: WITCH HUNTERS. Det är mest tjoflöjt i den.







(Biopremiär 3/4)




torsdag 9 augusti 2012

Bio: Total Recall

Foton copyright (c) Sony Pictures Sverige

Alldeles i början av 1980-talet började jag att som nybakad tonåring engagera mig i science fiction-fandom. Bland annat gick jag med i SFF (Sveriges Fanzine-Förening - eller Stocksunds Fanzine-Förening!), som skickade ut buntar med fanzines varje månad. Jag tror att det var i det första utskicket från jag fick dem som ett osannolikt tjockt nummer av Göteborgs Faanvheckliga ingick. Det hade en teckning föreställande Philip K Dick på omslaget och innehöll även en artikel om Dick, som gått och dött. Och jag hade förstås ingen aning om vem Dick var. Jag läste att han skrivit storyn som blev BLADE RUNNER, en film jag då inte hade sett. Jag gick säkert till biblioteket och lånade några böcker av Dick. Vad säkert är, är att jag köpte - och läste - "Glimmungs värld", som släpptes som Nova Science Fiction-pocket 1983.

Men novellen "We Can Remember It For You Wholesale" har jag aldrig läst. Därför kunde jag inte jämföra Paul Verhoevens filmatisering TOTAL RECALL, när den kom 1990.

1990. Herregud, är TOTAL RECALL så gammal? 22 år? Jag minns ju när jag såg den. På sedan länge hädangångna Spegeln i Helsingborg. Och jag minns hur förbannad jag var på alla fula censurklipp i filmen. Det här fick vi inte se:

Slagsmål med kroppsbenknäckningar.Slagsmål kvinna-man;skrev o ryggsparkar.Massaker i rulltrappa.Missh;kvinna sparkar man i skrev o huvudSlagsmål mellan två kvinnor.






Trots detta minns jag hur en filmkritiker på P3; någon tant, klagade på hur otroligt våldsamt det var och att filmen egentligen var bra och intressant, men att actionscenerna förstörde filmen. Själv köppte jag för  dyra pengar en oklippt VHS-kopia via Gula Tidningen. Den var väldigt suddig, inspelad på en biograf, och när förtexterna rullade, skanderade publiken "Arnold! Arnold!".

Nu är det några år sedan jag såg Verhoevens TOTAL RECALL, men jag gillar den. Filmen har rätt kackiga make upp-effekter av Rob Bottin, det tyckte jag redan 1990, men som bombastisk fetaction med 80-talsstuk är filmen utmärkt. Och som bekant är alla filmer med Arnold Schwarzenegger bra - utom JUNIOR. TOTAL RECALL är dessutom fylld av andra bra människor; här finns Ronny Cox och Michael Ironside, och Sharon Stone är Arnolds slemma fru, som Arnold skjuter i huvudet efter att hon påpekat att de ju faktiskt är gifta. "Consider that a divorce!" säger Arnold. Jerry Goldsmith bidrog med pampig filmmusik.

Det kändes rätt märkligt när jag såg UNDERWORLD-regissören Len Wisemans nya version av TOTAL RECALL. Det är väl fel att kalla den för "remake", eftersom den liksom Verhoevens film är en tolkning av en novell. Trots ett stort antal skillnader, kändes det som om jag såg samma film en gång till - fast sämre. Specialeffekterna är bättre den här gången, betydligt bättre, men det är väl det enda. Och att resultatet blev som det blev torde bero på att det är just Wiseman som ligger bakom. Precis som UNDERWORLD-filmerna, är det här sterilt och könlöst. Snyggt förpackat, men oengagerande. Det påminner om en direkt-på-DVD-film från, tja, NU Image med alldeles för hög budget.

Den här gången är det Colin Farrell som spelar fabriksarbetaren Douglas Quaid, som går till det mystiska företaget Rekall för att få minnen inplanterade i hjärnan som något slags semester. Där går något snett och hans gamla, förträngda minnen väcks till liv och det visar sig inte bara att han egentligen är hemlig agent, utan även att hans väna hustru (Wisemans fru Kate Beckinsale) inte alls är hans fru, utan en skjutglad skurk anlitad för att hålla koll på honom.

Quaid flyr, den onda hustrun och en massa robotar jagar honom, Jessica Biel dyker upp som Quaids före detta kollega och flickvän och hjälper honom, och de letar upp rebelledaren Mathias (Bill Nighy gör ett phone in-performance) för att kunna sätta dit den illasinnade pampen Cohaagen (Bryan Cranston) och stoppa dennes onda planer.

Till skillnad från i Verhoevens film åker de aldrig till Mars. I stället håller de sig i storstaden på Jorden, och eftersom filmen bygger på en berättelse av Dick, har man försökt göra världen lite BLADE RUNNER-lik. Mycket asiater med paraplyer, mycket mörker. Staden är klaustrofobisk, det är mycket folk i bild samtidigt, alla trängs.

I och för sig gillar jag Colin Farrell, men han är ju ingen Arnold Schwarzenegger, och precis som Verhoevens film, är detta i första hand en actionfilm. Det är en väldig massa action. Koreograferade shoot-outs. Slow-motion. Men nu är det här en PG-13-film, så det är inget blod, i alla fall nästan ingenting. Och bara en svordom (Beckinsale säger filmens enda "Fuck"). Det skjuts och slåss, men man är långt ifrån den första filmens enastående excesser. Och medan jag tittade på den här nya filmen, såg jag scenerna ur den tidigare framför mig och jag hörde Goldsmiths musik.

TOTAL RECALL är märkligt tråkig. Någonting är fel när man ser en actionfilm - en som dessutom levererar på actionfronten  - och man tycker att det är tråkigt. Så här tråkigt under en actionfilm har jag inte haft sedan UNDERWORLD: AWAKENING. One-liners finns här inte heller så många. Kate Beckinsale och Jessica Biel är två kalaskex, men lite trista.

Vore jag Colin Farrell hade jag gått till Rekall och bett dem plantera in minnen av Schwarzenegger som Quaid.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 8/8)


torsdag 29 mars 2012

Bio: Wrath of the Titans

Foto copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden
Nyinspelningen CLASH OF THE TITANS var långtifrån en höjdare (min recension finns HÄR), de flesta verkade hata i synnerhet den pissiga konverteringen till 3D, men trots detta har filmen nu fått en uppföljare, med de flera av skådisarna från den första filmen tillbaka i rollerna som gudar och halvgudar i den grekiska mytologin. Regissören är dock ny, den här gången är det Jonathan Liebesman (THE TEXAS CHAIN SAW MASSACRE: THE BEGINNING, bra, WORLD INVASION: BATTLE LOS ANGELES, usel) som hållit i spakarna, och till skillnad från förra gången, var filmen avsedd att visas i 3D redan från början. I intervjuer har filmskapare och skådisar pratat om hur missnöjda de var med första filmen och att det skulle bli rätt den här gången; filmen sades vara skitigare och tuffare.
Efter att ha sett WRATH OF THE TITANS konstaterar jag att ... Nej, det bidde inte så mycket bättre den här gången. Visst - 3D:n är bättre, den är långtifrån perfekt och lite oskarp ibland, men en åkning genom en grotta är effektiv liksom några andra scener med vulkanutbrott och annat, men som oftast är fallet är 3D:n onödig.
Sam Worthington är tillbaka som Perseus, halvgud och son till Zeus (Liam Neeson igen). Perseus är försedd med ny frisyr, men i övrigt är han fortfarande lika trist och träig. En liten son har han också hunnit skaffa sig, men hans älskade Io har gått och dött.

Storyn går visst ut på att människorna inte längre tror på gudarna, vilket är ett måste för att hålla den illasinnade Titanerna i schack. Ralph Fiennes gör åter dödsguden Hades, och denne tillsammans med krigsguden Ares (Édgar Ramírez) ingår något slags förbund med Titanerna och deras ledare Kronos. Eller hur det nu var. Helvetet på Jorden bryter ut, monster och demoner attackerar, och Perseus sitter upp på sin flygande häst Pegasus, för att tillsammans med drottning Andromeda (Rosamund Pike) och några andra vapendragare hitta de tre vapen som tillsammans bildar det mäktiga spjut som kan döda Kronos.
Jag vet inte om jag hängde med riktigt. Turerna i handlingen kändes mest förvirrade. Rättare sagt, handlingen försvinner bland alla strider och specialeffekter. Det är en stor och myllrande film - och aldrig någonsin engagerande, intressant, spännande eller rolig. När jag var barn gillade jag verkligen de grekiska gudasagorna, och jag gillar förstås de där trevliga, färgsprakande matinéfilmerna som gjordes under 1950- och 60-talen. Därför är det lika märkligt som synd att en modern version som WRATH OF THE TITANS blir en stökig och trist soppa som det här.
Hjältarna hamnar i den ena pampiga, svindlande miljön efter den andra, cykloper anfaller i skogen, räliga demoner bär sig åt, enorma arméer marscherar - och jag gäspar.
Plötsligt dyker Bill Nighy iförd stort skägg upp i en liten roll som Hephaestus, mannen som smidde gudarnas vapen, och han är lite rolig och verkar försöka sig på medveten ham acting. Jag gillade även att Kronos ser ut som ett Jack Kirby-monster, när han väl dyker upp på slutet.

Till mångt och mycket ser filmen ut- och känns som ett TV-spel. Hjältarna kämpar sig igenom olika nivåer, på varje nivå möter de olika typer av motstånd i form av monster eller förrädiska gudar, och till slut måste slutbossen Kronos bekämpas. Även estetiskt ser det ofta ut som ett TV-spel - och Worthington är så trist att han lika gärna skulle kunna vara datoranimerad. Bortsett från Andromeda finns här nästan inga kvinnor. Rosamund Pike är söt.
Jag fick även lära mig att när grekiska gudar dör, förvandlas de till en grå sandstaty som visar sig innehålla guldsand när sandkornen vackert blåser iväg.
Jag har ingen aning om hur publiken kommer att ta emot WRATH OF THE TITANS. Vem vet, tonåringar tycker kanske att det här är hur coolt som helst. Nå, filmen är möjligen aningen bättre än CLASH OF THE TITANS, men jag sätter ändå samma betyg som förra gången:







(Biopremiär 30/3)

fredag 23 mars 2012

Bio: Hotell Marigold

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige

Om THE HUNGER GAMES är en film som vänder sig till juniorerna i biopubliken, är HOTELL MARIGOLD en som vänder sig till seniorerna.

Ibland vill filmstjärnor unna sig lite välbetald semester. Michael Caine tackade ju inte nej till att spendera ett par veckor i Bahamas för att sova sig igenom HAJEN 4. Julia Roberts hade mer påtaglig semester i LYCKAN, KÄRLEKEN OCH MENINGEN MED LIVET, som mest kändes som en filmatiserad resebroschyr. För att inte tala om MIN STORA FETA GREKISKA SEMESTER, en film som snarast är en förolämpning.

Men även eliten bland brittiska karaktärsskådespelare verkar vilja unna sig lite betald semester. Varför inte i Indien? För det är där John Maddens (SHAKESPEARE IN LOVE) "bitterljuva" dramakomedi HOTELL MARIGOLD utspelar sig. Och precis som fallet är med liknande filmer, är det här tunt. Det är väldigt tunt.

Judi Dench är Evelyn, vars make sedan 40 år nyligen har dött i en hjärtattack. Tom Wilkinson är Graham, en domare som visar sig vara homosexuell och som 30 år tidigare träffade sitt livs kärlek i Indien; en historia som slutade i elände. Maggie Smith är den rasistiska och fördomsfulla Muriel, som hamnat i rullstol efter en höftledsoperation. Ronald Pickup är Norman, en ensam gammal festprisse. Bill Nighy och Penelope Wilton är Douglas och Jean, som snart varit gifta i 40 år utan att riktigt veta varför. Celia Imrie är Madge, som ... Tja, hon verkar mest vara en ensam kvinna som vill ragga upp en rik karl.

Dessa sju rollfigurer, som inte känner varandra, läser om The Best Exotic Marigold Hotel, ett lyxhotell för äldre i Indien; tanken är att outsourca pensionärer till ett billigare land. Dessa britter åker således iväg till hotellet - som visar sig vara så långt från beskrivningen i broschyren man kan komma.

Hotellets föreståndare Sonny (Dev Patel) är i 20-årsåldern, han har ärvt det fallfärdiga hotellet av sin far, hans bröder vill sälja, hans stränga mor gillar inte grillorna, och hon gillar inte heller Sunaina (Tena Desae), Sonnys kalaskex till flickvän. Men han är glad och positiv, Sonny. Sicken en!

Jag behöver väl knappast redogöra för handlingen när de tvära och trötta britterna väl är på plats. Nu finner de sig själva och det blir upplyftande. Är det tänkt. Evelyn börjar jobba, vilket hon aldrig gjort, Graham söker efter sin kärlek, Muriel kommer på bättre tankar vad gäller lokalbefolkningen, och så vidare. Det uppstår en del fnurror på tråden, allting löser sig till det bästa.

Det är svårt att tro att Judy Dench går mot de åttio, Bill Nighy är en lustig spelevink, Ronald Pickup har ett par kul scener - det är skådespelarna som lyfter den här filmen. Är jag snäll kan jag tillstå att det bitvis är rätt trivsamt. Men det finns ingen som helst orsak till att det här ska vara över två timmar. Manuset är fruktansvärt banalt och här finns inga som helst överraskningar. Det är inga problem att räkna ut hur allt kommer att gå, och därmed kändes filmens sista femton minuter fullkomligt onödiga och trista.

Hantverksmässigt är det kompetent, miljöerna är intressanta - jag har aldrig varit i Indien, jag har aldrig lockats att åka dit, och nej, efter den här filmen har jag fortfarande ingen större lust att sitta där och häcka. Inte när man kan sitta på en uteservering i Provence och dricka vin och lyssna på Saint-Saëns. Eller i Malmö, om det är fint väder.

HOTELL MARIGOLD är en förhållandevis renodlad tantfilm, och jag blir inte förvånad om den målgruppen kommer att uppskatta det här. Men i realiteten är det här lika spännande som lättglögg med ett russin. eller ett nummer av valfri damtidning.





(Biopremiär 23/3)


tisdag 16 november 2010

Bio: Harry Potter och dödsrelikerna, del 1

Foton copyright (c) Sandrew Metronome
Jaha, gott folk, då tar vi och häller upp en mugg kaffe eller Earl Grey (eller bara en grogg), slår oss ner vid brasan, och så ska jag ta och berätta lite om den där gossen Potters senaste äventyr. Det är ju slutligen här, det sista kapitlet i filmserien om Harry Potter. Okej, del ett av det sista kapitlet - del två har premiär den femtonde juli 2011. Så, låt oss då fräscha upp våra minnen: vad var det nu som hände förra gången, i del sex; HARRY POTTER OCH HALVBLODSPRINSEN?
Öh... Det vet jag inte. Det minns jag inte.
Vänta lite! Del sex, det var ju den där i vilken ungarna blev drogade och blev kåta och började hångla och ha sig! (Nu fuskar jag och kollar upp min recension av filmen, och det kan ju du också göra om du har lust. För jag kommer att upprepa mig en aning i den här texten.)
Det är detta som är problemet med Harry Potter-serien. Nej, inte att roll-
figur-
erna blir kåta, utan att jag aldrig kommer ihåg filmerna. Jag har inte läst böckerna. Jag är inte intresserad av att läsa böckerna. Jag har dock sett samtliga filmer och jag tyckte att de två första, eller så, var rätt kul och underhållande. Men sedan, efter några delar, blev det hela för komplext och mörkt. Nu började förvisso alla andra kritiker uppskatta serien - alla utom jag. Jag föredrog den lite barnvänligare tonen. Och sedan är det så här: jag glömmer alltid vad som hände i föregående års episod. Jag ser Potterfilmerna när de har biopremiär, och jag ser inte om dem på DVD.
Den här nya delen skulle kunna kallas HARRY POTTER I PUBERTETEN eller HARRY POTTER OCH MYSTERIET MED HERMIONES VÄXANDE TUTTAR eller DAGEN DÅ RON VAKNADE UPP OCH UPPTÄCKTE ATT HAN FÖRVANDLATS TILL EN 30-ÅRIG BRITTISK POPSTJÄRNA FRÅN 1960-TALET - för det är så Rupert Grint, som spelar Ron, ser ut nuförtiden. Han får mig att tänka på Robin Askwith från HORROR HOSPITAL och CONFESSIONS OF A WINDOW CLEANER.
Jag har ingen aning om under hur många år boksviten utspelar sig, men i filmserien har skådespelarna gått från barn till unga vuxna. Daniel Radcliffe, som spelar Harry, har mörk skäggstubb genom hela filmen.
Jag blev förvirrad redan ett par minuter in i filmen. En hel hög rollfigurer äntrar ett hus för att träffa Harry - och jag kom inte ihåg vilka majoriteten av dem är. Och jag hade fullkomligt glömt bort att Harry gått och skaffat sig en flickvän i förra filmen; Rons trista syrra. Jag hade tammefan till och med glömt bort att Dumbledore dött!
Okej, så nu har vi alltså en hög figurer som alla dricker en magisk dryck som förvandlar dem till Harry Potter-kopior. Detta är ett försök att lura den slemme lord Voldemort (Ralph Fiennes) och hans Death Eaters, som är ute och jagar Harry och hans vänner.
Sedan bråkar våra hjältar och inser att de av någon anledning måste leta rätt på ett svärd, och så blir Ron plötsligt skitsur och går sin väg, så att det blir upp till Harry och Hermione att klara biffen. Eller något åt det hållet.
HARRY POTTER OCH DÖDS-
RELIK-
ERNA, DEL 1 varar drygt två och en halv timme, och det är en film som går i samma grandiosa stil som SAGAN OM RINGEN-trilogin: huvudpersonerna går och går och går, och det händer inte speciellt mycket. Kom igen, David Yates; denna films regissör. Totalt fem timmar för att filmatisera den sista boken? Den här filmen hade enkelt kunnat redigeras ner till en betydligt kortare, mer hanterlig längd, utan att man gått miste om några viktiga detaljer.
Yates' film skiljer sig en hel del från tidigare episoder. Den är mycket, mycket mörkare. Här finns nästan ingen humor och inte mycket till äventyr. En handfull scener håller en relativt vuxen och mardrömslik ton; det förekommer blod och otäckheter här. Och - den är en aning högtravande (dödsreplikerna?!), alldeles för lång och ganska trist. Distributören hade bjudit in ett par skolklasser till pressvisningen, och dessa ungar - kanske 13-14 år gamla - verkade uttråkade efter en stund; de hade problem att sitta stilla och började småprata. Fast det kan ha berott på att kopian som pressvisades av någon anledning var otextad. Ungarna förstod kanske inte vad som sades - även jag hade ibland problem att penetrera de ibland märkliga dialekterna som talas i filmen.
Filmen verkar även vara en blandning av en massa andra filmer. Förutom SAGAN OM RINGEN finns det lite STJÄRNORNAS KRIG här. Här finns en märklig shoot-out (med trollstavar) på en bar; en scen som ser ut att vara hämtad ur en Western. De till och med övar prickskytte med trollstavarna inne i skogen. Här finns en stor actionscen i mitten av filmen, som fick mig att associera till Terry Gilliams typiska, fascistiska dystopier.
Helena Bonham Carter, som vanligtvis brukar likna Johnny Depp, ser här ut som Pete Burns från det gamla bandet Dead Or Alive - och då menar jag 80-talets Pete Burns, innan han bytte kön. Ralph Fiennes har ingen näsa. Rhys Ifans glömmer vatten när han ska koka te. Bill Nighy ser ut- och agerar som sin vampyrkung i UNDERWORLD-serien. Richard Griffiths har en stor mustasch. Det förekommer en märklig drömscen, i vilken Harry och Hermione näckar och hånglar loss med varandra. En av huvudpersonerna dör! Hogwarth förekommer knappt alls - hallå, mer än halva filmen upptas av att Harry och Hermione vandrar i skogen medan de för långa konversationer - och jag gissar att slutet ska tolkas som en rafflande cliff-hanger.
DÖDSRELIKERNA är med råge den sämsta filmen i serien; den är tradig och oengagerande, och jag hajade aldrig riktigt vad som försiggick. Visst, det är en snygg film med ganska coola effekter, men det här känns inte som en Harry Potter-film. Den är varken kul eller underhållande, och den lär nog främst uppskattas av hardcorefansen.
Fast det kunde förstås ha blivit värre. Filmen kunde ha varit i 3D. Lyckligtvis insåg Warners att de inte skulle hinna konvertera filmen till 3D av högsta kvalitet innan utsatt premiärdatum, så de skrotade det projektet, vilket betyder att vi slipper lämna salongen med huvudvärk.






(Biopremiär 17/11)