Bio: Det: Kapitel 2

Foton copyright (c) SF Studios
Hur många romaner som bara har två kapitel har du läst? Om en bok är väldigt tjock, kan författaren välja att dela in den i två eller fler delar, och därefter dela in varje del i ett flertal kortare kapitel.
Om en bok är väldigt tunn, kan författaren dela in den i två delar, och strunta i kapitel. Del ett och del två ser bättre ut än kapitel ett, kapitel två, och sedan slut.
Del två av filmatiseringen av Stephen Kings "Det" har fått underrubriken "Kapitel 2". Den första delen hade ingen underrubrik alls. Vad var det för fel på att kalla filmen "Del två"? Boken består inte av två kapitel på 500 sidor vardera. Och historien slutar här, det blir inte fler kapitel - till skillnad från John Wick-serien, där uppföljarna också kallas kapitel, men som hittills är tre, och fler filmer lär komma.
Det här är sådant jag sitter och funderar på en regnig onsdagseftermiddag.
Okej, DET: KAPITEL 2, i regi av Andy Muschietti, som även stod för den första filmen. Jag tyckte att 2017 års DET var rätt bra. Filmen var inte speciellt otäck, men den var en trevlig och nostalgisk barndomsskildring från 1980-talet. Filmen var även lite intressant, eftersom de vuxna, och vuxenvärlden, var betydligt mer skrämmande än filmens monster; den barnätande demonen Pennywise the Dancing Clown (Bill Skarsgård).
Pennywise dyker upp i den lilla staden Derry i Maine vart 27 år för att leva jävel, och nu har det gått 27 år sedan den förra filmen. Det är 2016 och barnen från den första filmen är vuxna. Mike Hanlon (Isaiah Mustafa) är den ende som bor kvar i Derry, och när barn börjar försvinna förstår han att Pennywise är tillbaka - så det är dags att sammankalla gänget The Losers, som på 80-talet svor att bekämpa den illasinnade clownen.
Skottlands svar på Björn Kjellman, det vill säga James McAvoy, spelar Bill Denbrough som vuxen. Han är numera en författare som är ökänd för sina dåliga slut. Jessica Chastain spelar Beverly som vuxen, hon är gift med en rik skitstövel som misshandlar henne. Richie (Bill Hader) har vuxit upp till en högljudd, vulgär ståupp-komiker. Den mobbade tjockisen Ben är numera en smal hunk och görs av Jay Ryan. Hypokondrikern Eddie spelas av James Ransone. Stan Uris (Andy Bean) medverkar knappt alls.
Det mest förvånande med DET: KAPITEL 2 är att den är oerhört mycket sämre än den första filmen. Filmen håller på i två timmar och 49 minuter - nej, jag skojar inte. Och det händer inte speciellt mycket. Jag gissar att den vansinnigt trista slutuppgörelsen med Pennywise pågår i minst 45 minuter, den slutar aldrig.

Filmen börjar dock bra. Ett homosexuellt par råkar ut för ett brutalt gäng på ett nöjesfält i Derry. Paret misshandlas, en av dem kastas i floden, och då dyker oväntat Pennywise upp och sätter tänderna i killen. Detta är en mycket stark och våldsam inledning. Men! Inga av de inblandade i denna prolog återkommer senare i filmen! Vilka var gänget? Hur gick det för killen som överlevde?
Ofta är det svårt att köpa att de vuxna skådespelarna ska gestalta samma rollfigurer som de i del ett. Barnen i den första filmen var charmiga och sympatiska - men som vuxna är de flesta av dem direkt osympatiska. Flera av dem är rejält störiga. I synnerhet Bill Hader och James Ransone, som skriker mest hela tiden, och som har svårt att säga en mening utan att stoppa in ett "fuck".
Handlingen är ologisk och egentligen mest konstig, storyn haltar, och en scen på en kinakrog är väldigt märklig. Spännande och otäck är filmen inte det minsta. Bill Skarsgård som Pennywise är knappt med alls. Det förekommer den del monstrum och blod, men det är lite för överlastat från att bli effektivt - det som fungerar bäst i skräckväg är en stillsam scen med en gammal tant.
Apropå monstrum och specialeffekter finns här även ett direkt citat från John Carpenters THE THING: det växer ut spindelben från ett avslitet huvud, varpå en av rollfigurerna utbrister "You've got to be fucking kidding".

Betyget här under är svagt. Faktum är att DET: KAPITEL 2 räddas av den första filmens barnskådespelare, vilka återkommer i en rad flashbackscener. Utan dem hade jag satt en etta i betyg på denna sega, tråkiga film.
Peter Bogdanovich har en cameo som filmregissör i början, vilket var lite roande, och Stephen King själv är riktigt kul i en roll som antikhandlare, han är med flera minuter.
DET från 2017 blev en stor succé på bio. Även om KAPITEL 2 är betydligt sämre lär väl även den bli en framgång, eftersom alla som såg den första filmen kommer att se den för att få veta hur det går. 
Jag vill nog hävda att den första filmen står stadigt på egna ben, uppföljaren känns onödig - trots att den bygger på en bok.
För övrigt led TV-versionen från 1990 av samma problem. Huvudpersonerna som vuxna är ointressanta, trista, och lättglömda.

(Biopremiär 6/9)

Bio: Trainwreck

Foton copyright (c) UIP
Judd Apatows nya komedi TRAINWRECK lär främst bli ihågkommen för ännu ett vansinnesdåd i USA; ännu en biografmassaker. En dåre öppnade eld under en visning av just denna film. Enligt uppgift var gärningsmannen rabiat antifeminist, men om detta verkligen var orsaken till dådet låter jag vara osagt - det låter lite för osannolikt; som en efterkonstruktion. Manuset till TRAINWRECK är författat av Amy Schumer, som även innehar huvudrollen, men jag upplever inte innehållet som särdeles feministiskt. Det här är ännu en vulgär grabbkomedi - fast med grabbigheten applicerad på kvinnor.
Judd Apatow har gjort ett par kul filmer, som THE 40 YEAR OLD VIRGIN. Han har även gjort en del som inte är något vidare. TRAINWRECK har fått en hel del uppmärksamhet, kanske mest beroende på Schumer, men filmen är inget vidare. Tvärtom är det en ganska ... irriterande film.
Amy Schumer spelar Amy - ett rollnamn Schumer säkert tyckte var lätt att komma ihåg. Amy jobbar som journalist på en skräpig sensationstidning; S'nuff, med en fullkomligt osannolik redaktionschef (Tilda Swinton). Redan som barn fick Amy av sin far lära sig att monogami är en orealistisk företeelse. Amy har hållit på detta sedan dess, vilket lett till att hon som vuxen är cynisk, bitter, betar av den ene killen efter den andre, och super och röker på. Men så skickas hon iväg på ett oönskat uppdrag: hon ska intervjua idrottsläkaren Aaron (Bill Hader). Han är Amys motsats, men efter att han bjudit ut henne dröjer det inte länge innan de två är ett par. Detta strider mot allt Amy tror på, och hennes tillvaro kompliceras.

TRAINWRECK lider av två stora problem. Det ena är att Amy är en fruktansvärt jobbig kvinna. Ja, det flesta rollfigurer i filmen är ganska hemska människor, men Amy är en person jag inte skulle stå ut med i mer än tio minuter. Aaron är en torrboll. Att de här två typerna faller för varandra känns inte alltför sannolikt. Aaron säger flera gånger att han insett att han älskar Amy. Varför då? Det framgår inte riktigt vad det är som charmar honom.

Filmens andra problem är dess typiskt amerikanska sätt att vara "edgy" och frispråkig. Rollfigurerna, och i synnerhet Amy, svär och använder grovt språk hela tiden, och de pratar om sex så ofta som möjligt. Det känns som om det är ett gäng fjortonåringar som försöker tuffa sig. Filmen innehåller ett par sexscener - och då behåller förstås Amy underkläderna på, medan killen visar rumpan. Modigare än så blir det inte. Amerikaner är ju lite pryda på ett märkligt sätt.
När TRAINWRECK går mot sitt slut, vilket dröjer eftersom filmen varar över två timmar, ändrar den spår en aning och blir mer av ett drama. Slutscenen är mest konstig.

Det är inte mycket i filmen som är roligt. John Cena är kul som en väldigt korkad muskelknutte Amy dejtar. Här finns en film-i-filmen; THE DOGWALKER med Daniel Radcliffe och Marisa Tomei. Denna är mycket roligare än den egentliga filmen. Jag skulle hellre se den än Apatows film. Jag gillade ett Keyser Söze-skämt. Några amerikanska kändisar medverkar som sig själva. Matthew Broderick är den ende jag känner till.
Jag brukar ofta irritera mig på grabbar med grabbigt - i betydelsen bonnigt vulgärt - beteende. Det blir inte roligare för att det är kvinnor som beter sig så. Och det är inget beteende jag tolkar som feministiskt, om det nu är tänkt så. Snarare lite korkat.
Den Apatowproducerade BRIDESMAIDS är allt det TRAINWRECK inte är. Framför allt rolig.

(Biopremiär 19/8)

Bio: Det regnar köttbullar 2

Bilder copyright (c) UIP Sweden

Jag såg DET REGNAR KÖTTBULLAR när den kom 2010 - men jag minns absolut ingenting av den. Jag hade dock för mig att jag inte tyckte att den var något vidare - därför blir jag förvånad när jag nu kastar ett getöga (varför just ett getöga?) på min recension och konstaterar att jag faktiskt gav filmen en trea i betyg. Men till saken hör att jag då såg filmen med de amerikanska originalrösterna.

Nu har vi alltså en uppföljare här i regi av Cody Cameron och Kris Pearn, vilka båda jobbade på den första filmen, om än inte regisserade den. Filmen inleds trevligt nog med en kort resumé, i vilken jag påminns om att det här handlar om Flint Lockwood, som hela sitt liv velat bli uppfinnare och som vuxen uppfunnit en pryl som kan förvandla vatten till mat - vilket alltså ställde till med problem när det började regna.

Flint har alltid sett upp till uppfinnaren Chester V och plötsligt dyker denne Chester upp och vill anställa Flint. Världens främsta uppfinnare anlitas för att skapa manicker som förbättrar världen. Dock har Chester helt andra, mer ondsinta baktankar ... Och inte nog med att Flints matmaskin fortfarande fungerar, nu har den börjat att producera matmonster. Varelser byggda av mat, alltså. Jättehamburgare på pommes frites-ben och liknande - men även snällare saker, som talande bär.

... Njä. Det har var väl inte så kul. Jag är inte speciellt förtjust i figurdesignen i den här filmen; figurerna är lite för kantiga och simpla, de känns inte så inspirerade. Och jag tyckte mest att den här filmen består av färgglada saker som rör på sig. Det är lite för färgsprakande, lite för mycket - av allt. Och inte blev det bättre av att det var den svenskdubbade versionen som visades. Istället för Bill Hader, Anna Faris, James Caan, Terry Crews och andra bra namn, får vi den gamla vanliga, anonyma svenska dubben av TV3-modell. 3D.n tillför ingenting alls.

Eftertexterna är dock fantastiska, de är betydligt bättre än själva filmen! De är animerade i en rad olika stilar, det är inspirerat och hur kul som helst!

(Biopremiär 15/11)