Bio: Sound of Freedom

Foton copyright (c) Studio S Entertainment

Så går den då upp på bio i Sverige, årets mest omdiskuterade film i USA. Jag tänker inte lägga till ett "trots allt" och absolut inte ett "äntligen". 

Det har varit svårt att undvika skriverierna om alla kontroverser kring SOUND OF FREEDOM, en film om trafficking och jakt på pedofiler. Men de som förväntar sig en film som motsvarar kontroverserna lär bli gruvligt besvikna. 

Låt oss titta på kontroverserna först. SOUND OF FREEDOM är en film av den mexikansk-amerikanske regissören Alejandro Monteverde. Jag har aldrig tidigare hört talas om honom, än mindre sett några av hans filmer. Han gör så kallade faith based filmer, det vill säga filmer med ett tydligt kristet budskap. Det kan han väl få göra om han vill. Väldigt få filmer av den typen släpps i Sverige, de få jag har sett har varit direkt bisarra, det släpptes några direkt på DVD för drygt 20 år sedan. Sedan har vi även några storfilmer, de där vidriga Narnia-filmerna producerades av Walden Media, ett bolag som ägs av den kristna högern.

SOUND OF FREEDOM spelades in 2018 - för fem år sedan, alltså. Filmen handlar om Tim Ballard, mormon och Trumpanghängare. Han sade upp sig från sitt jobb som något slags statlig tjänsteman för att starta upp Operation Underground Railroad, som jobbar med att stoppa trafficking av barn. Ballard och hans historia har ifrågasatts - mycket av det han hävdar att han gjort, har visat sig vara grava överdrifter. Flera brottsbekämpande organ hävdar att OUR:s insatser är obetydliga.

Tim Ballard ville att han skulle spelas av Jim Caviezel, som är mest känd för att ha spelat Jesus i Mel Gibsons THE PASSION OF THE CHRIST. Antagligen ser Ballard sig som en nutida Jesus. Dessutom befinner sig Caviezel också långt ut på högerkanten politiskt. Mel Gibson blev en av filmens verkställande producenter. 

Filmen hade en förhållandevis blygsam budget på 14,5 miljoner dollar och den skulle distributeras av 20th Century Fox. Men - när SOUND OF FREEDOM var klar, köpte Disney Fox, och Disney var inte intresserade av Monteverdes film. 2019 lyckades producenten Eduardo Verástegui återta rättigheterna, men han hade problem att sälja dem vidare. Det blev inte bättre av att världen drabbades av en pandemi. I början av 2023 lyckades slutligen Verástegui hitta en distributör, det kristna bolaget Angel Studios, och filmen fick amerikansk biopremiär den fjärde juli i år.

I en tweet skrev Eduardo Verástegui att han, när han letade distributör, "knackat på" hos Netflix och Amazon Studios, utan att få svar. Detta nappade amerikansk extremhögermedia på och förvanskade det till att Netflix och Amazon bannlyst SOUND OF FREEDOM. Bollen sattes i rullning. Det påstods att Netflix och Amazon inte vill att världen ska få kännedom om vad pedofilerna i Hollywood och liberala politiker håller på med! "Det här är filmen eliten inte vill att ni ska se". En talesperson för Amazon sa att de aldrig kontaktats angående filmen.

Det blev inte bättre av att dårfinken Jim Caviezel är en QAnon-anhängare. QAnon-folket tror på fullt allvar att det finns en satanistisk sekt som kidnappar barn för att utvinna ämnet adrenokrom ur dem - jodå, adrenokrom existerar, men att en sataniskt sekt, ledd av Hillary Clinton, använder det som knark är förstås en så pass idiotisk konspirationsteori att men häpnar och tar sig för pannan när man inser att folk faktiskt tror på detta. Jim Caviezel medverkade i en rad höger-pratshower och poddar, där han kom in på dessa flängda teorier.

SOUND OF FREEDOM gick upp på bio - och blev en stor framgång i förhållande till sin budget. Det är den tionde mest sedda filmen på bio i USA 2023. Hittills har den dragit in 184 072 726 dollar i bara USA och Kanada, samt ytterligare drygt 50 miljoner i resten av världen. Det är kontroverserna och konspirationsteorierna som marknadsfört filmen. Högeraktivister har hävdat att biovisningar saboterats av vänstern, som inte vill att sanningen kommer ut. Skitsnack, förstås. Filmens rykte har blivit direkt bisarrt. Mot bättre vetande läste jag en svensk tråd på Facebook om filmen, och skribenterna gled även in på 5G-strålning och annat, självklart med så många särskrivningar som möjligt. Det var en foliehattarnas högtidsstund.

Regissören Alejandro Monteverde själv säger sig ta avstånd från alla kontroverser. Han säger att han är uppriktigt ledsen, han ville bara göra en liten film om ett angeläget ämne - trafficking. Vad Caviezel sysslar med privat angår inte Monteverde.

Så, gott folk. Detta blev en lång inledning. Äntligen har vi kommit fram till själva filmen. SOUND OF FREEDOM. Vad är det egentligen vi får?

Om vi säger så här: om det inte vore för alla kontroverser, hade SOUND OF FREEDOM försvunnit spårlöst. Ingen hade brytt sig om den. Det här är nämligen ingen minnesvärd film. Det här här en typisk "direkt till video-film", som det hette förr, det här känns som, typ, en Hallmark Movie of the Week.  

2014 kom en rätt kass actionfilm om trafficking som hette SKIN TRADE, i vilken Dolph Lundgren och Tony Jaa jagade en pedofilring. Dolph och Jaa sparkade skiten ur avskummet och dödade dem allihop. SOUND OF FREEDOM börjar nästan exakt likadant som SKIN TRADE: en liten flicka i Mexiko har kontaktats av en modellagentur. En före detta skönhetsdrottning, Giselle (Yessica Borroto) dyker upp för att hämta flickan. Flickans bror är också där, han får följa med. Det visar sig att allt bara är en bluff och de två barnen kidnappas.

Tim Ballard, som jobbar för the Homeland Security Investigations, kopplas in. Ballard letar upp en svettig pedofil som under pseudonym skrivit en bok om sina drifter, och som jagar villebråd på internet. Ballard låtsas ha samma böjelser som den svettige mannen, och den svettige avslöjar utan omsvep allt. Då arresteras han och Ballard lyckas hitta den kidnappade pojken, som han bjuder på glass.

Tim Ballard tänker inte ge sig innan han även hittat flickan - och så många kidnappade barn som möjligt. Så, han säger upp sig från sitt jobb för att bekämpa trafficking på heltid. Han beger sig till Colombia, där han träffar en amerikan som går under namnet Vampiro (Bill Camp). Vampiro har tidigare jobbat för kartellerna, men efter en incident jobbar han nu med att bekämpa barnhandel och sexslaveri. Vampiro är slarvigt klädd, röker ständigt cigarr, han håller en lång monolog om hur han fann Gud och blev religiös, och han framstår lite grann som skoputsaren i POLICE SQUAD!, eller "The Farmer" i SNOBBAR SOM JOBBAR. Vampiro vet allt. Han vet så mycket att det inte blir några större problem för Ballard att leta upp de onda. 

Ballard och Vampiro utger sig för att vara läkare från FN och beger sig in i djungeln för att hitta barn som hålls fångna av "rebeller" av okänd nationalitet - de är bara ett gäng anonyma, beväpnade drägg i djungeln.

SOUND OF FREEDOM är inte riktigt det jag förväntade mig. Filmen är inte lika dålig som jag trodde den skulle vara - men med det sagt tycker jag inte att den är bra. Alejandro Monteverde har gjort en halvtafflig film som har en hel del problem med berättartempot. Som thriller är den inte särskilt spännande. Actionscener finns här knappt alls. Det här är främst ett sentimentalt drama.

Jim Caviezel vandrar genom filmen med tårfyllda ögon och tom blick. Mira Sorvino är bortkastad i ett par scener som Ballards fru. Vampiro är parodisk och det gäller även ett flertal andra rollfigurer. 

Vad som är anmärkningsvärt är att i princip inget av det filmens amerikanska förespråkare skrikit om återfinns i själva filmen. Här finns inga reaktionära brandtal. Dessutom existerade inte QAnon när filmen spelades in 2018. Det här är bara ett thriller-drama med en lätt kristen touch. Ämnet må vara angeläget, men det går inte att påstå att att det här är en bra film.

Skrattretande dumt blir det först när eftertexterna börjar rulla: längst nere i bildens högra hörn dyker det upp en klocka som räknar ner två minuter till ett "special message". Här skrattade publiken på pressvisningen i Göteborg. Sedan dyker Jim Caviezel upp som sig själv och talar till publiken, detta spelades in tidigare i år av bolaget Angel Studios. Caviezel pratar om hur viktig den här filmen är - han säger att SOUND OF FREEDOM är vår tids "Onkel Toms stuga"! Att detta är en stor film, en klassiker i vardande. Han säger att filmen äntligen kan visas efter att ha stött på alla former av motstånd under fem år - men han säger inte exakt vad det är för motstånd. En QR-kod visas i bild och om den amerikanska biopubliken skannar den, kan de köpa biobiljetter till vänner som inte har råd att gå och se denna viktiga film. 

Det är rätt häpnadsväckande.

 

    

 

 

 

(Biopremiär 1/11)

Bio: Tamara Drewe

Foton copyright (c) PAN Vision

Stephen Frears senaste film TAMARA DREWE pressvisades samtidigt som TRUE GRIT och av ganska uppenbara skäl valde jag den sistnämnda. Detta innebar att jag, när jag igår kväll satt på lokal och läste tidningar medan jag plågades av jobbiga kvinnoröster (se tidigare blogginlägg), snubblade över några recensioner av filmen. Jag försökte undvika att läsa dem; jag ville se filmen clean så att säga, men det var omöjligt att missa betygen och några meningar och stycken här och där.

Samtliga recensenter satte en trea i betyg, skrev att det var en typisk brittisk feelgoodfilm - och att det väl är detta som är det stora problemet med filmen. Den är för trevlig och mysig! Hu, så hemskt! Se om SVINALÄNGORNA istället!

"SVINALÄNGORNA - filmen för dig som vill bli ur gängerna!"

Nu har jag precis sett TAMARA DREWE - och pågar och töser, det var precis vad jag behövde en mörk, iskall och rejält tradig lördagkväll i februari! Frears film tinade upp mig som vore den en sprakande brasa, och jag lämnade salongen med lätta steg och ett fånigt leende på läpparna.

TAMARA DREWE bygger på en tecknad serie jag aldrig hört talas om. Jag var förstås nu tvungen att kolla upp denna serie, och av de exempel jag hittade, ser filmen precis ut som serien. Det är onekligen rätt fräsigt, det här, att den aktade Stephen Frears filmatiserar en serie - och en fjäder i hatten för vårt älskade seriemedium. Jag gissar att få kritiker, åtminstone svenska sådana, har noterat att filmen bygger på en tecknad serie (fast det står "based on the graphic novel by Posy Simmonds" i förtexterna). I Sverige är det fortfarande vanligt att avfärda simpla underhållningsfilmer - i synnerhet actionfilmer - med att de håller serietidningsklass. Detta ska utläsas som något negativt. Serier är ju inget bra. Därför är det kul med hyllade filmer som ROAD TO PERDITION, GHOST WORLD, AMERICAN SPLENDOR och A HISTORY OF VIOLENCE, vilka alla bygger på tecknade serier. De visar att serier bara är ett sätt bland många att berätta en historia på. Största skillnaden är väl att serier är ett lite mer avancerat medium som är svårare att använda.

Filmen utspelar sig på den superidylliska engelska landsbygden. Tänk er HEM TILL GÅRDEN. Gör ni det nu? Bra. Vräk på lite till. Gör Emmerdale ännu mer idylliskt. Gör de pittoreska husen än mysigare. Fläska på med prunkande grönska. Visa upp bilderna med hjälp av mjukt, färgsprakande filmfoto. Fyll miljöerna med ett lika färgstarkt persongalleri.

Detta är Ewedown i Dorset. På en gård här bor den populäre deckarförfattaren Nicholas Hardiment (Roger Allam) och hans trogna, ständigt bakande fru Beth (Tamsin Greig). Nicholas bedriver något slags författarkurser på gården; förhoppningsfulla blivande författare bor där för att arbeta och diskutera skrivandets konst, vilket innebär en brokig skara människor, bland annat en tosing som skriver lesbiska kriminalromaner. En annan av dessa författare är amerikanen Glen (Bill Camp), som snart utkristalliserar sig som en av berättelsens huvudpersoner.

Här finns även drängen Andy (Luke Evans), som är byns hunk, och de två femtonåriga, uttråkade tjejerna Jody (Jessica Barden) och Casey (Charlotte Christie), som längtar bort från Ewedown, men främst suktar de efter popbandet Swipe och då i synnerhet dess trummis Ben Sargeant (Dominic Cooper).

Plötsligt dyker journalisten Tamara Drewe (Gemma Arterton från PRINCE OF PERSIA) upp. Hon är född och uppvuxen i byn, nu har hennes mor dött och hon återvänder för att göra sig av med huset. Hon är även förtrollande söt, Tamara (efter att ha plastikopererat sin en gång enorma kran), och snart är karusellen igång. Vill hon ha Andy, som hon hade en romans med i tonåren? Kommer hon att utsättas för närmanden från den notoriskt otrogne Nicholas? Och vad händer när hon skickas iväg för att intervjua Ben Sargeant? De två tonårstjejerna ser till att göra det hela ännu mer komplicerat.

TAMARA DREWE är en oförskämt underhållande film. Feelgood är bara för-

namnet. Jag satt verkligen och njöt av det här från början till slut. Här finns så mycket att tycka om. Kanske främst det festliga persongalleriet. I synnerhet den lite fumlige amerikanen Glen är rolig - kolla bara in scenen där han går på toaletten (en kvinna bakom mig i salongen skrattade så att hon kiknade). Eller gubben som låter signalera att han inte vill bli störd genom att bära hatt. Hatt på - var tyst! Trummisen är kul även han.

Det är en stor fördel att det här är en brittisk produktion. Det här är förstås en barntillåten komedi och även om den inte riktar sig till barn, kan hela familjen ha utbyte av Stephen Frears film - om barnen är tonåringar. Men eftersom filmen är brittisk, går man lite längre än vad som hade tillåtits i Hollywood. Rollfigurerna - även femtonåringarna - svär som borstbindare; det är "fucking wanker" hit och dit, det pratas mycket om sex, här finns ett par sexscener, om än inte så grafiska, och Arterton visar rumpan. Om Hollywood får för sig att göra en remake på filmen, kommer självklart allt detta att strykas, vilket lär resultera i en slätstruken produkt.

Jag har svårt att förstå varför så många recensenter var lite kyligt inställda till filmen. Jag tycker själv att det är längesedan jag såg en så här rolig, varm och underhållande film - en film som dessutom lyckades komma med några överraskande vändningar under handlingens gång. Den blir till och med lite gripande mellan skratten.

Okej, en stor del av filmen handlar om kreativt skrivande, vilket tilltalar mig personligen. Jag blir inspirerad av att titta på filmer som handlar om detta. Och visst tilltalas jag av den romantiska drömmen (eller finns det i verkligheten?) om att hyra en superidyllisk kåk på engelska landsbygden där man sitter och skriver en bok i lugn och ro utan att distraheras. Fast känner jag mig själv rätt, hade jag spenderat mer tid på puben och kommit hem med fem halvfärdiga romaner.

Publiken på den visning jag bevistade var liksom jag väldigt nöjd när eftertexterna rullade.

Det borde även du bli.

En kanonfilm.

(Biopremiär 18/2)