Visar inlägg med etikett Betty Gilpin. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Betty Gilpin. Visa alla inlägg

lördag 3 juli 2021

Amazon: The Tomorrow War

Foton copyright (c) Amazon Studios

THE TOMORROW WAR, i regi av Chris McKay som gjorde THE LEGO® BATMAN MOVIE, producerades av Paramount och Skydance 2019 för biopremiär, men på grund av pandemin skippades de planerna, och istället såldes filmen till Amazon, som igår lät den få premiär direkt på streaming - ett faktum få kan ha missat, eftersom filmaffischen syns överallt.

Marknadsföringen är hård, och i det här fallet är det snarare fråga om en produkt än en film. THE TOMORROW WAR fick mig att tänka på det senaste decenniets Marvelfilmer - med ytterst få undantag går det inte att avgöra vem eller vilka som gjort Marvelfilmerna; de är produkter från en superhjältefabrik. Säga vad man vill om konkurrenten DC Comics' filmer och regissörer som Zack Snyder - men Snyder har om inget annat något slags konstnärlig vision, även om filmerna oftast är dåliga.

THE TOMORROW WAR är ett ganska anonymt science fiction-äventyr - men det hela inleds ganska hyfsat. Jag satt där i soffan och drack folköl och tänkte att det här var ju inte så illa som jag förväntat mig. Berättelsen börjar julen 2022 och familjen Forester tittar på fotbolls-VM på TV. Jag googlade nästa års VM, det brukar väl hållas sommartid, men 2022 går VM av stapeln mellan den 21:a november och den 18:e december. Chris Pratt spelar Dan Forester, som är lärare. Betty Gilpin gör hans fru Emmy, medan Ryan Kiera Armstrong spelar nioåriga dottern Muri.

Plötsligt stoppas fotbollsmatchen när ett ljusfenomen uppstår ovanför planen, och ur detta sken kliver en samling beväpnade soldater. De säger att de kommer från framtiden - om trettio år utkämpar jorden ett krig mot invaderande rymdvarelser. Det ser illa ut för mänskligheten - därför måste nya soldater rekryteras. Rekryterna hämtas från 2020-talet - de skickas trettio år in i framtiden för att strida mot monster i sju dagar, sedan skickas de tillbaka till sin egen tid. Om de överlever. De flesta överlever inte. De som blir inkallade har inget annat val än att slåss.

Samtliga länder på jorden strider tillsammans mot rymdvarelserna - men tyvärr får vi bara se amerikaner. Det hade varit kul om filmskaparna verkligen sett till att amerikaner, svenskar och nordkoreaner kämpade sida vid sida.

Självklart kallas Dan Forester in. Han tar farväl av sin familj och säger att de inte ska vara oroliga, han är tillbaka om en vecka. Och så skickas han till framtiden. Här introduceras vi för ytterligare några rollfigurer, en av dem spelas av Sam Richardson, som är tänkt att vara filmens comic relief. Deras överordnade är en överste Forester (Yvonne Strahovski) - vänta nu här. Överste Forester? Kan hon vara ...?

När de slungas iväg till framtiden, släpps de ner tre meter över marken, så att de dimper i backen. Första uppdraget går fel - de släpps ner ovanför Miamis raserade skyskrapor, vilket innebär att en hel hög slår ihjäl sig på en gång. Går det inte att skicka iväg soldaterna i något slags farkost, så att de slipper trilla tre meter och slå ihjäl sig eller bryta benen? Tänkte de inte på detta? 

När hjältarna väl börjar slåss mot de insektsliknande rymdvarelserna, blir det hela genast betydligt tristare. Nu känns THE TOMORROW WAR plötsligt som en sämre version av STARSHIP TROOPERS, med drag av TERMINATOR och EDGE OF TOMORROW. Det pangas monster hejvilt och det ser illa ut för mänskligheten. Men Dan Forester är en duglig karl som inte ger upp, och överste Forester är inte sämre, så de två försöker komma på ett sätt att förinta fienden. Kommer de att lyckas? Har påven en rolig hatt?

Logiken är inte den bästa i den här filmen. De personer som väljs ut 2022 är de som kommer att vara döda trettio år senare; de som man vet har avlidit eller omkommit under dessa år. Detta för att undvika att de träffar sig själva i framtiden, vilka skulle leda till elände. Det här kan jag acceptera - men här finns en massa andra konstigheter. Jag satt ofta och tänkte Vänta nu här! Dock vill jag inte nämna alla konstigheter här för att undvika spoilers. Fast jag har nog redan glömt bort dem ändå.

Numera har jag lite svårt för Chris Pratt, som även var en av filmens verkställande producenter. Jag brukade tycka att han var rätt kul och sympatisk, till exempel i GUARDIANS OF THE GALAXY, men tack vare sociala medier framgick det att han befinner sig långt ut på den amerikanska högerkanten och är ganska reaktionär, vilket genast gör honom osympatisk. Dock är han inte lika bindgalen som Kevin Sorbo.

JK Simmons; en av mina favoritskådespelare, står ganska högt upp i rollistan, men hans roll i filmen är förhållandevis liten. Han spelar Dans far, och medverkar främst på slutet.

THE TOMORROW WAR är kompetent gjort rent tekniskt, den ser dyr ut, men det är en plastig produktion. Här finns inget som utmärker vare sig regi eller filmfoto. Estetiskt är det trist som en Marvelfilm. Det är inga virtuoser som gjort filmen. Mer humor och satir hade inte skadat. Det här är bara en produkt i mängden. Lång som ett ösregn är filmen också - två timmar och arton minuter. Helt i onödan. De hade enkelt kunnat klippa bort 30-40 minuter.

Det här går säkert hem hos tolvåringar. Vi andra kan ju alltid se om ... Tja, vad som helst vi gillar. Varför inte DE DJÄVULSKA, som nu finns på SVT Play? Den har inget med THE TOMORROW WAR att göra, jag ville bara nämna en bra film.



 

 

 

 

(Amazon Prime-premiär: 2/7)

lördag 4 april 2020

Netflix: Coffee & Kareem

Foton copyright (c) Netflix

Majoriteten av dagens B-filmer, de som producerats de senaste tio-tjugo åren och släppts direkt på DVD, är förhållandevis osebart. Budgetarna har blivit för låga, filmerna saknar production values och ser billiga ut med sitt platta, digitala filmfoto. Under 1980- och 90-talen såg B-filmerna fortfarande ut som riktiga filmer, de kostade ett par miljoner dollar att göra och sköts på 35mm-film.

Motsvarigheten till 80- och 90-talens B-filmer är många av de originalproduktioner som görs för Netflix. Visst, en del av deras filmer är svindyra prestigeproduktioner, men det mesta ser ut att ligga på något slags mediumbudget eller lägre.

Netflix' egna produktioner må vara dyrare än de rullar PM Entertainment och Nu Image spottade ur sig, men de är definitivt inte bättre. Det senaste exemplet på att det var bättre förr heter COFFEE & KAREEM och är en actionkomedi i regi av Michael Dowse (WHAT IF).
Ed  Helms spelar den snälle men rätt misslyckade polisen Coffee. Taraji P Henson gör hans flickvän Vanessa, som har en störig tolvårig son - Kareem (Terrence Little Gardenhigh). Efter att Coffee degraderats till trafikpolis ber Vanessa honom att hämta upp den jobbige ungen efter skolan. På väg hem råkar dock Coffee och Kareem bli vittne till hur några gangsters mördar en korrupt polis med anledning av en knarkaffär. Skurkarna jagar Coffee och Kareem, och av diverse skäl misstänker polisen att det är Coffee som är mördaren. Jakter och skottlossning följer.
Netflix måste verkligen skärpa sig. COFFEE & KAREEM är en plåga att sitta igenom. Humorn består enbart av att en fet tolvåring med dreadlocks svär oavbrutet och är allmänt ful i mun - och fruktansvärt jobbig. Han är inte rolig alls. Han är vedervärdig. Ed Helms är inte heller speciellt kul. Just det, ett återkommande skämt är att gestalterna anklagar varandra för att vara rasister. Handlingen är lika tunn som rudimentär. Kanske hade det funkat med bättre utmejslade rollfigurer och charmigare skådisar. Filmens actionscener är inte många och de är heller inte minnesvärda.

Filmens enda behållning är Betty Gilpin, som vi senast såg i THE HUNT. Hon är rätt rolig och har de bästa replikerna. Jag hade mycket hellre sett en actionkomedi med henne i huvudrollen! 










(Netflixpremiär 3/4)

onsdag 11 mars 2020

Bio: The Hunt

Foton copyright (c) UIP

Ja, det blev ju ett jävla liv i höstas, när det var planerat att Craig Zobels THE HUNT skulle ha premiär. Dels gick en massa bindgalna konservativa republikaner i taket, eftersom THE HUNT tydligen skulle vara aggressiv liberal propaganda. Dels skedde ett par skolskjutningar i USA en kort tid innan premiären. Således ändrades planerna och premiären ställdes in. Att filmen skulle visas förr eller senare betvivlade jag inte, jag gissade att den skulle släppas direkt på DVD och streaming, men nu blev det visst biopremiär ändå.

Jag visste inte riktigt vad jag förväntade mig av THE HUNT. Dock förväntade jag mig inte en film som mer eller mindre är en komedi. En våldsam och blodig sådan, men likväl en komedi.

1924 publicerades Richard Connells novell "The Most Dangerous Game", en berättelse om en tosing som bedriver jakt på människor på sin lilla ö. 1932 kom den första filmatiseringen. Connells novell har sedan filmats ett flertal gånger, och den har inspirerat andra filmer med snarlik handling - HARD TARGET och SURVIVING THE GAME för att nämna två. I år kommer det visst en TV-serie med Christoph Waltz som bygger på storyn.

Nick Cuse och Damon Lindelof har av allt att döma utgått från "The Most Dangerous Game" när de skrev manus till THE HUNT. De två författarna har sagt att de ville göra en film om konspirationsteorier och de som tror på sådana. Uppenbarligen ville de även ge Amerikas konservativa en rejäl känga.

Tolv personer vaknar upp i en skog. De känner inte varandra och de vet inte varför de dumpats i en skog eller hur de kom tid. Det dröjer dock inte länge innan de upptäcker att de mot sin vilja agerar villebråd - de blir plötsligt beskjutna, och det visar sig att de är omgivna av dödsfällor. De kommer fram till att en konspirationsteori uppenbarligen stämmer. Det påstås att en "liberal elit" samlas i en herrgård för att bedriva jakt på konservativa - och dessa tolv främlingar är alla konservativa.

Större delen av de tolv stryker med på en gång. En av de första att kasta in handduken är Emma Roberts. Jag trodde attt hon skulle ha en större roll, eftersom hon är ett känt namn, men icke. Hon får huvudet bortskjutet en kvart in i filmen - fast själv missade jag just detta. "Vaffan hände med Emma Roberts rollfigur?!" frågade jag en kollega när filmen var slut.
Huvudperson och hjältinna är istället Betty Gilpin i rollen som Crystal, en före detta soldat. Hon vet hur man överlever och ger igen. Hillary Swank, då? Hon står ju överst i rollistan. Swank spelar Athena, ledaren för den "liberala eliten". Tre fjärdedelar av filmen får vi bara se henne bakifrån, men eftersom vi ju vet att Hillary Swank ska vara med, förstår vi på en gång att det är hon.

Jag trodde att THE HUNT skulle vara en smartare och bättre film. Som satir är filmen allt annat än subtil - den är så långt ifrån subtil man kan komma. Budskapen skrivs med stora bokstäver. Det förekommer en rad referenser till George Orwells "Djurfarmen", men dessa förklaras tydligt i dialogen på ett rätt irriterande sätt. Rent allmänt är dialogen så pass övertydlig att den känns onaturlig, det blir lite Kapten Zoom över det hela. Filmens handling är vansinnigt ologisk och håller inte för en närmare granskning.

Republikaner är förstås en tacksam måltavla. Ibland känns det som om dagens konservativa amerikaner är mer korkade än de någonsin har varit. Men männen bakom THE HUNT passar även på att driva med de liberala. För oss svenskar känns det lite konstigt att Amerikas liberaler räknas som "vänster" - i Sverige är ju Liberalerna ett högerparti. De ligger nära mitten, men är likväl ett högerparti. Den här filmens liberaler är av allt att döma rika och har bra jobb, men de har vänsteråsikter som gör dem till lika tacksamma offer för satiren som de konservativa - det här vänstergänget går i taket när de hör N-ordet, och de gillar inte att könas. En av dem bär en kimono på ett möte, och det går inte hem, eftersom det är kulturell appropriering. De är rätt skitnödiga typer. Satiren ligger på denna ganska enkla nivå. Rollfigurerna är ytterligheter.
THE HUNT är dock hyfsat underhållande, den är lite kul ibland, och filmen varar bara 89 minuter, så den hinner inte bli tråkig. Splattret är helt okej och det långa, avslutande slagsmålet bjuder på vad jag gissar är den bästa fajtingkoreografin sedan JOHN WICK: CHAPTER 3 - PARABELLUM. En lite oväntad poäng på slutet är riktigt rolig.

Republikaner kommer säkert att gå i taket. Många har redan gjort det. Donald "Kuvösen" Trump har redan skrivit illa om THE HUNT på Twitter. Folk som inte sett filmen har redan skrivit negativa recensioner på IMDb och kallat den för vidrig liberal propaganda. För många amerikaner är ju politik det fulaste som finns, i synnerhet om de märker att det faktiskt finns ett budskap någonstans - ett budskap som inte är så långt till höger man kan komma. De ärkekonservativa budskap som predikas i många gamla westernfilmer klagas det inte på, eftersom de konservativa inte märker att dessa filmer också har ett politiskt budskap, de är bara harmlös familjeunderhållning.

Jag hade som sagt väntat mig mer av THE HUNT. Vassare satir. Det är inte utan att jag undrar vad till exempel Paul Verhoeven hade kunnat göra av det här materialet.
       







(Biopremiär 13/3)