Visar inlägg med etikett Benoit Poelvoorde. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Benoit Poelvoorde. Visa alla inlägg

onsdag 9 mars 2016

Bio: Det helt nya testamentet

Foton copyright (c) Njutafilms
Belgaren Jaco Van Dormael är antagligen mest känd för TOTO LE HÉROS, som var en snackis på festivaler 1991. Jag har inte sett den; den enda film av Van Dormael jag sett är MR NOBODY, som jag inte tyckte var speciellt bra. Sökt, krystad, pretentiös.
Hans nya film DET HELT NYA TESTAMENTET är en surrealistisk dramakomedi. Den börjar bra och roligt. Benoît Poelvoorde spelar Gud. Gud är en sluskig, ölpimplande karl som bor i en lägenhet med sin familj - Pili Groyne spelar tioåriga dottern Ea, som agerar filmens berättare. I begynnelsen skapade Gud Bryssel, som han först fyllde med djur. Därefter kom människorna. Gud gillar att hitta på jävelskap. Han sitter vid en dator på sitt kontor och skapar lagar bara för att jävlas - som att telefonen alltid ringer just som man lagt sig i badet, och att en syltmacka alltid faller med syltsidan neråt om man tappar den.
Ea har aldrig varit utanför lägenheten. Hennes bror Jesus tipsar henne om att hon kan rymma genom en tvättmaskin. Innan Ea rymmer smyger hon sig in på Guds kontor, och i tron att hon gör något bra, SMS:ar hon samtliga Bryssels invånare och meddelar när de kommer att dö. Något som skapar kaos.
Apostlarna är tolv, eftersom Gud ville att de skulle vara lika många som i ett hockeylag. Ea tänker hitta ytterligare sex apostlar, så att de blir lika många som i ett basebollag. Ea träffar en snäll lodis som blir den som skriver ner de sex nya apostlarnas berättelser, vilka samlas i ett nytt testamente.
Ungefär här börjar filmen tappa. Det är inte längre lika roligt. De ganska tragiska människorna berättar om sina liv, och lilla Ea ser till att de blir lyckliga. Det är förstås meningen att det ska vara upplyftande, men det blir mest lite sökt och tillgjort.
Francois Damiens från NATHALIE spelar en kille som, när han får reda på när han själv ska dö, köper ett gevär och börjar skjuta andra. Cathrine Deneuve gör en olycklig kvinna som inleder ett förhållande med en gorilla.
DET HELT NYA TESTAMENTET är en väldigt snygg film; de visuella effekterna är uppfinningsrika, färgskalor, dekorer och miljöer får mig att associera till fransk-belgiska seriealbum, estetiskt sett. Mycket i filmen är roligt; jag gillar scenerna med Gud och en del återkommande gags. Men som helhet blir det lite för arty, utdraget och tillgjort. Filmen är inte så bra som jag gärna vill att den ska vara.







(Biopremiär 11/3)

-->

torsdag 1 november 2012

Bio: En bohem i Paris

Foton copyright (c) Studio S Entertainment

Förra vintern fick jag en liten Aha-upplevelse. Jag köpte boken "101 skräckfilmer du måste se innan du dör", som reats ut i en evighet på Akademibokhandeln. En av de 101 filmerna är den belgiska MAN BITES DOG; på sin tid totalförbjuden i Sverige, väldigt omtalad, och själv köpte jag den i London 1993. En av männen bakom MAN BITES DOG var Benoit Poelvoorde, som även innehade huvudrollen.

Benoit Poelvoorde! Jösses! Honom har ju jag sett i en rad filmer de senaste åren, oftast trevliga komedier - som till exempel förra årets FRANSKA NERVER. Jag hade fullkomligt glömt bort att karln började sin karriär i en kontroversiell och satirisk våldsfilm.
Nu är belgaren tillbaka i ännu en komedi - dessutom något slags romantisk komedi. EN BOHEM I PARIS hade Sverigepremiär förra veckan, men i Malmö har vi fått vänta en vecka. Anne Fontaine, som skrivit och regisserat, har tidigare bland annat gjort COCO - LIVET FÖRE CHANEL (i vilken Poelvoorde figurerade), och Poelvoorde spelar Patrick, en kille som väl knappast kan kallas bohem (konstig svensk titel!), men väl en kille från arbetarklassen - eller kanske ännu längre ner. Han har suttit på kåken, han äger ingenting, han super, och han hankar sig fram på småjobb. 

Men så blir hans son kompis med sonen till en viss Agathe (Isabelle Huppert). Agathe och hennes make tillhör Paris överklass. Hon äger till och med en konsthall. Patrick extraknäcker med att fixa saker i lyxvåningen och Agathe och han tvingas umgås. Det går förstås inte så bra. Till en början. Det står visst inte så bra till mellan Agathe och hennes make, och inte helt oväntat uppstår det mot slutet av den här berättelsen tycke mellan Agathe och Patrick - hur osannolikt det än kan verka.
Problemet med EN BOHEM I PARIS är just att den är lite för osannolik. Poelvoorde tar kanske i lite för mycket som den obildade slarvern Patrick, och i realiteten hade det nog trots allt varit ganska omöjligt för honom och Agathe att umgås. Det går liksom inte att ha honom i möblerade hem. Fast själv hade jag nog inte stått ut med Agathe heller.

Men trots detta får jag nog tillstå att filmen är rätt trevlig ändå. Jag gillar den här typen av film, och jag brukar ha ett extra gott öga till filmer som utspelar sig i Frankrike; frankofil som jag är. Dessutom rör jag mig en hel del i Malmös konstvärld, så det är lite kul med skildringen av Paris' konstvärld - även om just Agathe spelar i en helt annan liga. Fast satiren över konstvärlden är lite väl grov med lättköpta skämt.
EN BOHEM I PARIS är ingenting att springa benen av sig för att se på bio, men man kan ha betydligt sämre saker för sig än att se den här. Den är ibland väl gapig, men småkul och trivsam.
Förresten, är det inte läge att släppa MAN BITES DOG på DVD i Sverige nu? Den känns ju som en typisk release från Njutafilms!






(Malmöpremiär 2/11)

onsdag 12 oktober 2011

Bio: Franska nerver

Foton copyright (c) TriArt Film

Ännu en gång dags för en fransk film. Det brukar ju bli ett par i månaden nuförtiden. Den här gången är det en romantisk komedi av bagatellartad med charmig karaktär.

FRANSKA NERVER är en ganska missvisande titel. Jag tolkar uttrycket som att man har lätt för att brusa upp, och det är inte vad Jean-Pierre Améris' film handlar om. Originaltiteln är LES ÉMOTIFS ANONYMES, vilket på ett ungefär betyder "anonyma känslomänniskor". Det här är en grupp människor i Paris som träffas och enligt Anonyma alkoholister-modell pratar om sina problem med just känslor och beteende. En kvinna kan inte säga nej och hamnar på grund av detta alltid i knipa. Och så har vi Angélique (Isabelle Carré), som är väldigt blyg, hämmad och inte klarar av uppmärksamhet - hon kan till och med tuppa av.

Angélique är utbildad choklad-
bagerska, hon är till och med Frank-
rikes bästa - något ingen känner till, eftersom hon jobbade anonymt och utgav sig för att vara en gammal eremit. När hennes arbetsgivare dör tar hon anställning hos en annan chokladtillverkare, ett konkurshotat företag som drivs av den vid första intrycket stränge och bestämde Jean-René Van Den Hugde (Benoit Poelvoorde). Dock visar det sig att Jean-René lider av samma symptom som Angélique och går till en psykiater, som ger honom olika uppgifter.
Ingen vet förstås att det är Angélique som är eremiten, hon tror att det är en bagare de söker, men det är som säljare hon omedelbart får anställning. Jean-Renés psykiater ger sin patient i uppdrag att bjuda ut en kvinna, och han frågar då genast Angélique om hon vill gå på restaurang med honom - vilket leder till en märklig middag, där Jean-René svettas av nervositet och hela tiden springer in på toaletten för att byta skjorta, medan Angélique har förberett sig med olika samtalsämnen, som "Vad tycker du om situationen i Mellanöstern?".

Det dröjer inte många dagar innan Angélique och Jean-
René blir förälsk-
ade i varandra, vilket skrämmer dem och leder till fler förvecklingar - och självklart moste hon också rycka in och komponera utsökta praliner för att rädda företaget.
Problem-
et med FRANSKA NERVER är att filmen ungefär halvvägs in börjar trampa vatten; situa-
tionerna leder inte vidare, och av någon anledning har man drämt till med ett riktigt Hollywoodslut, där alla ska hjälpa till för att få ihop Angélique och Jean-René. Det enda som saknas är applåder.

Men det är trots detta onekligen en väldigt charmig liten film med flera roliga scener. Poelvoorde, som vi känner igen från en lång rad filmer, är skojig och har ett bra minspel. Det förekommer även en kul kypare.

Jag blev lite förvånad när det plötsligt dyker upp en laptop - jag var nämligen övertygad om att filmen utspelar sig på 1960-talet. Det ser ut som om tiden har stått stilla i dessa Pariskvarter, folk klär sig inte speciellt modern, och i en märklig scen brister Angélique ut i sång och dans när hon nyförälskad promenerar genom stan.

Småtrevligt, bagatellartat och lättglömt. Men oj, vad jag blev sugen på choklad när jag såg filmen!





(Biopremiär 14/10)