Visar inlägg med etikett Benny Andersson. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Benny Andersson. Visa alla inlägg

tisdag 17 februari 2015

Bio: Cirkeln

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Nu har jag varit på ännu en pressvisning med ovanligt mycket folk i salongen, varav majoriteten kvinnor. Dessutom hörde jag hur någon bakom mig presenterades som "Cirkeln-expert". Behöver jag påpeka att jag inte läst Sara Bergmark Elfgrens och Mats Strandbergs Cirkeln-böcker? Eller seriealbumet med berättelser från Engelsfors, för den delen. Det känns inte som om jag tillhör målgruppen, dessutom har de gett intryck av att vara osedvanligt ooriginella. Tonåringar upptäcker att de är häxor? Nu igen?

Filmatiseringen har varit på gång i flera år, det uppstod en del bråk kring manuset, men nu är filmen här, producerad av Benny Anderssons nya bolag RMV Film; Andersson står även för filmmusiken. Regissör är Levan Akin, som tidigare gjort den usla KATINKAS KALAS - hur han fick jobbet kan man ju undra.
Suzy Bannion anländer till balettskolan i Freiburg, som visar sig styras av häxor, och ... Nej, det där var ju fel film. I CIRKELN handlar det om den lilla hålan Engelsfors gymnasieskola, där rektorn Adriana Lopez (Ruth Vega Fernandez) visar sig vara en god häxa och representant för något slags ockult råd, som slåss mot onda demoner som vill ... Ja, jag vet inte riktigt vad de onda vill, men det är väl som vanligt: de vill utplåna de goda för att kunna söndra och härska i full frihet.

Filmen börjar med att den deprimerade och drogberoende Elias (Gustav Lindh) tar livet av sig. Kort därpå upptäcker en handfull tjejer att de besitter övernaturliga krafter; varsin superkraft - om detta vore en Marvelfilm hade de klassats som mutanter. I vanlig ordning representerar tjejerna varsin samhällsklass eller typ av personlighet: Minoo (Irma von Platen) är ganska vanlig och ordentlig, Anna-Karin (Helena Engström) är mobbad och bor i ett sunkigt hem med sunkiga föräldrar, Ida (Hanna Asp) är den som mobbar, Linnéa (Leona Axelsen) är gothbruden, Vanessa (Miranda Frydman) är den slampiga, medan Rebecka (Josefin Asplund) är ... Tja, jag vet inte, hon är bara allmänt sympatisk. Dessa sex är De Utvalda - det visar sig att även Elias tillhörde De Utvalda och hans död var egentligen mord - någon är ute efter att mörda dem allihop.
En natt far de här tjejerna plötsligt ur sina sängar och vandrar likt robotar iväg rakt in i skogen. Där står de i en ring och Ida börjar plötsligt att sväva och prata med monsterröst och förklara vilka de är och stånkar "Magin vaknar!" och har sig. När senare rektorn (som av någon anledning bor i en närmast omöblerad, fallfärdig villa) avslöjar sig som häxa är det dags för tjejerna att gå i häxskola, där de lär sig hantera sina krafter, och samtidigt ska de försöka samarbeta, vara vänner och hitta den onda demonen, som kan vara vem som helst på skolan. Demonen visar sig vara precis den jag trodde det var från början.

Innan visningen hörde jag att ett par kvinnor i salongen sa att det fanns väldigt mycket BUFFY THE VAMPIRE SLAYER och Stephen King över böckerna. Stephen King? Tja, Kings böcker brukar ofta handla om amerikansk medelklass i mindre städer, men där stannar nog alla likheter. Och BUFFY innehöll mycket action och humor. CIRKELN är förvånansvärt gravallvarlig. Förvisso skrattade tjejerna på pressvisningen åt en del repliker, tydligen var det meningen att dessa repliker skulle vara kul, men det uppfattade inte jag. Men jag skrattade också. Flera gånger. Jag fick bita mig i handen. Filmen är nämligen ofta ofrivilligt komisk, flera scener håller lite kalkonklass - som när Ida börjar prata med monsterröst och fäller fullkomligt hopplösa repliker. Scener som fick mig att tänka på ett par seriemanus jag började skriva, men som jag skrotade när jag kom fram till att scener som de här sällan funkar, de blir i princip alltid otroligt fåniga.
Vad som är ännu fånigare är scenerna med rektorn och hennes häxundervisning. Åh, herregud. De fungerar inte överhuvudtaget och dialogen är hemsk. Rent allmänt känns det som om den här storyn är skriven av en 16-åring som förläst sig på tonårsfantasy. Apropå 16-åringar: en bit in i filmen framgår det att huvudpersonerna är just sexton och går första året på gymnasiet. Jag vet inte hur gamla skådespelerskorna är, men jag gissade först på att rollfigurerna var runt tjugo. Minst.

Rent filmiskt ser det här ut som svensk film brukar göra. Miljöerna är gråa, vädret är konstant tradigt. Filmfotot är rudimentärt, här finns inga som helst extravaganser eller personliga grepp, fast ett par specialeffekter får väl ansas vara okej. Som nästan alltid i svensk film fäller skådespelarna sina repliker i tur och ordning på ett sätt man bara gör i svensk film. Nu pratar du - nu pratar jag - nu pratar du - nu pratar jag. De flesta av rollfigurerna är ganska osympatiska och de som inte är det, är lite slätstrukna. Även Sverrir Gudnason medverkar, han spelar lärare. Ett par figurer gillar att dekorera sina elevskåp och hem med Kim W Andersson-teckningar. Benny Andersson må vara en världsberömd musiker, men hans filmmusik här är anonym. Emellanåt spelas en trolsk, folkmusikinspirerad slinga, men för det mesta ligger stråkarna som en jämntjock smet över scenerna. Fast är månne det intensiva trummandet under slutuppgörelsen inspirerat av SUSPIRIA?
De senaste åren har jag sett många filmer om tonåringar som är The Chosen Ones och/eller visar sig besitta övernaturliga krafter. 2013 kom både THE MORTAL INSTRUMENTS: STAD AV SKUGGOR och BEAUTIFUL CREATURES, varav den senare var rätt okej. Det finns ytterligare filmer, en del har jag nog sett men helt glömt bort, andra har jag inte sett - men temat är vanligt och uttjatat. Det blir självklart inte bättre bara för att det är på svenska och för att man känner igen typiska svenska miljöer, vilket alltför många verkar tro.

Att en films handling inte är originell behöver inte innebära att filmen är dålig; den kan ju vara både välgjord och underhållande. Tjejerna i CIRKELN går alla in för sina roller, de gör ett bra jobb, men som helhet är filmen alldeles för lång, för tråkig, och för dum. Det är alldeles för valhänt genomfört. Vi har sett allt förut - och då i bättre tappning. Det är möjligt att de tre böckerna innehåller kvaliteter som tilltalar ungdomar, men de uppenbarar sig inte i filmen.

Förresten, varför måste sådana här konstellationer alltid bestå av ett gäng helt olika personligheter? Det vore mer unikt om alla var ungefär samma typ. Det hade varit oerhört roligt om alla sex var bortskämda mobbare som måste bekämpa ondskan!








(Biopremiär 18/2)

måndag 17 september 2012

Bio: Palme

Foton copyright (c) Scanbox

När jag jag var åtta-nio år, satt jag en gång hemma hos min kompis Martin och hans familj och åt middag. Jag vet inte varför jag minns detta, men av någon anledning sa jag att jag var bra på att imitera Olof Palme. Martins föräldrar ville förstås höra min imitation, varpå jag sa "Jaaaaag ... steppar!" med lite hes röst. Fast det var ju inte Palme jag imiterade. Jag härmade Gösta Ekman som Palme i revyn Svea Hund.

När jag tänker på Olof Palme, är det inte helt oväntat mordet på honom jag först tänker på. Kanske tänker jag mest på min morfar. Morgonen efter mordet kom morfar in i köket. Mormor var redan där och hade radion på. "Har du hört vad som har hänt? De har skjutit Palme!" sa mormor. "Ja, det vet jag väl," svarade morfar. "Hur kan du veta det?" - "Jo, jag var uppe och pinkade i natt och tog ett bloss i köket och satte på radion." - "Men varför väckte du mig inte?" - "Nä, jag tänkte att det är ju inget jag kan göra något åt, så jag lade mig och somnade om."

Själv låg jag i sängen i mitt pojkrum och läste med nattradion på och hörde nyheten direkt. Rättare sagt, märkligt försenat, eftersom SR inte rapporterade på en gång.

Kvinnorna bakom dokumentärfilmen PALME; Kristina Lindström och Maud Nycander, har sagt att de till stor del riktar sig till de som är för unga för att minnas Palme, eller som kanske inte ens var födda 1986. När Palme dog skulle jag fylla arton och började således att närma mig vuxen ålder. Palme var alltid närvarande på olika sätt under min uppväxt, jag visste nog alltid vem han var, men jag kan väl inte påstå att jag hade något djupare förhållande till hans politik - eller till några andra politikers på den tiden. Jag var ju för ung för att rösta, hade inget att klaga på, men de flesta vuxna i min närhet verkade rösta på Sossarna, antagligen utan att tänka efter, det fanns ju inget alternativ, verkade alla tycka. De hade ju styrt i alla år och byggt upp vårt fina land. Vi hade det bra. Även om jag inte var speciellt vänster, inte uttalat, hatade jag förstås MUF:are. Det gör jag fortfarande. Redan som tonåring tyckte jag att det var konstigt och fel med politiska ungdomspartier - eftersom de flesta inte hade några större politiska åsikter. MUF lockade medlemmar med hjälp av fester och snygga tjejer. De hade också en tendens att gå för långt, i synnerhet vad gäller Palmehatet.

Nu när jag tänker efter kommer jag fram till jag jag inte har några åsikter om Palme, jag var för ung för att uppleva honom som kontroversiell. För mig var han en karismatisk politiker som figurerade över allt - och en figur i Jan Lööfs tecknade serie om Ville, som 1975-76 gick som följetong i tidningen Vi, som min farsa prenumererade på. Palme och kungen hjälper Ville i ett äventyr som involverar rymdvarelser - och Olof Palme sade upp sin prenumeration på Vi.

Jag fick alldeles nyss ett pressutskick från Scanbox. PALME slog något slags rekord under öppningshelgen. Den sågs av 20 000 besökare, vilket ingen annan dokumentär tidigare lyckats med. Antalet biografer filmen visas på är också rekordstort för att vara en dokumentär. Jag hade inte möjlighet att se PALME under Malmö Filmdagar, så jag såg den i söndags - och salongen var i princip fullsatt. Inte nog med det; jag tillhörde ynglingarna i salongen!

PALME följer titelpersonen från vaggan till graven. Bokstavligt talat. Olof Palmes liv berättas med hjälp av arkivbilder från SVT och gamla fotografier från barn- och ungdomen, men vad som är lite kul, är att familjen Palme även har lånat ut sina privata smalfilmer från främst 1960-talet. Klippen varvas med nygjorda intervjuer med kollegor, motståndare och familjemedlemmar.

Lindströms och Nycanders film är lika mycket en berättelse om Sverige som om Olof Palme - det här är ett tidsdokument. Sverige var något av en ankdamm fram till mordet på Palme; natten då Sveriges oskuld togs. Det var som om tiden stod stilla under flera decennier; när omvärlden lyssnade på Elvis blev Snoddas stjärna i Sverige, EASY RIDER möttes med Åsa-Nisse. Allting var mossigt på ett oerhört trevligt sätt. Och jag kommer ihåg mycket av det här - det var inte utan att jag blev nostalgisk där i biosalongen. Jag tycker inte att det är så längesedan - när det i realiteten är skitlängesedan. Och det verkar vara ännu längre sedan när man ser bilderna på vita duken.

Norrmalmstorgsdramat, he he, jag kommer ihåg att mormor kallade in mig i TV-rummet när jag var dagbarn där - "Kom ska du få se på alla polisbilarna!" trumpetade hon. Det tyckte jag var spännande. Studenter revolterade, presidenter mördades, Vietnam bombades, världen stod i brand - men för de allra flesta svenskar var allt som det alltid hade varit. Picknick i vägkanten. Utfärder. Kaffe framför TV:n. Jobb och semester. Ungefär som i Lasse Åbergs SÄLLSKAPSRESAN. Med undantag för jobb, var det så för mig på 70- och 80-talen.

Ska jag uttala mig om Olof Palmes liv och karriär, får jag väl säga att hans tendens att hänga med minst sagt tveksamma typer som Castro och andra, än värre typer, känns lätt obehagligt. Hade jag varit vuxen på den tiden hade jag nog protesterat. Men även om jag idag är politiskt ambivalent, håller jag i grund och botten med många av Palmes åsikter; de rent humanistiska åsikterna. Och det går inte att förneka att han var en fascinerande och karismatisk människa, ofta ganska humoristisk, oavsett vad man tycker om hans politik. Men detta gäller för samtliga politiker från den tiden. Jag minns det gamla gardet än idag - medan jag aldrig kommer ihåg vad dagens politiker heter eller hur de ser ut. Vi får även se andra färgstarka personer från flydda tider; Tage Danielsson, Hagge Geigert med flera. Och Ingmar Bergman. Serien Ville nämns inte alls.

PALME är en mycket bra dokumentär. Ska jag anmärka på något, är det Benny Anderssons saggiga, oinspirerade musik - men den är lätt att bortse från. Jag tror att det är viktigt att se PALME. Jag gissar nämligen att många av dagens ungdomar inte har en aning om hur Sverige såg ut för inte så längesedan.

Publiken i söndags var mycket nöjd.

 

 

 

 

(Biopremiär 14/9)