Visar inlägg med etikett Benjamin Walker. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Benjamin Walker. Visa alla inlägg

onsdag 28 juli 2021

Bio: The Ice Road

Foton copyright (c) Scanbox

Nu är min sju Liam Neeson i farten igen. Det är han för jämnan. Det finns alltid någon håla någonstans där rättvisa måste skipas, det finns alltid någon stackare som måste hämnas.

THE ICE ROAD är regisserad av Jonathan Hensleigh som gjorde THE PUNISHER med Thomas Jane, och på pappret lät väl filmen inget vidare: Liam Neeson kör lastbil över en frusen sjö i norra Kanada.  Dock visade sig filmen vara lite bättre än förväntat.  

Liam Neeson spelar den irländske långtradarchaffisen Mike McCann, som inte bara är bra på att slå folk på nöten, han har även svårt att behålla sina jobb. Detta beror på att han måste ta hand om sin lillebror Gurty (Marcus Thomas), en skicklig mekaniker som lider av posttraumatisk stress efter att ha stridit i Irak. Gurty har svårt att prata och ger intryck av att vara efterbliven.

En diamantgruva i norra Kanada exploderar, ett stort antal gruvarbetare blir instängda, och de kommer att dö när luften tar slut. För att få ut männen behövs nya brunnshuvud (nej, fråga inte mig vad det är, jag har aldrig jobbat i en gruva), och sådana är för tunga för att flygas dit. De måste fraktas med långtradare. Långtradarna måste köra på isvägarna över frusna sjöar, och eftersom säsongen för sådant är över och våren är på väg, betraktas det hela som ett självmordsuppdrag.

Detta är förstås ett perfekt jobb för McCann, som behöver pengar. Laurence Fishburne spelar killen från speditionsbolaget som leder det hela. Amber Midthunder är den unga Tantoo, som sitter i finkan för att ha demonstrerat för ursprungsbefolkningens rättigheter, hon släpps ut eftersom hon är en jävel på att köra på isvägar. McCann har Gurdy med sig. Med på färden följer även en kille från bolaget som betalar för kalaset, Tom Varnay (Benjamin Walker) heter han, han ser ut som Carl XVI Gustaf och ler obehagligt när han hälsar. Tre långtradare ger sig iväg.

Självklart dröjer det inte länge innan saker och ting går fel. Bilmotorer pajar, isen brister, bilar sjunker, och det är en kamp mot klockan, gruvarbetarnas chans att överleva blir allt mindre. Eftersom det här är en film, kommer luften i gruvan att ta slut på sekunden. "Åh, nej, nu har vi bara 45 minuter på oss!"

THE ICE ROAD känns som berättelsen Alistair MacLean aldrig skrev. Det här är Guys on a Mission. Några synnerligen dugliga personer handplockas till ett självmordsuppdrag, några av dem kommer inte att överleva. Och bland dem finns en förrädare!

... Gurdys medverkan gör att det även blir lite "Möss och människor" av det hela. "Alistair MacLeans Möss och människor". Gurdy har förresten en tam råtta med sig.

Hensleigh har även skrivit filmens manus, och det finns en del brister i dialogen. Vissa repliker är inget vidare. I början av filmen är dialogen fylld med så pass mycket exposition att det blir lite löjligt - det poängteras flera gånger hur farligt det är att köra på isen. Några av Liam Neesons repliker känns hämtade från ett konversationslexikon för actionhjältar - i synnerhet när han morrar "Now it's personal".

Vidare som visar skurken sig vara rena terminatorn. Förrädaren (som är den vi gissade redan från början) är omöjlig att ta kål på, och gör comeback efter comeback. Detta innebär att filmen håller på för länge, slutuppgörelserna är några för många. 

Detta till trots tycker jag ändå att THE ICE ROAD är rätt bra. Det är en film som känns lite gammaldags - på ett bra sätt. En actionthriller av ett slag som var vanlig förr, fram till 1980-talet, ungefär. Inga blixtsnabba klipp, inga hysteriska actionscener. Storslagna miljöer. Många av händelserna i filmen är osannolika, men annars hade det ju inte blivit en thriller.

Chefen för gruvbolaget, som dyker upp mot slutet, spelas av Matt Salinger. Han spelade Kapten Amerika i Albert Pyuns film från 1990, och ja - han är son till författaren JD Salinger.


 


 

 

(Biopremiär 30/7)

tisdag 5 januari 2016

Bio: In the Heart of the Sea

Foton copyright (c) Warner Brothers

Hur många har läst Herman Melvilles "Moby Dick"? Upp med en hand! Jasså, det var ett par stycken. "Moby Dick" anses ju vara Den Stora Amerikanska Romanen; en bok amerikanska skolbarn tvingas läsa. "Moby Dick" är även känd för att vara mördande tråkig. Jag har förstås inte läst den. Jag nöjde mig med Bill Sienkiewicz serieversion från First Comics. Även den var tråkig. Temat valfångst och sjöfart är inget som intresserar mig - även om "Moby Dick" egentligen handlar om "något annat".

Vad jag inte visste - och som Chris Hemsworth inte heller visste - är att "Moby Dick" är inspirerad av sanna händelser. Vintern 1820 attackerades fartyget Essex av en enorm val; ett riktigt monster. Fartyget sjönk, de överlevande drev omkring i flera månader, och till slut tvingades de äta upp varandra för att överleva. Det är om detta Ron Howards nya 3D-film handlar.

I en ramhandling spelar Ben Whishaw Herman Melville, som besöker den bittre och försupne Tom Nickerson (Brendan Gleeson). Melville vill intervjua Nickerson, som aldrig någonsin berättat det han sitter inne med. Som fjortonåring var han nämligen med ombord på Essex.

Chris Hemsworth (som säger sig vara den som gav manuset till Ron Howard) innehar huvudrollen som förstestyrman Owen Chase - en riktig karlakarl. När han lämnar sin ömma och gravida hustru tror han att han ska bli kapten på Essex - men där skiter han sig allt på tummen. Kapten blir istället den helt gröne George Pollard (Benjamin Walker), som får jobbet tack vare att han kommer från en fin sjöfararsläkt. Owen blir vred.
Essex ger sig av för att fånga valar; valolja är oerhört värdefullt. Det dröjer dock inte länge innan Pollard klantar sig och skeppet studsar runt i en storm. Och snart dyker även monstervalen upp ...
Visst är IN THE HEART OF THE SEA full av maffiga scener. Höga vågor, datoranimerade valar, öde öar, skeppsbrott och grejor. Det är dramatiskt värre. Men samtidigt inte sådär jättebra. All dramatik till trots, är filmen lite tråkig, och framför allt är den oengagerande. Owen Chase är en rätt trist hjälte, och övriga rollfigurer är inte mycket roligare - även Cillian Murphy medverkar som sjöman. Folk skriker, saker brakar ihop. När det till slut äntligen är dags för kannibalism får vi inte se något av det. Ron Howards film känns inte särdeles angelägen - det kan väl inte vara många som är intresserade av ett valfångardrama?

Fast jag gillade att monstervalen följer efter Essex för att hämnas. Äntligen en hyllning till HAJEN 4! This time it's personal! 








(Biopremiär 6/1)

tisdag 10 juli 2012

Bio: Abraham Lincoln: Vampire Hunter

Foto copyright (c) Twentieth Century Fox
Jag läste aldrig boken "Stolthet och fördom och zombier" när den kom. På papperet var det en kul idé, men jag misstänkte att det räcker med att det är en kul idé. Kanske gör det sig som en parodi i MAD på ett par sidor, men inte som en roman. Dock blev boken en succé och gav upphov till en hel genre; det finns nu en hel uppsjö av sådana här mash-ups; klassiska romaner i skräckversioner. Jag har inte läst en enda av dem, de känns rätt onödiga - och jag har därmed inte läst Seth Grahame-Smiths "Abraham Lincoln: Vampire Hunter".
Grahame-Smith, som skrev Tim Burtons misslyckade DARK SHADOWS, har även skrivit manuset till denna filmatisering. För regin står Timur Bekmambetov, som gjorde den ganska svårtittade NATTENS VÄKTARE (alldeles för rysk) och dess uppföljare, som jag inte sett, samt besvikelsen WANTED. Bekmambetov gillar flashiga bilder och specialeffekter - men det är väl allt.
ABRAHAM LINCOLN: VAMPIRE HUNTER inleds med att titelfiguren (spelad av Benjamin Walker) sitter i Vita huset den 14:e april 1865 och skriver ner de hemliga detaljerna om sitt liv. Det börjar med hans barndom, då hans föräldrar kommer i bråk med en illasinnad speditör som inte gillar familjen Lincolns vänskap med en svart pojke född i frihet. Lille Abraham blir rasande och börjar fajtas med en yxa. Det visar sig att speditören och hans anhang är vampyrer, och Abrahams mor bits och dör.
Lincoln växer upp, studerar till advokat och tar jobb i en speceriaffär där han blir kompis med ägaren Speed (Jimmi Simpson). Lincoln börjar även flirta med den söta Mary (Mary Elizabeth Winstead). Vår huvudperson kan dock inte släppa tanken på att hämnas sin mors död och han har lärt känna den mystiske vampyrbekämparen Henry (Dominic Cooper). Tillsammans utgör de ett vampyrslaktarteam - Lincoln har byggt sig en specialyxa med yxhuvud i silver och en pickadoll i skaftet. Det nedgörs vampyrer i stora lass, samtidigt som Lincoln fördömer slaveri och kandiderar till president. Och de kommer allt närmare den synnerligen onde vampyrledaren Adam (Rufus Sewell).
Det här visar sig vara en märkligt ... poänglös film. Med risk att låta som en pensionerad småskolefröken, men - vad är det för poäng med att låta Lincoln agera actionhjälte? Jag hade förväntat mig en mer komedibetonad film. En film som gjorde något av det fåniga i att Amerikas president även är vampyrjägare. Men icke. Där här är ett rakt actionäventyr, fullpackat med action, slagsmål, mängder av blod och till och med ett par svordomar. Men eftersom hjälten är Abraham Lincoln, funkar det inte riktigt som en rak actionfilm; det blir aldrig coolt. Självklart beroende på det jönsiga i att det är Lincoln som svingar yxan.
Benjamin Walker är en väldigt trist hjälte. Abraham Lincoln verkar inte ha varit världens festligaste kille, och med det skägget är det förstås omöjligt att utstråla sexig coolhet, men Walker är alldeles för blek och ointressant. Hans fiender är desto bättre.
Här och var verkar det saknas scener. När Lincoln först träffar Mary har hon en fästman, men Lincoln börjar trots detta att uppvakta tösen och fästmannen glöms bort, även om han fortsätter att dyka upp ett par gånger i filmen. Även Lincolns väg till presidentposten går lite väl fort, och plötsligt är det krig (som sydstaterna är på väg att vinna, eftersom de satt in vampyrer i sina arméer).
Handlingen kommer i skymyndan för all action. Inget fel i det, om vi pratar grabbig 80-talsaction, men här handlar det om oändliga MATRIX-slagsmål med slowmotioneffekter och vajrar, och alldeles för mycket CGI. Det är så mycket CGI att det till slut är svårt att avgöra vad som faktiskt är på riktigt. Bekmambetov är frikostig med blod, det sprutar hejvilt, men för det mesta är det sterilt CGI-blod och ser inte ut som något annat. Hela filmen är överlastad, det är för mycket av allting, och jag tyckte ganska snart att det blev tråkigt. Vissa scenerier är flotta och imponerande, men jag brydde mig inte om de här figurerna, jag engagerade mig inte i handlingen. Dessutom är filmen i 3D och Bekmambetov har uppenbarligen inte lärt sig att snabba klipp under actionscener inte funkar när det är 3D; det blir bara ännu jobbigare att titta på. Att Tim Burton är inblandad som medproducent märks inte alls. Det mest positiva här, är att vampyrerna bara är onda, grymma och maktlystna, och inga missförstådda outsiders som tonårstjejer ska förälska sig i.
Om hjälten vore någon annan än Abraham Lincoln hade det här kanske blivit lite bättre. Blade i vilda västern, eller något sådant.
Av någon anledning har jag en känsla av att mockbusterbolaget The Asylums låg-lågbudget-kopia ABRAHAM LINCOLN VS ZOMBIES är mycket roligare.









(Biopremiär 13/7)