Bio: Star Wars: The Last Jedi

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Först: Folk är visst extremt rädda för att utsättas för så kallade spoilers när det gäller STJÄRNORNAS KRIG-filmerna. Jag tycker själv att texten nedan är fri från spoilers, men man vet ju aldrig - fansen verkar tycka att precis allting; från Luke Skywalkers skägg till Kylo Rens skonummer, är spoilers. Så - läs på egen risk.

Till skillnad från väldigt många andra; framför allt en del vänner som är ganska mycket yngre än jag, var jag inte särdeles peppad inför STAR WARS: THE LAST JEDI, den nya STJÄRNORNAS KRIG-filmen. Dels beror detta förstås på att jag inte längre är 10-12 år, som när de första filmerna kom och jag blev besatt av STJÄRNORNAS KRIG. Och dels beror det på att det inte är länge sedan det kom nya STJÄRNORNAS KRIG-filmer - STAR WARS: THE FORCE AWAKENS, 2015, och ROGUE ONE: A STAR WARS STORY, 2016. Ja, och så här vi den där usla prequel-trilogin, och den jobbiga, animerade TV-serien, och fler långfilmer är på gång ... Jag är lite mätt. Som vuxen karl blir jag snabbt mätt på sådant här. Det är som med alla de här superhjältefilmerna - det var kul i början, men nu har det kommit så många att jag inte bryr mig längre. Ibland är de bra, ibland är de mindre bra, jag är ganska likgiltig.

STAR WARS: THE FORCE AWAKENS tyckte jag var rätt bra - det är nog den bästa STJÄRNORNAS KRIG-filmen sedan RYMDIMPERIET SLÅR TILLBAKA. När jag såg den på premiären fick jag emellanåt nästan samma exalterade känsla jag kunde få som barn - fast det kan förstås ha berott på att jag fick återse Han Solo och de klassiska rymdskeppen från den första filmen; den riktiga filmen från 1977.

THE LAST JEDI tar vid ungefär där THE FORCE AWAKENS slutade, och för manus och regi står Rian Johnson, som gjorde LOOPER. Filmen börjar rätt hyfsat med lite fräna rymdstrider. Och därefter ...

... Ja, därefter stagnerar det. Jag kom på mig med att sitta och undra lite över vad filmen handlar om. Det händer mycket, men samtidigt ingenting - det hela är märkligt ofokuserat, spretigt och ospännande.

Ondskans imperium The First Order och rebelleerna ligger åter i luven oå varandra. Rebellen Finn (John Boyega) blir kompis med mekanikern Rose (Kelly Marie Tran), och de beger sig iväg för att hitta något slags spårningsutrustning The First Order använder för att hitta rebellerna. Samtidigt sitter general Leia (Carrie Fisher) och ser orolig ut när de onda knappar in. Samtidigt far den vitsande rebellen Poe (Oscar Isaac) omkring och ... Tja, jag vet inte riktigt. Jag har glömt vad han gjorde.

... Och samtidigt har den unga Rey (Daisy Ridley) letat upp den siste jedin, det vill säga Luke Skywalker (Mark Hamill), som sitter och häckar ensam på en tradig klippa befolkad av sjöhästar och Pokemons. Alltså, här vill han dra sig tillbaka och skita i allt som har med Kraften och jeditrollande att göra - och så väljer han att sitta ensam på en klippa i havet, istället för att smutta på drinkar på en strand någonstans. Vad gör Luke Skywalker hela dagarna? Där finns ju liksom ingenting.

I den förra filmen upptäckte Rey att kraften är stark hos henne. Nu behöver hon hjälp och vill att Luke ska träna upp henne. Det vill han inte. Men, den slemme Kylo Ren (Adam Driver), som mördade sin far Han Solo i förra filmen, måste stoppas, så Luke har inte mycket att välja på.

Luke och Rey är på den där klippan alldeles för länge. Ja, nästan hela filmen, som varar två och en halv timme. Det var lite tråkigt redan i RYMDIMPERIET SLÅR TILLBAKA, när Yoda tränade upp Luke - men då var de i alla fall i ett mysigt träsk. I THE LAST JEDI är de alltså på den där klippan. Jag hoppades på ett montage där vi snabbt får se hur Rey bli bättre och bättre på att fäktas och hantera Kraften, medan en tuff upptempo-låt spelas, men icke.

Att ta kål på Han Solo i den förra filmen var dumt. I synnerhet som det innebär att vi då inte får någon Han Solo i den här filmen - eller i nästa. Problemet med THE LAST JEDI är att rollfigurerna och skådisarna inte är alltför kul. Oscar Isaac är rätt bra som Poe, men Daisy Ridley är bara snäppet mindre tråkig än Alicia Vikander. Adam Driver ser ut som om Keanu Reeves parat sig med Brion James - och han är en tradig skurk. John Boyega är inte så kul han heller. Laura Dern har lila hår, Andy Serkis gör den datoranimerade Snoke, och Benicio Del Toro dyker upp i en liten roll - och ser ut att vara sminkad för att likna Andy Serkis. Mark Hamill har en andra credit i eftertexterna, men det har jag glömt vad det var.

Jag tycker att större delen av filmen är lite småtråkig. Men - det tar sig under den sista halvtimmen, vilken innehåller ett par coola strider. Här och var finns här även en del fungerande humor. Några varelser verkar mest finnas där för att Disney ska kunna kränga gulliga leksaker. Carrie Fisher medverkar betydligt mer än jag trodde hon skulle göra, och i eftertexterna står det "In loving memory of our princess Carrie Fisher". Jag gillar att man åter anlitat skådisar som ser ut att hämtats från HEM TILL GÅRDEN för att spela onda officerare. En del bildcitat/lån från de första filmerna är lite pinsamma.

Jag ser att många kritiker varit väldigt positiva till THE LAST JEDI, och de mest hängivna fansen är alldeles till sig i trasorna, men jag tycker att det här mest känns som science fiction-versionen av JONATHAN LIVINGSTONE SEAGULL, och jag kommer inte att ligga sömnlös i väntan på film nummer nio, som kommer 2019.

... Däremot tycker jag att det ska bli kul att se filmen om Han Solo som ung, vilken ju kommer nästa år. Synd bara att vi ju vet vilken sketen död Han Solo ska komma att få vad det lider.

(Biopremiär 13/12)

Bio: A Perfect Day

Foton copyright (c) TriArt Film
Den spanska filmen A PERFECT DAY, i regi av Fernando León de Aranoa handlar om en grupp biståndsarbetare som befinner sig i Balkan under krigets slutskede. De befinner sig i en krigszon och illasinnade har dumpat ett lik i en brunn för att förgifta vattnet. Veteranen Mambrú (Benicio del Toro), som är trött på allt och bara vill hem, försöker få upp den smällfeta kroppen, men repet brister. Byborna har inget rep att låna ut, och när Mambrús kollegor anländer, visar det sig att inte de heller har något rep. Således tvingas biståndsarbetarna att bege sig ut och leta efter ett rep - något som blir svårare än trott. Här och var är vägarna minerade, i en butik de passerar vägrar ägaren sälja sina rep, eftersom de behövs till hängningar, och även FN-trupper ställer till problem.

68 år efter Alfred Hitchcocks REPET kommer här ännu en film om ett rep. Fast det här är en film av ett helt annat slag. Temat till trots är A PERFECT DAY ett nästan lättsamt drama. Ibland är det faktiskt roligt, medan flera scener är rätt spännande. Tim Robbins spelar den ganska gåpåige i gruppen, han gillar att ta chanser och skrattar högt och ofta, gärna när de andra är livrädda. Mélanie Thierry är en nyanländ fransyska; hon är alldeles grön och chockas av det hon får se - raserade hem, upphängda lik, misär. Bondbruden Olga Kurylenko anländer efter ett tag och alla karlar blir till sig i trasorna. Det visar sig att hon en gång i tiden haft ihop det med Mambrú. Just den här delen av berättelsen känns lite onödig.

I pressmaterialet säger regissören att om filmen varit musik, så hade den varit punkrock. Filmen är försedd med mycket musik, och det är nästan så att jag tycker att musiken är bättre än filmen. Ramones, Buzzcocks, Marilyn Manson, The Velvet Underground med flera hörs. Fast ibland känns musiken nästan lite osynkad med filmen. Till större delen är berättelsen ganska stillsam, och då blir det lite märkligt med rock på soundtracket.
Jag tycker att A PERFECT DAY är en ganska bra film, men jag är inte jättebegeistrad. Jag blev inte alltför gripen när jag såg den.
... För övrigt ska filmen inte blandas ihop med EN UNDERBAR DAG med George Clooney och Michelle Pfeiffer.

(Biopremiär 1/4)


-->

Bio: Sicario

Foton copyright (c) Nordisk Film

Jag har aldrig varit i Mexiko, men enligt Hollywood - och media rent allmänt - är det ett av många helveten på Jorden. Smutsigt, svettigt, helt i händerna på drogkarteller, och människoliv är inte värt någonting. Det är denna bild av Mexiko som visas upp i SICARIO, regisserad av Denis Villeneuve, som gjorde PRISONERS.

"Sicario" är den mexikanska termen för lönnmördare - eller hitman, som vi säger i Sverige. Det är även en ganska hopplös titel att komma ihåg. Jag glömmer till exempel bort titeln medan jag skriver detta. Själva filmen är svårare att glömma bort, även om jag inte är lika entusiastisk som en del andra var efter pressvisningarna under Malmö Filmdagar.

Emily Blunt spelat Kate Macer, en idealistisk FBI-agent som i början av filmen gör ett tillslag som visar sig leda till något betydligt större. Josh Brolin gör slusken Matt, chef för en elitstyrka, och han handplockar Kate. Teamet ska ta sig in i Mexiko för att slå ut bossen för en mäktig kartell. Som konsult anlitar Matt en viss Alejandro (Benicio Del Toro); en mystisk mexikan med okänt förflutet. Alejandro är tystlåten och visar sig vara en riktigt hård jävel - vilket behövs, eftersom specialstyrkan hamnar i ett riktigt helveteshål. Efter ett tag måste Kate ifrågasätta sina egna ideal, det är så stressande att hon börjar röka, och snart börjar hon även dricka.

SICARIO är en riktigt hård och tung film. Fast den som förväntar sig en ren actionfilm lär bli besviken, eftersom filmen till större delen är ett drama. Ett drama med ett flertal explosiva, sadistiska våldsinslag. Tonen är realistisk, det känns som att Villeneuve registrerar autentiska händelser - det hade förstås blivit effektivare med helt okända skådespelare.

Nu gör dessa kända skådespelare bra ifrån sig. Jag gillar Emily Blunt; hon må ha blivit Hollywoodstjärna på senare år, hon ser bra ut, men har något "vanligt" över sig, vilket gör att hon både är sympatisk och kan övertyga i roller som den här (ingen hade väl köpt Jessica Alba i rollen). Josh Brolin är ju alltid bra, och i vanlig ordning utstrålar Del Toro "lita inte på karln!". Han är genuint obehaglig som Alejandro. Även den robuste Victor Garber, från ALIAS på TV, medverkar.

Lik hänger upphängda längs gatorna, folk torteras och avrättas, slutet är väldigt bra. Dock tycker jag ändå att filmen brister en aning vad gäller spänning. Detta beroende på att vi endast får följa den ena sidan; protagonisterna. Emellanåt avbryts jakten på drogkungarna av små scener från ett hem i Mexiko; hemma hos en mexikansk familj. Dessa scener leder fram till en bra och smart twist, men förutom detta får vi i stort sett bara se vad Kate och de andra i teamet hittar på - och deras metoder blir alltmer tveksamma.

Som helhet är SICARIO en bra och skitig film.

(Biopremiär 18/9)

Bio: Savages

Foton copyright (c) UPI Sweden

Mitt förhållande till Oliver Stone är väl inte det bästa. På sistone har han gjort en hel del ... mindre bra filmer. WALL STREET: MONEY NEVER SLEEPS var ju inget vidare. För att inte tala om den usla WORLD TRADE CENTER - och en del annat. När jag tänker efter var jag lite avigt inställd även till Stones genombrott som regissör; PLUTONEN. Och NATURAL BORN KILLERS var mest irriterande. Däremot gillar jag HANDEN SOM DÖDAR!

Till detta kommer att jag har otroligt svårt för Oliver Stone själv och hans person. Jag tycker att han är osympatisk - och detta intryck smetar av sig på filmerna. För min del är det bästa han gjort manusen till CONAN - BARBAREN och SCARFACE.

... Och nya SAVAGES är nog det bästa Oliver Stone fått ur sig sedan manuset till SAVAGES. Eller nästan. För denna knarkthriller tycker jag är mycket bra. Jag blev överraskad.

Taylor Kitsch (ännu en film med honom, han är överallt nu) och Aaron Johnson är Chon och Ben, som bor i en trevlig kåk vid stranden någonstans i södra Kalifornien. De två har en och samma flickvän - Ophelia (Blake Lively). De delar på henne! De turas om att ha sex med henne, eller så har de kul alla tre. Sicka ena!

... Men mest sysslar Chon och Ben med att odla och sälja marijuana. De har odlat fram vad de kallar världens bästa majja. John Travolta spelar en korrumperad knarkpolis, men han är polare med Chon och Ben och assisterar dem - och snart behöver de verkligen hjälp.

Salma Hayek basar över en mexikansk drogkartell och dessa vill ha en del av Chons och Bens kaka. Slemma typer, anförda av den grymme Lado (Benicio Del Toro), anländer och gör livet till ett helvete för de unga knarkodlarna. Och Ophelia kidnappas.

SAVAGES är en riktigt rejält hård film. Den är bitvis extremt stenhård. Våldet är emellanåt groteskt, det här är ultravåldsamt och sadistiskt - och ja, Del Toro är smått fantastisk som genomvidrig enforcer. De blodsöliga scenerna är otaliga.

Samtidigt gör de soliga, glassiga miljöerna att det inte blir lika påträngande som det kanske hade varit om det hela utspelat sig i en skitig storstad. Och som helhet känns SAVAGES nästan mer som drama än action eller thriller. Vad gäller skildringen av drogvärlden utgår jag ifrån att Oliver Stone vet vad han pratar om, med tanke på att han själv knarkade ganska rejält en gång i tiden, och vad jag förstått fortfarande röker på lite till och från. Okej, helt realistiskt känns det här inte. Men vad vet jag? Dock bygger den här filmen på en roman av Don Winslow, så det är inte Stones story.

Mot slutet av filmen förekommer en berättarteknisk kullerbytta jag inte gillade alls, jag tyckte bara att den var onödig och dum. Men - bortsett från denna, måste jag säga att jag verkligen gillade SAVAGES. Vi är ju inte så bortskämda med hårda thrillers nuförtiden, det kommer bara ett par om året, och då är det förstås inte alltid de är bra heller. Så i det här fallet är det bara att tacka och ta emot.

Tack så mycket, goe herrn!

(Biopremiär 12/10)

Bio: The Wolfman

Bilder copyright © UIP 

Eftersom jag - och ni - lever i ett land där skräckfilm aldrig ansetts vara speciellt lämpligt för ungar, växte jag inte upp med Universals klassiska monster. Jag var lite för ung för att se Universalserien TV visade 1972, den legendariska skräcksommaren som skapade en skräckboom, främst vad gäller serietidningar.

Det dröjde till det tidiga 80-talet, då jag var ung tonåring, innan jag lyckades se DRACULA, FRANKENSTEIN och de andra under en annan skräcksommar på TV - men då hade ju redan videon gjort entré och med den vetskapen om - och tillgången till - betydligt hårdare skräckfilmer, som till exempel italienska zombie- och kannibalraffel.

Dock läste jag serietidningarna på 70-talet, en kompis' storebror hade Auroras klassiska modeller av monstren och en annan kompis' storebror berättade detaljerat om DR YOGAMI FRÅN LONDON (WEREWOLF OF LONDON, 1935), den allra första varulvsfilmen med Henry Hull och Warner Oland som han hade sett. De flesta smågrabbar brukar ha favoritmonster, och jag tror varulven var mitt. Jag älskade Marvels serietidning Varulven/Varulv på natten, och i den fanns det bilder ur THE WOLFMAN från 1941 med Lon Chaney Jr. Jag vet inte varför jag gillade den här killen med generande hårväxt över hela kroppen, kanske var det för att han såg cool ut, kanske var det för att huvudpersonen var en snäll kille som drabbats av en förbannelse och förvandlades till ett ondskefullt monster, och jag tyckte synd om honom.

Som vuxen gillar jag fortfarande varulvar, men av fler orsaker - en ny orsak är förstås att varulven sliter sina offer i bitar; något tonåriga splatterfans i alla åldrar uppskattar. Men allvarligt talat finns det inte så många bra varulvsfilmer och jag kan inte påminna mig ha sett en riktigt övertygande filmvarulv. Jag tycker förvisso att EN AMERIKANSK VARULV I LONDON är bra men överskattad, och jag föredrar Joe Dantes VARULVAR (THE HOWLING); jag är till och med lite svag för den billiga HOWLING VI: THE FREAKS. Och jag tycker att ovannämnda WEREWOLF OF LONDON egentligen är bättre än den mer berömda THE WOLFMAN.

Första gången jag såg THE WOLFMAN var en sen sommarkväll 1982 eller 83. Dagen efter åkte familjen ut till vår sommarstuga där farmor och farfar befann sig. Farmor älskade svartvita filmer, hon tyckte att svartvit film per automatrik var bättre än färgfilm, eftersom svartvita filmer ju var gamla. Och gammalt var bra. Bortsett från Edvard Persson-filmer, var farmors filmkunskaper och kulturella referenser väldigt minimala. Hon hade suttit uppe och tittat på THE WOLFMAN utan att veta vad det var.

- Såg ni filmen igår? frågade hon.

- Ja, jag såg den, svarade jag.

- SOM HAN BLE!!! sa farmor, som hade överraskats av innehållet.

THE WOLFMAN är en viktig film. Det var filmen som presenterade den varulvsmytologi vi är bekanta med. Varulvslegenden varierar från land till land (i Skandinavien är varulven tydligen trebent?!), så manusförfattaren Curt Siodmak hittade på en rad grejor själv - som silverkulan som krävs för att döda besten. Det hade aldrig förekommit innan 1941.

Efter att ha spenderat ett par år på Universals hylla, och efter att ha blivit omredigerad och fått flera scener omfilmade, har nu Joe Johnstons nyinspelning äntligen sett dagens ljus - eller fullmånens. Miljoner skräckfans världen över har sett fram emot filmen. En del har varit skeptiska - var det en bra idé att gvöra en nyinspelning? Kommer den verkligen att bli bra? Kommer de datoranimerade förvandlingarna att suga? Trailrarna har varit lovande, men man vet ju aldrig.

Benicio Del Toro axlar Chaney Jr:s roll som Lawrence Talbot, som återvänder från Amerika, där han växte upp efter att hans mor dödats, till sin fars gods i Blackmoor i England. Anthony Hopkins är fadern - det är andra gången denne brittiske skådespelare spelar far till en son med latinoutseende...

Lawrences bror har dödats av en varulv och det dröjer inte länge innan Lawrence upptäcker att han själv också gått och blivit en varulv. Nu har jag inte sett originalet på några år, men detta är inte en rak nyinspelning. Vissa delar av storyn är desamma, zigenarna är där - men man lyckas faktiskt fånga in Lawrence halvvägs in i filmen och utför experiment på honom för att bevisa att han inte är en varulv. Tänk såp fel de kunde ha, när Lawrence plötsligt förvandlas inför publik i en cool och våldsam scen. Lawrence lyckas även få ihop det på ljuva Emily Blunt, den rackaren.

THE WOLFMAN är en fantastiskt tjusig och väldigt, väldigt stämningsfull film. Den här versionen av England är så dimmig, att det ser ut som om de har dimma även inomhus. Filmfotot är enastående, Danny Elfmans musik håller klass (och dra på trissor, det låter inte som ett typiskr Elfman-Batman-Spider-Man score) - och jag måste säga att förvandlings- och make up-effekterna av legendariske Rick Baker är mycket bättre än jag trodde de skulle vara; CGI:n är inte uppenbar som det var i NEW MOON, vars varulvar såg hemska ut.

Bitvis är filmen rätt våldsam och blodig, men på ett serie-

tidningsaktigt tjoflöjtsätt. Actionscenerna är spektakulära och jag har alltid gillat filmer där folk bokstavligt talat får huvudet avslitet med ett knytnävsslag.

Jag hade förväntat mig lite mer av storyn; på sätt och vis är det här sama gamla grej en gång till - men jag ska nog inte klaga. Det är en underhållande film och jag vill redan se om den. Den är mysig på ett gammeldags monsterfilmsätt; som en Hammerfilm med rejält tilltagen budget. Jag har inte kunnat undgå att notera att recensionerna hittills varit rätt ljumma, men jag tror inte du kommer att bli allför besviken på THE WOLFMAN.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 10/2)

Tjusigt, tjusigt - de första varulvsaffischerna!

Trailern till The Wolfman