Visar inlägg med etikett Ben Whishaw. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Ben Whishaw. Visa alla inlägg

torsdag 14 januari 2016

Bio: Suffragette

Foton copyright (c) Noble Entertainment
Problemet med en film som SUFFRAGETTE är att den handlar om ett viktigt och angeläget ämne; i det här fallet kvinnors rösträtt - således vågar man inte kritisera filmen om den nu skulle råka vara dålig.
Carey Mulligan spelar den unga Maud Watts, som i princip föddes på ett tvätteri på vilket hon arbetat sedan hon var barn. Ett hårt, tungt och farligt arbete; många som jobbar där blir sjuka, skadar sig, och dör ofta i ung ålder. Dessutom har kvinnorna längre arbetspass än männen som jobbar där, och männen får ofta arbeta utomhus, där de får frisk luft. Maud är gift med den lite veke Sonny (Ben Whishaw), och tillsammans har de en liten son.
Det är London och 1910-tal, suffragetterna kämpar för kvinnors rösträtt, och deras ledare mrs Pankhurst (Meryl Streep) håller sig gömd - lagens långa arm är ute efter henne och hennes "soldater". Maud råkar bli indragen i suffragetternas verksamhet, först mot sin vilja, men hon blir alltmer aktiv - och hamnar ständigt i trubbel med polis. Brendan Gleeson spelar polisen som övervakar- och jagar aktivisterna. Helena Bonham Carter är apotekaren Edith Ellyn, som vill ta till allt hårdare metoder; uppmuntrad av Pankhurst.
SUFFRAGETTE är regisserad av Sarah Gavron, och det är ingen dålig film. Tidsskildringen känns trovärdig, tiotalets London är detaljerat och realistiskt, de många karaktärsskådespelarna är bra. Dessutom är det bra driv i berättandet och speltiden är återhållen - detta är inte ännu ett utdraget 2½-timmesdrama.
Dock tycker jag inte att filmen är något utöver det vanliga. Man får ungefär det man förväntar sig utan större krusiduller. För mig och förhoppningsvis de flesta andra, är kvinnors rösträtt en självklarhet. Vad jag inte tycker är en självklarhet, är suffragetternas metoder. De gjorde allt för att synas och höras. De krossar skyltfönster, de spränger brevlådor, de till och med spränger ett hus. Det är väldigt svårt att rättfärdiga sådana metoder, när oskyldiga människor - kvinnor såväl som män - utsätts för livsfara, eller får sina arbetsplatser förstörda på grund av vandalisering. Det är som med de här svartklädda, maskerade aktivisterna idag, som då och då går bärsärkagång i Sveriges städer. Vad vinner de på detta mer än förakt?
Jag vet inte hur det hade gått för suffragetterna utan dessa metoder, men efter ett tag började jag nästan sympatisera med Gleesons till en början osympatiske polis, som upprepade gånger säger att han bara gör sitt jobb. Även Maud och ett par andra börjar bli tveksamma när det blir för våldsamt.
Filmens avslutas med att de år då kvinnor fick allmän rösträtt i olika länder listas - och än idag finns det förstås alldeles för många länder där kvinnor fortfarande inte får rösta och istället betraktas som männens ägodelar.
Meryl Streeps roll är minimal, hon medverkar på sin höjd fem minuter.
När kvinnorna, iförda stora kappor och fula hattar, i filmens början går loss och kastar sten på fönster, tänkte jag osökt på den där Monty Python-sketchen om kvinnoföreningen som spelar upp slaget om Pearl Harbor.
  






(Biopremiär 15/1)

-->

tisdag 5 januari 2016

Bio: In the Heart of the Sea

Foton copyright (c) Warner Brothers

Hur många har läst Herman Melvilles "Moby Dick"? Upp med en hand! Jasså, det var ett par stycken. "Moby Dick" anses ju vara Den Stora Amerikanska Romanen; en bok amerikanska skolbarn tvingas läsa. "Moby Dick" är även känd för att vara mördande tråkig. Jag har förstås inte läst den. Jag nöjde mig med Bill Sienkiewicz serieversion från First Comics. Även den var tråkig. Temat valfångst och sjöfart är inget som intresserar mig - även om "Moby Dick" egentligen handlar om "något annat".

Vad jag inte visste - och som Chris Hemsworth inte heller visste - är att "Moby Dick" är inspirerad av sanna händelser. Vintern 1820 attackerades fartyget Essex av en enorm val; ett riktigt monster. Fartyget sjönk, de överlevande drev omkring i flera månader, och till slut tvingades de äta upp varandra för att överleva. Det är om detta Ron Howards nya 3D-film handlar.

I en ramhandling spelar Ben Whishaw Herman Melville, som besöker den bittre och försupne Tom Nickerson (Brendan Gleeson). Melville vill intervjua Nickerson, som aldrig någonsin berättat det han sitter inne med. Som fjortonåring var han nämligen med ombord på Essex.

Chris Hemsworth (som säger sig vara den som gav manuset till Ron Howard) innehar huvudrollen som förstestyrman Owen Chase - en riktig karlakarl. När han lämnar sin ömma och gravida hustru tror han att han ska bli kapten på Essex - men där skiter han sig allt på tummen. Kapten blir istället den helt gröne George Pollard (Benjamin Walker), som får jobbet tack vare att han kommer från en fin sjöfararsläkt. Owen blir vred.
Essex ger sig av för att fånga valar; valolja är oerhört värdefullt. Det dröjer dock inte länge innan Pollard klantar sig och skeppet studsar runt i en storm. Och snart dyker även monstervalen upp ...
Visst är IN THE HEART OF THE SEA full av maffiga scener. Höga vågor, datoranimerade valar, öde öar, skeppsbrott och grejor. Det är dramatiskt värre. Men samtidigt inte sådär jättebra. All dramatik till trots, är filmen lite tråkig, och framför allt är den oengagerande. Owen Chase är en rätt trist hjälte, och övriga rollfigurer är inte mycket roligare - även Cillian Murphy medverkar som sjöman. Folk skriker, saker brakar ihop. När det till slut äntligen är dags för kannibalism får vi inte se något av det. Ron Howards film känns inte särdeles angelägen - det kan väl inte vara många som är intresserade av ett valfångardrama?

Fast jag gillade att monstervalen följer efter Essex för att hämnas. Äntligen en hyllning till HAJEN 4! This time it's personal! 








(Biopremiär 6/1)

fredag 26 oktober 2012

Bio: Skyfall

FotonFrançois Duhamel Skyfall ©2012 Danjaq, LLC, United Artists Corporation, Columbia Pictures Industries, Inc. All rights reserved.

Tillåt mig att inleda med ett citat:

"Skyfall.
What an amazing movie!
Thrilling.
Exciting.
Funny.
Poetic. 
Surreal.
Haunting.
Beautiful.
This movie doesn't look and feel like any other action movie. This is big drama.
By far one of the very best movies of 2012! And I loved the last ten minutes."

Det är faktiskt mig själv jag citerar. Detta är nämligen vad jag skrev på Facebook när jag kom ut från Royal i Malmö strax efter halv tre i natt (Nej, av "säkerhetsskäl" pressvisades filmen inte i Malmö). Jag var hänförd. Förvisso hade jag hört och läst mycket gott om filmen, men ändå - det här hade jag absolut inte väntat mig.

Det förra James Bond-rafflet; QUANTUM OF SOLACE, var ju inget vidare. Daniels Craigs debut som agent 007; CASINO ROYALE, var jag mycket förtjust i, filmen som ju rebootade hela serien och började om från scratch. Förvisso ser Craig inte alls ut som "min" James Bond - hur nu han ser ut - men som actionhjälte är han utmärkt. Och därför blev jag besviken på uppföljaren. Nu har jag förvisso inte sett om den sedan oktober 2008, men det enda jag minns är att jag inte begrep någonting alls av handlingen, och att det var konstant, öronbedövande action.

Som de flesta av min generation - och äldre generationer - har jag ett djupt förhållande till James Bond som den kanske främste actionikonen. Karln har ju följt med sedan jag var en liten kotte, långt innan jag kunde se filmerna eller läsa böcker och serietidningar om honom, visste jag vem han var; föräldrar och andra vuxna refererade till honom. Sommaren 1977 i London däckades jag av skyltningen för ÄLSKADE SPION (som jag inte lyckades se förrän några år senare), och dokumentären om inspelningen av samma film, som SVT visade, fick mig att rita James Bond-serier - baserade just på inspelningsreportaget! MOONRAKER, en av de sämsta filmerna i serien, blev den första Bondfilm jag såg - och den golvade mig. Oj, vad bra jag tyckte att den var!

Engelsmannen Sam Mendes är en alldeles utmärkt regissör - men han är knappast känd för action. Det närmaste han kommit, är gangsterdramat ROAD TO PERDITION och kanske JARHEAD, men han är ju mest känd för sina dramer AMERICAN BEAUTY och REVOLUTIONARY ROAD, och hans senaste film var lågbudgetkomedin AWAY WE GO. Att välja honom som James Bond-regissör känns ju lite udda. Originellt. Dumdristigt?

Det visade sig att Sam Mendes var ett alldeles utmärkt val. Mer än utmärkt. Han har närmat sig uppdraget på ett fullkomligt unikt sätt. SKYFALL liknar ingenting annat.

När filmen öppnar - tyvärr utan den klassiska vinjetten med pistolpipan (av någon anledning avslutar den filmen) - befinner sig Bond och hans gröna kollega Eve (otroligt söta Naomie Harris) i Turkiet (där ju Liam Neeson nyss var och dödade de flesta i TAKEN 2), där de jagar den skicklige hitmannen Patrice (Ola Rapace). Under ett långt slagsmål på taket till ett framrusande tåg försöker Eve skjuta Patrice, men Bond är i vägen. Via radio ger den kallblodiga M (Judi Dench) order om att skjuta ändå. Eve skjuter Bond, som trillar ner i en flod, medan Patrice kommer undan.

Bond antas vara död, M skriver hans dödsruna - och råkar genast illa ut. Den före detta MI6-agenten Raoul Silva (Javier Bardem) är ute efter M och attackerar MI6:s högkvarter. Tack och lov dog aldrig Bond, han häckade istället på en idyllisk ö, där han lägrade damer och drack sprit. Han ser attacken i London på TV och åker hem. Oj, vad han ser sjavig ut.

En ung spoling som kallas Q (Ben Whishaw) dyker upp och utrustar Bond med en pickadoll och fäller ett flertal roliga, självrefererande repliker, han har möte med M och den lika kalla överordnade Gareth Mallory (Ralph Fiennes), och så bär det av till Shanghai för att leta upp Patrice och Silva. På vägen träffar Bond även den obligatoriska mystiska damen; den här gången heter hon Sévérine (Bérénice Marlohe).

SKYFALL liknar ingen tidigare Bondfilm. Den går inte att jämföra med tidigare filmer. Med tanke på att Daniel Craigs 007 år så olik tidigare tidigare gestaltningar till utseende och stil, och Mendes' approach så annorlunda, är det nästan tveksamt om detta egentligen är en Bondfilm - den hade fungerat på egna ben med figurer med andra namn. Men nu utspelar sig det är i Ian Flemings universum och den klassiska Bondmusiken spelas. Okej, det här är en Bondfilm.

Manuset av Neal Purvis, Rober Wade och John Logan är väldigt smart och gör något mer av storyn och rollfigurerna. James Bond är en rätt vilsen figur i en märklig värld där det inte längre finns några naturliga fiender; den här gången kommer hotet inifrån. Men filmens anslag gör att det här känns som en mystisk sagovärld. Filmfotot är otroligt vackert, bildkompositionerna och färgsättningen är fantastiskt tjusiga. Tempot är intressant återhållsamt utan att vara segt och tråkigt. Det hela blir nästan drömskt. Se bara på scenerna från Shanghai, som påminner lite om BLADE RUNNER - och en scen med Bond och Sévérine i varsin lägenhet i varsin skyskrapa med sönderskjutna fönster är häpnadsväckande vacker. Den långa slutuppgörelsen i Bonds barndomshem Skyfall; ett dystert gods på en hed i Skottland, för tankarna till både Hammer Films och Sam Peckinpahs STRAW DOGS.

Under dialogscenerna framgår det tydligt att Sam Mendes främst är dramatiker. Dessa besitter en tyngd och ton som är ovanlig i actionfilmer, och de är kanske aningen teatraliska - vilket för en gångs skull är positivt. Det är mycket blickar, det är väldigt dramatiskt, nästan högtravande.

Samtidigt är filmens mångtaliga actionscener enastående. De är tuffa, intensiva och hårda - slutstriden tillhör de hårdaste i Bondfilmernas historia. Ola Rapace överraskar som en bra buse. Albert Finney dyker upp mot slutet som en härligt skäggig gubbe med hagelgevär.

SKYFALL är en fantastisk film. Den gav mig gåshud. I synnerhet de sista tio minuterna, där alla trådar knyts ihop och men öppnar upp för en ny början. Det är en lång film, två timmar och tjugo minuter, men det märks inte. Detta är fascinerande, hypnotiskt och underhållande hela vägen. Jag förstår att det faktiskt har pratats om Oscarvarningar här. SKYFALL är faktiskt värd Oscars!

SKYFALL är en av årets bästa filmer.

Nu får vi hoppas att det inte kommer att ta fyra år innan nästa film - vilket även skulle innebära att Daniel Craig börjar bli lite för gammal för rollen.

Fast nog vore det väl kul om Bond nästa gång får konfronteras med en klassiskt galen skurk som vill ta över världen och som har ett hemligt undervattenshögkvarter...




(Biopremiär 26/10)