Visar inlägg med etikett Ben Foster. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Ben Foster. Visa alla inlägg

onsdag 23 november 2016

Bio: Hell or High Water

Foton copyright (c) Scanbox
Någon amerikansk branschtidning, det kan ha varit Variety, kallade HELL OR HIGH WATER "the best reviewed movie of the year". Jag har inte tagit mig tid att läsa speciellt många utländska recensioner, men bra är den här filmen - om än inte bäst i år.
Detta kriminaldrama är en modern western. Filmen skulle fungera lika bra, om inte bättre, som en renodlad western, med banditer, sheriffer och uppbåd ridande på häst mellan små dammiga hålor i Texas.
Ben Foster och Chris Pine spelar bröderna Tanner och Toby Howard. Den tidigare laglydige Toby är frånskild, och i ett desperat försök att rädda familjens ranch och betala sin bortgångna mors skulder, tar Toby hjälp av sin halvgalne fängelsekund till bror för att råna banker i små hålor i Texas. Snart får de den gamle Texas Rangern Marcus Hamilton (Jeff Bridges) och dennes kollega Alberto (Gil Birmingham) efter sig. Bröderna Howard klantar sig, poliserna knappar in, och eftersom de befinner sig på vischan i Texas, är lokalbefolkningen ofta beväpnad - vilket leder till ett regelrätt uppbåd.
HELL OR HIGH WATER innehåller som sig bör en del actionscener, då det handlar om bankrånare, men i grunden är detta ett karaktärsdrivet, ganska lågmält drama.
Foster, Pine och övriga skådespelare gör bra ifrån sig i rollerna - men Jeff Bridges fullkomligt lyser som sheriffen som bara har några veckor kvar till pensionen. Han är en stark personlighet och han älskar att kärleksfullt retas med sin kollega, som är indian-mexikan - Ranger Hamilton bränner av alla sura indianskämt han kan komma på, och när dessa är slut tänker han börja med sina mexikanskämt.
Många scener är riktigt roliga - som när poliserna besöker en skabbig sylta och serveras av en vresig kärring som jobbat där i 48 år.
Den engelske regissören David Mackenzies förra film, var det brutala fängelsedramat BLODSBAND - en film jag inte kom ihåg att jag sett förrän jag noterade att jag recenserat den. HELL OR HIGH WATER är betydligt bättre.
Mycket känns igen från andra, liknande filmer. BADLANDS, BONNIE & CLYDE, LONE STAR, NO COUNTRY FOR OLD MEN, för att nämna fyra. Dessutom går det att likna filmen vid åtskilliga westerns. Fast detta är självklart inget som stör. Tvärtom. Western är en av de bästa genrerna, kanske den bästa, vid sidan av skräckfilm, karatefilm, tyrolerfilm och dansk gladporr.
Till detta kommer att Mackenzies film tillhör en typ av film jag tycker att vi ser alldeles för lite av idag - amerikansk kriminalfilm med tydligt vuxen målgrupp. Skottlossning och biljakter, javisst, men främst är detta en karaktärsstudie med utmärkta dialoger och miljöskildringar.
HELL OR HIGH WATER är inte årets bästa film, men den är bättre än det mesta jag ser på bio.







(Biopremiär 25/11)

onsdag 12 oktober 2016

Bio: Inferno

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
INFERNO på bio? Är det Dario Argentos klassiska INFERNO? Är det INFERNO med Jean-Claude Van Damme? Är det Strindbergs "Inferno"? Är det en prequel till JACOBS INFERNO eller till THE GREEN INFERNO?
Nej, det handlar om den tredje filmen om Dan Browns äventyrlige och pussellösande Harvardprofessor Robert Langdon, återigen spelad av Tom Hanks. Det här är årets tredje Tom Hanks-film!
Författaren Dan Brown känns som ett typiskt 90-talsfenomen - vilket är anmärkningsvärt, eftersom romanen "Da Vinci-koden" kom 2003. Filmatiseringen kom 2006. Då fanns inte TOPPRAFFEL!, så jag recenserade inte filmen - däremot skrev jag en artikel efter att han varit på presskonferensen i Cannes; den publicerades i diversedagstidningar. DA VINCI-KODEN var en rätt dålig film.
Uppföljaren ÄNGLAR & DEMONER, byggd på en bok som kom före "Da Vanci-koden", kom 2009. Den var något bättre än den första filmen, men långtifrån bra - det var en dum och fånig thriller.
Ron Howard har regisserat den nya filmen INFERNO, och i denna försöker man slå något slags rekord i långsökthet. Ja, jösses! Precis allting i den här filmen är skrattretande långsökt - och jag kämpar just nu mot lusten att avslöja alla filmens hemligheter, bara för att påpeka hur idiotiska de är.
Det börjar med att några barska män jagar en kille, som rusar upp i ett torn, för att sedan kasta sig ut mot en säker död. Killen var mångmiljardären Bertrand Zobrist (Ben Foster), en galning som för att göra något år jordens överbefolkning tagit fram ett virus, tänkt att utplåna hälften av mänskligheten.
Robert Langdon ligger på sjukhus i Florens, efter att ha blivit skjuten i huvudet. Han lider av minnesförlust. En kvinna utklädd till polis (Ana Ularu) anländer för att mörda Langdon, hon går fram som värsta terminatorn. En engelsk sjuksköterska (i Florens?); Sienna Brooks (Felicity Jones), räddar Langdon, och tillsammans försöker de lösa alla filmens gåtor - varför folk försöker döda Langdon, vad det är för pryl Langdon hittar i sin ficka, var viruset finns gömt, och vad allt detta har med Dante att göra. Akta're för viruset, Dante! Nej, det är inte Bengt Linders Dante det handlar om, utan den där andre snubben.
Av en tillfällighet visar Sienna sig vara superexpert på Dante. Det var ju bra; precis vad Langdon behöver. Två tredjedelar in i filmen konstaterar jag att INFERNO i mångt och mycket är en nyinspelning av INDIANA JONES OCH DET SISTA KORSTÅGET, med precis samma överraskning.
Langdon och Sienna far runt i Florens, sedan drar de till Venedig, och så till Instanbul. Alla sevärdheter i dessa städer betas av. Efter sig har de hela tiden WHO; Världshälsoorganisationen, som visar sig vara värsta James Bond-organisationen, med beväpnade agenter, coola bilar, plan och helikoptrar. Det verkar som om Langdon är lite förälskad i WHO-kvinnan som jagar honom; hon spelas av danskan Sidse Babett Knudsen. WHO verkar lyda under en hemlig organisation som aldrig presenteras närmare, med som tydligen leds av en man som tycker om att, med hjälp av märkliga knivar, döda bovar. Onda män från en annan organisation är också på jakt efter Langdon och viruset, men vilka dessa är glömmer man helt bort att förklara.
Mycket i filmen förklaras aldrig, men det som faktiskt förklaras är direkt idiotiskt. Ni skulle aldrig tro mig om jag berättade varför Langdon ligger på sjukhus med en skottskada i huvudet. Det är sanslöst! Vansinnigt!
Robert Langdon får hallucinationer som verkar hämtade ur ovannämnda JACOBS INFERNO. Historien om viruset känns snodd från Nicolas Cage-rafflet THE ROCK. Skurkarna har hur många tillfällen som helst att ta kål på Langdon och de han samarbetar med, men låter honom av oklar anledning leva - eller ger honom möjlighet att fly.
Felicity Jones är märkligt lik Britt Ekland och ungefär lika duktig skådis, men övriga roller förvaltas väl. Det är ju bra skådisar, även Omar Sy dyker upp; det är proffsigt gjort och miljöerna är flådiga - men vad hjälper väl all Hollywoodprofessionalism när storyn är något av det dummaste man kan se på bio i år?










(Biopremiär 14/10)






torsdag 26 maj 2016

Bio: Warcraft: The Beginning

Foton copyright (c) UIP Sweden
När jag 1995 reste till Cannes för första gången, körde jag och en kompis bil dit. På vägen sov vi över hos ett svenskt par som jobbade i Schweiz, men bodde i Frankrike, väldigt nära gränsen. När vi var där visade killen upp det nya, coola datorspel han höll på att spela - "Warcraft". Han var väldigt imponerad. Jag med. Väl hemkommen från Frankrike började jag också att spela "Warcraft". När "Warcraft 2" kom, spelade jag det också. Men sedan tog det slut för min del. Jag lade ner datorspelande, och att spela "World of Warcraft" och liknande spel online, mot andra spelare, intresserar mig inte det minsta.
För en massa år sedan pratades det om en Warcraftfilm med Sam Raimi vid spakarna. Jag undrade varför Raimi skulle sänka sig till att göra en datorspelsfilm - det är ju sådant Paul WS Anderson ägnar sig åt. Men nu gjorde förstås Raimi aldrig filmen. WARCRAFT - som i Sverige heter WARCRAFT: THE BEGINNING - är istället regisserad av Duncan Jones, något som faktiskt känns ännu konstigare än att Sam Raimi skulle ha gjort den. Jones, som ju är son till David Bowie, är känd för sina aningen udda genrefilmer MOON och SOURCE CODE. Han har även varit med och skrivit manus till WARCRAFT.
Nå.Vad handlar WARCRAFT om? Jag vet inte riktigt. Det här är en sådan där film man ser och tänker "Vad är det egentligen jag tittar på?". Men det är något om att orchernas värld håller på att dö och befolkningen måste hitta någon annanstans att bo. Orchernas ledare, en ond trollkarl som är besatt av "fel-magi" (?!) öppnar en portal till en annan värld; Azeroth, där människorna bor. I Azeroth är det fridfullt, men snart kommer illasinnade bamsingar till orcher och lägger sordin på stämningen.
Killen som är något slags hjälte, heter Lothar (och spelas av Travis Fimmel), och jag fnissade till varje gång hans namn nämndes. Var är Mandrake? tänkte jag. Han får hjälp av en ung trollkarl (Ben Schnetzer) - och så dyker förstås Snygga bruden också upp; den tuffa, sexiga krigarkvinnan. Hon heter Garona (Paula Patton) och är halvblod; hälften orch, hälften människa. Hon ser ut som en korsning mellan Jennifer Lopez och Julie Strain, fast lite grönhyad. Och så har hon betar. Orcherna har stora betar i underkäken, men eftersom Garona ska vara snygg, har hon små betar. Det ser ut som om hon har Tic Tac-tabletter i mungiporna.
Ben Foster spelar en mänsklig trollkarl, som även han blir besatt av fel-magi. Dominic Cooper är kung, och gamle, fine Clancy Brown är visst en av orcherna.
Det finns både snälla och onda orcher. Några är blåa, fast de är kanske inte orcher? Några snälla orcher hjälper människorna att slåss mot de onda. Det används svärd, klubbor och magi under striderna. Magikerna är så mäktiga att de verkar kunna göra precis allting med sina tricks. En av dem är kanske Mandrake? Orcherna har alla skitkonstiga namn, jag uppfattade aldrig vem som var vem.
Min sambo såg trailern till WARCRAFT på TV och trodde att det var reklam för ett datorspel. Det säger väl allt. Om detta nu vore ett datorspel, skulle det säkert vara det snyggaste spelet någonsin. Men nu är det en film. Det känns som att titta på ett spel på stor duk. Jag kan inte bestämma mig för om det här är snyggt eller fult. Det är alldeles för mycket tecknad film över det hela. I stort sett allting är datoranimerat, och motion capture-teknik har använts till orcherna. Och jo, dessa ser mest datoranimerade ut. Miljöerna är pampiga. För en gångs skull är 3D:n alldeles utmärkt.
... Men vad spelar det för roll när rollfigurerna är platta (inga tre dimensioner där, inte) och när handlingen är fullkomligt ointressant? WARCRAFT ligger väldigt nära kalkonfilmsgränsen. Jag kan tänka mig att jag hade tyckt det här var häftigt om jag var tolv - men det är jag inte. Det är möjligt att tonåringar som spelar WoW gillar detta, men som film betraktat är det här dåligt. Det är rätt jönsigt. Framför allt är det plastigt. Men det är inte riktigt lika dåligt som ALICE I SPEGELLANDET.
Dock fick jag faktiskt lust att spela "Warcraft" igen. De tidiga spelen.








(Biopremiär 27/5)

-->

onsdag 12 februari 2014

Bio: Lone Survivor


Foton copyright (c) Noble Entertainment

De som inte gillar att den allra sista scenen i remaken på ROBOCOP, vilken Samuel L Jackson trumpetar att Amerika är The Greatest Country on Earth, är ironisk, kan gå och se LONE SURVIVOR - en film som även försetts med alla de squibs som uteblev i ROBOCOP. Här kan vi nämligen prata om Amerika über alles!

Peter Berg, killen som spelade huvudrollen i Wes Cravens SHOCKER, har regisserat det här krigsdramat, som är baserat på en bok av Marcus Luttrell och som beskriver Luttrells upplevelser som Navy SEAL i Afghanistan. Jo, den här filmen ska visst bygga på sanna händelser. Vilket förstås inte alltid är en rekommendation.

Redan filmtiteln är en spoiler. LONE SURVIVOR. Ensam överlevande. Och filmen börjar på sämsta tänkbara sätt. Efter förtexter mot dokumentära videoklipp på amerikanska soldater som drillas å det hårdaste, får vi se hur en helikopter plockar upp den svårt sårade Marcus Luttrell (samproducenten Mark Wahlberg). Därefter hoppar vi tre dagar tillbaka i tiden. Jepp, vi har redan fått se hur filmen kommer att sluta. Alla dör utom Luttrell. Så varför ska vi sitta och titta på detta?

Året är 2005. Luttrell och hans mannar är några rediga hårdingar. Och alla har helskägg. De ser precis likadana ut allihop. Och de har inte precis försetts med några personligheter. Taylor Kitsch är Mike Murphy, som tydligen ska gifta sig. Emile Hirsch är Danny, som verkar vara serietecknare. Ben Foster kallas Axe och verkar vara hetlevrad. Eric Bana är deras överordnade. Vi lär inte känna de här trista typerna speciellt väl innan de beger sig iväg på ett nytt uppdrag: de ska döda talibanen Shah, vars talibangäng dödat massor av amerikanska soldater i Afghanistan.

Den lilla gruppen soldater lokaliserar Shah och dennes armé, de verkar vara flera hundra, men när Luttrell och pojkarna gömmer sig i några buskar, dyker det upp ett par getter och deras skötare. Amerikanerna upptäcks och måste avbryta uppdraget och retitera - men det går inte så bra. De kämpar tappert, men dödas en efter en. Ja, inte Luttrell, förstås. Han hamnar i en snäll by där snälla afghaner hjälper honom. Nej, detta är ingen spoiler - vi vet ju att han kommer att överleva.

De så kallade "hjältarna" misslyckas alltså med sitt uppdrag. Och de dör ingen Hollywooddöd medan de räddar världen, de dör helt i onödan. Och Shah och hans talibaner sitter inte och planerar en terrorattack - de dödar fientliga soldater som befinner sig i deras land. Med det inte sagt att jag vill försvara talibanerna, men det här känns bara totalt meningslöst och det blir inte mer än propaganda för marinkåren. Även om amerikanerna dör en efter en, trumpetar en högstämd voice over om "our proud traditions", vilket är rätt kväljande.

Filmen utger sig för att vara extremt realistisk, men så snart kulorna börjar vina, viner även realismen bort. Amerikanerna dödar fienden snabbt och enkelt med skott i huvudet, medan talibanerna siktar sämre. Det visar sig att Navy SEALs är väldigt duktiga på att gå och springa med massor av Kalashnikovkulor i kroppen. "Det bränner!" säger de när de träffats i benen eller fått fingrar bortskjutna. De hoppar utför stup och rullar nerför spetsiga klippor, men inte fan dör de av sådant, de är bara att bita ihop och halta vidare.

En av slutfajterna i en liten by förvandlas till ren actionfilm, när folk ger sig på varandra man mot man, slåss med händerna, och de onda skjuts i sista sekunden. Dessutom har rollfigurerna försetts med riktigt feta squibs. Blodet stänker rejält när folk träffas av kulorna - och så ser det inte ut i verkligheten. Några verkar ha fått blodiga squibs placerade på sina packningar, de ser liksom inte ut att blöda från kroppen utan från kläderna. Fast jag gillade verkligen den lille pojken som missuppfattar Luttrell och ger honom en anka istället för en kniv.

Under eftertexterna visas bilder och videoklipp på de verkliga Luttrell, Murphy och de andra. Det måste kännas konstigt för deras anhöriga att sitta i en biosalong och se iscensättningar av hur dessa soldater penetreras med kulor, ibland i slowmotion, och dör. Ofta utdragna dödar. Händelserna inträffade alltså för bara nio år sedan.

LONE SURVIVOR, som nominerats till två Oscars, båda för ljudeffekter, är en rätt irriterande film. Och den är tråkig. Rollfigurerna är anonyma, de är ute på ett meningslöst uppdrag de misslyckas med, och det händer inte så mycket mer än att de jagas i vildmarken. Det är fullkomligt ointressant och eftersom jag inte är en amerikansk patriot bryr jag mig inte ett dugg. Var är Rambo när man behöver honom?

Vissa actionscener är rätt bra och det är blodigt värre, men i riktiga krigsfilmer ska ju hjältarna handplockas för sina egenskaper (en akrobat som bär omkring på en studsmatta är alltid ett plus), någon överste ska säga "He's a loose cannon!" och de ska ha skäggstubb och inte helskägg. I LONE SURVIVOR är amerikanerna förvillande lika talibanerna.

Nu vore det kul att se en hederlig, gammaldags krigsfilm. En som börjar med att specialister handplockas för ett Hemligt Uppdrag. Tänk om en sådan snart har premiär. Kanske redan till helgen.



(Biopremiär 14/2)


torsdag 5 december 2013

Bio: A Texas Love Story

Foton copyright (c) Nonstop Entertainment
Dålig film är alltid bättre än tråkig film. Men sedan finns det förstås de filmer där det är "tråkigheten" som är det attraktiva; långsamma, suggestiva filmer. Det kan handla om B-filmer av till exempel Jean Rollin och Jess Franco, men det kan också handla om dramer som A TEXAS LOVE STORY.
Den här filmen, med manus och regi av David Lowery, heter egentligen inte alls A TEXAS LOVE STORY. Det är den svenska titeln; den ljuger inte, men det är förstås en dum titel. I original heter filmen AIN'T THEM BODIES SAINTS. Det är bara töntigt att sätta en ny titel - på engelska. Oavsett titel handlar det om en, för att fortsätta att prata engelska, slice Americana. Det här är en westernballad. Och det är långsamt. Långsamt.
Platsen är förstås Texas; en liten håla i delstaten, och jag trodde att det var sent 1950- eller tidigt 1960-tal, men tydligen ska det vara 1970-tal. Men det skulle lika gärna kunna vara 60-tal. Eller 1860-tal. Casey Affleck och Rooney Mara är det unga kärleksparet Bob Muldoon och Ruth Guthrie. De är verkligen förälskade i varandra, hon berättar att hon är gravid - men de lever något slags Bonnie & Clyde-liv, och efter ett misslyckat rån får de polisen efter sig. Omringade i en ödekåk utbryter en eldstrid. Ruth råkar skadeskjuta en polis, men Bob tar på sig skulden och kastas i fängelse. Ruth föder parets dotter, som hon uppfostrar ensam i den lilla hålan.
Fyra år senare rymmer Bob från fängelset. Han försöker ta sig till Ruth och träffa dottern han aldrig sett. Och detta är väl i princip allt filmen handlar om. Det händer inte så mycket. Ofta händer det ingenting alls. Folk sitter på verandor och pratar. De är i kök. Ute på ett fält. En gata. På en sylta. Och de pratar. Dialogen består oftast av långa monologer. Självklart på släpig Texasdialekt. Det är litterärt - och det är bra. Det här är en sådan  där film där folk kan sitta med ett stort kulhål i magen och blodet forsar, men trots detta håller de en lång utläggning om, tja, livet och döden eller vad de nu kan ha på hjärtat.
A TEXAS LOVE STORY är en exceptionellt välspelad film. Förutom Affleck och Mara får vi se Ben Foster som polis - och framför allt Keith Carradine. Honom har jag alltid gillat och jag tycker att jag ser honom för sällan nuförtiden - vilket väl beror på att han mest medverkar i TV-produktioner. Carradine är som klippt och skuren för den här filmen och han skänker den en viss tyngd.
Filmen har vunnet en rad priser, bland annat för bästa filmfoto på Sundance - och ja, filmfotot är utmärkt. Det är stämningsfullt och vackert, och av stor betydelse, eftersom detta snarare är ett moodpiece än en rafflande berättelse. Filmmusiken består av tillbakalutad, slö banjomusik; country och bluegrass. Ti West tackas i eftertexterna.
David Lowerys film är verkligen inte för vem som helst. Men jag gillar sådant här. Jag gillar karlar med mustasch som sitter på en stol och låter som Sam Elliott; jag gillar hålor där tiden har stått stilla i decennier, och jag gillar gamla westernideal och romantiseringar. Gillar man inte detta tycker man nog bara att det är tradigt.







(Biopremiär 6/12)

-->



torsdag 11 oktober 2012

Bio: 360

Foton: Quico Meirelles © 360 Films Ltd 2011. All Rights Reserved.
SHORT CUTS är uppenbarligen an outtömlig inspirationskälla. Filmen är snart tjugo år gammal, men det kommer med jämna mellanrum nya dramer som bygger på samma idé; några till synes orelaterade historier berättas parallellt, för att sedan knytas ihop under filmens gång. Det finns seriösa varianter, som CRASH (nej, inte Cronenbergs film), och så finns det de lättsamma varianterna, som usla VALENTINE'S DAY och NEW YEAR'S EVE.
Nu är det dags igen - den här gången med en till större delen gravallvarlig film. en halvbrasiliansk Europudding av brasilianaren Fernando Meirelles, som gjorde GUDS STAD och THE CONSTANT GARDENER.
360 är inspirerad av Arthur Schnitzlers pjäs LA RONDE (som jag självklart aldrig sett), och titeln avslöjar med all önskvärd tydlighet vad det hela går ut på - rättare sagt: hur det kommer att sluta. Som det började, förstås. Ungefär.
Vi får följa en rad människor från olika länder i små berättelser om kärlek och olika val man gör i livet. Det börjar i Wien, där slovakiskan Mirka (Lucia Siposová) går på något slags audition för att jobba som prostituerad. Hon får snart sin första kund, en engelsk affärsman (Jude Law), som hon ska träffa i en hotellbar. Ett par andra män dyker upp och affärsmannen lyckas därför inte närma sig Mirka. Istället går han hem och ringer upp sin familj. Hans fru spelas av Rachel Weisz, som visar sig ha en affär med en 25-åring.
Anthony Hopkins är före detta alkoholist passagerare på en plan, som kommer i samspråk med en ung, söt brasiliansk tjej (Maria Flor). De beslutar sig för att äta middag tillsammans på flygplatsen, men hon väljer att istället gå till sitt hotellrum med en kille som visar sig vara dömd sexualförbrytare (Ben Foster). I Paris jobbar ryskan Valentina (Dinara Drukarova), som jobbar som tandsköterska och är hemligtv förälskad i sin chef (Jamel Debbouze). Valentina är dock gift med en ryss som arbetar som chaufför åt ett riktigt kräk, något slags gangster.
Så håller det på och filmen utspelar sig i Wien, Paris, London, Bratislava, Rio, Denver och Phoenix. 360 är förstås oerhört välspelad och rätt trevlig - men vid det här laget känns upplägget allt annat än originellt. Filmkritiker brukar klaga på att till exempel actionfilmer bara består av klyschor och upprepningar. Men allvarligt talat finns det lika många, om inte fler, klyschor inom det seriösa dramat. Det känns onekligen som om jag redan sett 360.
Ett par av berättelserna i filmen är bättre än andra. Den är lite ojämn. Den lilla episoden om tandsköterskan och hennes chef är riktigt rolig och gullig, medan resten av filmen är tyngre och mörkare, för att då och då spricka upp i solsken. Här och var tenderar Meirelles film att bli pretentiös - fast den blir aldrig lika pretentiös (och svårbegriplig) som dess konstiga trailer.
Plus i kanten för att det förekommer ett helt knippe tjusigt kvinnfolk i filmen. Sådant uppskattar ju jag, det gör det enklare att se på filmen.
I slutändan lämnade 360 mig ganska oberörd.







(Biopremiär 12/10)



lördag 8 maj 2010

DVD: Pandorum

PANDORUM (SF Video)


När den unge, tyske regissören Christian Alvart 2005 besökte Fantastisk Filmfestival med den halvhyfsade thrillern ANTIKÖRPER betedde han sig som ett rövhål. En överspänd, kaxig typ som trodde att han var något eftersom amerikanska bolag hade hört av sig om regijobb. Själv introducerade jag mig för Alvart på bästa möjliga sätt:

Jag hade traskat omkring i Lund och slagit ihjäl tid, och anlände därefter till VIP-rummet för en öl. Där satt en hel del folk, bland dem Alvart, som jag förstås inte visste vem det var. En kille frågade var jag hade varit, varpå jag stående mitt i rummet och högljutt inför alla hade en utläggning om min promenad - på påhittad tyska. Jag visste ju inte att det satt en tysk gäst i rummet. Efteråt sa en av killarna "Fan vad kul när du plötsligt kom in och TOK-HEILADE!".
Christian Alvart berättade under festivalen att han hade blivit erbjuden att regissera DIE HARD 4, men tackade nej eftersom han hört att Bruce Willis var svår att jobba med. Yeah, sure! Jag tror också att Fox tveklöst anlitar en ung tysk som gjort en liten thriller för att göra en gigantisk actionfilm.
Nu har i alla fall Alvart med främst tyska pengar gjort science fiction-rysaren PANDORUM, som är ännu en i den långa raden av ALIEN-kopior - fast vid närmare eftertanke påminner den nog mer om EVENT HORIZON, och tänk, av en ren händelse är PANDORUM producerad av Paul WS Anderson, som låg bakom horisontrafflet.
Dennis Quaid och Ben Foster spelar två astronauter som vaknar upp ombord på ett rymdskepp, där de legat nedsövda i så kallad "suspended animation". De vet inte vilka de är eller var de är, och får ingen kontakt med bryggan eller med andra passagerare eller besättningsmän. Foster beger sig ut för att genomsöka skeppet, och stöter på brutala, människoliknande varelser på jakt efter blod. Han träffar med tiden även på några andra överlevande, bland dem en stolle som blivit galen.
Pandorum är ett syndrom man kan drabbas av efter hypersömn; man blir paranoid, man hallucinerar och man kan bli mordisk. Fast filmen PANDORUM har snarare en tendens att orsaka hypersömn.
Här finns inga som helst rollfigurer att bry sig om. De känns mest som ett gäng anonyma, osympatiska typer. Filmen innehåller en del actionscener, men trots dessa är helheten väldigt seg. Handlingen är lite för tillkrånglad, vilket leder till förvirring om man, som jag, hela tiden tappar koncentrationen på grund av tråkighetsgraden. Upplösningen involverar personlighetsklyvningar och grejor. Det värsta problemet är kanske att filmen är åt helvete för mörk, ofta går det inte att se vad det är som händer.
PANDORUM är dock hyfsat påkostad och har en del snygga scenerier och grejor.