Visar inlägg med etikett Ben Falcone. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Ben Falcone. Visa alla inlägg

måndag 12 april 2021

Netflix: Thunder Force

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, ännu en superhjältefilm, ännu en Melissa McCarthy-komedi, och ännu en film som inte håller måttet.

THUNDER FORCE är skriven och regisserad av Ben Falcone, som också har en liten roll i filmen. Han har nu regisserat en rad komedier med Melissa McCarthy. Hur kan detta komma sig?

Jo, Ben Falcone och Melissa McCarthy är gifta med varandra. 

Jag har nog sett några av de här filmerna, men jag vet inte säkert. Med få undantag är alla filmer med McCarthy likadana, hon spelar mer eller mindre alltid samma typ, skämten går ut på att hon är överviktig, klumpig, korkad, högljudd och vulgär. McCarthy kan vara rolig när hon får ett ordentligt manus, men det är sällan hon får ett sådant. 

THUNDER FORCE är en superhjältekomedi. Det hela bygger på en lite märklig idé, som aldrig riktigt utvecklas. På 1980-talet inträffade något slags rymdtjoflöjt, som ledde till att en massa människor på jorden fick superkrafter - men enbart sociopater. Således började det att ränna omkring en massa superskurkar, medan superhjältar lyste med sin frånvaro.

En av dessa superskurkar har ihjäl lilla Emilys föräldrar. Det blir 1988. Emily är en supersmart plugghäst som mobbas i skolan, där hon lär känna den rätt störiga Lydia. Emily och Lydia blir bästisar. Här tyckte jag att det var fantastiskt att den unga Lydia spelas av en tjej som ser ut som-, låter som-, och beter sig precis som Melissa McCarthy. Detta visar sig bero på att den unga Lydia spelas av Vivian Falcone, som är dotter till Ben Falcone och Melissa McCarthy.

En dag blir Emily och Lydia ovänner. Hopp till nutid. Lydia, nu spelad av McCarthy (förstås), är en ensam, högljudd, korkad och vulgär kvinna, som kör gaffeltruck och lyssnar på Van Halen. Hennes skola ska ha återträff, och Lydia hör av sig till Emily, som hon inte träffat sedan 80-talet. 

Emily, som nu spelas av Octavia Spencer, kommer inte till skolfesten. Hon har blivit en framgångsrik och ekonomiskt välställd forskare, som häckar i ett enormt byggnadskomplex, där hon forskar fram ett sätt att bli superhjälte, så att hon kan hämnas mordet på sina föräldrar.

Lydia dyker upp i Emilys forskningskomplex och lämnas ensam i ett rum, och självklart måste hon börja pilla på alla knappar och dra i spakar. Javisst, hon beter sig precis så som inga - eller väldigt få - vuxna människor gör. Hon pillar på allt som ett litet barn. Och så går det som det går. Hon får superkrafer av misstag, och måste därför tränas till superhjälte. Hon har blivit superstark. Emily tar piller som kan göra henne osynlig.

Duon skaffar sig superhjältedräkter, de kallar sig Thunder Force, och de beger sig ut för att stoppa de härjande superskurkarna. Pom Klementieff spelar en av dessa. Bobby Cannavale är en slem politiker som också visar sig vara superskurk. En av skurkarna spelas av Jason Bateman. Han är till hälften krabba - han blev biten i pungen av en radioaktiv krabba när han simmade. Han visar sig vara snäll innerst inte, och han och Lydia blir kära i varandra.

Jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte skrattade alls när jag såg THUNDER FORCE. Jag skrattade allt till ett par gånger, framför allt åt ett par av skurkarna. Och filmen är inte lika olidligt tråkig som flertalet moderna Marvel- och DC-filmer.

... Men det här är inte bra. Det är inte speciellt roligt. Det är slappt, det är lite för slarvigt och ogenomtänkt. Det är lite banalt. Jag kan acceptera en banal handling om det hela är jättekul trots detta - men det är inte jättekul. Melissa McCarthys är mest jobbig och irriterande dum. Octavia Spencers rollfigur är inte rolig alls, och Spencer ger intryck av att inte riktigt vilja vara med i filmen. Melissa Leo är också med i en mindre roll.

Detta är med andra ord ännu en ganska typisk Netflixproduktion.




 

 

 

(Netflixpremiär 9/4)



torsdag 24 maj 2012

Bio: What to Expect


Foton copyright (c) Noble Entertainment

WHAT TO EXPECT är den svenska titeln på den här filmen. Jasså? Jaha, och vad heter den i original, då? Jo, WHAT TO EXPECT WHEN YOU'RE EXPECTING. Lång och otymplig titel. Men den "svenska" titeln blev ju lite obegriplig. Vaddå, vad man kan förvänta sig? Av vaddå? Nä, hade jag satt den svenska titeln, hade jag dragit till med TITTA, VI FÖDER BARN!

Jag hade förväntat mig en redig tösafilm. En typisk tjejfilm av stora mått. Därför blev jag förvånad när jag kom på mig själv med att sitta och skratta åt en hel del i denna komedi i regi av Kirk Jones, som tidigare gjort den hemska NANNY MCPHEE. Åtminstone i början.

Vi får följa en samling par som först inte verkar ha något med varandra att göra eller mer gemensamt än att de väntar barn. Cameron Diaz är Jules, framgångsrik programledare för ett sådant där TV-program där tjockisar ska banta. Hon bor (självklart i en lyxvilla) ihop med en dansör, och de två tävlar i en variant på LET'S DANCE. Efter att ha vunnit finalen spyr Jules i pokalen - hon är gravid.

Jennifer Lopez är den fattiga frilansfotografen Holly (som trots fattigdom bor i en jättelägenhet), som är gift med en videoklippare. De beslutar sig för att adoptera ett barn från Etiopien. Elizabeth Banks är Wendy, som driver en butik med babysaker och som har skrivit en barnbok om amning. Hon väntar barn med Gary (Ben Falcone), vars far är stenrik, bor i lyxvilla och gillar margaritas - farsan spelas av Dennis Quaid, och han väntar tvillingar med sin 25-åriga hustru (Brooklyn Decker).

Slutligen råkar unga söta Rosie (Anna Kendrick), som säljer osträtter från en ostbil, bli på smällen efter en het natt tillsammans med en föredetta pojkvän, som säljer baconrätter från en baconbil.
Dessa graviditeter leder till diverse incidenter och förvecklingar. I synnerhet männen har problem med att klara av situationen. Det figurerar en liten klubb, The Dudes, bestående av nyblivna farsor som promenerar med sina bebisar. De hävdar att klubben är som Fight Club, fast de slåss inte. Chris Rock är en av medlemmarna.

Okej. Dennis Quaid är fullkomligt fantastisk i den här filmen. Han är verkligen skitrolig som föredetta racingstjärna och partysnubbe av stora mått. Flera andra rollfigurer och händelser är också mycket roliga. Chris Rock har en liten son som är fruktansvärt korkad. Thomas Lennon är en valhänt och lagom misslyckad typ - och kul.

Men kvinnorna, då? Är inte de roliga? Nja ... Jo, kanske. Lite grann. Banks och Decker blänker till emellanåt, men i Banks' fall handlar komiken mest om att skrika hysteriskt. Diaz' rollfigur är egentligen lite osympatisk. Lopez' är meningslös.

Efter ett tag övergår WHAT TO EXPECT till att bli en renodlad tjejfilm. Ur en mans ögon betraktad. Och snart börjar den även predika. Det är en jävla massa tjafs om "mirakel" och "gåvor" och folk håller tal på olika sätt; Banks håller ett "fint" anförande på en mässa och utan förvarning går Rock igång och håller en moralisk föreläsning och hur mycket han och hans vänner älskar att vara fäder. Och herrejävlar, när Lopez med make anländer till Etiopien (i scener inspelade i Sydafrika, även om de lika gärna hade kunnat skjuta dem på en back-lot i Hollywood) och hämtar ungen, deltar de i en religiös ritual där alla glatt ber och hojtar amen.

Historien om Rosie och hennes kille verkar vara plockad ur en annan film; ett romantiskt ungdomsdrama.

Filmen är lång som ett ösregn, den blir bara längre och längre, och ju längre den pågår, desto mer känner jag hur mitt betyg sjunker.

WHAT TO EXPECT är förstås väldigt amerikansk; det förekommer en sådan där "baby shower", vilket jag aldrig riktigt begripit vad det är, och den sker i överdådig lyx. Oavsett hur lite pengar man har, måste man köpa stort hus när man ska få barn. Och man diskuterar huruvida man ska låta omskära sin son eller ej. En diskussion som känns mycket märklig. Det är ju skitkonstigt att detta ens övervägs i ett modernt land som USA. Diaz råkar säga "fuck" i ett direktsänt TV-program varpå Quaid flinar att censorerna kommer att älska detta.

... Om man kapat filmen med en halvtimme och byggt ut Quaids roll, hade detta kunnat bli en riktigt bra komedi. Nu blev det en tantfilm med några roliga inslag.

Plus för att gamla fina "Why don't we get drunk and screw" spelas i en scen.







(Biopremiär 25/5)