Visar inlägg med etikett Bella Heathcote. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Bella Heathcote. Visa alla inlägg

fredag 18 juni 2021

DVD/Blu-ray: Relic

RELIC (Studio S Entertainment)


Den australiska rysaren RELIC (okej, australisk-amerikansk - Jake Gyllenhaal är en av producenterna) gick visst upp på bio i februari. Det hade jag ingen som helst aning om. Fast å andra sidan var biograferna här i Göteborg stängda, så jag hade ändå inte kunnat se den.

Omslaget är nerlusat med citat och betyg från en rad dagstidningar och webbsidor, alla lyriska, alla påpekar hur otäck och spännande filmen är.

Det är inte utan att jag undrar om vi sett samma film - eller om de som skrivit recensionerna aldrig tidigare sett en rysare.

Enligt omslaget är genren skräck - men RELIC, i regi av Natalie Erika James, är främst ett drama. Förvisso ett väldigt mörkt drama med skräckelement, men det känns nästan lite som falsk marknadsföring att kalla det här för skräck. 

Kay (Emily Mortimer) upptäcker att hennes gamla mor Edna (Robyn Nevin) är försvunnen. Ingen vet var hon håller hus. Kay har med sig sin dotter Sam (Bella Heathcote), de två stannar kvar i Ednas hus, skogen genomsöks, men ingen Edna. Efter några dagar är Edna plötsligt tillbaka, och kan inte förklara var hon hållit hus. Hon är nämligen dement, Edna.

Kay oroar sig för sin mor, och börjar leta efter ett lämpligt äldreboende, något hon helst vill undvika. Edna beter sig allt märkligare, hennes humör skiftar, hon kan bli farlig - och hon verkar mögla bort. Hela huset verkar mögla.

... Och det här är ungefär allt som händer i RELIC. Filmens handling är en metafor för demens. Minnen ruttnar bort. Allt försvinner.

Det är en väldigt välspelad film, Emily Mortimer och övriga medverkande är utmärkta. Filmfotot är bra. Som drama fungerar filmen bra - men som skräckfilm eller rysare funkar den inte alls, eftersom den inte är spännande och kuslig. Tempot är långsamt, och även om filmen bara varar 89 minuter, blir den lite småtrist. Skräckinslagen låter vänta på sig till slutet. Filmen handlar om en sjukdom som är otäck, temat är lika sorgligt som skrämmande, jag har människor i min närhet som är drabbade. Därför blir RELIC snarare en sorglig historia, än en ryslig skräckfilm.

Om detta vore en italiensk film, hade den försetts med ett vackert och vemodigt musikaliskt ledmotiv. Nu är filmen inte italiensk, så istället får vi det vanliga brummandet på ljudspåret. Det är lite synd, jag tänker mig att bättre musik hade kunnat lyfta filmen en hel del.

Nå. RELIC är ju inte dålig. Det är en bra film. Om man ser den som ett drama.


 

 


onsdag 6 december 2017

Bio: Professor Marston and the Wonder Women

Foton copyright (c) LuckyDogs

Här har vi något unikt: världens första erotiska bondage-drama om en serieskapare, byggt på sanna händelser. Det ser man inte varje dag - vilket det förstås finns en orsak till.

Det här är också en film jag inte riktigt vet om jag gillar eller ej. PROFESSOR MARSTON AND THE WONDER WOMEN visade sig inte vara vad jag trodde att det skulle vara - nämligen främst en berättelse om hur seriefiguren Mirakelkvinnan kom till.

PROFESSOR MARSTON AND THE WONDER WOMEN, i regi av Angela Robinson, inramas av tidningsbål där serietidningar med Mirakelkvinnan eldas upp, och ett förhör 1945 med seriens skapare och författare; psykologen William Moulton Marston (Luke Evans), som försöker försvara sin series alla inslag av bondage, smisk, och lättklädda kvinnor.

Därefter kastas vi tillbaka till 1920-tal. Bill Marston och hans fru Elizabeth (Rebecca Hall) undervisar på ett universitet, samtidigt som de - faktiskt! - uppfinner lögndetektorn. De får en ny assistent; den unga och söta Olive (Bella Heathcote), och det bär sig inte bättre än att Bill förälskar sig i Olive. Men inte nog med det - även Elizabeth förälskar sig i Olive. Olive själv förälskar sig i Elizabeth - och i Bill. Efter en tids tvekande visar det sig att detta menage à trois; fyllt av sex, smisk och bondage, funkar utmärkt, så de tre flyttar in i ett hus och skaffar barn.
Universitetet uppskattar inte detta förhållande, och Bill och Elizabeth får sparken. I ett, av många, försök att tjäna pengar, skapar Bill 1941 superhjältinnan Mirakelkvinnan - en kombination av den hårda, tuffa, frispråkiga feministen Elizabeth, och den väna och snälla Olive. Serien blir en enorm succé.

Jag har läst en del böcker om de amerikanska seriernas historia, och dessa böcker innehåller ofta ett kapitel, eller åtminstone en snutt, om Bill Marston och Mirakelkvinnan. Jag har dock inte läst något mer utförligt om honom. Det enda jag visste om honom var att han var en psykolog som levde med två kvinnor, och att Mirakelkvinnan var något slags feministisk hjältinna - trots att serien i början innehöll uppseendeväckande mycket bondagescener och smisk.
Knytkalas.
Hur mycket av den här filmens handling som faktiskt stämmer vet jag inte - jag upptäckte genast en del faktafel. I början, på 20-talet, säger Marston att han jobbat åt säkerhetstjänsten OSS - det är bara det att OSS inte fanns förrän 1942. Oliver Platt spelar Max Gaines, som var den som köpte- och gav ut Mirakelkvinnan 1941. Gaines är med under förhöret med Marston 1945, vilket sker i förlagets lokaler. Men i verkligheten hade Gaines redan 1942 lämnat National och startat förlaget Educational Comics*. Med tanke på dessa faktafel ska man kanske inte ta resten av filmen som hundraprocentig sanning.

Det är kul att se 1940-talets seriebranch skildras på film - men Angela Robinson är betydligt mer intresserad av att skildra relationen Bill-Elizabeth-Olive och deras erotiska eskapader; Robinson, som själv är lesbisk och som regisserat avsnitt av THE L WORD (samt HERBIE FULLTANKAD), är extra intresserad av Elizabeths och Olives förehavanden.
Det är mycket knytkalas, bondage och sex i motljus. Som sadomacho-drama är filmen betydligt bättre än de där vissna FYRA NYANSER-filmerna. Jag hade dock velat se betydligt mer om Mirakelkvinnans tillkomst, om seriens utveckling, och varför den föranledde upprörda känslor och serietidningsbål. Mitt betyg är lite tveksamt.

För övrigt såg verklighetens professor Marston inte alls ut som Luke Evans.

*Max Gaines omkom i en båtolycka 1947. Hans son William ärvde Educational Comics, döpte om det till Entertaining Comics, och ändrade inriktning från religiösa serier till skräck, så att förlaget blev det EC Comics vi känner idag.
    







(Biopremiär 8/12)

torsdag 10 maj 2012

Bio: Dark Shadows

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden

Vill man utse någon till sin favoritregissör, är det en fördel om han eller hon är död och till större delen gjorde bra filmer - som till exempel Alfred Hitchcock. Eller ännu bättre död och gjorde väldigt få filmer, varav majoriteten är riktigt bra - som till exempel Sergio Leone. Det är värre när man ska utnämna nu levande och fortfarande aktiva personer till favoriter.

Jag brukade ha Dario Argento som favoritregissör - men den karln har ju inte lyckats göra något som kan kallas bra sedan OPERA för 25 år sedan. Bland mina andra, nu levande favoriter finns Tim Burton. Eller fanns. För numera har jag vant mig vid att bli besviken på honom. Plötsligt känns EDWARD SCISSORHANDS, BATMAN, BATMAN RETURNS, ED WOOD och SLEEPY HOLLOW väldigt avlägsna. Vad håller karln på med? Vad har hänt? Jag minns att jag blev väldigt besviken på förra filmen; ALICE I UNDERLANDET (och jag förvånades när jag nu upptäckte att jag faktiskt gav den en trea i betyg, jag hade för mig att jag satte en ledsen tvåa). KALLE OCH CHOKLADFABRIKEN var jag inte heller så förtjust i, medan SWEENEY TODD åtminstone såg oerhört läcker ut - shame about the songs.

Marknadsföringen av nya DARK SHADOWS har varit förhållandevis massiv. Uppenbarligen hyser man stora förväntningar på filmen. Men - bortsett från Johnny Depps medverkan och temat vampyrer, har man inte så mycket att ta på. Filmen är trots allt en parodi på en gammal TV-serie som i princip är helt okänd utanför Amerika.

Häromveckan dog Jonathan Frid, som spelades vampyren Barnabas Collins i TV-serien. I min dödsruna över Frid skrev jag såhär om mitt eget förhållande till DARK SHADOWS: "Det var den legendariske producenten, regissören och manusförfattaren Dan Curtis som låg bakom DARK SHADOWS, som sändes i 1 225 avsnitt (!) mellan 1967 och 1971. Själv har jag aldrig sett själva TV-serien, även om dess ledmotiv är välbekant. Däremot har jag sett biofilmen VAMPYRENS HUS (HOUSE OF DARK SHADOWS, 1970) eftersom den släpptes på hyrvideo i Sverige på 1980-talet, och i denna är förstås Frid med som Barnabas Collins. Jag gjorde ett försök att se den nya, kortlivade TV-versionen av DARK SHADOWS som kom på 90-talet, men jag gav upp efter ett par avsnitt. Den var alldeles för tråkig. I denna innehade Ben Cross rollen som Collins."

När Tim Burtons film börjar är det 1700-tal, och lille Barnabas Collins med föräldrar lämnar Liverpool i England för att bosätta sig i Maine, USA, där de bygger sig ett slott och grundar en stad; Collinsport. Barnabas växer upp till Johnny Depp och Eva Green är Angelique, en tjej som är hopplöst förälskad i Barnabas. Tyvärr är kärleken obesvarad, Barnabas älskar den väna Josette (Bella Heathcote). Nu visar det sig att Angelique är en häxa, så hon mördar Barnabas föräldrar, får Josette att ta livet av sig och förvandlar Barnabas till vampyr. Collinsports invånare stormar slottet, griper vampyren och begraver honom levande i en stålkista.

1972 - året efter att TV-serien DARK SHADOWS lades ner - råkar några byggarbetare gräva upp kistan. Barnabas far upp, dödar alla, och beger sig ut för att hitta sitt slott och sina släktingar. Men numera finns det väldigt få Collins kvar. Det är de nästan utfattiga Elizabeth (Michelle Pfeiffer), Roger (Johnny Miller) och deras barn Carolyn (Chloë Grace Moretz) och David (Gulliver McGrath) som bor på det förfallna slottet, som även inhyser en försupen doktor (Helena Bonham Carter), en gårdskarl (Jackie Earle Haley) och en gammal tant.

Familjen Collins har alltid arbetat i fiskindustrin, men de har en allvarlig konkurrent; ett företag som drivs av en viss Angie - som visar sig vara Angelique, som är still going strong. Till slottet anländer även en kär tös från New York; Vicky - som minsann är Josette reinkarnerad.

Barnabas Collins är en, som det heter, fish out of water. Han konfronteras med märkliga tingestar som inte fanns på 1700-talet, och folk beter sig- och pratar konstigt, tycker han. Eftersom han förvarat sina rikedomar i ett dolt rum i slottet lyckas han få fart på affärerna igen, men Angie gör allt för att sätta käppar i hjulet - och hon vill förstås åter vinna Barnabas hjärta. Men Barnabas har bara ögon för Vicky.

Redan trailern för DARK SHADOWS gav mig onda aningar. Nä, det här såg inte vidare lovande ut. Och den färdiga filmen visar sig vara än värre. Det känns som om Tim Burton har tappat fingertoppskänslan. Och all annan känsla. Filmen lider av en lång rad märkliga problem jag inte associerar med Burton. För det första ser filmen rent visuellt inte riktigt ut som en Tim Burton-film, trots många gotiska och tacksamma miljöer. Det är lite för platt. Till detta kommer den märkliga klippningen. Filmen innehåller många och långa scener där folk bara sitter ner och pratar, ofta vid matbord, och detta skildras stelt och teatralt. Personerna filmas en i taget. Det ser väldigt TV-mässigt ut, och då menar jag inte en rapp amerikansk TV-serie, utan ett gammalt brittiskt TV-drama. Fast var månne originalserien så här stel?

Tempot svajar, ibland blir det saggigt, och tajmingen känns mystiskt tafatt. Danny Elfmans musik är oinspirerad. Och som parodi och framför allt komedi, är detta inte speciellt roligt. En man från det förflutna som konfronteras med moderniteter är ju något vi sett åtskilliga gånger förut - och bättre.
Nå. Här och var får Burton till det och det blir lite smålustigt. Johnny Depp fläskar på med hela registret, men Barnabas tillhör inte hans mer minnesvärda roller. Christopher Lee dyker upp i en liten fin roll. Jonathan Frids cameo inskränker sig till ett par sekunder, då han anländer till en fest på slottet. På denna fest uppträder Alice Cooper som sig själv. 40 år äldre än han ska föreställa. Lite kul, men hela filmen stannar upp när han framträder.

Chloë Grace Moretz får inte till sina repliker riktigt och hon känns mest som en modern tös som leker 70-talsflummare. Bonham Carters roll känns rumphuggen, den är märkligt outveckad. Eva Green har ett passande elakt utseende - men det har hon alltid, hennes ansiktsdrag är hårda och elaka. Specialeffekterna är ... sådär. Inget häpnadsväckande.

Jag hoppas verkligen att Tim Burtons FRANKENWEENIE, som snart är klar, blir det Burtonfilm vi alla väntar på.

Jag har svårt att tänka mig att DARK SHADOWS kommer att bli någon större succé. Allra minst i Sverige.








(Biopremiär 11/5)