Visar inlägg med etikett Batman. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Batman. Visa alla inlägg

onsdag 2 oktober 2019

Bio: Joker

Foton copyright (c) Warner Bros.Pictures

I september 1975 följde jag med min mormor till Bertils på Föreningsgatan. Butiken hette egentligen inte Bertils, jag minns inte vad den hette, men butiksinnehavaren hette Bertil. Senare bytte butiken namn till Stopp matöppet. Förvirring uppstod när jag fick veta att det låg en annan butik i stan som hette Bertils livs.

Nå. Medan mormor gick bland hyllorna och handlade, stod jag och tittade på serietidningshyllan. Det här var på den tiden då det fanns ett stort utbud av serietidningar. Jag var sju år, och för mig var dessa hyllor som dignande smörgåsbord.

Jag tittade extra länge på Läderlappen. Nummer 9/1975, var det. Bertil kom fram till mig och frågade om jag ville ha den där tidningen. Jag nickade. Då tog Bertil tidningen, rev av logotypen från omslaget, han stoppade denna i kassaapparaten, och så fick jag tidningen gratis. Jag blev förstås väldigt glad för detta, men samtidigt lite irriterad - jag ville ju inte ha ett trasigt omslag. Ett par år senare gjorde Bertil samma sak med ett nummer av Helgonet. Sture Persson, som hade Sture Perssons livs på Artillerigatan, bara skrev upp tidningens namn på en papperslapp den gången han gav mig en serietidning, vilken det var har jag glömt.

Läderlappen 9/1975 gjorde stort intryck på mig. Jag hade läst Läderlappen tidigare, men detta var första gången jag läste en historia om Jokern. Jag tyckte att äventyret var rätt otäckt, med alla maniskt skrattande människor, och slutet med giljotinen var riktigt jävla skrämmande. Och Jokern - jag tyckte att han var genuint obehagligt, det fanns inget töntigt eller löjeväckande över denna grymma galning.

Ni får hålla tillgodo med den amerikanska originalversionen av serien.
För seriens manus stod Denny O'Neil, och det är hans Jokern som är "min" Jokern - en galen skräckgestalt. På film och TV har Jokern varit annorlunda. Även om jag gillar Tim Burtons BATMAN från 1989, har jag alltid tyck att Jack Nicholson bara är Jack Nicholson, och inte Jokern. Och jag har aldrig förstått storheten i Heath Ledgers tolkning i THE DARK KNIGHT. I ett försök att göra figuren realistisk, är Jokern en störig kille som slickar sig om munnen mest hela tiden. Jag satt mest och undrade varför alla dessa stenhårda, långt mer erfarna gangsters som Jokern konkurrerar ut inte bara skjuter honom. Pang! Slut på filmen. I den usla SUICIDE SQUAD gör Jared Leto en rätt intressant Jokern som inte är helt oäven. Dock medverkar han inte speciellt mycket i filmen.

På TV har vi sett Cesar Romero som en pajasartad Jokern i TV-serien från 1960-talet, han var förstås festlig. Mark Hamill gjorde Jokerns röst med stor entusiasm i den animerade TV-serien och några animerade långfilmer.

2019 kommer plötsligt Joaquin Phoenix och gör den bästa tolkningen av Jokern någonsin. Tveklöst. Det här är nog så nära "min" Jokern man kan komma. Lite oväntat, eftersom JOKER är en film av Todd Phillips, som mest är känd för komedier som OLD SCHOOL och BAKSMÄLLAN-trilogin.

Phillips film, som kammade hem Guldlejonet i Venedig, har som kanske är bekant hamnat i trubbel i Amerika, och betraktas som kontroversiell. Orsaken därtill är besynnerlig: filmen anses glorifiera en seriemördare. Filmen anses sakna moral och den tar inte tydligt avstånd från huvudpersonens beteende. Det här är verkligen märkligt. Todd Phillips film glorifierar inte Jokerns mördande. För ett par veckor sedan hade den extremt mycket mer våldsamma RAMBO: LAST BLOOD premiär. I denna film slaktar den PTS-drabbade huvudpersonen dussintals fiender på de mest bestialiska sätt, och hans dåd glorifieras. Men han är ju hjälten i en actionfilm - en amerikan som slåss mot onda mexikaner. Vidare har vi filmer som, tja, FREDAGEN DEN 13:E-serien, vilka publiken främst såg för att få se den svårdödade seriemördaren Jason Vorhees massakrera drivor av tonåringar. Publiken hejade på Jason. Det finns oräkneliga fler exempel.

JOKER är en synnerligen mörk film - gjord för en vuxen publik. Huvudpersonen är psykiskt sjuk, visst kan många identifiera sig med Jokerns känsla av att vara utstött, mobbad och missförstådd, men han är långtifrån något slags ideal, han är inte en kille man vill bli. Man vill inte känna, eller ens vara flyktigt bekant med personer som Jokern.

I USA släpps utklädda personer inte in på biovisningarna av JOKER - jag utgår från att de menar utklädda till clowner. Folk är rädda för en ny biografmassaker som den när DARK KNIGHT RISES premiärvisades. Det här är amerikansk logik i ett nötskal: istället för att göra något så självklart som att förbjuda försäljning av skjutvapen, förbjuder man biopublik att klä ut sig. Och vi är illa ute när filmskapare uppmanas göra uppbyggliga filmer. Nästan allting idag anpassas in i minsta detalj, för att ingen ska kränkas. Minns den sanslösa debatten om ONCE UPON A TIME ... IN HOLLYWOOD. Folk blev fly förbannade för att Quention Tarantino gjort den film han ville göra, berätta den story han ville berätta, på sitt eget sätt.

När den första trailern till JOKER dök upp, var det många - däribland jag - som associerade till Martin Scorsese och TAXI DRIVER. Genast var det en del cineaster som påpekade alla skillnader mot en en Scorsesefilm. "Så skulle Scorsese aldrig gjort!". Men jag tycker nog att likheterna är fler än skillnaderna.

Efter att ha sett JOKER konstaterar jag att detta är skräckfilmsversionen a Martin Scorseses THE KING OF COMEDY, med inslag av TAXI DRIVER. Det känns lite grann som om den sistnämnda filmens Travis Bickle (Robert De Niro) gestaltar KING OF COMEDYS Rupert Pupkin (Robert De Niro) i en två timmar lång mardröm.


Joaquin Phoenix spelar Arthur Fleck, som dagtid försörjer sig som clown på sjukhus och butiksjippon. Kvällstid försöker han bli stå upp-komiker. Arthur lider av ett märkligt syndrom - han kan börja skratta okontrollerat när det inte passar sig. Men han är psykiskt instabil rent allmänt. Han är utstött, han motarbetas, ingen tycker om honom, och han lider av vanföreställningar.

Allt Arthur Fleck vill är att sprida glädje, men det bär sig inte bättre än att han - clownsminkad - skjuter ihjäl tre sviniga killar ombord på ett T-banetåg, efter att dessa försökt förgripa sig på en tjej. Arthur kommer undan, polisen börjar nysta i fallet - men oväntat hyllas Arthur som en hjälte av Gotham Citys invånare. Han blir ofrivilligt vigilante-clownen. Värsta Charles Bronson i DEATH WISH.

Precis som den psykiskt störde Travis Bickle i TAXI DRIVER råkade Arthur Fleck mörda "rätt" personer. Arthur har dock inte för avsikt att skjuta fler svin på stan. Han vill bara sitta hemma och jobba på sina skämt, alla lika usla, så att han kan förverkliga sin dröm om att bli komiker. Han bor hemma hos sin sjukliga mor Penny (Frances Conroy från AMERICAN HORROR STORY), gravt psykiskt instabil även hon. Hon brukar ägna sig åt att skriva brev till Thomas Wayne (Brett Cullen), en rik knös av Trump-slag, som siktar på att bli Gotham Citys borgmästare. Wayne är även en av orsakerna till att det kokar i staden, befolkningen är missnöjd.

JOKER är mer eller mindre The Joaquin Phoenix Show. Detta är i det närmaste en One Man Show. Och vilken show, sedan! Phoenix rollprestation är fullkomligt fantastisk. Han pendlar mellan att vara ömklig och genuint otäck - på riktigt. Filmens ton är otroligt mörk. Det är tidigt 1980-tal, och Todd Phillips film ser faktiskt ut att vara från den tiden. Det är murrigt och skitigt. Det är dystert. Språket är grovt, våldet är blodigt. Upplevelsen förstärks av isländskan Hildur Guðnadóttirs dystra stråkar på ljudspåret.

Arthur Flecks största idol heter Murray Franklin, han är en komiker som har en talk show på TV, ungefär som Jerry Langford (Jerry Lewis) i ovan nämnda THE KING OF COMEDY. Murray Franklin spelas av Robert De Niro, som alltså medverkar i de båda Martin Scorsese-filmer jag nämner i denna recension. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om detta tilltag. Är det korkat att plocka in De Niro, så att referensen till Scorsese blir väldigt uppenbar - eller är det bara kul? Jag bestämmer med för det sistnämnda.

JOKER är en fruktansvärt bra film. Det här är förbannat bra. Det är en typ att film jag inte trodde man kunde göra längre - det riktigt skitiga, amerikanska kriminaldramat. Det är gritty, som man säger på engelska. Det är otäckt på ett sätt som gör att filmen närmar sig skräckfilmen. Det är en film som imponerar på många sätt. Manuset är smart, regin är säker. Joaquin Phoenix lyser. Pennywise the Clown i DET är en, ähum, pajas i jämförelse.

Om Joaquin Phoenix' Jokern kommer att återkomma återstår att se. En ny film om Läderlappen är ju på gång, THE BATMAN med Robert Pattinson i titelrollen. Thomas Waynes son, lille Bruce Wayne - gossen som växer upp till Läderlappen - medverkar i ett parscener i JOKER, men jag har svårt att föreställa mig en maskerad brottsbekämpare med mantel i det Gotham City Todd Phillips målar upp här. Det skulle kunna bli hur töntigt som helst. JOKER ligger långt ifrån övriga superhjältefilmer, Christopher Nolans trilogi inräknad.

Herregud, delar jag ut ytterligare en femma i betyg i år? Det brukar ju passera år mellan mina femmor! Men så här bra är faktiskt JOKER. Den med Joaquin Phoenix, alltså, inte den med Björn Skifs.







(Biopremiär 4/10)

onsdag 8 februari 2017

The LEGO® Batman Movie

Bilder copyright (c) Warner Brothers

Jag såg LEGO® FILMEN två gånger på bio när den kom 2014. Först den svenskdubbade versionen på pressvisningen, och därefter med engelskt originaltal. Den engelskspråkiga versionen var betydligt bättre och betydligt roligare - även om jag väl inte tyckte att filmen var lika hejdlöst kul som många andra kritiker, främst amerikanska sådana.

Den här gången har filmen inte fått någon svensk titel. Bolaget satt kanske och undrade hur de skulle stava en svensk titel - LEGO®-BATMAN-FILMEN, eller särskrivet som LEGO® BATMAN FILMEN? Äh, kör på engelska - så länge registrerat varumärke-symbolen är med i loggan är det bra! Om jag fått bestämma hade filmen hetat LEGOLAPPEN.

I förra filmen var nog Läderlappen den roligaste figuren. En egocentrisk typ som älskar mörker. Nu har han alltså förärats en egen film.

Regissör den här gången är det Chris McKay som regisserat, och han har fått ur sig en film med många jätteroliga inslag - men själva handlingen är irriterande sliskig, och extremt amerikansk. 

Jokern har samlat ihop alla skurkar i Gotham City; Kattkvinnan, Gåtan, Pingvinen, Dubbelansiktet, Leransiktet med flera, samt några nya Jokern "hittat på" - en av dem är Såskungen, som sprutar senap och ketchup. De här typerna tänker detonera en bomb och störta staden i underjorden. 

Läderlappen knycker Stålmannens kristaller som skickar bovar till Fantomzonen, och han lyckas skicka Jokern upp dit, medan resten av skurkgänget spärras in på Arkhams mentalsjukhus. Där hamnar även Läderlappen, eftersom nya polischefen Barbara Gordon anser att Läderlappen utgör ett hot. 

I Fantomzonen träffar Jokern skurkar från en lång rad filmer - Gremlins, Voldemort, King Kong, häxan från Oz och Sauron är några av dem; de rymmer från Fantomzonen och attackerar Gotham City.

Så långt allt väl. Detta är jättekul. Men - filmen handlar egentligen om att Läderlappen alias Bruce Wayne är ensam och behöver en familj, för en familj, förstår ni, är det som är viktigast i hela världen. Det gamla vanliga, kladdiga budskapet amerikanska barn- och familjefilmer alltid drar till med. Kul för de i publiken som saknar familj, eller har trasiga hemförhållanden.  

Bruce Wayne råkar av misstag adoptera den föräldralöse pojken Dick Grayson, som helst av allt vill tillhöra en familj. Innerst inne vill den bittre, föräldralöse Bruce Wayne också ha en familj att komma hem till. Men tänk, de är ju en familj! De har ju också butlern Alfred, och snart även Barbara Gordon (som förstås blir Läderlappsflickan). Åh, så bra.

Det är synd att denna kleggigt sentimentala story; alla pekpinnar, lägger sordin på munterheten - för här finns många detaljer som fick mig att skratta högt. Som förtexterna och alla nörddetaljer, samt det faktum att när Dick Grayson blir superhjälten Robin, döper han sig efter den svenska popsångerskan Robyn. Allra roligast är sekundsnabba tillbakablickar på de tidigare Läderlappsfilmerna; Snyders, Dolans, Burtons och så vidare - återgivna i Lego. Vi får även se gamla serietidningsomslag i Legoversion - men den enligt Alfred "förvirrade fasen 1966" illustreras med ett autentiskt klipp med Adam West. Barn kommer inte att begripa det här, det är mycket i filmen barn inte kommer att begripa. Referenserna till serietidningar och popkultur är många. Charmen med den första filmen, var att historien kändes som något en liten unge hittat på; det bara östes på med en massa olika figurer som inte hade mycket med varandra att göra - som när ett barn leker med Lego. Den här gången är mixen av figurer för genomtänkt och riktad till vuxna nördar.

Ibland blir det lite för mycket; det är aningen jobbigt att titta på horder av Legogubbar som far omkring i 3D. Barbara Gordon ser ut som Kakan Hermansson. Filmen är 104 minuter och åt helsike för lång.

THE LEGO® BATMAN MOVIE är lite svår att betygsätta. Som sagt: slisket drar ner helhetsintrycket ganska rejält. Dessutom såg jag filmen dubbad till svenska - och det funkar inte riktigt. I originalversionen görs rösterna av diverse filmstjärnor och kändisar. Betyget nedan gäller således den svenska versionen - det är möjligt att engelska versionen skulle få ett snäpp högre betyg.





 

 

(Biopremiär 10/2)

onsdag 23 mars 2016

Bio: Batman v Superman: Dawn of Justice

Foton copyright (c) Warner Brothers

Häromveckan såg jag om de två senaste Stålmannenfilmerna; Bryan Singers SUPERMAN RETURNS från 2006, och Zack Snyders MAN OF STEEL från 2013 - jag hittade dem billigt på Blu-ray och tänkte att jag bör ha dem i samlingen.

Jag hade glömt bort hur tråkig Singers film är. Brandon Routh var en sympatisk Stålman, Kevin Spacey var fullkomligt fantastisk som Lex Luthor, och John Williams gamla ledmotiv tutade friskt mest hela tiden - men filmen slutar efter 90 minuter, och lyckas trots detta fortsätta ytterligare en timme, utan att något händer. Känns det som.

Jag blir lite förvånad när jag ser att jag gav MAN OF STEEL en trea i betyg, jag var säker på att jag satte en tvåa. För den filmen är inte speciellt bra. Ett misslyckat försök att göra Stålmannen "mörk och tuff" - vilket var en dum idé redan från början. Stålmannen ska inte vara mörk och tuff. Snyders tungfotade film lider även av att den är för lång och av att den till större delen består av evighetslånga, explosiva actionscener och destruktionsorgier.

Nu är Zack Snyder tillbaka med BATMAN V SUPERMAN: DAWN OF JUSTICE, ännu ett försök från DC Comics att konkurrera med de mer populära Marvel Comics och deras filmer, och då i synnerhet de om superhjältegruppen AVENGERS. DAWN OF JUSTICE leder fram till nästa film; THE JUSTICE LEAGUE, om DC:s superhjältegrupp Lagens Väktare. 2017 ska den komma.

Nå. Om inget annat är DAWN OF JUSTICE bättre än MAN OF STEEL. Vilket inte säger mycket.
Under inledningen får vi åter se hur lille Bruce Waynes föräldrar mördas av en rånare efter att de varit på bio, och vi får åter se det där pärlhalsbandet ryckas av - fast den här gången i 3D. Vi brukar ju få se detta rånmord i olika tappningar när Läderlappen visar sig på bio eller TV. Fast den här gången har de inte sett Zorro, som vanligt, de har istället varit på premiären på John Boormans EXCALIBUR. Men de passerar en affisch med Zorro.
Lille föräldralöse Bruce Wayne växer upp till Läderlappen, som den här gången spelas av Ben Affleck - och Affleck är en bra Läderlapp. Nej, jag kan väl inte påstå att jag saknar Christian Bale - han gick ju mest omkring och frustade och growlade. Ben Affleck ser ut som en seriefigur; han har bra haka, och hans olika dräkter är kraftigt influerade av Frank Millers DARK KNIGHT RETURNS. Den här gången growlar inte Läderlappen, han pratar med något slags röstförvrängare. Jeremy Irons är bra som Bruce Waynes betjänt Alfred, men han har alldeles för lite att göra i filmen.

Henry Cavill är tillbaka som Stålmannen/Clark Kent, och även om han är ganska charmlös, ser han ut som Stålmannen. Amy Adams gör Lois Lane igen, ja, de flesta från MAN OF STEEL återkommer. En i vimlet ska visst vara Jimmy Olsen, men om det var han jag tror det var, är han bara med några sekunder.

Jesse Eisenberg gör entré som Lex Luthor - och det är en märklig gestalt. Luthor äger förvisso företaget LexCorp, men förutom det känns han inte alls igen från de olika versioner av Luthor vi sett i tidigare filmer, TV-serier och serietidningar. I DAWN OF JUSTICE är Lex Luthor något slags ettrig, bisarr version av Läderlappenskurkar som Gåtan, och framför allt Jokern. Tja, är Jokern inte med i filmen (han dyker istället upp i kommande SUICIDE SQUAD), får man väl låta någon annan bete sig likadant.
Jag blev inte riktigt klok på vad Lex Luthor var för pellejöns och vad han var ute efter. Han är helt klart galen; han är psykotisk, men vad håller han och hans onda företag på med - och varför? Sättet Zack Snyder berättar på är snirkligt och det är inte alltid helt klart vad som sker och varför. Bland annat fick jag intrycket att Gotham City ligger bara ett par kilometer från Metropolis.

Temat är lite intressant. Stora delar av världens befolkning ser på Stålmannen som en gud. Flera av hans hjältedåd skildras på direkt religiösa sätt - Stålmannen är frälsaren. Fast många anser att en mäktig utomjording som Stålmannen är farlig. Det var trots allt Stålmannen som var orsaken till att rejäla bitar av Metropolis ödelades under striderna i MAN OF STEEL. Massor med folk dog.

Den grånade Bruce Wayne, som bekämpat brottslingar i tjugo år, men ser sig själv som kriminell, anser att Stålmannen är farlig och måste stoppas.

I bakgrunden ser vi flera gånger den mystiska Diana Prince (Gal Gadot) dyka upp. Bruce Wayne vill gärna veta vem hon är. Hon är förstås Mirakelkvinnan, vilket avslöjas först mot filmens slut.
DAWN OF JUSTICE innehåller mer dialog och färre strider än MAN OF STEEL. Med det inte sagt att det inte går våldsamt till, för det gör det - ödeläggelsen är enorm, i synnerhet när monstret Doomsday dyker upp. Jag tycker att filmen vinner lite på att det inte är tröttande superslagsmål precis hela tiden. Här finns en del bra idéer och inslag. Men återigen är det alldeles för mörkt och humorbefriat.

Eisenberg som Luthor och dennes beteende var en dålig idé. Varje gång Mirakelkvinnan uppenbarar sig spelas ett elgitarriff. Gal Gadot är inget vidare i rollen, hon ser ut som en fotomodell som gått vilse. Eller, vänta: hon ser ut som Charlotte Perelli!

I några väldigt korta scener får vi som hastigast se Blixten (Ezra Miller), Vattenmannen (Jason Momoa) och Cyborg (Ray Fisher). Kevin Costner dyker upp i en drömsekvens. Kryptonit verkar det finnas gott om på Jorden, och alla vet att man kan bekämpa Stålmannen och andra Kryptonvarelser med kryptonit. Läderlappen måste fuska när han ska slåss med Stålmannen. Såklart - som barn undrade jag alltid varför Läderlappen var med i Lagens väktare. Han har ju inga superkrafter som de andra medlemmarna! Han är kanske smartare än de andra, men han är bara en kille i fladdermusdräkt.
Spoiler!
Producenterna har sagt att de förväntar sig att BATMAN V SUPERMAN: DAWN OF JUSTICE ska spela in minst en miljard dollar - allt där under är en besvikelse. Jag gissar att bröderna Warner kommer att bli besvikna. Jag tror nämligen inte att detta kommer att bli en jättesuccé, och filmen lär inte ha en chans mot Marvels emotsedda CAPTAIN AMERICA: CIVIL WAR, som snart har premiär.

Jag övervägde att sätta en tvåa på den här filmen, men eftersom jag trots allt gav MAN OF STEEL en trea, och den här är bättre, får det väl bli en trea även den här gången.







(Biopremiär 23/3)

-->

fredag 22 februari 2013

Seriehjältar som visar var skåpet ska stå




onsdag 21 december 2011

Läderlappen

Jag har varit på bio i stort sett hela dagen. Så i väntan på att jag hinner skriva något om sedda filmer, kan ni ju ta en flukt på senaste läderlappstrailern.



onsdag 20 juli 2011

Den svarte knekten i brottsbekämparform

HÄR har vi minsann den första teasertrailern till DARK KNIGHT RISES. Tjofläsk.

onsdag 13 juli 2011

Läderlappenaffisch

Första postern till kommande DARK KNIGHT RISES...



onsdag 19 januari 2011

Newsflash: Här är nya Catwoman!

Jag tillbringade förmiddagen med att betrakta Anne Hathaway näck på stor duk. Väldigt trevlig sysselsättning.
Alldeles NU kom en newsflash från The Hollywood Reporter:
Fröken Hathaway ska spela Kattkvinnan i Christopher Nolans kommand THE DARK KNIGHT RISES. Inte dumt val. Inte dumt val alls...
Läs mer HÄR.

måndag 18 oktober 2010

Läderlappen och monstret

I min recension av THE DARK KNIGHT skrev jag bland annat så här:
"December 1974. Linds Tobak på Artillerigatan i Landskrona - samma gata där Vlado Video senare skulle slå upp portarna. Mina föräldrar tyckte att jag skulle få en serietidning (jag tror att det var på väg hem från julskyltningen), och efter att ha valt länge och väl, fastnade jag för Läderlappen. Nummer 12/74. Jag vet inte riktigt varför. Jag hade aldrig köpt Läderlappen tidigare, jag gillade ju Tomahawk.
I vilket fall gjorde denna tidning ett stort intryck på mig. Jag begrep aldrig storyn i numrets huvudserie. Jag fattade ingenting. När jag läst om serien som vuxen, förstod jag den, men även om den inte är speciellt bra, förstår jag varför jag inte begrep handlingen - och varför serien gjorde så djupt intryck.
Det var något mörk och hotfullt över seriesidorna. Inte alls som Stålmannen och de andra DC-titlarna. Eller som någon annan tidning på marknaden (bortsett från skräcktidningarna, men de fick jag inte läsa). Eller som de muntra Läderlappsavsnitt från 1950- och 60-talen som gick som utfyllnad i 70-talstidningarna.
Huvudtecknare i mitten av 70-talet var Jim Aparo (fast omslaget till 12/74 var
tecknat av Mike Kaluta), och jag tyckte hans bilder var otroligt tuffa. Vilket de var. Läderlappen själv såg extremt tuff ut. Jokern såg ut som hämtad ur en skräcktidning."

Upptäckte att den amerikanska bloggen Diversion of the Groovy Kind idag har återgett hela monsteravsnittet i sin originalversion. Går att läsa HÄR.