THE CHANGELING (Studio S Entertainment)
I egenskap av skräckfilmsfantast, har jag förstås sett tusentals skräckfilmer. Men: det är ytterst sällan jag tycker att filmerna är otäcka, spännande, eller skrämmande. Jag kan tycka att filmerna är bra, underhållande, vackra, roliga, häftiga, äckliga, och allt möjligt - men det är sällan den av filmskaparna eftersträvade skräckstämningen infinner sig.
... Men så har vi subgenren spökfilmer. När det gäller sådana kan det faktiskt hända att jag känner nackhåren resa sig. Åtminstone ibland. Jag tror att detta har att göra med att vi alla kan relatera till att vara ensamma mitt i natten i ett mörkt rum, en mörk lägenhet, eller kanske ett mörkt hus. Även om man, som jag, inte tror på spöken, kan det bli kusligt.
Klockan 22:50 den 30:e mars 1984 visade TV2 DET SPÖKAR PÅ HILL HOUSE från 1963, i regi av Robert Wise. Vi hade TV-rummet på vinden, där även mitt rum låg, och jag satt ensam och tittade. Och - jag tyckte att filmen var något alldeles extremt otäck. Jag minns att en specifik scen nästan fick mig att skrika till; jag tror att jag flämtade högt.
DET SPÖKAR PÅ HILL HOUSE är förstås känd för att vara den bästa spökfilm som gjorts - och den är fortfarande effektiv, åtminstone om man aldrig sett den förr. Värre är det med många andra spökfilmer. Det borde inte vara så svårt att göra en film om till exempel ett hemsökt hus, kan man tycka, men ändå lyckas de flesta filmskapare sabba filmerna. Efter en lovande inledning urartar filmerna ofta; det fläskas på med för mycket spökerier, effekter, action och explosioner, och all form av kuslig spökstämning försvinner.
Vid sidan av DET SPÖKAR PÅ HILL HOUSE finns Peter Medaks kanadensiska THE CHANGELING från 1980. Den här filmen ska inte förväxlas med Clint Eastwoods drama CHANGELING, som hade svensk premiär 2009. Jag läste att många fick fel film när Eastwoods film släpptes på DVD - de som beställde Medaks film, fick Eastwoods, och tvärtom.
THE CHANGELING hette HÄMND UR DET FÖRFLUTNA när den gick på bio i Sverige. "Bortbytingen" lät kanske inte så säljande. Själv minns jag inte när jag först såg filmen. Jag minns videokassetten från 80-talets videobutiker, men jag tror aldrig att jag hyrde den. Kanske såg jag den på TV?
Huvudrollen innehas av George C Scott, vilket gör THE CHANGELING lite unik. Det är ytterst sällan män innehar huvudrollen i spökfilmer, eller skräckfilmer rent allmänt. Framför allt i slashers är killarna bara där i egenskap av mordoffer, "cannon fodder", den sista överlevande är en tjej. Det är ytterst sällan jag träffar på män som faktiskt tror på spöken och som intresserar sig för det övernaturliga, även om det har hänt. Antalet män som säger sig ha sett ett spöke är nog ännu mindre. Jag diskuterade det här med en kompis för ett antal år sedan, när vi jobbade med en spökfilm (som sedan rann ut i sanden). Vi kom även fram till att om vi skulle se ett manligt spöke, skulle vi nog tro att det var en inbrottstjuv. Jag bor i en lägenhet i ett hundra år gammalt hus, det knarrar lite överallt här, framför allt ytterdörren låter när någon öppnar porten därnere. Jag kan tänka mig att många skulle uppleva dessa ljud som läskiga. Kanske skulle någon till och med känna att huset är hemsökt. Själv är jag helt oemottaglig för sådant.
Nå. Tillbaka till George C Scott. Scott spelar musikern och kompositören John Russell, vars fru och dotter omkommeri en olycka i filmens prolog. Tyngd av sorg flyttar Russell till Seattle. Där undervisar han; han är en särdeles populär lärare, och han hyr en enorm herrgård, vilken han flyttar in i. Man kan ju undra varför han väljer att ensam flytta in i en kåk stor som ett slott, men om han inte gjort det, hade det inte blivit någon film.
Det är längesedan någon bodde i huset. Det går inte att bo där - huset vill inte veta av hyresgäster. John Russell är förstås inte ensam där - han delar utrymmet med ett barn. Ett barn som varit dött i 70 år. På vinden finns ett igenbommat rum, där Russell hittar en dagbok, en speldosa och en rullstol.
THE CHANGELING är en melankolisk film, fylld av sorgsenhet. George C Scott, som annars mest spelade tuffing, och som har ett utseende som passar för tuffa roller, gör en strålande insats. John Russell är en vänlig och sympatisk man med sorgsen uppsyn. Att Medaks film fungerar så bra är till stor del Scotts förtjänst - men även övriga skådespelare är utmärkta. Bland dessa övriga skådisar hittar vi Trish Van Devere, som var gift med Scott i verkliga livet, Melvyn Douglas, och Barry Morse från MÅNBAS ALPHA i en liten roll.
Det här är en skräckfilm av en typ vi sällan ser idag. Det är en lågmäld film för vuxna, om vuxna, med karaktärsskådespelare i rollerna. Det är en film som dryper av stämning, med fina höstmiljöer och ett smått fantastiskt spökhus. Filmen är även försedd med utmärkt filmmusik.
Jag har sett THE CHANGELING ett par gånger tidigare, men trots detta finns här några scener som fortfarande får mina nackhår att resa sig. Till exempel när Russell lyssnar på en bandinspelning från en seans och hör spökets röst. Eller när en boll plötsligt studsar nerför en trappa.
Det finns en hel del extramaterial på den här Blu-ray-utgåvan. Kenneth Wannberg pratar om hur han komponerade filmmusiken, scenografen Reuben Freed redogör för hur huset i filmen konstruerades, journalisten Michael Gingold och några andra besöker inspelningsplatserna, och regissören Mick Garris pratar om varför filmen är så bra. Konstigast är en arton minuter lång grej i vilken en farbror med roligt utseende och ännu roligare röst berättar den "sanna" historien om spökhuset som filmen inspirerades av. I vanlig ordning tror jag inte ett dugg på den storyn.
THE CHANGELING är en lite förbisedd klassiker. Självklart ska du se den. Helst ensam och mitt i natten.
Inlägg
