Visar inlägg med etikett Barry Humphries. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Barry Humphries. Visa alla inlägg

torsdag 1 september 2016

Bio: Absolutely Fabulous: The Movie

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Jag såg aldrig TV-serien ABSOLUTELY FABULOUS, som började visas 1992. Anledningen är att jag inte ville se ett program som hette HELT HYSTERISKT. Ett fruktansvärt fånigt namn. Det är mycket möjligt att jag gillat serien om jag faktiskt tittat på den, men jösses - jag ser inte program som heter HELT HYSTERISKT. Å andra sidan hände det att jag kom över den spärren - jag såg, och gillade, SMACK THE PONY, som i Sverige fick den vedervärdiga titeln GARVA HÄR.
Nu har jag sett den väldigt senkomna långfilmen ABSOLUTELY FABULOUS: THE MOVIE, i regi av Mandie Fletcher, som tidigare regisserat avsnitt av SVARTE ORMEN (eller SVARTE ORM, som den senare märkligt nog döptes om till) och HELT HYSTERISKT. Man kan ju undra varför man gör en långfilm nu, och inte för tjugo år sedan, men jag noterar att det spelades in några TV-avsnitt så sent som 2011-2012.
Även om jag alltså aldrig såg serien, vet jag förstås vad den handlar om. Edina (Jennifer Saunders) och Patsy (Joanna Lumley) är tillbaka, och det enda som har hänt, är att de är äldre. Saunders är 58, Lumley är 70. De två lever som de alltid gjort, de festar, super och tar droger. Edinas dotter är nu vuxen och har barn.
Edina är PR-agent och en hopplös sådan. Hennes enda klienter är Lulu och Emma Bunton (som spelar sig själva), men Edina vill väldigt gärna ha Kate Moss (som spelar sig själv) i sitt stall. När Edina får syn på Moss på en fest, råkar hon knuffa ner henne från en avsats, så att hon trillar i plurret. Kate Moss försvinner och antas vara död. Edina och Patsy blir Englands mest hatade människor och tvingas fly landet. De åker till Cannes, där de fortsätter att leva lyxliv. Tanken är att de ska leta upp en svinrik gubbe (Barry "Dame Edna" Humphries), som en gång i tiden ville gifta sig med Patsy - det vill han säkert fortfarande.
Det är inte mycket handling i den här filmen; den består främst av en massa sketcher staplade på varandra. Och det är väldigt slarvigt. Det är slarvigt på alla plan, som om filmskaparna tänkt att det räcker med att publiken får återse sina favoriter från TV. Det blir alldeles för mycket maskerad; "två tanter klär ut sig och tokar sig". Det är inte speciellt kul när gubbar klär ut sig och tokar sig, det blir inte roligare för att det är tanter. Estetiskt ser det ut som TV på stor duk, filmen ser inte ut som en bioproduktion,
Nu ska jag inte sitta här och ljuga och säga att jag inte skrattade. Visst skrattade jag till ett par gånger. Men det räcker inte för att jag ska tycka att det är en bra och rolig film, och den är fortfarande slarvig och ogenomtänkt, trots ett par skratt.
Kändisar verkar ha stått i kö för att få medverka, en farlig massa sådana flimrar förbi. Graham Norton, Joan Collins, Rebel Wilson, Jean-Paul Gaultier, Dawn French och Jon Hamm är några. För min egen del gillade jag att de hamnar i Cannes och besöker platser jag är bekant med. De hamnar till och med i Pierre Cardins bubbelpalats uppe i bergen. Där har jag varit på fest en gång. Jag skulle på dass och hittade inte till bajamajorna, som ställts upp för gästerna, istället lyckades jag ta mig in i en av bubblorna och besöka en toalett därinne. Jag blev inte sedd - vilket kanske var tur.










(Biopremiär 2/9)


-->

fredag 7 maj 2010

Bio: Mary & Max



Foton copyright © Folkets Bio

Exempel på saker man ser för jämnan:

Karateslagsmål

Robotdrabbningar

Omotiverade nakenscener

Skådespelare som heter Skarsgård

Exempel på saker man inte ser för jämnan:

Australiska leranimationer för en vuxen publik.

Claymation är idag nästan synonymt med Wallace and Gromit, och kanske även med Pingu. MARY & MAX är något radikalt annorlunda.

Adam Elliots (både manus och regi) film bygger på en sann berättelse om en åttaårig flicka i en australisk förort som kände sig ensam och utanför. När hon en dag var på stan med sin alkoholiserade och snattande morsa, fick flickan - Mary - syn på en amerikansk telefonkatalog och plockade en adress ur den på måfå. Hon bestämde sig för att skriva till denne okände New York-bo, och lärde så känna den 44-årige Max brevledes. Brevväxlingen forgick i tjugo år.

MARY & MAX är en fullkomligt fantastisk film. Jag hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mig, och jag blev väldigt tagen av filmen. I princip består den bara av att dessa två individers brev läses upp av Philip Seymour Hoffman och Toni Collette, medan brevens innehåll förstås iscensätts. Om det handlar om de autentiska breven har jag dock ingen aning om. Mellan brevskrivandet agerar Barry Humphries (Dame Edna!) godmodig och exemplarisk berättare.

Det handlar om två rätt trasiga individer, i synnerhet vad gäller Max, som - visare det sig - lider av aspergers syndrom. Men denna tragikomiska historia är långtifrån sentimental och inställsam, eller vardagsrealistisk för den delen. Mina associationer går inte alltför långsökt till Harvey Pekar och dennes märkliga, underfundiga och underhållande grubblerier över vardagens mysterier. Elliot har även kryddat sin film med små bisarra humoristiska inslag - som de minst sagt udda sätten Max' guldfiskar med jämna mellanrum dör på (till exempel hamnar en av dem i brödrosten).

Animationsmässigt är MARY & MAX så imponerande att jag tappar andan. Jag vågar inte tänka på hur lång tid (ett år, enligt IMDb) och hur förbannat jobbigt det måste ha varit att bygga upp i synnerhet den storstadsdoftande, detaljerade kopian av New York, där det hela tiden händer något bakom gathörnen. Alla scener från Australien går i sepiatoner, medan New York-scenerierna är svartvita, och jag inbillar mig att modellerna hade dessa färger (eller avsaknad av färg), snarare än att Elliot sköt på svartvit film.

Under filmens gång kände jag att detta drama med raska steg var på väg emot en femma; högsta betyg, från mig. Tyvärr tycker jag dock att filmen blir aaaningen för lång. Inte mycket, men tillräckligt för att det ska kännas lite för segt mot slutet. Men detta är trots detta en underbar och varm film. Du kommer att hata dig själv om du inte går och ser den.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 7/5)