Amazon: Hemmet

Foton copyright (c) Amazon Studios

Igår släpptes ytterligare två Welcome to the Blumhouse-filmer, producerade av Blumhouse Television, på Amazon Prime Video. MÖDRAR och den här, som på Amazon listas både som THE MANOR och HEMMET. Lustigt nog kallas den GODSET på IMDb, en mer korrekt översättning av "the manor", men filmen handlar om ett ålderdomshem - det vill säga, det som i Skåne kallas "himmet".

För manus och regi står belgiskfödda Axelle Carolyn, som för mig mest är känd från YouTube-kanalen "Trailers from Hell", där hon tillhör gänget som pratar om olika filmer utifrån deras trailers. Carolyn ger intryck av att vara glad och sympatisk, och hon verkar verkligen gilla skräckfilm. Hon har varit gift med Neil Marshall och skådespelat i ett par av dennes filmer, utöver detta har hon pysslat med allt möjligt i filmbranschen. Jag tror dock aldrig att jag sett något hon regisserat. Axelle Carolyn har mest gjort kortfilmer, avsnitt av TV-serier, och delar av antologifilmer.

Förra veckan hade två andra Blumhousefilmer premiär på Amazon Prime; BLACK AS NIGHT och BINGOHELVETET. HEMMET är bättre än dessa filmer. HEMMET är en ganska bra film, vilket till stor del beror på utmärkta skådespelare.

HEMMET inleds med tjusiga förtexter, vilka ger en vink om att det här ska bli en film i subgenren balettskräck - det finns ju numera ett helt gäng filmer om dansöser i ondskans klor. Fast det visar sig att så inte riktigt är fallet. Barbara Hershey (som även var med i balettrysaren BLACK SWAN) spelar den före detta ballerinan Judith, som på sitt 70-årskalas trillar ihop. Hon är klar i skallen och långt ifrån en gammal kärring, men får något slags diagnos som gör att familjen inte tror att hon längre kan klara sig på egen hand.

Alltså hamnar Judith på ett hem. Detta är ett märkligt ställe, och man kan undra varför Judiths dotter placerade morsan där. Huset är vackert, det är ett stort gods med en enorm trädgård - men reglerna är hårda. Mobiltelefoner är förbjudna, ytterdörrarna är låsta, ingen får vistas i trädgården utan ledsagare, personalen är elak, och Judith får inget eget rum - hon måste dela rum med en skrumpen tant som ser ut att kunna dö när som helst.

Judith blir snabbt kompis med tre av de andra som bor på stället. Charmören Roland (Bruce Davison), och de två rumskompisarna Trish (Jill Larson) och Ruth (Fran Bennett). De träffas, spelar bridge, smygsuper, och har roligt.

Men. Judith känner att allt inte står rätt till på hemmet. Hon tycker sig se en mystisk man i mörkret på sitt rum. Några av de boende dör plötsligt. Och vad är det som försiggår i trädgården på nätterna?

Ett tag trodde jag att HEMMET skulle utvecklas till en sådan där äcklig film om åldringar som får vara barn eller unga på nytt - som Steven Spielbergs avsnitt i TWILIGHT ZONE - PÅ GRÄNSEN TILL DET OKÄNDA, och en del andra, ganska outhärdliga filmer. På sätt och vis är detta temat även i Axelle Carolyns film, men hon gör något annat av det.

HEMMET är nog mer en mysteriefilm än en skräckfilm. Jo, visst är det en skräckfilm, men den är inte speciellt otäck och kuslig. Däremot är filmens mysterium hyfsat spännande, jag ville veta vad det är som försiggår.

Det här är ingen större film, men den är helt okej, den lite bättre än genomsnittet, och den vinner på Hershey, Davison och de övriga medverkande.

Som statister i bakgrunden kan vi se två av Axelle Carolyns kollegor från "Trailers from Hell"; regissörerna Mike Mendez och Mick Garris. Kanske finns där fler kändisar som jag inte noterade.

 

 

 

 

(Amazonpremiär 8/10)

Bio: Insidious: Chapter 2

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden

Jag vet inte om något liknande har hänt tidigare - åtminstone inte i Sverige. Från och med fredag går inte bara två spökfilmer på bio samtidigt - de är även gjorda av samme regissör och de har båda Patrick Wilson i en av huvudrollerna. Jag pratar om den halvhyfsade och väldigt framgångsrika THE CONJURING - och om INSIDIOUS: CHAPTER 2.

Det är alltså åter James Wan som står bakom denna uppföljare till 2011 års INSIDIOUS - men det är knappt att jag tror att det är samme kille som gjort THE CONJURING och den här. INSIDIOUS: CHAPTER 2 är nämligen under all kritik. Det här är det sämsta jag sett i skräckväg på bio på bra länge.

Redan innan förtexterna blev jag konfunderad. Efter Sonys logga följer loggan för Stage 6. Stage 6 är ett bolag som främst producerar direkt-på-DVD-filmer för Sony. Filmen började - och såg ut som en direkt-på-DVD-film. Ja, värre än så. Det här ser oerhört billigt ut. THE CONJURING hade en budget på 20 miljoner dollar. Den här kostade fem miljoner. Förvisso påstås uppföljaren ha högre budget än den första INSIDIOUS, men det här ser hemskt ut. Det digitala filmfotot är kallt - det ser ut att vara skjutet på video. Sterilt, okänsligt, kliniskt och totalt befriat från liv och värme.

Vad handlar då det här om? Tja, jag vet inte riktigt. Det börjar 1986, då lille Josh påstår sig ha en osynlig vän. Ockulta utredare anländer och konstaterar att "vännen" är ett synnerligen elakt spöke. Den synska kvinnan Elise hypnotiserar Josh så att han ska glömma sin förmåga att se spöken. 25 år senare har Josh vuxit upp till Patrick Wilson. Han fru Renai (Rose Byrne, som också återvänder från originalet) förhörs av polisen, eftersom Elise (Lin Shaye, återvändare hon också) hittats död och allt pekar på att Josh mördat henne. Renai tror dock att Josh är besatt, så tillsammans med en handfull spökjägare återvänder de till huset där Josh växte upp. Barbara Hershey spelar hans mor. Detser inte bättre ut än att Josh kontrolleras av en död kvinna; the Bride in Black.

... Och så börjar det att spöka.

Som fan!

James Wan trampar plattan i mattan och vräker på med spökerier redan från start, och han ökar hela tiden. Här finns ingen plats att hämta andan eller reflektera över vad det är som utspelar sig på duken - och och det som sker där är bara rörigt och dumt. Skräckfilmsmusik med gnisslande fioler fläskar på oavbrutet.

Här och var finns ett par bra idéer och scener som skulle kunna fungera - till exempel ett helt rum fullt av sittande lik insvepta i lakan. Men filmfotot är så fult och okänsligt att det inte fungerar för fem öre. Om det nu funnits femöringar i dagens Sverige.

Overkill är bara förnamnet. Allt det som gjorde åtminstone första halvan av THE CONJURING så effektiv och kuslig saknas helt. Inte en enda gång kände jag nackhåren resa sig eller tyckte att det var åtminstone lite spännande.

Så länge manus, regi och filmfoto är bra, spelar budgeten ingen roll. Flera av mina favoritfilmer kostade en bra bit under miljonen. Men INSIDIOUS: CHAPTER 2 är ett oinspirerat hafsverk som ser ut att komma från Cheapo Productions.

(Biopremiär 4/10)

Bio: Black Swan

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Så får den då svensk premiär till slut, denna efterlängtade, Oscarnominerade - och även Oscarbelönade - film. Riktigt varför det tagit så lång tid för filmen att nå hit har jag ingen aning om, den verkar ju redan ha visats i större delen av världen.

Nog är det rätt intressant ändå, att jag och så oerhört många med mig, har suttit och väntat på en balettfilm. Jag är liksom inte intresserad av balett, jag vet egentligen inte ett skit om balett. Folk som försöker berätta en historia genom att sprattla och vifta med armarna är liksom inte min kopp te. Visst, jag uppskattar musiken till många baletter. Och jag kan tycka att ballerinor är sensuella. Men så kommer det en karlslok i trikåer instudsande och sabbar alltihop. Det spelar ingen roll vad folk säger, balettdansör är nog det minst maskulina yrke man kan välja - förutom dragshowartist.

Men det är inte för dansens skull jag sett fram emot BLACK SWAN. Inte heller på grund av att det är Darren Aronofsky, som gjorde den utmärkta THE WRESTLER, som står för regin. Orsaken är förstås alla utmärkta recensioner i utländsk genrepress. Alla regissörer och filmer jag gillar som BLACK SWAN liknats vid. Så nog hade jag högt uppskruvade förväntningar, alltid.

Natalie Portman är Nina Sayers, ballerina i The New York City Ballet, vars excentriske boss Leroy (Vincent Cassel) bestämmer att de ska sätta upp "sönderspelade" SVANSJÖN - fast i en ny version. Jag kan väl inte påstå att jag känner till handlingen i den vanliga versionen och vad som händer, mer än att en flicka visst förvandlas till en svan. Nå, tydligen förekommer det även en svart svan som brukar spelas av en annan dansös - men den här gången tycker Leroy att en och samma tös ska ge sig på båda rollerna.

Nina vill förstås få rollen över allt annat, men Leroy är tveksam till om hon klarar av det. Hon klarar av att dansa den vita, goda svanen perfekt, men när hon ska vara den onda, svarta fågeln, vill det sig inte. Till på köpet anländer en ny tjej på bygget, Lily (Mila Kunis) från San Fransisco, en brud som är betydligt mer lössläppt och vild än den strikta, stela perfektionisten Nina. Lily upplevs som ett hot som kan komma att få rollen istället för Nina.

Nina blir alltmer paranoid. Hennes misslyckade ballerina till mor (Barbara Hershey) är en kvinna med kraftigt kontrollbehov och som visar vissa tecken på galenskap - hon sitter ofta hemma och ritar märkliga, förvridna teckningar hon spikar upp på väggen. Ninas kropp börjar att förvandlas. Hon blöder från naglarna och ett mystiskt rivsår på ryggen vägrar att läkas. Leroy gör sexuella närmanden i hopp om att sporra Nina till att bita ifrån och därmed prestera en bättre svart svan. Och premiären kryper allt närmare...

BLACK SWAN känns ungefär som om Roman Polanski skrivit ett manus som sedan Dario Argento filmatiserat. Vi har i centrum Nina, som blir alltmer paranoid - lever hon i en drömvärld eller inte? Här ekar det av Polanskis REPULSION. Och så har vi scenerna där Ninas kropp börjar förändras, ett tema som ju är mycket vanligt hos Cronenberg. Istället för att förvandlas till en fluga, verkar Nina förvandlas till en svart svan. Och så har vi förstås alla scener från repetitionslokalen och teaterscenen med mera, och inte oväntat far tankarna iväg mot Argentos SUSPIRIA. Winona Ryder har en liten roll som den förra balettstjärnan, som nu blivit gammal och bitter, och detta får mig att tänka på Argentos OPERA. Kanske kan man även få med en association till Michele Soavis STAGEFRIGHT, som handlar om en dansföreställning utsatt för mordisk buseman. Och en sista association: bilderna Ninas morsa sitter och gör får mig allt att tänka på Argentos DEEP RED...

Jag blev lite förvånad över att Aronofskys film är så grovkornig som den är; bilden är lite grynig och ger ett rått intryck - jag hade förväntat mig det hela elegantare och mer slickat. Men detta foto tillför ytterligare en dimension, en större intensitet som skapar spänning i bildberättandet.

Någonstans är BLACK SWAN en thriller. Långtifrån en ordinär thriller; här finns ingen traditionell skurk, ändå är filmen hela tiden spännande - jag satt oavbrutet och undrade vad allt skulle leda till. Filmen lyckas hela tiden överraska och ta turer som trots allt är ganska oväntade. Och jo, här finns ett par sexscener som även om de är förhållandevis återhållsamma, överraskar även de. Däribland den omskrivna lesbiska scenen mellan Portman och Kunis.

Nå, är Natalie Portman värt den Oscar för Bästa kvinnliga huvudroll hon fick häromnatten? Nej, det vill jag inte påstå. Portman rör sig genom filmen med samma oroade, lätt plågade ansiktsuttryck från början till slut. Det är få variationer där. Nej, hon är inte dålig, men just detta blir nästan lite irriterande efter ett tag. Hennes förvandling blir inte så pass märkbar som den borde bli. Det är ungefär om Jack Nicholsons roll i THE SHINING - killen ser ju galen ut redan från början, därför blir inte förvandlingen effektiv.

Men detta är bara en anmärkning i marginalen. För BLACK SWAN är en mycket bra film. Det här är stor filmkonst. Jag vet ärligt talat inte om jag orkar se den igen på ett bra tag nu när jag har sett den, men det här är en film som ska ses. Det är en märklig och mystisk film som hela tiden fascinerar. Den är även försedd med utmärkt filmmusik av Clint Mansell, som vrider och vänder på Tjajkovski på de mest intressanta sätt.

Förresten: även om jag alltså har noll koll på balett, har jag numera en liten aning insyn i den världen. Därför har jag från säker källa fått veta att killen som stod för koreografin i BLACK SWAN och som sedermera förlovade sig med Natalie Portman och gjorde henne på smällen, är ett välkänt rövhål i balettvärlden.

(Biopremiär 4/3)