Visar inlägg med etikett Bamse. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Bamse. Visa alla inlägg

onsdag 12 december 2018

Bio: Bamse och dunderklockan

Bilder copyright (c) Nordisk Film
Har ni tänkt på att svenska skådespelare ofta halvviskar, eller pratar väldigt mjukt, när det gör röster till animerade filmer eller radioteater? Det är lite märkligt. Jag undrar varför det är så. Direkt efter BAMSE OCH DUNDERKLOCKAN såg jag den amerikanska SPIDER-MAN: INTO THE SPIDER-VERSE i sin engelska originalversion, och i den pratar alla normalt. Men - i Bamsefilmen halvviskas det förhållande ofta.
Okej. Ännu en långfilm om Bamse - och man nu kan kalla en 62 minuter lång film för långfilm. Detta är den tredje i raden; det har kommit en nya vartannat år, och den förra; BAMSE OCH HÄXANS DOTTER, var rätt kass och dum.
BAMSE OCH DUNDERKLOCKAN, återigen i regi av Christian Ryltenius, är lite bättre, även om jag är besviken på att titelns dunderklocka inte alls är en klocka som dånar eller smäller i luften, utan en blomma. Dessutom handlar filmen inte om en blomma, utan om många. Således borde filmen heta BAMSE OCH DUNDERBLOMMORNA OCH INTE ALLS EN DUNDRANDE KLOCKA.
Jag vet inte om dunderklockorna figurerar i de tecknade serierna om Bamse, men enligt den här filmen behövs de när farmor lagar dunderhonung. Bamses farmor, alltså. Bamses farfar hittade blommorna på en ö för längesedan och farmor förvarar dem i ett skåp på vinden. Bamses farfar verkar vara död - fast det kan ju också vara så att han lämnat farmor för en raffig söderhavsflicka. Farmor gör inte så mycket annat än kokar dunderhonung, går och lägger sig, och tar en farlig tid på sig för att gå över golvet för att öppna ytterdörren, så hur kul är hon, egentligen?
Två skurkaktiga töser tar sig in på farmors vind för att själa en skattkarta. Då råkar de sätta vinden i brand. Farmor bara ler godmodigt när hon släcker elden, eftersom en eldsvåda som bekant inte är så farligt. Men! Alla dunderklockorna har brunnit upp! Nu kan hon inte koka dunderhonung till Bamse!
Skalman och Lille Skutt tar båten till den där ön för att hämta nya blommor, medan Bamse, som tycker om att jonglera med barn, måste stanna hemma. Bamse hoppas att inget hemskt händer, eftersom han inte kan bli världens starkaste björn under en tid.
Den skurkaktige Reinard Räv är förälskad i Mickelina, som har byns leksaksaffär. Han tänker att hon nog inte vill veta av honom, eftersom han är en skurk. Då får han den jättebra idé: han ska bli superhjälte! Tillsammans med sina skurkaktiga polare iscensätter Reinard diverse rån och katastrofer, och superhjälte-Reinard kommer till undsättning. Reinard blir folkets idol! Bamse behövs inte längre! Hur ska det gå?
Enligt filmens pressida får Bamse lära sig något viktigt: att bara vara sig själv räcker mycket längre än man tror. Själv fick jag lära mig att en lömsk och självisk superhjälte är en roligare huvudperson än Bamse. Av en annan film fick jag lära mig att med mäktiga krafter följer ett stort ansvar.
Animationstekniskt är det här riktigt bra - med undantag för att vissa moment och rörelser tar lite för lång tid, som om de rör sig i slowmotion. Ibland måste röstskådespelarna göra konstpauser mitt i meningar för att munrörelserna ska stämma hyfsat, "Hej på dig ... Bamse!" säger en gammal tant vid ett tillfälle. Miljöerna är snygga. Den begåvade Hedvig Häggman-Sund är inblandad i figurdesign, storyboards och en del annat - hennes namn listas fyra gånger i eftertexterna.
Scenerna med Reinard som superhjälte är rätt kul; bäst är när han fantiserar om att vara superhjälte, och vi får några sekunder tecknade i en helt annan stil. Fast detta lär bara vuxna tycka är kul, liksom några parodier på tidningsomslag som snabbt skymtar förbi.
I egenskap av medelålders karl tycker jag dock att filmen är småtråkig; det är en rätt seg timme, och det blir i vanlig ordning lite väl präktigt. Precis som i de tidigare filmerna blir handlingen lite konstig mellan varven - eldsvådan jag beskriver ovan är ett exempel. Men små barn lär förstås gilla filmen. Förhoppningsvis tjatar de på sina föräldrar att de ska köpa en Bamsetidning på väg hem från bion. Då tycker jag att föräldrarna även ska passa på att köpa ett nummer av 91:an. Det gynnar nämligen mig.  
Först nu, när jag skrivit klart min recension, upptäckte jag att den här filmen har premiär först nästa fredag. Nå, då slipper jag skriva om den då.










(Biopremiär 21/12)

tisdag 20 december 2016

Bio: Bamse och häxans dotter

Bilder copyright (c) Nordisk Film

Om man läser min recension av 2014 års BAMSE OCH TJUVSTADEN, vilket jag nyss gjorde, känns det som om jag borde sätta en tvåa; en svag sådan, i betyg. Men jag satte en trea. Något som förvånade mig när jag nu läste om texten. Jag borde nog satt ett lägre betyg.

Nu är den andra långfilmen här - även om "långfilm" är att ta i. Filmen varar en dryg timme. Återigen har Christian Ryltenius regisserat, återigen är filmen gjord i Malmö och - främst - i Taiwan. Eftersom Bamsetidningens redaktion ligger i Malmö, och flera av seriens kreatörer bor i samma stad, förväntar man sig att dessa ska vara inblandade i filmen, men så är inte fallet. BAMSE OCH HÄXANS DOTTER är skriven av folk som aldrig jobbat med Bamse. Vilket märks.

Animationstekniskt är det här riktigt bra - åtminstone bättre än förra gången, då figurerna skiftade i storlek och hade sig. Det här är traditionell 2D-animering, och det är välgjort och snyggt.

Men. Innehållsmässigt är BAMSE OCH HÄXANS DOTTER under all kritik. Framför allt är handlingen skitkonstig och ologisk.

Filmens märkliga öppningssekvens säger allt. Det är morgon. Bamse, som jobbar i skogen, är på väg till sitt arbete. Han kommer gående ut ur skogen, på väg till jobbet i skogen. På vägen träffar han sin fru Brummelisa och någon av deras ungar, de är på väg åt ett annat håll. Och sedan går Bamse förbi huset han bor i. Han vaknade alltså inte där för att börja promenaden till skogen därifrån. Förlåt? Hur tänkte de här? Märkte ingen att detta är helflängt? Har Bamse en älskarinna i skogen han sovit hos?

Den slemme Krösus Sork har hittat guld i dammen intill Bamses by. För att komma åt guldet, tänker Krösus riva väggen som håller vattnet på plats - att byn översvämmas på kuppen struntar han i.

Men den där häxans dotter, vem är det? Jo, det är en liten lokatt, som är adoptivdotter till just en häxa. Eftersom folk, ähum, djur är rädda för häxor, jagas häxorna ständigt ut ur de byar där de slår sig ner, och ingen vågar prata med dem och inse att de faktiskt är vanliga, snälla personer (OBS! Allegori!). Detta har gjort häxan till en bitter och hatisk kvinna (jag vet inte vilket djur hon ska föreställa). Dottern vill dock gå i skola och leka med andra barn. Något som inte går så bra.

Krösus lurar den sura häxan och får henne att hjälpa honom - hon förtrollar alla vuxna i Bamses by, så att då går i sömnen, och promenerar iväg på ett led under en och en halv dag. Medan de är borta ska dammen rivas. Men ... Barnen, då? De är ju kvar i byn! Varför skulle inte de förtrollas och följa med föräldrarna? Vill Krösus ha ihjäl dem? Det framgår inte. Uppenbarligen är han en hjärtlös jävel, den där sorken. Krösus Barndränkaren.

Det blir ungarna som klarar biffen. Trots att Bamse är en utpräglad anti-våldsserie, leder Bamses dotter Nalle-Maja en attack mot Krösus och fixaresorkarna; en attack ungarna genomför med militär precision.

De vuxna sömngångarna är på väg att omkomma när de promenerar mot ett stup. Tack och lov ringer Skalmans mat- och sovklocka och väcker dem. Men den borde väl ha ringt betydligt tidigare! Den ringer ju med jämna mellanrum!

Bamse är knappt med i filmen. Lite i början, och lite i slutet. Vid två tillfällen äter han dunderhonung. Då materialiserar sig en burk i hans hand. Någon burk har tidigare inte synts till. Och i en scen klättrar Bamse, Lille Skutt och Skalman upp på väggen i dammen - från den sida där vattnet finns. De har inte blivit blöta, och borde väl snarare ha simmat upp på väggen.

Detta är bara några av filmens konstigheter. Tajmingen är inget vidare när det ska vara roligt och slapstick. Jag skrattade bara en gång - och det var när Mini-Hopp gjort en sandkaka och säger "Nam-nam!". Vilket egentligen inte är speciellt roligt. Sångnumren är dåliga, men tack och lov få. Filmmusiken är symfonisk, men själlös och ligger mest som en intetsägande ljudmatta. Bamses klassiska ledmotiv används knappt alls.

Röstskådespelarnas insatser ska jag inte klaga på. Tomas Bolme agerar berättare. Liksom i förra filmen, görs Bamses och Lille Skutts röster av Peter Haber och Morgan Alling - det vill säga Sunes pappa och, ähum, Sunes pappa.

Men som sagt: animationstekniskt är det snyggt och bra. Därför kan jag sätta en tvåa. Om än en svag sådan. Den förra filmen var bättre.

Nästa gång hoppas jag att de gör en ordentlig äventyrsfilm, där Bamse, Skalman och Lille Skutt ger sig ut med båten Viktoria. Så som det var i seriens barndom.

 

 

 

 

 

 

(Biopremiär 25/12)

lördag 9 maj 2015

Nu tycker jag till om serier igen - känsliga varnas!

Just nu pågår SIS - Stockholms internationella seriefestival. Jag är inte där. Ärligt talat är jag inte speciellt lockad att åka dit. Det är väl en sak om en seriefestival hålls i staden där man bor; Malmö eller - som nu - Göteborg, så att man bara kan släntra dit, men jag åker inte tvärsöver landet för att titta på en massa bord med främst seriefanzines. Man går runt ett par varv, och sedan kan man det. Det är ju liksom inte Bokmässan.
Men apropå serier tänkte jag ta upp en grej vad gäller det ämnet. Några tankar som kanske kommer att få en del att sparka bakut.
Idag finns det fler svenska serieförlag och fler svenska serietecknare än någonsin. Men! Flera av Sveriges absolut främsta serietecknare och -författare; de mest professionella, är hänvisade till att producera gamla trotjänare som 91:an, Bamse och Fantomen. Jag ska inte påstå att de slösar bort sin talang, för det gör de inte - jag har inget emot nyss nämnda serier, jag har ju själv skrivit massor av manus till 91:an och Åsa-Nisse, det är kul. Men nog är det lite synd att de här i landet som verkligen behärskar seriekonsten för en förhållandevis anonym tillvaro och sällan kan leva på sina egna skapelser.
TOPPRAFFEL!s läsare vet säkert att jag inte har alltför mycket till övers för "det svenska serieundret". Alla dessa seriealbum som vräks ut och som nämns, recenseras och hyllas på kultursidor. I de allra flesta fall handlar det om illa tecknade och lika illa berättade serier. Dessa läses vare sig av "vanligt folk" eller traditionella seriefans/serieläsare; de läses av de som sympatiserar med upphovsmännens och -kvinnornas politiska åsikter och struntar i att det är inkompetent genomfört. Det spelar ingen roll att det är klantigt och slarvigt, bara det är angeläget och har ett viktigt budskap. Jo, många av de som gör och läser dessa album är ju dessutom extremt skitnödiga.
Majoriteten av de personer som gör dessa album skulle aldrig kunna producera ett 91:an-avsnitt om de vore tvungna att göra det för brödfödan. De vet helt enkelt inte hur man gör.
Till skillnad från seriealbumskaparna, som antingen lever på stipendier eller andra jobb vid sidan av, försörjer sig ofta proffsen på till exempel Egmont på att rita eller skriva just dessa gamla trotjänare, eventuellt varvat med reklam- och illustrationsjobb. Det händer att de skapar egna serier. Då går de som biserier i någon av tidningarna och de samlas sällan till album. Nuförtiden är marknaden för liten, det är för dyrt och riskabelt att ge ut kommersiella serier. Det är som med genrefilm i låg- och mellanbudgetklasserna: förr var man i princip garanterad stor vinst om man producerade- eller investerade i en billig liten skräckfilm. Så är det inte längre.
På sätt och viss är situationen liknande i USA. Nu är ju marknaden större där, det finns fler förlag, fler alternativ, men det har alltid varit så att många av de mest begåvade har suttit på Marvel och DC och producerat superhjälteserier. En skillnad är väl att dessa har mängder av fans och det kan innebära något stort när en viss favoritserieskapare ska ta sig an en favoritsuperhjälte. Jag har svårt att tänka mig att alltför många svenska seriefans blir exalterade när en populär 91:an-tecknare ska ta sig an Åsa-Nisse, även om resultatet kanske blir bra.
Visst finns det en del undantag; till exempel har Herman Hedning-tidningen har funnits ett bra tag nu, en tidning som inte bygger på en gammal folkkär serie. Dessutom innehåller tidningen en del andra serier av bra folk. Men undantagen är få. Och om man inte läser Herman Hedning känner man inte till de övriga serierna och dess serieskapare i den tidningen, eftersom de aldrig uppmärksammas i media. På albumsidan är ju Dennis Gustafsson ensam om att göra serieäventyr enligt den franska albummodellen. Johan Wanloo, Peter Bergting och Kim W Andersson är också ganska ensamma i sina avdelningar, liksom Lars Krantz. Vilket är märkligt.
Okej. Vart vill jag komma med det här? Nja, det vet jag inte. Jag kommer väl fram till det gamla vanliga: jag är oerhört less på alla inkompetenta serier som hamnar i kulturetablissemangets snäva spotlight. Det finns en kompetent serieelit i Sverige, och denna måste lyftas fram och hyllas för sina insatser - oavsett om man tycker att folkliga humorserier är ointressant och trist eller ej. Det skär i själ och hjärta när ännu ett undermåligt album hyllas på kultursidorna.
Så. Nu var det sagt.


-->

onsdag 15 januari 2014

Bio: Bamse och tjuvstaden

Bilder copyright (c) Tre Vänner

Det kanske svåraste jobb jag haft var att skriva manus till Bamse; till serietidningen. Detta var för ungefär 25 år sedan, Rune Andréasson skulle gå i pension, och Hemmets Journal - som då gav ut tidningen - letade efter folk som kunde ta över. Jag hade nyligen blivit proffs, då jag skrev manus till Åsa-Nisse, och jag tänkte att det kunde väl inte vara alltför svårt att skriva Bamse.

Jag hade egentligen ingen större relation till Bamse. Min lillasyster köpte (rättare sagt: fick) tidningen, och jag läste den ibland, men redan som barn föredrog jag äventyr och action - och Svenska MAD. Dock mindes jag Bamse från det tidiga 70-talet som en ganska äventyrlig serie med tidsresor till medeltiden och vilda västern. Åren runt 1990 hade serien förvandlats en hel del. Bamse hade familj: fru, trillingar, plus den utvecklingsstörda dottern Brumma, och Lille Skutt var gift han med och hade den anarkistiska sonen Mini-Hopp. Allting var jättesnällt och betydligt mer samhällstillvänt än jag trodde. Jag mindes hur Bamse svepte en burk dunderhonung och sedan slungade iväg bovarna. Nu skulle han kramas.

Jag vet inte hur många avsnitt jag påbörjade, men det blev bara fem färdiga, publicerade avsnitt för min del (samtliga handlade om Brumma och Mini-Hopp). Serien låg alldeles för långt ifrån mig och min personlighet, och den var hårt styrd av redaktionen. Däremot sa jag till min kompis Tony att söka jobb som Bamsetecknare, och han skapade sig en jättekarriär. Den jäveln!

Bamse dök upp första gången 1966 i ett par svartvita tecknade filmer, och 1972 kom den tecknade TV-serien de flesta av oss är bekanta med. Först 1973 började serietidningen att komma ut. Varför det dröjt så länge vet jag inte, men i år; 2014, kommer den allra första tecknade långfilmen om världens starkaste björn. Ihoptotad av Sluggerfilm i Malmö - och enligt eftertexterna med stor hjälp av ett företag i Taiwan. Okej, långfilm och långfilm - den varar bara 66 minuter, vilket väl är lagom för de minsta biobesökarna. Fast den känns onekligen betydligt längre.

Jag blev lite ställd när jag såg filmen. Jag hade hoppats att det här skulle vara riktigt bra - jag uppskattar verkligen att det handlar om traditionell "tecknad film"; platt och inte en massa plastiga datoranimeringar och 3D. BAMSE OCH TJUVSTADEN, det låter ju spännande och fantasieggande, och Bamse vill väl inte vara sämre än Conan, som ju även han besökte The City of Thieves.

Vad jag fick se var en välgjord, robust - och ganska tråkig och framförallt irriterande film. Vi presenteras för Bamse, han vänner, deras värld - och för de gamla fina, klassiska skurkarna. Det är bara det alla alla skurkarna nu blivit snälla. Vargen, Knocke och Smocke, sjörövarna ... Det här verkar vara en värld där alla lever i total harmoni, här finns inga konflikter - och här finns således inga förutsättningar för äventyr. Det är ett evigt kramkalas i Bamses by.

Tack och lov anländer Reinard Räv till byn - han tycker att det får vara nog med snällerierna och lyckas övertala de före detta skurkarnas att bli skurkar igen. De ska råna ett tåg fyllt med godis och deras högkvarter blir Tjuvstaden, som ligger inne i Trollskogen. Bamse, Lille Skutt och Skalman beger sig således iväg för att sätt P för de onda planerna.

Uppenbarligen räcker det med att en slem figur säger till folk att de ska bli bovar. Vargen och de andra lyder ganska omgående. Och det räcker med att vara snäll mot bovarna, så blir de också snälla och laglydiga. Det här får mig att tänka på Tage Danielssons synnerligen naiva SLÄPP FÅNGARNE LOSS, i vilken det är synd om fängelsekunderna - oavsett vilka brott de begått. Bara man är snäll mot dem blir allt bra igen. Tough luck, grabbar!

Det här är riktigt, riktigt präktigt - och det är det jag upplever som irriterande.

Det är även segt och rätt tråkigt. Detta beror till stor del på filmmusiken. Det ursprungliga, käcka ledmotivet finns kvar, men är omarrangerat på värsta möjliga sätt, och resten av musiken är typisk generisk, svensk filmmusik. Slätstruket och saggigt. De nya sångerna är hemska.

För första gången får vi höra Bamse och hans vänner prata. Hur låter de? Jo, Bamse låter som Peter Haber - och han pratar med mjuk, nästan viskande röst; väldigt mesigt och inte alls så som jag tänkt mig Bamses röst. Morgan Alling gör Lille Skutt. Hmm - det här är ju märkligt! Bamses och Lille Skutts röster görs av Sunes pappa och Sunes pappa! Magnus Härenstam står för Reinard Rävs röst, medan gamla Tintinproffset Tomas Bolme agerar berättarröst.

Det finns en oskriven lag om att en bra barnfilm ska vara långsam och stillsam. Vuxna, svenska förståsigpåare har alltid hävdat detta. Det är inte bra för barn med snabbt klippta, rappa och ibland direkt hysteriska amerikanska barnfilmer. Jag vet inte riktigt varför vuxna alltid sagt detta. Jag minns ju hur det var när jag var barn. Jag hatade alla saggiga barnprogram som ansågs bra för mig. Jag ville bara se Scooby-Doo och Tom & Jerry. BAMSE OCH TJUVSTADEN innehåller en del jakter och spänningsinslag, men lyckas ändå vara långsam - åtminstone upplevs actionscenerna som långsamma tack vare den vissna musiken.

Nå. Jag ska inte vara alltför negativ här. Regissör Christian Ryltenius har inte gjort en dålig film. BAMSE OCH TJUVSTADEN lär säkert gå hem hos ungarna - och eventuellt hos deras föräldrar. Det här är bättre än den träiga och onödiga EMIL & IDA I LÖNNEBERGA. Och som jag nämnde ovan: det är sympatiskt med en gammaldags, hederlig tecknad film. Det här är robust.

Jag tog nu och tittade en stund på den gamla TV-serien från 1972; ett par avsnitt finns på YouTube. Den må vara rätt primitiv i jämförelse med den här nya filmen, men den är betydligt charmigare och långtifrån lika präktig. Det är så jag minns Bamse.

Brumma och Mini-Hopp medverkar knappt alls i långfilmen, Lille Skutts homosexuelle bror (en ny figur) är nog inte med överhuvudtaget, fast Knocke blir transvestit och det hela slutar med en stor fest - precis som Asterix' äventyr.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 17/1)

torsdag 29 augusti 2013

En bamse till trailer

Det svåraste jobb jag haft var att skriva manus till Bamse. Det har nu gått mer än tjugo år sedan jag försökte mig på detta. I slutändan blev det bara fem äventyr - vilka har repriserats åtskilliga gånger sedan dess.
Nu är ju den första tecknade långfilmen om Bamse på väg från Nordisk Film och här har vi den första trailern. Jag tycker att det är sympatiskt med en film i traditionell 2D. Det här ser ut som serietidningen. Och filmen är gjord i Malmö.
Handlingen verkar dock snodd från Conan, som ju också besökte the City of Thieves.



-->



torsdag 19 maj 2011

Med anledning av Bamsedebatten

måndag 7 februari 2011

Sund-Baum...se

Torvald Sundbaum är en legendarisk svensk serietecknare och tyvärr nästan sorgligt bortglömd idag. Sundbaum är mest känd som skicklig tecknare i Svenska MAD på 1960- och 70-talen, men idag upptäckte jag en annan grej av honom...

Jag stod på Pressbyrån och bläddrade i senaste numret av Bamses Äventyr, nr 31, som en god vän till  mig är redaktör för. I ledaren står det oväntat om Sundbaum.

1990 pensionerades Rune Andréasson och en lång rad svenska manusförfattare och tecknare började ägna sig åt att skapa Bamse. Jag var en av dem. Det var ett av de svåraste jobb jag haft, jag fick fem avsnitt publicerade efter mycket möda och besvär. Bamse låg alldeles för långt ifrån mig och min personlighet.

En man som tecknade ett kort Bamseavsnitt var ovannämnde Torvald Sundbaum. Det publicerades aldrig.

Förrän nu.

Jag bläddrade fram till avsnittet för att se hur denna gamla idol klarade av uppgiften, och ärligt talat klarade han det inget vidare. Bamse ser vanställd ut genom hela serien, i alla fall när han inte porträtteras snett framifrån.

Fast han tecknade ändå Bamse bättre än vad Rune Andréasson skulle gjort om han gett sig på klassiker som "Smaskens" och "Raringarna".

fredag 8 maj 2009

Boken om Mini-Hopp


Avdelningen ungdomssynder: Jag har säkert nämnt det förut, men ett av de svåraste jobb jag haft, var att skriva manus till Bamse. Det visade sig vara stor skillnad på att skriva Åsa-Nisse mot att skriva Bamse - för att inte tala om mina egna projekt. Bamse var - och är - hårt styrd och det gick inte att komma där och komma, oavsett hur proffsig man var. Men för min del var nog problemet att Bamse och hans värld låg alldeles för långt ifrån mig och min personlighet. Visst är jag en snäll och vänlig man, men jag är samtidigt cynisk och en ironiker, vilket antagligen förklarar mitt intresse för skräck.
Därför blev det bara fem (tror jag) färdiga Bamseavsnitt för min del. Majoriteten handlade om Bamses yngsta dotter Brumma och Lille Skutts son Mini-Hopp. Fattas bara. De två figurerna är ju perfekta för en författare som jag: jag menar, hallå, en utvecklingsstörd björn och en anarkistisk kanin? Hur bisarrt är inte det?
Den som vill ta del av mina gamla Bamseserier kan köpa den alldeles nyutkomna BOKEN OM MINI-HOPP (Egmont), som finns bland serietidningarna i välsorterade butiker. 49 spänn för 144 sidor kaninraffel.
I boken finns två avsnitt av mig från väldigt tidigt 90-tal. Först blir det knallhårt toppraffel på hög nivå när Mini-Hopp trillar ner i en brunn i "Mini-Hopp går under jorden". Här får vi lära oss lite mer om eko. Därefter bjuds det på chockraffel i färg i "Brummas flygfärd" i vilken Brumma hjälper en fågel, som sedan hjälper Brumma när hon råkat hamna högt upp i ett träd.
Som om inte detta vore nog, kan man även läsa två episoder författade av ingen annan än Johan Wanloo! Så vad väntar ni på? Spring genast och köp BOKEN OM MINI-HOPP! Känns det pinsamt att visa upp den för kassörskan, kan ni ju alltid lägga den mellan senaste Hustler och Aktuell Rapport.