Netflix: Konferensen

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, denna gång på en svensk film, producerad av SF Studios.

Bra svenska skräckfilmer är vi inte bortskämda med. Oftast får vi mög som sumprunkarfilmen CANCELED, som hade premiär härommånaden, eller filmer som är alldeles för tama och tråkiga. Nästa vecka ska jag se Lisebergs-slashern KARUSELL, men eftersom det står "Från produktionsbolaget bakom FEED" på affischen, hyser jag inga större förhoppningar. FEED är en usel film.  

KONFERENSEN är en skräck-komedi bygger på en roman från 2021 av Mats Strandberg. Jag kan inte jämföra filmen med boken, eftersom jag inte läst den - min litteraturkonsumtion inskränker sig numera till ingresser och vitsar, jag spenderar för mycket tid på att skriva seriemanus. Nej, där ljög jag. Jag läser sällan vitsar. Och, jag köper en väldig massa böcker, men mest fackböcker och novellsamlingar. Min enda relation till Mats Strandberg är den kassa filmen CIRKELN, vilken bygger på en bokserie av honom och Sara Bergmark Elfgren.

Denna nya film är regisserad av Patrik Eklund, som inte gjort en långfilm sedan 2012, då den besynnerliga komedin FLIMMER hade premiär. 

Jag får väl erkänna att jag var skeptisk när jag började titta på KONFERENSEN. Det började heller inte speciellt bra. En grupp människor åker ut till en håla mitt ute i ingenstans för teambuilding. De ska ta första spadtaget till ett nytt köpcenter där. I stort sett samtliga rollfigurer, med undantag för filmens typiska final girl; Lina (Katia Winter från THE BOYS), är osympatiska och/eller jobbiga och påfrestande.

Saker och ting står inte rätt till med det kommande bygget, dokument och kontrakt har förfalskats, det har ljugits, och deltagarna på konferensen bråkar, när de inte tvingas ägna sig åt fåniga aktiviteter. Adam Lundgren och Christoffer Nordenrot spelar två strebers, Maria Sid är den krystat positiva och hurtiga ledaren, Bahar Pars är en nyanställd tjej som inser vad företaget håller på med. De äldsta medlemmarna i gruppen vill helst bara röka och dricka sprit.

Filmens första hälft är inget vidare. Som satir funkar det sådär, vissa saker är roliga, till exempel en reklamfilm de producerat för orten, men i och med att de flesta rollfigurerna är påfrestande, kunde jag knappt bärga mig tills de skulle mördas. För att vara en skräckfilm är det väldigt lite skräck under denna första hälft, det är mest tjafsande.

Men! Ganska exakt halvvägs in i filmen vänder det - och plötsligt blir det riktigt bra. Det visar sig att Patrik Eklund kan hantverket. En okänd galning, maskerad som köpcentrats maskot Sotis, dyker upp och slaktar konferensdeltagarna en i taket. En del mord sker utanför bild, andra är överraskande grafiska och blodiga. Filmens vändning sker när en kille mördas med utombordsmotor medan Niklas Strömstedt spelas på soundtracket.

Här utvecklas även Adam Lundgrens figur, han går från att bara vara en jobbig och vidrig snubbe till att bli något slags Patrick Bateman-typ. Jag ska väl inte påstå att KONFERENSEN är speciellt skrämmande och otäck, eller ens spännande, men plötsligt blir det här en väldigt underhållande splatterfilm som är bättre än mycket annat jag sett i den vägen den senaste tiden. Det används motorsåg, borrmaskin, yxa, skära, machete och mycket annat, som sig bör en fredagen den 13:e som denna, och det halkas på blodiga golv. Mördarens identitet kommer inte som någon större överraskning, det är lite "ambulansföraren i FREDAGEN DEN 13:E DEL 5" över det hela.

I slutändan visade det sig alltså att jag trots allt gillade den här filmen. Vad KONFERENSEN har, som flera andra svenska skräckfilmer saknar, är etablerade skådespelare i merparten av rollerna, vilket förstås hjälper. Pluspoäng för förtexterna. Pluspoäng även för att en av rollfigurerna sjunger "We shall overcome" medan hon dör.

Jag undrar lite varför KONFERENSEN dumpats på Netflix och inte går upp på bio. Tycker kanske SF att det är för mycket svensk skräck på bio nu och för stor konkurrens? Frågan är varför CANCELED inte släpptes direkt på Netflix. KONFERENSEN kunde nog ha funkat hyfsat på bio. Nå, om inget annat lär den få fler tittare på Netflix.

Slutligen måste jag säga att jag är glad att jag är frilansare och slipper dumheter som teambuilding och kompetensutveckling. Sådana utfärder känns som en mardröm även utan en psykopatisk mördare.

 

 

 

(Netflixpremiär 13/10)

Bio: Operation Ragnarök

Foton copyright (c) Njutafilms

Redan 2010 skrev jag om OPERATION RAGNARÖK, vilken då kallades ZON 261, här på TOPPRAFFEL!. Då hade regissören Fredrik Hiller, vars skräckfilm PSALM 21 nyligen haft premiär, spelat in en promo för en zombiefilm. Det mest uppseendeväckande med detta projekt, var att den skulle spelas in i- och utspela sig i Landskrona. Då, för åtta år sedan, hade Landskrona återigen hamnat i strålkastarljuset, efter att ett äldre par dödats på en parkeringsplats. Några år tidigare hade Landskrona utmärkt sig på grund av invånarnas sympatier för Sverigedemokraterna. Hiller ville göra en allegori om främlingsfientlighet.

Ett par år efter promon började man spela in filmen ... Och sedan hände ingenting. Den utlovade premiären sköts upp gång på gång. Nu, åtta år senare, går filmen - under ny titel - upp på bio. Manuset lär ha skrivits om under arbetets gång, så antagligen är det inte samma historia man en gång tänkte göra.

Riktigt varför filmen tagit så lång tid att färdigställa vet jag inte riktigt. Hiller har i en intervju sagt att de digitala effekterna tog tid, men det är allt att ta i att de skulle kräva åtskilliga år att få till. Jag har själv varit inblandad i ett par långfilmsprojekt som drog ut på tiden, men där handlade det om tre år från ax till limpa.

Nå. Är OPERATION RAGNARÖK (en bättre titel vore OPERATION PER RAGNAR-RÖK) en film det varit värt att vänta på?

Svar: nej.

Detta är en synnerligen märklig film. Den är dålig på ett sätt som gör den fascinerande. Den känns som en film man råkat tappa i golvet så att den gått i tusen bitar, och sedan har man försökt sätta ihop bitarna så gott man kunnat.

Jag är född och uppvuxen i Landskrona. Självklart är det kul att se min hemstad på en stor bioduk. En lång rad för mig oerhört välbekanta miljöer figurerar. En kort scen utspelar sig dessutom i ett hyreshus jag bott i! OPERATION RAGNARÖK innehåller flera maffiga, vackra flygbilder över staden, som plötsligt ser jättestor ut. Fast när jag tänker efter saknas bilder på större delen av centrum och folkliv; det ser tomt ut redan innan zombieapokalypsen. Inte för att Landskrona av idag är känt för sitt myllrande folkliv, men ändå.

Filmen inleds med ubåtsscener och musik som gör sitt bästa för att imitera filmmusiken ur ALIEN. En svensk ubåt fraktar en väska innehållande små behållare med en mystisk blå vätska. En okänd man har tagit sig ombord för att fotografera behållarna, han upptäcks, det blir fajting, vätskan läcker ut, och något fasanfullt händer med besättningen.

Fredrik Dolk spelar en bister löjtnant som har krismöte med några andra bistra militärer. Ubåten är på väg mot Landskrona och man förväntar sig en katastrof. Landskrona spärras av och sätts i karantän, och militären gör Örenäs slott i Ålabodarna till sambandscentral.

I Landskrona bor Nils (Jonas Malmsjö), vars bror tydligen dödats av invandrare. Nils är rasist. Hans flickvän Hilda (Mia Poppe) är också rasist. En gubbe som heter Bertil (Per Ragnar) är superrasist. Nils' arbetskamrat Ossian (Andreas Andersson) är superrasist han med. Jag blev inte klok på vad dessa rollfigurer har för relation till varandra, om de är släkt eller ej.

Nils' syster Angelica (Elin Lanto) är inte rasist. Tvärtom, hon har ett hemligt förhållande med en invandrarkille; Hamid (Zardasht Rad). Det är tänkt att det ska bli en Romeo och Julia-historia av det här, men efter att de unga tu har en träff uppe på vattentornet (hur fan kom de upp där?) i början, glöms denna tråd bort nästan helt och hållet.

Nils och Ossian jobbar på varvet. Av allt att döma är det bara de två som jobbar på hela varvsområdet. Plötsligt kraschar ubåten in i en docka, Nils öppnar luckan till ubåten, och smittan läcker ut. Det tar typ två minuter, och sedan har hela befolkningen förvandlats till zombies. Utom Nils och de övriga jag nämner ovan, eftersom de verkar immuna.

... Fast egentliga zombies är de inte, de som drabbats. De springer, de pratar, de kan hantera vapen. Det här är mer NIGHTMARE CITY eller THE CRAZIES, än en zombiefilm.

Det bär sig inte bättre än att Nils och hans rasistgäng, och Hamid med familj tvingas samarbeta, och de barrikaderar sig på Landskrona slott på Citadellet. Fast det går inte så bra när de tar skydd där - inte nog med att de bråkar konstant, de kommer omedelbart på att de måste besöka ICA Kvantum borta vid stationen i andra ändan av stan för att skaffa mat. Så, de går ut igen. Därefter återvänder de till slottet.

Okej. Varför är inte det här en bra film?

Jag vet inte var jag ska börja. Ja, jösses. Estetiskt sett pendlar filmen mellan imponerande etableringsbilder på miljöer, och en billig, skräpig look - så fort det är zombieaction ser det ut som sådana där hopplösa direkt-på-DVD-zombiefilmer med extremt låg budget, där regissörens polare springer omkring på gården och leker skräckfilm. Det viftas mycket med kameran. Nästa alla effekter är datoranimerade och det ser plastigt ut. Visst är det lite fräckt med en helikopter som störtar på Rådhustorget, men det kan inte rädda en film.

Ett väldigt stort misstag var att göra Nils och hans gäng till rasister - de är inte bara vanliga, gnälliga SD:are, utan vit makt-nationalister. De är fruktansvärt osympatiska. Men Hamids familj är inte mycket roligare, rollfigurerna är illa utvecklade och har inte särskilt mycket att göra. Bertil fortsätter att vara superrasist filmen igenom och vrålar "Jävla balubajävel!" mest hela tiden. Här saknas hjältar, huvudpersoner att sympatisera med; gestalter som gärna får överleva på slutet. Angelica är nog snäll, men hon har inte heller så mycket att göra. Ingvar Andersson spelar en sävlig gubbe, han verkar också snäll.

En hel del kända ansikten figurerar i filmen. De flesta har i det närmaste statistroller. Malin Arvidsson spelar helikopterpilot; hon ser lika tuff som tjusig ut när hon går mot kameran medan hon fäller en replik, och jag tänkte att Här kommer hjältinnan! Men icke - detta är allt hon gör. Hon går mot kameran under ett par sekunder. Björn Bengtsson gör en militär som står på ett fält och skriker lite, Jarmo Mäkinen är en zombiepolis, Rafael Edholm är med någonstans, Eva Rydberg spelar Landskronas kommunchef. Bahar Pars från EN MAN SOM HETER OVE spelar Hamids syster, som Nils plötsligt verkar fatta tycke för. Flera dugliga aktörer tampas med ibland riktigt rutten dialog.
Ingen i filmen pratar Landskronadialekt - möjligtvis med undantag för någon ströreplik från en och annan statist. De skåningar som medverkar i större roller är från Malmö, Helsingborg, Lund och Kristianstad. Per Ragnar är inte skåning alls, men pratar hyfsad skånska. De flesta av de medverkande pratar inte skånska alls, så Landskrona känns mer som Båstad, Österlen, eller någon annan oas för stockholmare.

Fredrik Hiller har tänkt ut en bra twist på slutet, när det avslöjas vad den mystiska vätskan gentligen är. Tyvärr har han inte tänkt igenom det hela ordentligt, vilket gör att det blir fullkomligt ologiskt.
Varje gång väskan med behållarna öppnas spelas ett meddelande på engelska, som förklarar vad det är för mystisk uppfinning. Detta meddelande får vi höra i sin helhet inte bara en eller två gånger, utan fyra-fem. Varje gång väskan öppnas spelas meddelandet upp. Om det blir segt? Snacka om det. Men hela filmen är seg, framför allt det utdragna slutet. Ja, jösses. För övrigt verkar slutet symbolisera Landskrona BoIS' sejour i Superettan 2018.

Någon spänning finns här inte alls, skräckscenerna är inte otäcka, och filmen lider av total brist på humor. Om man bortser från att filmen är ofrivilligt komisk. Filmens antirasistiska budskap är så övertydligt, att det står i vägen för en bra film. Om man nöjt sig med att göra ett vanligt zombieraffel hade resultatet säkerligen blivit både kul och underhållande.

Jag personligen fann ett stort nöje i att se Landskrona visas upp på bio, men jag kan ju inte sitta här och vara snäll på grund av detta. OPERATION RAGNARÖK är kass.

I eftertexterna tackas bland annat Glumslövs pizzeria.

 








(Biopremiär 7/12)

Fotnot: OPERATION RAGNARÖK är inte den första zombiefilm som spelats in i Landskrona. Redan 2004 gjordes kortfilmen THE UNSETTLED DEAD. Denna nollbudgetfilm har faktiskt bättre zombies än 2018 års biofilm.

Bio: En man som heter Ove

Foton copyright (c) Nordisk Film

Ännu en sen recension, om än inte lika sen som den av SPECTRE. Jag var bortrest när EN MAN SOM HETER OVE pressvisades, och eftersom min sambo ville se den här, valde vi ett tillfälle när vi hade möjlighet att se den tillsammans. Det var allt en upplevelse att se den här på bio! Filmen visades i en stor salong på Biopalatset i Göteborg, det var fullsatt - och sambon och jag var yngst i publiken med ganska bred marginal. Det hördes mycket gubbljud i salongen under visningen - det vill säga rosslingar och liknande.

Jag undrade länge vem den där Fredrik Backman var. En helsingborgare som plötsligt började skriva krönikor i gratistidningen City - krönikor som kändes som dåliga imitationer av Stefan Lindqvists "Slagskott" i Helsingborgs Dagblad. Efter en tid flyttade Backman över till Metro, där han skrev samma typ av krönikor. Därefter försvann han från Metro - för att plötsligt bli bestsellerförfattare. Who saw that coming?

Av allt att döma är jag den ende som inte läst Backmans internationella bästsäljare "En man som heter Ove". Den har inte känts speciellt lockande. Men nu har jag alltså sett filmen.

... Och den lämnade mig ganska likgiltig.

Rolf Lassgård spelar den vresige, 59-årige änklingen Ove. Lassgård är sminkad för att se äldre ut - men till saken hör att Lassgård fyller 61 i vår! Ove saknar sin nyligen bortgångna fru och gör upprepade, misslyckade försök att ta livet av sig. Mest går han omkring som något slags polis i radhusområdet och skäller ut alla som inte följer alla petiga regler. När invandrartjejen Parvaneh (Bahar Pars) flyttar in med man och två barn, och Ove tvingas umgås med denna familj, börjar han att se ljusare på livet. Parallellt med detta skildras Oves liv som ung; då spelas han av Filip Berg.

Den tragikomiska berättelsen om Ove är regisserad av Hannes Holm. Holm har de senaste åren gjort ett par av de ohemult populära, men minst sagt lättviktiga Sunefilmerna - men Holm kan ju även göra riktigt bra film, som till exempel HIMLEN ÄR OSKYLDIGT BLÅ. Därför är EN MAN SOM HETER OVE ett klanderfritt hantverk; det är bra tempo i berättandet, bra filmfoto, och Rolf Lassgård är utmärkt i titelrollen.

Men med undantag för en scen där Ove och grannen Rune tävlar om att köpa de nyaste bilarna; SAAB vs Volvo, tycker jag inte att filmen är speciellt rolig. Tvärtom är det här alldeles för sentimentalt för min smak. Dessutom är handlingen ibland aningen hoppig, antagligen beroende på att Holm velat få med så mycket som möjligt ur boken. Till exempel flyttar en ung, homosexuell kille in hos Ove - för att kort därpå försvinna ur handlingen. Här finns fler lösa trådar och obegripligheter.

Bland övriga medverkande hittar vi Ida Engvoll, Johan Widerberg (som trots sin mustasch fortfarande ser ut att vara tjugo), och lite överraskande Anna-Lena Bergelin (hon som tidigare hette Brundin).

En gång om året brukar det komma en stor, svensk publikfilm - en sådan där film som lockar till sig alla de där som går på bio just en gång om året. Högst. Förra året var det HUNDRAÅRINGEN SOM KLEV UT GENOM FÖNSTRET OCH FÖRSVANN, nu är det alltså EN MAN SOM HETER OVE. Svenska folket vallfärdar för att se den här filmen, och den går väldigt bra. Det här är en bättre film än HUNDRAÅRINGEN och publiken verkade nöjd när jag såg den. Min sambo tyckte att den var betydligt bättre än jag tyckte. "Den var ju så sorglig och fin!" sa hon.

Själv är jag inte så förtjust i sorgliga och fina filmer. Och jag blev inte sugen på att läsa boken.

Rolf Lassgård är bättre än filmen han medverkar i.

  

 

 

 

(Filmen hade biopremiär 25/12 2015)