Bio: Streetdance 3D

Foton copyright © Scanbox Entertainment

STREETDANCE 3D ska tydligen vara den första dansfilmen i 3D. Dessutom är filmen brittisk, och jag gissar att det inte finns alltför många brittiska 3D-filmer.

Detta epos handlar om unga Carly (Nichola Burley) som är med i sin pojkvän Jays streetdancegrupp Jay 2 0. De siktar på att vinna engelska mästerskapen i streetdance och få åka till Amerika, men då tycker plötsligt Jay att han och Carly ska ta en time out i förhållandet och han lämnar sin grupp.

Carly måste starta sin egen grupp, men vojne, vojne, hur ska det gå till? Hon är ju bara en vit, blond tjej från norra England (med lustig dialekt, förstås), medan alla de som är bra är coola, svarta londonbor. Hon vågar inte ansvara för gruppen och dessutom har de ingen lokal att repa i. "Vi har ju ingen lokal!"

För att försörja sig jobbar Carly i en smörgåsaffär. En dag levererar hon mackor till den tjusiga balettskolan, och där jobbar den vänliga Helena (Charlotte Rampling, minsann, och hon behåller för en gångs skull kläderna på) som tycker att baletteleverna behöver lite mer jävlar anamma, så hon får en idé. Om Helenas balettelever får vara med i Carlys streetdancegrupp, får de använda en sal i balettskolan att träna i. Självklart tackar Carly ja.

De klassiska dansarna, i synnerhet ballerinorna, är stroppiga, bortskämda överklassungar som inte vill veta av packet i gympadojor och alldeles för stora kepsar. Jag tänker förstås att oj, gissa om de kommer att vara bästa vänner på slutet, och så tänker jag oj, de kommer nog att snickra ihop en show som kombinerar streetdance med klassisk balett.

Tja, och så tränar de och dansar en väldig massa, och den blonde balettkillen som liknar Flamman i Fantastiska Fyran fattar tycke för Carly - kan han månne ersätta Jay som pojkvän? Den stora tävlingen kommer allt närmare. Kommer Carlys nya grupp Breaking Pointe att vinna? Kommer de ens att hinna till tävlingen?

Manuset till STREETDANCE 3D känns som hämtat från 1940-talet. Det är som om författaren Jane English hittat ett kvarglömt manus. Det enda som saknas är att Mickey Rooney och Judy Garland störtar in och tjoar "Jag vet! Vi sätter upp en show på bakgården för att samla in pengar till en ny lokal!". Handlingen är väldigt basic, den går från A till Ö med alla de nödvändiga klichéerna, rollfigurerna är tydliga och replikerna ofta väldigt övertydliga och ibland kombinerade med överspel, modell Ballerinorna sätter näsan i vädret när coola gänget från gatan stövlar in. Här finns inte en enda överraskning.

...Men det behövs inte heller i en sådan här film. Nu tillhör jag absolut inte målgruppen. Jag är en vuxen karl som inte intresserar mig för streetdance och absolut inte för musiken som spelas i filmen. Men who am I fooling? STREETDANCE 3D går bara ut på att visa så myckert dans som möjligt. Jag ser ju själv kung fu-filmer med tunn handling bara för att få se en massa fajting. Slasherfilmer är ett bättre exempel: idiotisk, tunn handling och endimensionella rollfigurer i filmer som bara går ut på att visa upp en massa slakt. Så jag ska inte komma här och klaga på en film som verkligen gör sitt jobb.

Den här filmen riktar sig till tonåringar och främst tonårstjejer, gissar jag, och tonårstjejer som gillar dans och musik kan säkerligen tycka att det här är en av årets bästa filmer. Folk hoppar och studsar och stretar och har sig mest hela tiden, ofta i formationer - de ska vara "spontana", men brister förstås ut i nummer med väldigt avancerad, inövad koreografi.

Streetdansarnas attityt är rätt irriterande; de är lite småfåniga, och killar i baletttrikåer är minsann inte vackert. Däremot gillade jag ballerinorna, där pratar vi galanta damer. Fast unga sådana. I synnerhet den bitchigaste av dem; Chloe som spelas av en som heter Sianad Gregory och ser ut ungefär som en ung Nia Peeples.

Filmen innehåller en oväntad foodfight som är fullkomligt gigantisk och jag uppskattar att det klassiska musikstycke som oftast förekommer är ur Prokofievs ROMEO OCH JULIA - samma stycke som ofta dånar i CALIGULA.

Men 3D:n, då? Jodå, den är väl helt okej. Det var väldigt fräckt att få se BBC:s logga i 3D! Och STREETDANCE bjuder på något jag aldrig sett tidigare: folk som dansar i bullet time - i 3D. Ni vet; bilden fryses och kameran åker runt personerna, som i MATRIX. Det ser häftigt ut.

Nyinspelningen av FAME som kom förra året var ju riktigt misslyckad och blev ingen större framgång.

Den här filmen må vara rudimentär, men STREETDANCE 3D är allt det som FAME från 2009 inte var.

Nu väntar jag på JENKA 3D och framför allt på GAMMELSNOA 3D.

 

 

 

(Biopremiär 11/6)

Bio: Edge of Darkness

Foton: Macall Polay © GK Films, LLC
Mel Gibsons återkomst framför filmkameran efter sju - åtta år är förstås en något märklig upplevelse efter alla skriverier efter alla dessa år. Hans besynnerliga beteende har överskuggat allt annat och frågan var om det skulle överskugga även denna rollprestation; att man filmen igenom inte skulle se Gibson som snuten Thomas Craven, utan enbart som knäppgöken Gibson.
Tack och lov blev det inte så. Visst - det första jag tänkte när han dök upp i bild, var "Herrejävlar, vad Martin Riggs har blivit gammal!". Mel Gibson är 54, men ser väldigt härjad och sliten ut, det gråsprängda håret har tunnats ut, ansiktet är fårat och han ser ut att kunna skruva på sig hatten. Inte nog med det, hans röst har även fått ett drag av gubbighet med ett lätt läspljud modell David Carradine in KILL BILL. Hmm, jag tyckte nästan att han liknade Lars Orup, med den väldigt markerade överläppen. Åtminstone när Gibson låg ner.
Gibsons typiska glimt i ögat är borta - men dennas avsaknad samt det hårda, ruffiga utseendet passar rollfiguren i EDGE OF DARKNESS alldeles utmärkt. Regissör är Martin Campbell (CASINO ROYAL), som även regisserade den brittiska miniserien från 1985 den här långfilmen bygger på. Nu har jag inte sett TV-serien, så jag kan inte jämföra, men filmen börjar med att den ensamstående Bostonsnuten Craven hämtar sin dotter Emma på Centralen, efter att inte ha träffat henne på en längre tid.
På väg hem blir Emma dålig och börjar spy, och illamåendet blir värre när de kommit hem. Hon skriker att hon måste till sjukhus och att hon har något att berätta. När de kommer ut genom ytterdörren ropar någon "Craven!" och ett hagelgevär avfyras. Emma träffas och dör i en blodpöl.
Craven tror förstås att det var honom mördaren var efter, och att dottern sköts av misstag. Men han kan inte påminna sig att han har några fiender. Och snart visar det sig förstås att det faktiskt var Emma som skulle dödas. Hon var aktivist och hade upptäckt vad ett mäktigt företag sysslar med - och hon hade utsatts för radioaktiv strålning.
Det handlar om högt uppsatta chefer och politiker i ett ständigt växande nät. Folk Craven förhör mördas omgående, men eftersom Craven känner att han inte längre har något att leva för, laddar han puffran och beger sig ut för att rensa upp bland höjdarna, vilket han gör så att blodet stänker.
EDGE OF DARK-
NESS kan närmast beskrivas som en pratigare version av Gibson-
rafflet PAYBACK. Det är mycket som ska hinnas med i filmen, vi pratar trots allt om en story som på TV tog 317 minuter på sig och nu ska klaras av på 117. Och det blir aningen för många namn och trådar, storyn grabbar inte tag i mig fullt ut och jag satt hela tiden och hoppades att filmen skulle vara bättre än den i själva verket var.
Men är man ute efter några brutala scener, serveras man ett antal sådana; Mel Gibson har ju en tendens att göra både blodiga och sadistiska filmer, och ofta även masochistiska - ofta råkar han själv ut för de mest oväntade otäckheter. I EDGE OF DARKNESS går han bitvis hårt fram. Scenen där en aktivistledare uppmanas att ta av sig glasögonen och sedan får extremt mycket stryk kan bli en klassiker. I strykfacket, alltså. Och de blodiga nerskjutningarna är många, en skurk försöker dumdristigt skydda sig med handen, så ett par fingrar stryker med när han får en kula i nyllet. Thomas Craven skonar ingen.
Jag gillar thrillers berättade i ett lugnt tempo för en vuxen publik, vilket det här är, och jag gillar stenhårda snutfilmer. Men som sagt, EDGE OF DARKNESS når inte riktigt hela vägen och jag hade hoppats på mer.






(Biopremiär 5/2)

Bio: An Education

Foton copyright © 2009 Nordisk Film  

Strax innan filmen började rulla på pressvisningen, viskade en kollega "Vet du vad det är vi ska se nu?" och det slog mig att jag inte hade den blekaste aning. Jag hade glömt titeln! Jag hade glömt vad den skulle handla om, trots att jag läst pressinbjudan ett par gånger. Detta berodde nog på att jag av någon anledning inte hört talas om filmen tidigare. Märkligt, eftersom jag förstås borde ha gjort det. 

AN EDUCATION är en brittisk film - från BBC Films, till och med - av danskan Lone Scherfig, som tidigare bland annat gjort ITALIENSKA FÖR NYBÖRJARE. Filmen bygger på en bok av Lynn Barber, och filmmanuset är faktiskt skrivet av Nick Hornby. Filmen började - och jag slukades upp från första scenen. Det är 1961 och sexton- åriga Jenny (Carey Mulligan) går i en ganska sträng flickskola. Hon är klassens ljus, extremt intelligent, spelar cello och siktar på att komma in på Oxford, något hennes far Alfred Molina tycker är viktigast av allt här i världen. När Jenny en eftermiddag ska hem efter avslutade cellolektioner, spöregnar det. När hon väntar på bussen stannar en sportbil framför henne. I den sitter den betydligt äldre David (Peter Sarsgaard), som erbjuder lift hem - om hon inte vågar åka med en okänd man, kan han åtminstone köra cellon så att inte den skadas. 

Jenny fascineras av playboyen David, som är intelligent, konstintresserad och tydligen har gott om pengar. Och David har förstås fattat tycke för den egentligen alldeles för unga Jenny (här kan jag skjuta in att Mulligan egentligen är betydligt äldre än 16, hon blir 25 i år, medan Sarsgaard blir 39). Jenny och David börjar umgås; han introducerar henne för det ljuva livet och för sina vänner Danny och Helen; den sistnämnda en härligt puckad blondin. De tittar på- och köper konst, de dinerar på nattklubbar, och snart är Jenny och David mer än kompisar, de har blivit kära i varandra. David är väloljad i käften och lyckas få Jennys föräldrar, i synnerhet den oerhört strikte farsan, att bli med på noterna - de fattar också tycke för den charmige David. Dock blir det problem på skol- fronten. Jenny hänger inte längre med på lektionerna och rektorn Emma Thompson höjer ett varningens finger för umgänget med denne äldre man. 

...Och självklart är allt inte riktigt som det ska när det gäller David... Jag blev alldeles tagen av AN EDUCATION. Från att inte ha vetat vad jag skulle få se, till att jag älskar den på hundra minuter. För det gör jag - jag föll pladask för Scherfigs film. Mer eller mindre förbehållslöst. När vi efter filmen stod några vänner och diskuterade vad vi just hade sett, kunde vi faktiskt inte koma på några brister alls. Tvärtom, vi bara räknade upp detaljer vi gillade. Jag tyckte ju mycket, mycket om UP IN THE AIR, men den saggade en aning under andra halvan. AN EDUCATION höll mig i sitt grepp från början till slut genom att vara gripande, komisk och romantisk och allt möjligt; det är ett fulländat drama. 

Allra bäst är Alfred Molina - han är fullkomligt strålande som den principfaste fadern; en stofil enligt Jenny. Hans repliker och gestaltning genomsyras av en mild, oemotståndlig humor. Emma Thompsons roll är mycket liten, men hennes rektor - som påminner om Margaret Thatcher - är också gjord med den där fingertoppskänslan som ger gravallvaret en lätt humoristisk touch. Bondbruden Rosamund Pyke är den korkade Helen, som fäller obetalbara repliker, och även Olivia Williams som lärarinnan miss Stubbs måste nämnas, ett lite rörande porträtt. Peter Sarsgaard går filmen igenom med ett vad jag tycker obehagligt, snett leende - han ser ut som Ewan McGregors illasinnade bror. Jag kan förstå att Jenny faller för killen, men samtidigt gör det där leendet att det är uppenbart att det finns något bakom fasaden. Men självklart är han bra och passar rollen perfekt. Och Carey Mulligan är perfekt som Jenny. Liksom alla andra i filmen är hon en exemplarisk skådis, men utseendemässigt lyckas hon pendla mellan oskyldig skolflicka och en något äldre och alltmer erfaren brud av AudreyHepburn-typ som rör sig bland det vackra folket. Hennes utbildning består av det bästa av två världar. 

Det förekommer ett flertal bra miljöer i AN EDUCATION; vi har ett typiskt engelskt medelklasshem, vi har det vackra folkets lyxvåningar, konstauktioner, landsbygd, och till och med några scener från ett Paris som visar sig från sin mest franska sida. De besöker en nattklubb som är precis så som jag vill att alla nattklubbar ska vara, komplett med ett litet band med glamorös sångerska. Många enskilda scener är enastående; redan i början blir jag på gott humor när Jenny bjudit hem en ung kille på te och Molina ska godkänna honom - och senare dyker det upp en kul scen involverande Mulligan, Sarsgaard och en banan. David röker cigarretter av märket Bachelor. 

När jag efter pressvisningen kollade mina mail, hade Oscarsnomineringarna trillat in - och jag är inte förvånad över att AN EDUCATION nominerats till både Bästa Film och Bästa Manus Efter Förlaga. Minsann om inte Carey Mulligan är nominerad till Bästa Skådespelerska. Däremot förvånas jag över att Alfred Molina inte nominerats för bästa biroll. Nu tycker jag förvisso att INGLOURIOUS BASTARDS ska tilldelas Oscarn, men om Tarantino inte får den - ge den till Lone och hennes film! 

Som ni vet är jag väldigt sparsam när jag delar ut höga betyg. Jag gödslar med ettor och tvåor, treor ger jag väl till hyfsat många, medan jag är återhållsam vad gäller fyror. Förra året utdelade jag bara högsta betyg två gånger; till GRAN TORINO och till INGLOURIOUS BASTARDS. ...Men i fallet AN EDUCATION tvekar jag inte. Det här är en fullkomligt underbar och fulländad film. Jag älskar den. Självklart ska den ha högsta betyg. Och hör sen!

 

 

 

(Biopremiär 5/2)