Visar inlägg med etikett Bérénice Bejo. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Bérénice Bejo. Visa alla inlägg

söndag 13 november 2022

Blu-ray/VOD: Final Cut

FINAL CUT (Njutafilms)


Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

Den här franska zombiekomedin ... eller ... nästan-zombiekomedin visades alldeles nyligen på bio här i Sverige. Jag hade tänkt gå på pressvisningen och skriva om filmen då, men så visade det sig att denna visning lagts på en väldigt dum tid på dagen - sen eftermiddag (Onödig information för er läsare, jag vet). Jag glömde sedan helt bort den här filmen, men en dryg månad senare har den släppts på Blu-ray.

Det här är en film av Michel Hazanavicius, som gjorde de två första, ojämna OSS 117-filmerna med Jean Dujardin, samt den lika utmärkta som Oscarbelönade THE ARTIST, med Dujardin och Bérénice Bejo, som är gift med Hazanavicius. Vad jag dock inte visste innan jag började titta, är att FINAL CUT är en nyinspelning av den japanska filmen ONE CUT OF THE DEAD från 2017. Jag har inte sett det japanska originalet, så jag vet inte hur pass lika filmerna är.

FINAL CUT börjar inget vidare. Det är en metafilm om en filminspelning - ett litet filmteam håller på att spela in en lågbudget-zombiefilm, men problem uppstår när de plötsligt anfalls av riktiga zombies. Blodet sprutar när filmteamet kämpar för sina liv, men det är rätt trist att titta på - färgerna är överstyrda, bilden är grynig, rollfigurerna är osympatiska, i synnerhet regissören, som spelas av Romain Duris, och för att vara en komedi är det inte roligt alls. Av någon anledning har alla japanska namn, trots att de är fransmän. Jag tänkte att det kommer att bli skitjobbigt att titta på detta i en timme och 50 minuter, det var tur att jag inte såg den på bio.

Efter en halvtimme börjar eftertexterna att rulla. Det visar sig att detta var en film i filmen. Bilden blir normal när vi hoppar tillbaka i tiden, och Romain Duris får i uppdrag att regissera en nyinspelning av en japansk zombiefilm - om det faktiskt är ONE CUT OF THE DEAD vågar jag inte svara på. Producenterna ät japaner och en av dem är på plats för att se så att allt går rätt till - hon spelas av en kvinna med ett synnerligen märkligt utseende, och hon var också med i ONE CUT OF THE DEAD. Ja, detta är alltså en film om en filminspelning av en film om en filminspelning.

Japanerna har märkliga krav. Alla rollfigurerna måste ha japanska namn, och filmen ska göras i en tagning. Team och skådisar - Bérénice Bejo spelar en av dem - repeterar och sedan börjar inspelningen. Denna blir problematisk.

Jag satt länge och tyckte att det här inte var speciellt kul. Folk springer, folk skriker, det är lite för utdraget. Men - den sista halvtimmen lyfter det. Då funkar det som komedi och jag tyckte att det var rätt kul. Så, jag höjer betyget ett snäpp. Dock är det hela alldeles för långt, det hade räckt med 90 minuter, om ens det.




tisdag 4 februari 2014

Bio: Det förflutna

Foton copyright (c) Folkets Bio

DET FÖRFLUTNA, med manus och regi av Asghar Farhadi, är Irans Oscarbidrag 2014. Men det är en fransk film. Fransk-italiensk, till och med. Hmm. Känns lite grann som om Sverige inte hittar någon egen film som är tillräckligt bra och istället skickar en dansk film.

... Och Bérénice Bejo, från THE ARTIST och som har huvudrollen, är född i Argentina. Nå - Farhadi, som gjorde NADER OCH SIMIN - EN SEPARATION, är i alla fall från Iran, liksom Ali Mosaffa, som har den ena manliga huvudrollen.

Bejo fick pris som bästa skådespelerska när filmen visades i Cannes förra året, och det kan man nog unna henne. Hon är utmärkt som Marie, som bor i Paris och vars man återvänder efter flera år i Iran för att skriva under skilsmässopapper. Marie, som har två barn med mannen, har inlett ett nytt förhållande med en arab som heter Samir (Tahar Rahim, som är fransman) och vars fru ligger i koma. Maries dotter tror att Marie är orsaken till koman. Det blir drama och grejor.
... Är det nog tänkt. Tonen är återhållsam och vardaglig. Bérénice Bejo är skitsnygg, men miljöer och människor är alldagliga, gråa och trista. Det här må vara hur välspelat som helst - men DET FÖRFLUTNA fångade aldrig mitt intresse. Tvärtom - det dröjde inte länge innan jag började att tänka på annat. Kaffe. Korv. Jag satt ganska illa in salongen. Trångt. Obekväm fåtölj. Jag skruvade på mig. Två timmar och tio minuter varar det här. Jag struntar i att många kommer att hylla filmen när den går upp på fredag - jag hade tråkigt.

Jag irriterade mig även på att nya ROBOCOP inte kommer att pressvisas i Malmö. Inte för att jag tror att den kommer att vara speciellt bra, tvärtom, men ändå. Det är ett jävla sätt att inte pressvisa filmer i Malmö.

Nu har jag inte mer att säga här.

Oj, vad kort den här recensionen blev! Fortsätter det så här, är jag snart nere på Metrolängder. Usch!








(Biopremiär 7/2)

onsdag 7 mars 2012

Bio: The Artist

Foton copyright (c) Scanbox

Långt om länge når den fransk-belgiska THE ARTIST Sverige.

Fem Oscars, bland annat för Bästa Film.

Sju BAFTA.

Fyra Critics Choice.

Tre Golden Globes.

... Plus ytterligare 59 priser, bland dem priset för bästa skådespelare i Cannes.

Är filmen värd allt detta; alla priser och allt beröm? Låt mig för en gångs skull dra till med ett rungande JA som svar.

Regissören och manusförfattaren Michel Hazanavicius är tidigare mest känd för sina två filmer om OSS 117; båda släppta på DVD i Sverige under beteckningen AGENT 117 - och båda enorma framgångar i hemlandet Frankrike. Men att Hazanavicius skulle gå vidare med en film som THE ARTIST känns rätt oväntat.

Agent 117 spelades av den franske superstjärnan Jean Dujardin, som även var Lucky Luke i en rätt konstig film, och det är Dujardin som försetts med alla dessa skådispriser för sin huvudroll som the artist. Bérénice Bejo, som Oscarnominerades för den kvinnliga huvudrollen, var även hon med i en av AGENT 117-filmerna, men hennes karriär är längre än jag trodde; jag hade ingen aning om att hon var med i till exempel EN RIDDARES HISTORIA och en väldig massa annat.
Handlingen i THE ARTIST är väldigt enkel, inga krusiduller alls. Det är inte utan att tankarna går till SINGIN' IN THE RAIN när filmen börjar i Hollywood år 1927 och Dujardin är den firade stumfilmsstjärnan George Valentin; ett slags kombination av Douglas Fairbanks och Rudolph Valentino. Efter premiären på Valentins senaste film råkar en av hans fans, den peppiga Peppy Miller (Bejo) trilla genom avspärrningarna och fotograferas när hon pussar Valentin.

George Valentin är stenrik och lever flott, men hans äktenskap är det värre ställt med - hans fru vantrivs, och det gör väl han också. Samtidigt spekulerar pressen i vem den där Peppy är. Peppy åker till Hollywood och söker jobb som statist. Hennes småroller blir större och större - men så meddelar filmbolaget Kinographs ledning och dess regissör (John Goodman) att stumfilmens tid är förbi, nu vill publiken ha talfilm - och publiken har alltid rätt. Och enligt bolaget vill ingen höra George Valentin prata. Stjärnan bara skrattar åt dem, han anser att talfilm bara är en fluga, så han beslutar sig för att skriva, producera och regissera en egen film - en stumfilm.
Peppy Miller blir stor, hyllad, superpopulär stjärna i talfilmer. Valentins film floppar rejält, han blir en arbetslös föredetting och super ner sig (vilket bland annat leder till en scen med kreativa hallucinationer).

Jag satt med ett fånleende genom hela filmen. THE ARTIST är pure movie magic. Det är en film som får mig att förstå varför jag älskar film. Och det är en film för folk som älskar film. Som älskar all film. Och vars hjärtan kanske klappar lite extra åt klassisk Hollywoodfilm.

Att själva berättelsen är lite tunn spelar ingen som helst roll när den berättas så här medryckande och fantastiskt. Till saken hör att THE ARTIST dessutom är en stumfilm! Svartvit, normalformat (det vill säga nästan kvadratisk bild), den sparsamma dialogen framförs med hjälp av textskyltar, Ludovic Bource (AGENT 117 där med) står för ett enastående musikspår, och i och med ljudfilmens intåg leks det lite grann med ljud i framför allt en drömscen.
Men nu är ju inte THE ARTIST en 85 år gammal film, utan från 2011, vilket innebär att den inte bara tekniskt sett är bättre än filmerna från åren runt 1930; skådespelarna är betydligt mer naturliga i sitt agerande, trots vissa grimaser och överdrifter som används för att förklara skeendena. Bland de övriga medverkande ser vi alltid lika pålitlige James Cromwell som Valentins chaufför och butler, gamle favoriten Ed Lauter från DEATH WISH 3 dyker upp som Peppys butler, Penelope Ann Miller gör Valentins fru, medan Caligula själv - Malcolm McDowell - har en minimal roll som en man som söker en statistroll.

Jean Dujardin är verkligen värd sin Oscar - och alla andra priser. Han är fantastisk. Som stumfilmshjälte är han dashing! Han fäktas, han steppar, men han visar även andra sidor. Det är möjligt att Bérénice Bejo redan var en stor stjärna i Frankrike, men hennes insats här är en, som det heter på främmande språk, star making turn. Hon är fullkomligt bedårande. Det här måste vara det största genombrottet för en fransk (om än argentinskfödd) skådespelerska sedan Audrey Tautou i AMÉLIE FRÅN MONTMARTRE.

Men filmens största stjärna torde Uggie vara. Uggie spelar George Valentins hund, som nästan är mer Milou än Milou själv.

Jag har ingen aning om vad den så kallade "vanliga" biopubliken kommer att tycka om THE ARTIST. "Va? Inget ljud? Ingen färg? Vaffan är det här för skit?". Härommånaden såg jag trailern för THE ARTIST i en salong full av medelålders tanter, och deras kommentarer gick mest i stil med "Va e de för nån konstig film?".
THE ARTIST är underhållande från början till slut, den är fascinerande, det är en otroligt snygg film; filmfotot är fantastiskt - som sagt: jag satt där i hundra minuter med ett saligt leende på läpparna.
Det här är en underbar film.

Gillar man inte THE ARTIST måste man allt vara en hjärtlös själ.






(Biopremiär 9/3)