Visar inlägg med etikett Austin Butler. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Austin Butler. Visa alla inlägg

söndag 26 juni 2022

Bio: Elvis

Foton copyright (c) SF Studios

Det slår mig att jag antagligen har större relation till Eilert Pilarm än till den riktige Elvis Presley. Jag har nästan ingen relation till Elvis alls. Jag var nio år när Elvis dog. Jag tror inte att jag kände någon som gillade Elvis, inga äldre släktingar, inga kompisar. Det var vanligare att folk lyssnade på the Beatles, när det handlade om lite äldre, klassisk pop och rock. Min moster hade Elvis på Hawaii-skivan. Det gick ibland Elvisfilmer på TV, som jag såg, men det var väl allt. Jag minns att en hel del ungar på skolan plötsligt började att lyssna på Elvis efter att han dött, en klasskompis till mig sa "Äh, de e jö bara för att han e dö, du gilla han ente innan!". 

Jag har aldrig intresserat mig för Elvis. Visst var han en synnerligen betydande artist och ett fenomen utan like, men ändå lockas jag inte att lyssna på honom. Fast rent allmänt gillar jag sällan rockmusik gjord före 1970. För drygt tjugo år sedan fick jag en DVD-box med en massa Elvisfilmer. Jag såg allihop, men de kändes som en och samma film. Det roligaste med dem var att sitta och tjoa "Kolla, där är ju Kurt Russell!" eller "Nämen, där är ju Bill Bixby!". Kurt Russell spelade förresten Elvis i en TV-film från 1979 av John Carpenter.

Jag hade inga större förväntningar på ELVIS, den nya filmen om Presley. Tvärtom förväntade jag mig det värsta. ELVIS är nämligen regisserad av Baz Luhrmann, och det är en kille jag har rätt svårt för. Jag tillhör de få som inte alls tyckte om MOULIN ROUGE! - jag såg den i Cannes och ville gå därifrån, men jag satt kvar, eftersom jag lovat min redaktör att skriva om den. Jag tycker att Luhrmanns överarbetade estetik och klippning är fruktansvärt påfrestande.

Inledningen på ELVIS är som en typisk Baz Luhrmann-film, och jag tänkte, herregud, säg inte att det ska hålla på så här i två timmar och 39 minuter! Luhrmann fläskar på med bildcollage, färger, och frenetisk klippning; en episod berättas med hjälp av serierutor, eftersom den unge Elvis älskade serietidningar, Kapten Marvel Jr var hans favorit.

... Men efter tjugo minuter, eller däromkring, lugnar Luhrmann ner sig, och filmen övergår till att bli en ganska traditionell biografi, berättad på ett för Luhrmann lite mer återhållsamt sätt. Att det här är en traditionell filmbiografi som går fran A till Ö, från vaggan till graven, tycker jag är positivt. Jag är trött på alla filmbiografier som försöker vara konstnärliga eller unika genom att hoppa runt på tidslinjen, eller börja mitt i, eller enbart skildra en kort period, eller bara hitta på allting i syfte att skapa en surrealistisk film om en kändis.

Tom Hanks spelar överste Parker, mannen som upptäckte Elvis, och han är egentligen filmens huvudperson, snarare än Elvis. Det är Parker som berättar, och han befinner sig lika mycket i centrum som Elvis. Överste Parker var inte allt en överste som hette Parker, han var bara en skicklig entreprenör med ett dunkelt förflutet. Han hittade Elvis på en country-konsert i södern, och insåg genast att den unge killen var unik och kunde bli något stort.

Filmen skildrar karriärens händelser i tur och ordning; de första konserterna, de första framgångarna, den första skivan, det första TV-framträdandet, de första protesterna från kristna och andra moralens väktare, och som i stort sett alltid är fallet, är dessa tidiga år betydligt roligare att ta del av, än filmens senare hälft, när han är en världsberömd superstjärna - även om de kitschiga Las Vegas-showerna är rätt roliga. Elviskarate är den bästa karaten.

Att gestalta Elvis Presley är inte det lättaste. Hans röst och stil, både som höftvickare på 50-talet och glittrande tjockis på 70-talet, gjorde honom nästan till en parodi på sig själv. Elvisimitatörer går det tretton på dussinet. Det föreligger risk att det blir parodi hur man än gör. I den här nya filmen spelas Elvis av Austin Butler. Han är nog mer lik Val Kilmer som Nick Rivers, än Elvis Presley. Butler är inte dålig i rollen, men det känns lite grann som att han cosplay:ar Elvis. Jag tror han hade funkat bättre om han varit sig själv lite mer, lite ner naturlig, och inte hela tiden försökt låta- och röra sig som Elvis. Å andra sidan är det mesta i den är filmen kitschigt och överdrivet.

Tom Hanks' ansikte är ombyggt med latex, framför allt näsan. Det är lite för mycket latex, så pass mycket att det hela tiden syns att det är en mask. Men han är jättebra i rollen, den gode Hanks. Han brukar ju vara det - åtminstone i de filmer där han slipper tårögt darra på underläppen.

Filmen innehåller förstås en massa musik, vi får se en hel del shower. Personligen tycker jag att de skitiga bluesnummer som i början av filmen framförs av diverse svarta artister på rökiga klubbar är betydligt bättre än det Elvis håller på med. Och då är jag ingen större vän av blues. Jag vill ha min blues avskalad och skitig, det ska tendera hårdrock.

Eftersom jag alltså aldrig intresserat mig för Elvis, har jag inte den blekaste aning om hur mycket som är sant i den här filmen, och i vilken ordning allt skedde. En del inslag känns lite för osannolika, men de kan förstås vara sanna. 

Hur som helst: jag tycker alltså att ELVIS är bättre än jag trodde den skulle vara. Den är, som allt annat, alldeles för lång, men den är hyfsat underhållande. Tidsskildringen är bra. Filmen är stor och maffig och gör sig bäst på stor duk.

... Fast jag tycker nog att THE BUDDY HOLLY STORY (1978) med Gary Busey är bättre. Gary Busey borde fått spela Elvis, det hade blivit fantastiskt!

När jag var barn såg jag förresten THE TOMMY STEELE STORY (1957) på TV, antagligen dansk TV. Jag tyckte den var skitbra. På 50-talet gillade min morsa Tommy Steele och inte Elvis, det var ju något slags fejd mellan fansen på den tiden. På 70-talet fattade inte jag att absolut ingen lyssnade på Tommy Steele längre (Jo, jag vet att han blev musikalartist), så det var bara jag som spelade en gammal 45:a med "Elevator Rock" om och om igen. Tills en kompis sa "Varför spelar du det här gamla möget, kom så går vi hem till mig och spelar KISS!".


 

 

 

 

(Biopremiär 29/6)