Visar inlägg med etikett Atlantic Film. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Atlantic Film. Visa alla inlägg

onsdag 27 november 2013

Bio: Gloria

Foton copyright (c) Atlantic Film

Nej, det här handlar inte om en nypremiär på John Cassavetes GLORIA. Den här glorian är en spansk-chilensk film vars titelrollsinnehaverska Paulina García fick Silverbjörnen i Berlin som bästa skådespelerska - enligt distributören är hon "karismatisk".

Det verkar som om Atlantic Film och jag tolkar ordet "karismatiskt" väldigt olika. Gloria ser nämligen ut som Tootsie - som Dustin Hoffman utklädd till kvinna alltså - och hon är en riktig traderöv. Det måste ha varit ett tunt år i Berlin om man inte hittade något annat att belöna än det här sömnpillret.

Gloria är 58 år och bor i Santiago. Hon lever ensam och anser sig själv fortfarande vara ung och fräsch. Hon frekventerar ofta de lokala nattklubbarna och barerna för att ragga karlar - och för att dansa disco. En kväll träffar hon Rodolfo (Sergio Hernández) som säger sig vara nyligen frånskild, och de två hamnar i bingen. De blir ett par och Gloria ägnar sig alltmer åt den här gubben, som gillar att spela paintball, men snart uppstår det inte helt oväntat fnurror på tråden.
Sebastián Lelios film handlar inte om något speciellt. GLORIA har ingen egentlig handling. Jovisst, vi får följa den här tanten under en tid, men det händer ingenting av intresse. Jag förstår inte vad Lelio, som även skrivit manus, vill med det här. Ibland ploppar det upp en scen som skulle kunna vara intressant eller som tenderar komedi, till exempel har Gloria en knäpp granne som tappar ett paket gräs på Glorias dörrmatta (hon röker upp gräset!), men som helhet är det här alldeles för långt, för tråkigt och för fult.
Dessutom innehåller filmen ett flertal sex- och nakenscener. Nu sitter det säkert en del kulturkoftor och tycker att, oh, vad bra det är att vi får se fysisk kärlek mellan äldre människor, det är viktigt och vackert. Nej, det är inte vackert! Herregud, jag fick vända bort blicken. Jag tänder inte på rynkor och fläsk. Jag tillhör inte de som letar filmer på den konstiga hyllan i videobutiken och hyr GEILE MUTTI FICKT WEITER, TEIL 2. Huga! Argh!

Fast det kunde ha varit värre. Ett tag förväntade jag mig nämligen att Gloria skulle kasta peruken och visa sig vara transvestit. Fast det kan jag ju inte skriva, jag vill ju inte framstå som fördomsfull.







(Biopremiär 29/11)

tisdag 13 augusti 2013

Bio: Frances Ha

Foton copyright (c) Atlantic Film
Vad är det som går och går och aldrig kommer till dörren? Svar: Den här filmen!
Noah Baumbachs förra film som regissör var GREENBERG, som kom 2010 och som jag tyckte var helt okej. Efter denna har han skrivit manus till den vissna MADAGASKAR 3. Han skrev även manuset till DEN FANTASTISKA RÄVEN, en film jag hade väldigt svårt för. När jag nu tittar på Baumbachs filmografi konstaterar jag att jag faktiskr sett hans första film som regissör; KICKING & SCREAMING. Den såg jag 1995, första gången jag var i Cannes, där den visades på marknaden helt utan fanfarer. Jag minns den som trevlig.
Manuset till FRANCES HA har Baumbach skrivit tillsammans med Greta Gerwig - och det är minst sagt over-written, som de säger i Amerika. Genren är American Independent - detta har ju faktiskt med tiden blivit en egen genre. Unga vuxna, gärna boende i New York, som pratar oavbrudet i 90 minuter. Helst ska de ägna sig åt kultur och/eller populärkultur. Påfallande ofta är det filmat i svartvitt. FRANCES HA kan bocka av allt detta!
Gerwig spelar titelrollen som 27-åriga dansösen Frances - efternamnet Ha förklaras i filmens allra sista bildrutor. Frances bor tillsammans med sin allra bästa vän Sophie (Mickey Sumner); de älskar varandra. Men så flyttar Sophie, efter hon får bo hos en trist tjej i glassigare Tribeca. Frances flyttar in till några killkompisar. Sophie har en trist pojkvän ingen verkar gilla ("He likes to cum in my face"), Frances har aldrig pojkvänner - hon är "undatable".
Frances har taskigt med stålar och vill bli fast anställd vid sitt danskompani, men när hon inte får vara med i deras julföreställning, har hon inte råd att betala hyran, så hon flyttar hem till sina föräldrar - och sedan till en annan lya. Och så vidare. Sophie flyttar till Japan med sin kille.
... Och så fortsätter det. Detta är "a slice of life" - vilket innebär att filmen saknar egentlig intrig. Det enda som händer är att Frances flyttar till olika bostäder; hon verkar inte utvecklas som människa. Filmen är indelad i olika kapitel - dessa är döpta efter Frances' olika adresser.
Frances och hennes vänner pratar oavbrutet. All dialog är lite för genomtänkt; over-written, som sagt, och det har en tendens att kännas sökt och aningen teatraliskt. För att visa hur cool och frigjort Frances är, har hon dåligt bordsskick och pressar in bröd i ansiktet. Vid flera tillfällen pratar folk med mat i munnen.
Det svartvita fotot är snyggt och filmen ser ut som en fransk film från 1960-talet; New York känns bohemiskt och europeiskt, alla röker, och plötsligt åker faktiskt Frances till Paris, där hon spenderar två misslyckade, händelselösa dagar. När filmen går i mål känns det nästan som om den är tillbaka där den började.
Greta Gerwig, som ser lite svensk ut, är bra i rollen - men jag är trött på sådant här. Frances är rätt charmig, vissa scener är småkul, filmen får väl anses vara sympatiskt, men jag tycker att det här är rätt poänglöst. En massa lagom ointresserade 20-somethings som babblar oavbrutet utan att det leder någonvart. FRANCES HA varar bara 86 minuter. Den skulle kunna vara hur lång som helst, eller betydligt kortare. Men eftersom det inte händer så mycket känns den lång.
Frances föräldrar spelas av Greta Gerwigs riktiga föräldrar. Det spelas David Bowie på soundtracket.
Jag är kanske för gammal. Kulturkoftor och hipsters i 30-årsåldern sitter säkert och tycker att, åh, vad bra det här är!







(Biopremiär 16/9)

-->



fredag 13 juli 2012

DVD: Treasure Island - Skattkammarön

TREASURE ISLAND - SKATTKAMMARÖN (Atlantic Film)
Det finns otaliga filmatiseringar av Robert Louis Stevensons "Skattkammarön" - och jag försöker påminna mig om jag faktiskt har sett någon av dem. Bortsett från Antonio Margheritis TREASURE ISLAND IN OUTER SPACE med Anthony Quinn, David Warbeck och John Morghen. Jag har en vagt minne av att jag som barn såg en gammal svartvit version - men det kan ha varit en annan piratfilm. När jag var barn visade TV inget annat än pirat-, musketör- och cowboyfilmer. Minns jag det som.

Däremot hade jag som barn en kraftigt förkortad, rikt illustrerad version av boken, utgiven på Carlsen/if, och jag tyckte att den var väldigt spännande. I alla fall bilderna. Som liten pilt började jag till och med att göra en serieversion av boken. Dock hade jag inte fattat att all text i boken inte måste vara med i min serieadaption, så jag gav upp efter en sida.

Den här splajsans nya, DVD-aktuella filmatiseringen är en knappt tre timmar lång TV-film som ursprungligen visades i två delar. För regin står Steve Barron, som en gång i tiden gjorde den första TEENAGE MUTANT NINJA TURTLES-filmen. Jag insåg snart att jag egentligen inte riktigt vet vad SKATTKAMMARÖN handlar om. Rättare sagt: jag minns i stora, väldigt stora drag vad det går ut på - förstås - och de flesta namn är välbekanta. Men jag kände inte igen många av turerna i den här versionen. Fast det är ju klart, kanske har filmmakarna ändrat och stökat om hej vilt, vad vet jag.

Donald Sutherland står för ett minimalt phone-in-performance som kapten Flint, som gömt sin skatt på en ö och ritat en karta. Det stora affischnamnet är Eddie Izzard, som gör en förhållandevis sympatisk Long John Silver, och som vill komma över kartan. Toby Regbo är den unge Jim Hawkins, som råkar komma över kartan och beger sig ut på sjön med piraterna. Halvvägs in i filmen dyker Elijah Wood upp som den på ön strandsatte Ben Gunn. Han har blitt tosig i huvet.

Barrons film inleds med märkligt fula, billiga förtexter och återhållsam, rätt vissen musik. Det kändes inte alls som att jag skulle få uppleva ett episkt piratäventyr. Och nej, det fick jag inte heller. Filmens första halva är besynnerligt tradig och händelselös, och det ser lika billigt ut som förtexterna. Det är mest en massa människor som pratar. Miljöerna är sparsmakade. Emellanåt har man försökt tuffa till det händelselösa med hjälpa av fräsig klippning och andra effekter, men det funkar inte alla och ser mest jönsigt och omotiverat ut.

Dock tar det sig under andra halvan. Det blir hyfsat trevligt och underhållande. Men TREASURE ISLAND är allt annat än minnesvärd och kommer inte att göra något som helst avtryck efter sig. Jag gissar att de flesta av de tidigare versionerna är betydligt bättre.

fredag 6 juli 2012

DVD: Identity of a Killer

IDENTITY OF A KILLER (Atlantic Film)

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!. Encore! Ännu en film från Luc Bessons Europa Corp, ännu en film som släpps direkt på DVD, men i det här fallet skulle den gott ha kunnat biovisas utan att göra bort sig.


Originaltiteln är L'HOMME QUI VOULAIT VIVRE SA VIE, vilket betyder "mannen som ville leva sitt liv". Eftersom vi varken kan franska eller svenska i Sverige, har filmen försetts med en engelsk titel. Filmen är baserad på romanen "The Big Picture" av Douglas Kennedy (som även skrev boken bioaktuella THE WOMAN IN THE FIFTH bygger på; en film som inte gick upp i Malmö och jag därför inte sett). För regin står Eric Lartigau, vars tidigare filmer inte nått till våra breddgrader.


Romain Duris innehar huvudrollen som den framgångsrike Parisadvokaten Paul Exben; gift, två barn och lyxvilla. Catherine Deneuve har en liten roll som hans chef, som tänker låta Paul överta företaget. Men så vill Pauls fru plötsligt skiljas. Snart får Paul veta att hon har en älskare, fotografen Grégoire Kremer (Eric Ruf), och då går det som det går. Ett bråk uppstår och Paul råkar ha ihjäl Kremer.


Paul gör sig av med liket, och för att hans barn inte ska växa upp med en mördare till far, tar han sitt pick och pack och drar till Montenegro (det är i alla fall där dessa scener är inspelade). Han lyckas fejka sin egen död, men inte nog med det - han övertar även Kremers identitet och börjar nära sin dröm om att bli fotograf.


Problem uppstår när Paul, som alltså nu är Kremer, lär känna en tidningsredaktör (Niels Arestrup), som vill anlita honom som fotograf. Paul vill ju allt annat än skylta med sitt - eller snarare Kremers - namn och Pauls ansikte. 


IDENTITY OF A KILLER klassificeras som thriller på omslaget och, tja, det är det kanske. Men främst är filmen ett drama. Med thrillerelement. Det tar en halvtimme innan Paul råkar döda Kremer och nästan ytterligare en timme innan det förflutna börjar hinna ikapp vår huvudperson och han måste ta sig ur diverse knipor han försatt sig i.


För det är trots allt så att det är Pauls illa genomtänkta plan som försätter honom i alla knipor. Det är ju inte vidare smart att utge sig för att vara en annan, existerande - om än död - människa; fotograf till på köpet. Och i vårt moderna samhälle kan vem som helst googla fram uppgifter och bilder.


Men trots denna ganska osannolika story gillar jag filmen. Den är trevlig och aldrig tråkig. Bra foto och utmärkta skådespelare. Han är rätt intressant, den där Romain Duris, som jag första gången såg i DOBERMANN som kom 1997. Han har ett lite udda utseende, som en normalstor Peter Dinklage, ibland ser han nästan ut som en fransk Thåström. Och han spelar allting, alla typer av roller och filmer, vilket gjort honom till en av Frankrikes största filmstjärnor just nu.


IDENTITY OF A KILLER funkar bra till ett par glas vin i sommarnatten - men jag lär aldrig se om den.


Jag noterar förresten att filmen kallas PORTRAIT OF A KILLER i flera svenska webbutiker, med denna titel på det avbildade omslaget, men på den fysiska skivan står det IDENTITY OF A KILLER.







måndag 18 juni 2012

DVD: Twixt

TWIXT (Atlantic Film)

Jag tittar på Francis Ford Coppolas filmografi som regissör och konstaterar att han gjort sig ett namn på förhållandevis få titlar. AVLYSSNINGEN, GUDFADERN-trilogin, APOCALYPSE NOW. Någon vill kanske lägga till OUTSIDERS och RUMBLE FISH. De som inte gillar skräckfilm vill kanske även stoppa in BRAM STOKERS DRACULA (som jag byter ut mot den betydligt bättre NATTENS SKRÄCKNÄSTE, det vill säga DEMENTIA 13).

Men i övrigt handlar det om påfallande många filmer som glömts bort (JACK, REGNMAKAREN med flera) och ett par senare grejor jag nog inte ens hört talas om (YOUTH WITHOUT YOUTH, TETRO). Numera är Francis mest känd som Sofia Coppolas farsa. Nej, det är väl att ta i. Men ändå.

Kritikerna utomlands var inte nådiga när Coppolas senaste alster TWIXT hade premiär. Eller, tja, den hade knappt premiär - av ganska förståeliga skäl. Jag noterade otaliga ettor i betyg i diverse magasin och tidningar. Folk undrade vad Coppola sysslar med - och tydligen har TWIXT, som han även skrivit, varit ett gammalt drömprojekt. Man undrar verkligen varför han så tvunget velat göra den här filmen.

Om jag förstått saken rätt, betyder "twixt" att man fastnat mellan barndom och vuxenlivet - men tydligen har det fler betydelser. Tom Waits agerar berättarröst och Val Kilmer gör huvudrollen som författaren Hall Baltimore, som skriver framgångsrika bestsellers om häxor, men som krökar och är allmänt nerdekad. Han är ute på en signeringsturné och anländer till en liten håla utan bokhandel - han får sitta i järnhandeln, där han ignoreras av alla utom sheriffen, som spelas av Bruce Dern. Sheriffen vill skriva en bok tillsammans med Baltimore, den ska handla om en mystisk seriemördare som härjar i trakten. Barn har mördats och på bårhuset visar sheriffen upp liket av en flicka med en påle genom bröstet - som om hon vore en vampyr.

Den lilla hålan skryter med att Edgar Allan Poe en gång bodde på ett nu igenbommat hotell och på natten drömmer Baltimore om att han går dit och pratar med Poe (Ben Chaplin). Han träffar även spökflickan V (Elle Fanning), som verkar vara vänlig (och som i egenskap av spöke är fast mellan barndom och vuxenliv). Allt detta leder till att Baltimore får inspiration till en ny bok; "Vampyravrättningarna", och han försöker lösa mysteriet. För att lyckas med detta försöker han drömma så mycket som möjligt och ta hjälp av Poe och V.

... Som tydligt framgår är detta en synnerligen märklig film. Jag håller med de som undrar vad Coppola sysslar med. Dialogen är bitvis hemsk. Allting är krystat. Upplösningen är fullkomligt vedervärdig.

Men - jag måste säga att jag fann TWIXT rätt fascinerande. Jag satt trots allt och såg hela filmen från början till slut, till skillnad från alla de som gett upp och lämnat festivalvisningar eller stängt av DVD-spelaren. TWIXT känns lite grann som att Francis Ford Coppola leker David Lynch. Som om han försökt göra en vampyr- och spökversion av TWIN PEAKS. Miljöerna liknar de i Lynchs TV-serie, och persongalleriet är likartat - de är inte många, men de är alla udda. Drömscenerna går i lätt blåtonat svartvitt med röda detaljer (redan i RUMBLE FISH lekte Coppola med färgerna). Val Kilmers ex-fru Joanne Whalley dyker upp ett par gånger på en datorskärm som den bitchiga fru Baltimore.

Det hela är fånigt och dumt. Men ganska trevligt - och långtifrån så illa som mycket annat jag genomlider.

Edgar Allan Poe ligger förresten begravd i Baltimore.