Visar inlägg med etikett Asia Argento. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Asia Argento. Visa alla inlägg

söndag 20 november 2022

VOD: Dark Glasses

Foton copyright (c) Nonstop Entertainment

Jag inleder med en liten brasklapp: jag såg DARK GLASSES härommånaden på en streamad tittkopia som inte var högupplöst. Således försvann en aning av filmens estetik. Men till saken:

Det är inte varje år man recenserar en nya Dario Argento-film. Det är inte ens vart femte år - DARK GLASSES är den nu 82-årige Dario Argentos första film sedan DRACULA, som kom 2012. DRACULA är en fruktansvärt usel film, definitivt Argentos sämsta - och då har han fått ur sig en hel del dåliga filmer sedan OPERA från 1987, vilken brukar betraktas som hans sista bra film. Dock hade jag vissa förhoppningar på DARK GLASSES, som är en återgång till giallo-genren.

Dario Argento är väl den enskilde filmregissör som betytt mest för mig, jag ser om hans tidiga filmer med jämna mellanrum (senast igår såg jag om SUSPIRIA och upptäckte detaljer jag inte noterat tidigare). Därför är det trist att varje ny film blir en besvikelse, ibland en stor besvikelse.

En del av de senare filmerna såg jag på bio, några på urpremiären. Jag minns att jag var lite uppspelt när jag skulle se THE STENDHAL SYNDROME i Cannes 1996, jösses, jag skulle gå på premiären på en ny film av Argento! Och jag var rätt besviken när jag lämnade visningen. Dock gillade jag musiken av Morricone. THE PHANTOM OF THE OPERA, 1998, såg jag också i Cannes, och jag undrade vaffan det var jag tittade på och varför Argento gjort den. Jag frågade Argento, och han svarade något om att det inte går att göra för många filmer om Fantomen på stora operan.

Giallon SLEEPLESS från 2001 var bättre, den får väl sägas vara hyfsad, och publiken i Cannes tjoade under de brutala mordscenerna, men det är en ojämn film, det känns som om Max Von Sydow, som gör huvudrollen, agerar i en helt annan film. THE CARD PLAYER, 2003, såg jag på DVD, och den känns lite grann som en TV-thriller, DO YOU LIKE HITCHCOCK från 2005 är en TV-film och lite halvvissen. MOTHER OF TEARS, 2007, såg jag på marknaden i Cannes, då hade den redan visats på andra ställen, och denna film tyckte jag var en ren kalkonfilm. GIALLO från 2009 är allmänt utskälld, jag såg den på DVD, och jag tycker inte att den är hemsk. Problemet är att den ser ut som en habil men anonym thriller som kunde vara gjord av vem som helst. Ja, och sedan kom då DRACULA, som jag såg på DVD ett år eller två efter premiären, och det är fascinerande att denna exceptionellt dåliga film visades i den officiella serien i Cannes, med en regelrätt galapremiär på Lumière-biografen. Synd att jag inte var där, det måste ha varit en surrealistisk upplevelse.

Nå. Då kommer vi fram till DARK GLASSES, som visades på festivalen Monsters of Film i Stockholm förra månaden, och som häromveckan tydligen kördes på Bio Roy här i Göteborg. Recensionerna har varit ytterst blandade sedan premiären i Berlin i våras, men de flesta är ganska negativa.

DARK GLASSES är en uppryckning sedan de senaste filmerna, men det här är en film med problem. Bitvis tycker jag att filmen ärr rätt bra, bitvis funkar det inte alls. Argento är förstås känd för sina märkliga, ologiska intriger, och just det ologiska, som i kombination med estetiken, musiken och den simplistiska dialogen, skänker de tidiga filmerna en särpräglad mardrömsstämning. DARK GLASSES är dock så pass ologisk att filmen efter ett tag övergår till att bli dum. Bara dum.

Ilenia Pastorelli spelar huvudrollen, en lyxprostituerad kvinna som heter Diana. Hon är antagligen den mest osympatiska hjältinna som förekommit i en Argentofilm. Hon till och med ser osympatisk ut. En seriemördare härjar i Rom, en mystisk person som mördar prostituerade. Diana ska bli nästa offer och när hon efter ett besök på ett hotell kör därifrån, jagas hon av mördaren. Diana krockar med en annan bil och hamnar på sjukhus.

När Diana vaknar upp är hon blind. Asia Argento spelar en kvinna från något slags center för synskadade, hon ska hjälpa Diana att hantera sitt liv utan att kunna se. Det visar sig inte vara svårt, Diana lär sig gå omkring med blindkäpp och ledarhund på ett litet kick. Otroligt! Diana återupptar snart sitt gamla jobb - trots att hon är blind. Dessutom blir hon kompis med en liten kinesisk pojke - sonen till ett par som omkom i bilkraschen. Polisen uppskattar inte detta.

Mördaren gillar inte att Diana överlevde, så hon lever i fara. Man kan tänka sig att det inte borde vara några större problem att ta kål på en blind kvinna som bor ensam, men det är det. I vanlig ordning i den här typen av film är det upp till Diana att avslöja mördaren, vilket leder till en vansinnigt osannolik tredje akt, då även luften går ur filmen en aning.

Inledningen på DARK GLASSES tycker jag är riktigt bra, här funkar det även estetiskt, bilderna är suggestiva. Efter ett tag blir filmfotot mer rudimentärt och halvtrist. En del scener, i synnerhet mordscenerna och andra våldsamma scener, är överraskande sleazy och påminner om något från 1970-talets mer spekulativa italienska gialli. Filmen känns lite smutsig. Helhetsintrycket är att filmen känns rätt billig.

Denna film skiljer sig från tidigare Argentofilmer vad gäller filmmusiken. Denna är komponerad av fransmannen Arnaud Rebotini, var elektroniska musik är ganska radikalt annorlunda än musiken i Argentos tidigare filmer. Jag lyssnade på soundtracket när det släpptes, långt innan jag såg filmen. Själva ledmotivet är bra, men musiken blir rätt tjatig och repetitiv efter ett tag, åtminstone när man bara lyssnar på albumet. Daft Punk skulle göra filmmusiken, men de splittrades innan det var dags.

DARK GLASSES släpps direkt på VOD i Sverige - om den även släpps på DVD och/eller Blu-ray vet jag inte. Jag tvekar vad gäller betyget. Ska jag sätta en tvåa - eller vara generös och ge den en trea? Den har trots allt sina stunder, och den är bättre än MOTHER OF TEARS och DRACULA. Okej, jag är snäll och sätter en trea, om än en svag sådan. Om inget annat har den gamle Dario försökt återgå till sina rötter. 

Tydligen planerar Dario Argento redan en ny film, vilken ska ha Isabelle Huppert i huvudrollen, och som är en nyinspelning av en mexikansk film från 1940-talet.



 

 

 

(VOD-premiär 21/11)


onsdag 23 mars 2022

Blu-ray/VOD: Trauma

TRAUMA (Njutafilms)


Vill man utse en favoritregissör, kan det vara bra att välja en som A) är död och därför inte kan göra fler filmer, B) gjorde få filmer, och C) inte hann göra några dåliga filmer. Ett typexempel på en sådan regissör är Sergio Leone. Jag är inte så förtjust i Leones DUCKA, SKITSTÖVEL!, men det är ingen dålig film. Alfred Hitchcock må ha gjort några av världens absolut bästa filmer - men han gjorde även en hel del riktigt vissna filmer; jag såg några sådana häromveckan, en av dem var TOPAZ.

Dario Argento var länge min favoritregissör. Han är väl fortfarande min favoritregissör - men det gäller bara fram till OPERA, som kom 1987. Jag är långtifrån ensam om att tycka så. I princip ingenting han gjort sedan dess är speciellt bra, några filmer är direkt usla. SLEEPLESS är okej, men den kan ändå inte mäta sig med filmerna från 70- och 80-talen. Jag har förstås ännu inte sett hans nya film DARK GLASSES, som jag är försiktigt optimistisk till.

TRAUMA från 1993 är Dario Argentos andra amerikanska film, och hans första amerikanska långfilm - TWO EVIL EYES från 1990 må vara en långfilm den med, men den bestod av två episoder, varav George A Romero stod för den första. Argentos episod var betydligt bättre än Romeros.

När TRAUMA var ny fick jag den på en piratkassett, jag minns inte riktigt hur. Den var konverterad från NTSC, vilket innebar att färgerna var bleka och fladdriga. Jag blev otroligt besviken när jag såg den då, för nästan 30 år sedan - den kändes knappt alls som en Argentofilm. Jag tror inte att jag sett om den sedan 90-talet.

Jag känner en del som anser att TRAUMA är en gravt underskattad film, de tycker att den är riktigt bra. Nu är den aktuell på Blu-ray i Sverige - kommer jag att tycka att den är bättre nu?

Nej.

Handlingen i TRAUMA är ovanligt konstig - även med Argentomått mätt. Manuset har Argento skrivit tillsammans med amerikanen T.E.D. Klein, som bara skrivit manus till en film - den här. I övrigt har han bara skrivit romaner och noveller, ser det ut som. Ytterligare några italienare var inblandade i filmens story.

En tosig seriemördare härjar. Denne mördare - klädd i svart, förstås - har med sig en manick som skär huvudet av folk, en halshuggningsmaskin. Mördaren är av allt att döma besatt av halshuggningar. Piper Laurie spelar en kvinna som håller seanser, och en mörk och stormig kväll slår mördaren till. Mördaren halshugger Laurie och hennes make - och parets tonåriga dotter Aura (spelad av Darios dotter Asia Argento) ser hur mördaren försvinner, hållande de två avhuggna huvudena.

Christopher Rydell spelar David, som jobbar som tecknare på en nyhetskanal, uppfattade jag det som. Det är lite luddigt. En dag får David syn på Aura på en bro - hon tänker hoppa. Han hjälper henne, förstås. De två verkar ha en del gemensamt. De har haft det jobbigt, de har haft drogproblem, Aura lider av anorexia och har rymt från ett hem. Tillsammans försöker de hitta mördaren, eftersom polisen självklart är för inkompetent.

Jag tror att det främsta problemet med TRAUMA är att det är en amerikansk film; den ser ut som en amerikansk film, den utspelar sig i USA (den är inspelad i Minnesota), och med undantag för Asia Argento, är skådespelarna amerikaner. All flängd logik, alla konstigheter, och all surrealism i Argentos tidigare filmer funkade, efter som dessa filmer hade en helt egen stil, en speciell stämning, europeiska miljöer, och den dubbade dialogen (även det italienska talet var pålagt i efterhand) tillförde en viss mardrömsstämning. När detta överförs till Amerika blir det lite fel. Det känns onaturligt på fel sätt. Pino Donaggio står för filmmusiken, som inte är dålig, men den är traditionell och ointressant.

Sedan blir det inte bättre av att handlingen är alldeles för dum - Piper Laurie och Frederic Forrest, som har en mindre roll, lär ha skrattat under inspelningen medan de inväntade lönechecken. Asia Argento ska föreställa rumänska, men hon pratar med kraftig italiensk brytning. Brad Dourif dyker upp i en liten roll, han gör inte mycket mer än att bli halshuggen.

Tom Savini stod för specialeffekterna, men trots temat är filmen inte så blodig och grotesk som den skulle kunna ha blivit. En fånig detalj i filmen, är att avhuggna huvuden kan fortsätta att prata några sekunder innan kroppen dör. Således kan ett avhugget huvud viska en ledtråd till David.

Mot slutet går David ner sig, han börjar använda droger igen och blir en lodis, men detta sker från en scen till en annan, och jag förstod inte riktigt vad som hände. Förklaringen till mördarens halshuggningsorgier att fullkomligt sanslös!

TRAUMA är ingen tråkig film, den är underhållande i all sin dumhet - men det går absolut inte att kalla den bra, hur snäll man än är. Den är dock snyggare än många andra amerikanska skräckfilmer från den här perioden, och Argento gjorde några betydligt sämre filmer efter denna - som MOTHER OF TEARS och DRACULA 3D.  


 


torsdag 1 april 2021

Netflix: Demons & Dèmoni 2

Vänta nu här, min bäste herre! kanske någon utbrister. Varför har du skrivit den första filmens engelska titel, och uppföljarens italienska?

Därför att det är så de är listade på Netflix. Fråga mig inte varför de gjort så. De kunde ju dessutom passat på att ge dem nya, svenska titlar: "Biografen som Gud glömde" och "Demonerna i höjden".

Netflix har köpt in ett stort paket italienska filmer. Det handlar om väldigt många äldre titlar, och inte bara skräck och giallo. Det är kul tycker vi här på Toppraffelredaktionen, där jag omtalar mig själv i plural. Jag brukar sällan (eller aldrig?) recensera äldre filmer som dyker upp på streamingtjänsterna, men ni vet hur det är - bristen på biopremiärer innebär att jag måste skriva om annat.

Jag köpte begagnade engelska hyrkassetter med DEMONS och DEMONS 2, förlåt; DÈMONI 2, i slutet av 1980-talet. I synnerhet den första filmen, som kom 1985, såg jag om och om igen. Jag tyckte att den var vansinnigt häftig. Otroligt blodig, våldsam, och cool. Demonslakt till hårdrock. Allt man vill ha när man är i tjugoårsåldern.

När jag ganska många år senare såg om filmen, tyckte jag mest att den var dum. Lite för dum.

Eftersom filmerna nu dykt upp på Netflix, tänkte jag att tar och ser om dem igen. Dessutom hade jag aldrig sett dem med svensk text. 

Det visade sig att filmerna visas med italienskt originaltal på Netflix. Okej, originaltal är väl att ta i - även de italienska versionerna är dubbade och/eller eftersynkade. Vilket ljudspår som är bäst vet jag inte - det handlar om italiensk skräckfilmsdialog, replikerna är som så ofta är fallet ganska udda och korthuggna; inga rollfigurer pratar eller beter sig som riktiga människor, vilket är en bidragande orsak till dessa filmers ofta surrealistiska stämning.

Vidare visade det sig att den engelska videoutgåvan, och en tidigt DVD-utgåva, av DEMONS var censurklippt. Det hade jag ingen aning om - jag tyckte att den var rejält blodig som den var. BBFC; den engelska filmcensuren, hade klippt bort ett par sekunder ur några rejält blodiga scener, samt en halv minut ur en scen där en kille använder ett rakblad för att skrapa upp kokain från bröstet på en tjej. På Netflix visas filmen helt oklippt, och jag reagerade på att den var slafsigare än jag mindes den.

DEMONS är fortfarande en dum film. Samtidigt är den ett bevis på att det går att göra en (hyfsat) fungerande film utan någon som helst logik i handlingen. Dario Argentos namn står med störst bokstäver på filmaffischen och i förtexterna, men han har bara producerat och varit med och skrivit manus. Det är Lamberto Bava som regisserat.

Michele Soavi spelar en mystisk man iförd metallmask, som går omkring i Berlins tunnelbana och delar ut gratisbiljetter till en filmvisning på biografen Metropol. Natasha Hovey spelar Cheryl, som får två biljetter, och går till biografen tillsammans med en kompis. 

På Metropol dyker det upp en rad udda figurer. En hallick med några av sina tjejer. En blind man (!) med sin otrogna hustru. Urbano Barberini spelar George, en typisk hjälte. Nicoletta Elmi, som var den lilla flickan i en rad 70-talsklassiker som till exempel DEEP RED, spelar en av biografens anställda - kanske den enda anställda? Dario Argentos dotter Fiore är en av biobesökarna.

I foajén hänger mystiska metallmasker med demonansikten. En av tjejerna tar på sig en mask och råkar sticka sig i kinden. Filmen som visas är en konstig skräckfilm. I verkligheten skulle nog flertalet av de medelålders- och äldre biobesökarna gå därifrån, istället för att sitta kvar och se en splatterfilm. Det känns inte som att de är målgruppen. Allra minst den blinde gubben.

Rollfigurerna i filmen som visas förvandlas till demoner och dödar varandra. I biosalongen förvandlas även tjejen som stack sig på masken till en demon. Eländes elände! Hon har ihjäl folk och demonsmittan sprider sig. Det går heller inte att lämna biografen. Ingen verkar komma på att det finns fönster de kan hoppa ut genom; dessa fönster ser vi tydligt i början av filmen, när Cheryl och hennes kompis anländer till byggnaden.

Det är tur att George finns på plats, så att demoner kan slaktas i drivor!

Hur allt hänger ihop och varför allt det här sker vet jag inte. DEMONS består bara av en lång rad infall. Men det är underhållande och mardrömslogiken är fascinerande. När jag såg filmen på 80-talet tyckte jag att scenen där George beväpnar sig med ett samurajsvärd, sätter sig på en motorcykel, och skivar demoner, medan "Fast as a Shark" med Accept spelas på soundtracket, var extremt häftig. Det är den fortfarande. Och rent allmänt är det bra musik på soundtracket - även om vissa låtval är märkliga. Accept, Scorpions, Saxon och ... Rick Springfield?

DEMONS 2, alltså DÈMONI 2, från 1986 är svagare. Bava och Argento har återigen regisserat respektive producerat. Uppföljaren är i princip samma film en gång till, fast nu utspelar den sig i ett höghus i Berlin, där folk i de olika lägenheterna tittar på en skräckfilm om demoner som visas på TV. Alla tittar, oavsett ålder, och alla är uppslukade av filmen. Och plötsligt, utan förklaring, kommer demonerna ut ur TV-apparaterna. Folk förvandlas och börjar kötta varandra.

Estetiskt är nog tvåan snyggare än den första filmen; bitvis ser den ut lite grann som, tja, Argentos INFERNO. Men filmen är lite tröttare och ännu dummare. Ett par av skådespelarna från den första filmen återkommer, men i andra roller. Asia Argento, Darios andra dotter, filmdebuterar. Till min förvåning ser jag att Coralina Cataldi-Tasson, som spelar tjejen som är den första att förvandlas till demon, är amerikanska - jag trodde hon var italienska. Inte nog med det, jag läser att hon är född 1971, vilket innebär att hon bara var femton år 1986. Hon ger intryck av att vara flera år äldre. Således var hon bara sexton när hon mördades i Argentos OPERA året därpå.

Filmens hjälte heter även den här gången George. Hans spelas av David Edwin Knight, en tvåltolle som bara medverkade i två filmer. Hans gravida hustru görs av Nancy Brilli, som samma år var med i Ruggero Deodatos BODYCOUNT (vilken finns på Amazon Prime), och som fortfarande är aktiv som skådespelerska. 

Alla i filmen bär eleganta, härligt 80-talistiska modekläder. Den första filmens hårdrock är utbytt mot låtar med The Cure, The Smiths, The Fields of the Nephilim med flera band. Återigen visas den på Netflix med italienskt tal. Den är oklippt, men även den gamla, engelska videoutgåvan var oklippt.

DEMONS:


 

 

 

DÈMONI 2:  


 


torsdag 27 november 2014

DVD: Dracula

DRACULA (Studio S Entertainment)

När jag nyligen recenserade den osedvanligt vissna DRACULA UNTOLD undrade jag varför det ska vara så otroligt svårt att göra en bra vampyrfilm nuförtiden, och då i synnerhet en bra Draculafilm. Här har vi så ännu en Draculafilm; en film som premiärvisades i Cannes 2012 och som genast skaffade sig ett riktigt rejält dåligt rykte. Nu har jag slutligen fått tummen ur röven och sett filmen, och ...

... Herregud! Det här var ju ännu värre än jag trodde att det skulle vara. Redan när jag för några år sedan såg den första trailern och några klipp ur filmen kände jag att, nej, det här ser inte bra ut, men jag anade inte att det skulle vara så här illa. Jösses - och den här sumprullen visades alltså i den officiella serien i Cannes? Med röda mattan-premiär och allt! Det måste ha varit en enastående pinsam tillställning.

Dario Argento. Käre gamle Dario. Hur kan du göra så här mot mig? Vad håller du på med? Har du nu fullkomligt tappat greppet?

Argento är väl den filmregissör som betytt mest för mig - för ungefär trettio år sedan hyrde jag DEEP RED (1975) utan att veta vad det var och jag blev knockad. Jag hade aldrig tidigare sett något liknande. Filmen startade inte bara mitt intresse för skräckfilm, utan även för film rent allmänt. Argento gjorde en rad fantastiskt bra filmer under 1970- och början av 80-talet - men efter OPERA (1987) tog det mer eller mindre slut. Visst har han gjort många filmer sedan dess, men det går knappast att säga att de är bra. Vissa av dem har tendenser till att vara bra, som SLEEPLESS med Max Von Sydow, men filmerna saknar allt det som utmärkte Argentos tidiga produktion.

DRACULA - ursprungligen visad i 3D - är inte ett lågvattenmärke. Den ligger lägre än så. Den ligger under vattennivån. Det här ser ut som en film av någon som aldrig gjort film tidigare, det är osannolikt valhänt och taffligt, jag undrade vad i helvete det var jag tittade på - och om jag inte vetat att det var Dario Argento som låg bakom, hade jag aldrig gissat det.

Det hela börjar med att en stumpastina som heter Tanja (Miriam Giovanelli) trots varningar smyger ut nattetid i en liten transsylvansk by för att möta sin pojkvän i ett stall. Det är stormigt och dant och redan efter ett par minuter har hon klätt av sig näck och vi serveras en ganska genant sexscen modell slasher från tidigt 80-tal. Men stackars Tanja får inte ha det hur kul som helst, hon attackeras och bits av den slemme Dracula (Thomas Kretschmann, som senare spelade Van Helsing i TV-serien DRACULA). Dracula släpar med henne till sitt slott, och det förekommer en del andra förvirrade incidenter med dödgrävare eller vad det nu var.
Klipp till en järnvägsstation och Jonathan Harker (Unax Ugalde, som knappast övertygar) anländer - utan sin fru Mina (Marta Gastini). Han rider runt i en skog, jagas av vargar, träffar Lucy (Asia Argento), och sedan hälsar han på Dracula, som vampyriserar- och låser in honom. Några dagar senare kommer Mina med tåget, folk blir tosiga, Dracula härjar, Lucy blir vampyr, och så dyker plötsligt Rutger Hauer upp som Van Helsing för en märklig slutstrid.

... Jag vet inte var jag ska börja. Precis allting är uselt i den här filmen. Miljöer och kulisser är platta och plastiga, allting ser ut att utspela sig på en teaterscen. Filmfotot är oinspirerat. Specialeffekterna är sanslöst pissiga; datoranimationerna gör ont att titta på - det ser ut som om de hämtats från ett PlayStationspel från 1997. Så här dåliga effekter hittar man inte ens i de billigaste B-filmer numera, de får The Asylums produktioner att frastå som big budget. Kretschmann är en trist Dracula, men vänta bara tills han förvandlar sig till en tremeters bönsyrsa! Försök hålla er för skratt då.

Handlingen är löst - löst som diarré - baserad på Bram Stokers bok, men man har lyckats göra det hela förvirrat och konstigt. Många av de medverkande verkar inte vara skådespelare, alla beter sig besynnerligt och fäller märkliga repliker. Asia Argento har en pinsam nakenscen som i vanlig ordning känns väldigt suspekt eftersom det ju är hennes far som regisserar. Claudio Simonetti, mannen bakom många klassiska skräckfilmsscores, bidrar med särdeles oinspirerad och slätstruken musik.

Nu viftar kanske någon med pekfingret och påpekar att många av Dario Argentos tidiga filmer led av precis samma problem som de jag listar här ovan. Visst - men de tidigare filmerna var medvetet ologiska och skumma, vilket medförde en påträngande mardrömskänsla - det ojämna skådespeleriet och de styltiga replikerna bidrog också till helheten. Men DRACULA känns bara amatörmässig. Det är en klantig film. Jag noterar att en och annan skräckentusiast faktiskt gillar den, försvarar den och påstår att de associerar till Hammer Films gamla klassiker - men nej, jag kan omöjligt försvara det här.

DRACULA är Dario Argentos sämsa film. Med marginal!

Nu ska karln visst göra en crowdfundad film tillsammans med Iggy Pop, THE SANDMAN. Tja, den kan ju omöjligt bli sämre än det här möget.








(Släpps 3/12)

lördag 25 augusti 2012

DVD: The Phantom of the Opera

THE PHANTOM OF THE OPERA (Studio S Entertainment)

 

När THE PHANTOM OF THE OPERA utannonserades, eller kanske till och med hade börjat spelas in 1997, fick jag som ende svensk - kanske till och med ende skandinav - en intervju med Dario Argento. En kort, en. Ett par minuter, väldigt få frågor, men ändå. Jag minns att jag frågade någonting om varför han valt att göra ännu en version av "Fantomen på stora operan", finns det inte tillräckligt många redan, och han svarade något om "No, no, no, not too many, no, no," samt att han alltid älskat storyn. Jag frågade vad han såg i huvudrollsinnehavaren Julian Sands (som ju nästan ingen gillar), och Dario sa "To me, he is like an ... alien!".

Ett år senare fick jag se den färdiga filmen i Cannes. Jag tror jag har sett tre Argentopremiärer i Cannes, och samtliga gånger har jag blivit väldigt besviken och gett upp allt hopp om den forne idolen. THE PHANTOM OF THE OPERA är definitivt den mest flängda versionen av Gaston Leroux' gamla roman. Jag minns hur vi satt och stirrade på filmduken och undrade vad i helvete det var vi tittade på.

Julian Sands gör alltså fantomen, och den här gången är han inte vanställd och bär mask. Han är uppvuxen i katakomberna under operan i Paris, han har fostrats av råttorna, som är hans bästa vänner. Men så blir han förälskad i en ny, ung operastjärna (Asia Argento), och kidnappar henne.

Till skillnad från övriga filmatiseringar fläskar Argento på med en massa splatter. Den gode fantomen tar livet av en hel del folk. Och vi serveras en del andra vansinnigheter, som råttfångarna som far omkring i sin knasiga råttfångarfarkost under operan.

Som vanligt uppträder Asia Argento i en del ... vågade scener, vilket förstås får oss att undra över hur hannes far Dario är funtad (fast vid det här laget vet vi ju att han är lite knäpp).

Ennio Morricone står för filmmusiken, som är förhållandevis slätstruken för att komma från honom, men ändå det bästa med den här filmen. Ronnie Taylors filmfoto sticker inte heller ut som det ska.

THE PHANTOM OF THE OPERA är inte tråkig, den är underhållande, men den är alldeles för dum. Ska du bara se en Argentofilm med ordet "opera" i titeln, se - eller se om - OPERA; Dario Argentos sista film som är bra på riktigt. Den här DVD:n innehåller förhållandevis mycket extramaterial.