Visar inlägg med etikett Asia Argento. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Asia Argento. Visa alla inlägg

torsdag 1 april 2021

Netflix: Demons & Dèmoni 2

Vänta nu här, min bäste herre! kanske någon utbrister. Varför har du skrivit den första filmens engelska titel, och uppföljarens italienska?

Därför att det är så de är listade på Netflix. Fråga mig inte varför de gjort så. De kunde ju dessutom passat på att ge dem nya, svenska titlar: "Biografen som Gud glömde" och "Demonerna i höjden".

Netflix har köpt in ett stort paket italienska filmer. Det handlar om väldigt många äldre titlar, och inte bara skräck och giallo. Det är kul tycker vi här på Toppraffelredaktionen, där jag omtalar mig själv i plural. Jag brukar sällan (eller aldrig?) recensera äldre filmer som dyker upp på streamingtjänsterna, men ni vet hur det är - bristen på biopremiärer innebär att jag måste skriva om annat.

Jag köpte begagnade engelska hyrkassetter med DEMONS och DEMONS 2, förlåt; DÈMONI 2, i slutet av 1980-talet. I synnerhet den första filmen, som kom 1985, såg jag om och om igen. Jag tyckte att den var vansinnigt häftig. Otroligt blodig, våldsam, och cool. Demonslakt till hårdrock. Allt man vill ha när man är i tjugoårsåldern.

När jag ganska många år senare såg om filmen, tyckte jag mest att den var dum. Lite för dum.

Eftersom filmerna nu dykt upp på Netflix, tänkte jag att tar och ser om dem igen. Dessutom hade jag aldrig sett dem med svensk text. 

Det visade sig att filmerna visas med italienskt originaltal på Netflix. Okej, originaltal är väl att ta i - även de italienska versionerna är dubbade och/eller eftersynkade. Vilket ljudspår som är bäst vet jag inte - det handlar om italiensk skräckfilmsdialog, replikerna är som så ofta är fallet ganska udda och korthuggna; inga rollfigurer pratar eller beter sig som riktiga människor, vilket är en bidragande orsak till dessa filmers ofta surrealistiska stämning.

Vidare visade det sig att den engelska videoutgåvan, och en tidigt DVD-utgåva, av DEMONS var censurklippt. Det hade jag ingen aning om - jag tyckte att den var rejält blodig som den var. BBFC; den engelska filmcensuren, hade klippt bort ett par sekunder ur några rejält blodiga scener, samt en halv minut ur en scen där en kille använder ett rakblad för att skrapa upp kokain från bröstet på en tjej. På Netflix visas filmen helt oklippt, och jag reagerade på att den var slafsigare än jag mindes den.

DEMONS är fortfarande en dum film. Samtidigt är den ett bevis på att det går att göra en (hyfsat) fungerande film utan någon som helst logik i handlingen. Dario Argentos namn står med störst bokstäver på filmaffischen och i förtexterna, men han har bara producerat och varit med och skrivit manus. Det är Lamberto Bava som regisserat.

Michele Soavi spelar en mystisk man iförd metallmask, som går omkring i Berlins tunnelbana och delar ut gratisbiljetter till en filmvisning på biografen Metropol. Natasha Hovey spelar Cheryl, som får två biljetter, och går till biografen tillsammans med en kompis. 

På Metropol dyker det upp en rad udda figurer. En hallick med några av sina tjejer. En blind man (!) med sin otrogna hustru. Urbano Barberini spelar George, en typisk hjälte. Nicoletta Elmi, som var den lilla flickan i en rad 70-talsklassiker som till exempel DEEP RED, spelar en av biografens anställda - kanske den enda anställda? Dario Argentos dotter Fiore är en av biobesökarna.

I foajén hänger mystiska metallmasker med demonansikten. En av tjejerna tar på sig en mask och råkar sticka sig i kinden. Filmen som visas är en konstig skräckfilm. I verkligheten skulle nog flertalet av de medelålders- och äldre biobesökarna gå därifrån, istället för att sitta kvar och se en splatterfilm. Det känns inte som att de är målgruppen. Allra minst den blinde gubben.

Rollfigurerna i filmen som visas förvandlas till demoner och dödar varandra. I biosalongen förvandlas även tjejen som stack sig på masken till en demon. Eländes elände! Hon har ihjäl folk och demonsmittan sprider sig. Det går heller inte att lämna biografen. Ingen verkar komma på att det finns fönster de kan hoppa ut genom; dessa fönster ser vi tydligt i början av filmen, när Cheryl och hennes kompis anländer till byggnaden.

Det är tur att George finns på plats, så att demoner kan slaktas i drivor!

Hur allt hänger ihop och varför allt det här sker vet jag inte. DEMONS består bara av en lång rad infall. Men det är underhållande och mardrömslogiken är fascinerande. När jag såg filmen på 80-talet tyckte jag att scenen där George beväpnar sig med ett samurajsvärd, sätter sig på en motorcykel, och skivar demoner, medan "Fast as a Shark" med Accept spelas på soundtracket, var extremt häftig. Det är den fortfarande. Och rent allmänt är det bra musik på soundtracket - även om vissa låtval är märkliga. Accept, Scorpions, Saxon och ... Rick Springfield?

DEMONS 2, alltså DÈMONI 2, från 1986 är svagare. Bava och Argento har återigen regisserat respektive producerat. Uppföljaren är i princip samma film en gång till, fast nu utspelar den sig i ett höghus i Berlin, där folk i de olika lägenheterna tittar på en skräckfilm om demoner som visas på TV. Alla tittar, oavsett ålder, och alla är uppslukade av filmen. Och plötsligt, utan förklaring, kommer demonerna ut ur TV-apparaterna. Folk förvandlas och börjar kötta varandra.

Estetiskt är nog tvåan snyggare än den första filmen; bitvis ser den ut lite grann som, tja, Argentos INFERNO. Men filmen är lite tröttare och ännu dummare. Ett par av skådespelarna från den första filmen återkommer, men i andra roller. Asia Argento, Darios andra dotter, filmdebuterar. Till min förvåning ser jag att Coralina Cataldi-Tasson, som spelar tjejen som är den första att förvandlas till demon, är amerikanska - jag trodde hon var italienska. Inte nog med det, jag läser att hon är född 1971, vilket innebär att hon bara var femton år 1986. Hon ger intryck av att vara flera år äldre. Således var hon bara sexton när hon mördades i Argentos OPERA året därpå.

Filmens hjälte heter även den här gången George. Hans spelas av David Edwin Knight, en tvåltolle som bara medverkade i två filmer. Hans gravida hustru görs av Nancy Brilli, som samma år var med i Ruggero Deodatos BODYCOUNT (vilken finns på Amazon Prime), och som fortfarande är aktiv som skådespelerska. 

Alla i filmen bär eleganta, härligt 80-talistiska modekläder. Den första filmens hårdrock är utbytt mot låtar med The Cure, The Smiths, The Fields of the Nephilim med flera band. Återigen visas den på Netflix med italienskt tal. Den är oklippt, men även den gamla, engelska videoutgåvan var oklippt.

DEMONS:


 

 

 

DÈMONI 2:  


 


torsdag 27 november 2014

DVD: Dracula

DRACULA (Studio S Entertainment)

När jag nyligen recenserade den osedvanligt vissna DRACULA UNTOLD undrade jag varför det ska vara så otroligt svårt att göra en bra vampyrfilm nuförtiden, och då i synnerhet en bra Draculafilm. Här har vi så ännu en Draculafilm; en film som premiärvisades i Cannes 2012 och som genast skaffade sig ett riktigt rejält dåligt rykte. Nu har jag slutligen fått tummen ur röven och sett filmen, och ...

... Herregud! Det här var ju ännu värre än jag trodde att det skulle vara. Redan när jag för några år sedan såg den första trailern och några klipp ur filmen kände jag att, nej, det här ser inte bra ut, men jag anade inte att det skulle vara så här illa. Jösses - och den här sumprullen visades alltså i den officiella serien i Cannes? Med röda mattan-premiär och allt! Det måste ha varit en enastående pinsam tillställning.

Dario Argento. Käre gamle Dario. Hur kan du göra så här mot mig? Vad håller du på med? Har du nu fullkomligt tappat greppet?

Argento är väl den filmregissör som betytt mest för mig - för ungefär trettio år sedan hyrde jag DEEP RED (1975) utan att veta vad det var och jag blev knockad. Jag hade aldrig tidigare sett något liknande. Filmen startade inte bara mitt intresse för skräckfilm, utan även för film rent allmänt. Argento gjorde en rad fantastiskt bra filmer under 1970- och början av 80-talet - men efter OPERA (1987) tog det mer eller mindre slut. Visst har han gjort många filmer sedan dess, men det går knappast att säga att de är bra. Vissa av dem har tendenser till att vara bra, som SLEEPLESS med Max Von Sydow, men filmerna saknar allt det som utmärkte Argentos tidiga produktion.

DRACULA - ursprungligen visad i 3D - är inte ett lågvattenmärke. Den ligger lägre än så. Den ligger under vattennivån. Det här ser ut som en film av någon som aldrig gjort film tidigare, det är osannolikt valhänt och taffligt, jag undrade vad i helvete det var jag tittade på - och om jag inte vetat att det var Dario Argento som låg bakom, hade jag aldrig gissat det.

Det hela börjar med att en stumpastina som heter Tanja (Miriam Giovanelli) trots varningar smyger ut nattetid i en liten transsylvansk by för att möta sin pojkvän i ett stall. Det är stormigt och dant och redan efter ett par minuter har hon klätt av sig näck och vi serveras en ganska genant sexscen modell slasher från tidigt 80-tal. Men stackars Tanja får inte ha det hur kul som helst, hon attackeras och bits av den slemme Dracula (Thomas Kretschmann, som senare spelade Van Helsing i TV-serien DRACULA). Dracula släpar med henne till sitt slott, och det förekommer en del andra förvirrade incidenter med dödgrävare eller vad det nu var.
Klipp till en järnvägsstation och Jonathan Harker (Unax Ugalde, som knappast övertygar) anländer - utan sin fru Mina (Marta Gastini). Han rider runt i en skog, jagas av vargar, träffar Lucy (Asia Argento), och sedan hälsar han på Dracula, som vampyriserar- och låser in honom. Några dagar senare kommer Mina med tåget, folk blir tosiga, Dracula härjar, Lucy blir vampyr, och så dyker plötsligt Rutger Hauer upp som Van Helsing för en märklig slutstrid.

... Jag vet inte var jag ska börja. Precis allting är uselt i den här filmen. Miljöer och kulisser är platta och plastiga, allting ser ut att utspela sig på en teaterscen. Filmfotot är oinspirerat. Specialeffekterna är sanslöst pissiga; datoranimationerna gör ont att titta på - det ser ut som om de hämtats från ett PlayStationspel från 1997. Så här dåliga effekter hittar man inte ens i de billigaste B-filmer numera, de får The Asylums produktioner att frastå som big budget. Kretschmann är en trist Dracula, men vänta bara tills han förvandlar sig till en tremeters bönsyrsa! Försök hålla er för skratt då.

Handlingen är löst - löst som diarré - baserad på Bram Stokers bok, men man har lyckats göra det hela förvirrat och konstigt. Många av de medverkande verkar inte vara skådespelare, alla beter sig besynnerligt och fäller märkliga repliker. Asia Argento har en pinsam nakenscen som i vanlig ordning känns väldigt suspekt eftersom det ju är hennes far som regisserar. Claudio Simonetti, mannen bakom många klassiska skräckfilmsscores, bidrar med särdeles oinspirerad och slätstruken musik.

Nu viftar kanske någon med pekfingret och påpekar att många av Dario Argentos tidiga filmer led av precis samma problem som de jag listar här ovan. Visst - men de tidigare filmerna var medvetet ologiska och skumma, vilket medförde en påträngande mardrömskänsla - det ojämna skådespeleriet och de styltiga replikerna bidrog också till helheten. Men DRACULA känns bara amatörmässig. Det är en klantig film. Jag noterar att en och annan skräckentusiast faktiskt gillar den, försvarar den och påstår att de associerar till Hammer Films gamla klassiker - men nej, jag kan omöjligt försvara det här.

DRACULA är Dario Argentos sämsa film. Med marginal!

Nu ska karln visst göra en crowdfundad film tillsammans med Iggy Pop, THE SANDMAN. Tja, den kan ju omöjligt bli sämre än det här möget.








(Släpps 3/12)

lördag 25 augusti 2012

DVD: The Phantom of the Opera

THE PHANTOM OF THE OPERA (Studio S Entertainment)
När THE PHANTOM OF THE OPERA utannonserades, eller kanske till och med hade börjat spelas in 1997, fick jag som ende svensk - kanske till och med ende skandinav - en intervju med Dario Argento. En kort, en. Ett par minuter, väldigt få frågor, men ändå. Jag minns att jag frågade någonting om varför han valt att göra ännu en version av "Fantomen på stora operan", finns det inte tillräckligt många redan, och han svarade något om "No, no, no, not too many, no, no," samt att han alltid älskat storyn. Jag frågade vad han såg i huvudrollsinnehavaren Julian Sands (som ju nästan ingen gillar), och Dario sa "To me, he is like an ... alien!".
Ett år senare fick jag se den färdiga filmen i Cannes. Jag tror jag har sett tre Argentopremiärer i Cannes, och samtliga gånger har jag blivit väldigt besviken och gett upp allt hopp om den forne idolen. THE PHANTOM OF THE OPERA är definitivt den mest flängda versionen av Gaston Leroux' gamla roman. Jag minns hur vi satt och stirrade på filmduken och undrade vad i helvete det var vi tittade på.
Julian Sands gör alltså fantomen, och den här gången är han inte vanställd och bär mask. Han är uppvuxen i katakomberna under operan i Paris, han har fostrats av råttorna, som är hans bästa vänner. Men så blir han förälskad i en ny, ung operastjärna (Asia Argento), och kidnappar henne.
Till skillnad från övriga filmatiseringar fläskar Argento på med en massa splatter. Den gode fantomen tar livet av en hel del folk. Och vi serveras en del andra vansinnigheter, som råttfångarna som far omkring i sin knasiga råttfångarfarkost under operan.
Som vanligt uppträder Asia Argento i en del ... vågade scener, vilket förstås får oss att undra över hur hannes far Dario är funtad (fast vid det här laget vet vi ju att han är lite knäpp).
Ennio Morricone står för filmmusiken, som är förhållandevis slätstruken för att komma från honom, men ändå det bästa med den här filmen. Ronnie Taylors filmfoto sticker inte heller ut som det ska.
THE PHANTOM OF THE OPERA är inte tråkig, den är underhållande, men den är alldeles för dum. Ska du bara se en Argentofilm med ordet "opera" i titeln, se - eller se om - OPERA; Dario Argentos sista film som är bra på riktigt. Den här DVD:n innehåller förhållandevis mycket extramaterial.