Visar inlägg med etikett Ashton Kutcher. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Ashton Kutcher. Visa alla inlägg

tisdag 5 november 2013

Bio: jOBS

Foton: Glenn Wilson © 2013 The Jobs Film, LLC. All Rights Reserved.

Det är bara några månader sedan THE INTERNSHIP; en förtäckt reklamfilm för Google, gick på bio. Nu kommer en förtäckt reklamfilm för Apple, maskerad som en biografi över den framlidne Steve Jobs. jOBS - titeln ska tydligen stavas med gement J och resten versalt - fick dålig kritik i USA och publiken uteblev. Nu förstår jag varför.

I slutet av 1980-talet jobbade jag på en reklambyrå. Där hade vi gammal fin utrustning. Jag häckade mycket i mörkrummet och blev expert på reprokameran. Där fanns en sättmaskin. En gnuggismaskin. AD:n använde airbrush. En dag skickades en tjej iväg på kurs för att lära sig sköta Macen. Just det - det hade inhandlats en (1) Mac. Och det var bara en person som kunde använda den. Ett år eller så senare anlände en ny kille och ännu en Mac. Ett antal år senare, jag jobbade inte kvar, hade all gammal fin utrustning kastats ut och alla satt men varsin datamaskin.

Jag har aldrig blivit vän med Apple och deras produkter. Jag jämför deras datorer med BMW - en glorifierad, dyrare Volvo. Tryggt och säkert, tuta och kör, slipp pilla och meka och experimentera. Jag satt ett tag på ett kontor försett med iMacs. Jag blev vansinnig. Bakvänt användargränssnitt, det gick inte att göra något kul med den, och den kraschade hela tiden - och jag fattade aldrig hur man fick igång skiten igen. Musen var också värdelös. "En Mac kraschar aldrig och får aldrig virus!" sa de rättroende. "Du måste ha gjort något fel!". Vaddå, jag gjort något fel - skiten kraschade. Vilket den inte skulle kunna göra.
Visst, Apple gör säkert bra produkter, men liksom min kompis Den långhårige fd filmkritikern, tycker jag riktigt illa om företaget. Löjligt svindyra produkter som köpes av kunder som beter sig som om de tillhör en religiös sekt. Sektmedlemmar som gladeligen pungar ut med ännu mer pengar så fort någon pryl måste uppdateras. Apple är en kyrka och Steve Jobs är den allsmäktige. Det är väldigt intressant att ett företag kan i det närmaste hjärntvätta sin kundkrets och få dem att knäböja inför sitt altare.

Denna fråga tas förstås inte upp i Joshua Michael Sterns film om Steve Jobs. Inte mycket annat heller. Vad vi serveras är Evangeliet enligt Apple. Ashton Kutcher är Steve Jobs. Kutcher har skaffat skägg, lagt sig till med något slags neandertalgångstil och kliar sig på hakan, men ser ändå mest ut som Ashton Kutcher. Efter en prolog i vilken Jobs 2001 presenterar sin nya pryl iPoden, hoppar vi till början av 1970-talet (vilket jag aldrig gissat om årtalet inte dykt upp i bild). Jobs har hoppat av college, han är en fri själ, vilket understryks av att han alltid går barfota, och hans gamle lärare (James Woods är bortkastad i en liten roll) vill att han ska studera konst. Jobs föredrar att ta LSD och börjar jobba på Atari, där han skapar spelet Breakout - rättare sagt, han anlitar en polare för att göra grovjobbet och blåser sedan denne på större delen av stålarna.

Jobs slår sig ihop med ovan nämnde polare och några andra nördar, och börjar skruva ihop en revolutionerande hemdator i farsans garage. De hittar en finansiär, startar Apple och bygger upp sitt imperium. Därefter hafsar filmskaparna sig igenom företagets historia. Man glömmer/struntar i att fylla i luckor och förklara saker. Plötsligt är Apple coolt. Plötsligt går det dåligt. Varför gjorde man succé? Varför gjorde man sedan fiasko? Vad sysslar alla med? Vilka är alla dessa underavdelningar döpta efter äpplesorter? Microsoft dyker upp som konkurrent helt utan förvarning, men försvinner ganska omedelbart ur bilden. Den största frågan kvarstår: vem var Steve Jobs? Var kom han ifrån?
Steve Jobs framstår som en trist typ och som en skitstövel - enligt uppgift var han också en skitstövel. Fast jag vet inte om det är meningen. I typisk Hollywoodanda framställs han nästan som en kristusfigur, eller åtminstone som en populär amerikansk president. När han håller anföranden inför sina anställda fläskas det på med smetiga stråkar och publiken jublar och applåderar som på ett väckelsemöte. Killen som designar iMacen håller ett hyllningstal till Jobs som inte är av denna världen - självklart kommer de där stråkarna igen. Dermot Mulroney är finansiären Mike Markkula, Matthew Modine är Pepsi Cola-killen John Sculley, som blir VD för Apple och ser till att Jobs får gå, och JK Simmons är styrelseledamoten Arthur Rock. Kvinnor förekommer enbart i periferin.

Självklart skulle jOBS ha kunnat bli en intressant film - för även om jag inte gillar Apple, är jag hyfsat intresserad av datorer. Men det känns som om det är Apple som pungat ut för den här filmen. Det är besynnerligt tunt och ytligt, och storyn slutar redan på 90-talet, innan iPoden räddar det då ostadiga företaget.

När jag såg filmen kände jag att jag hellre ville se en film om Atari. Eller varför inte en om Commodore eller den brittiska ZX Spectrum; hemdatorer som kom före Macen och sålde åtskilliga miljoner.

För övrigt är denna recension skriven på en burk som kör Linux.







(Biopremiär 8/11)

torsdag 22 december 2011

Bio: New Year's Eve

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Kommer du ihåg filmen VALENTINE'S DAY som kom häromåret? Inte? Bra.
...
...
...
... Fast har jag sagt A får jag väl säga B. VALENTINE'S DAY var en romantisk soppa i regi av Garry Marshall och hade typ halva Hollywood i rollen. Små korta, rätt poänglösa, romantiska och framför allt sentimentala och sockriga historier berättades parallellt för att sedan vävas ihop på slutet, då alla rollfigurerna visade ha med varandra att göra, de var släkt med varandra eller bodde ihop eller var vänner och Luke var bror till Leia medan R2-D2 var en dammsugare. Det hela var rätt anskrämligt.
Rotten Tomatoes heter en sajt som samlar amerikanska filmrecensioner och jämför betygen. Filmerna hamnar på en skala från 0% till 100%, beroende på antalet positiva recensioner. NEW YEAR'S EVE lyckades med konststycket att nå upp till 4% efter sin premiär i USA. Sällan har en film blivit så utskälld - ett faktum som förstås inte hindrade filmen från att bli en kassapjäs, om än en som självklart kommer att snabbt dö efter jul- och nyårshelgerna.
Garry Marshall återvänder som regissör, och han har min själ lyckats med konststycket att göra en ännu sämre film, efter ett ännu sämre manus (av Katherine Fugate, som behöver en motorsågslavemang). Precis som förra gången medverkar halva Hollywood, inklusive de två hästarna.
Hästabettet Hillary Swank ansvarar för den där tidskulan som ska släppas ner på Times Square på tolvslaget, något som påstås vara en händelse människor över hela världen är otroligt intresserade av; alla tittar på TV-sändningen. Jasså? Jag känner ingen utanför USA som tittar. Vem bryr sig om en sådan pryl? Åtskilliga timmar efter vårt eget tolvslag? Swank får dock problem när kulan fastnar på väg upp under dagen?
Den kokta hästen Sarah Jessica Parkers 15-åriga dotter vill fira nyår på Times Square med några kompisar och kyssa sitt kärleksintresse, men se det får hon inte.
Serietecknaren Ashton Kutcher fastnar i en hiss tillsammans med sångerskan Lea Michele.
Jon Bon Jovi ska framträda på Times Square och på en fest, och på festen finns Katherine Heigl (som har skitstora bröst). De var en gång förlovade, men han lämnade henne och nu är hon vresig.
Cancerpatienten Robert De Niro vägrar ta mediciner och ligger och dör, medan syster Halle Berry vakar över honom.
Michelle Pfeiffer säger upp sig från jobbet och hälften så gamla Zac Efron flänger runt med henne på stan så att hon kan förverkliga sina drömmar.
Jessica Biel ska föda barn.
Vi ser även Cary Elwes, Alyssa Milano, Common, Seth Meyers, Sarah Paulson, Til Schweiger, Carla Gugino, James Belushi, Larry Miller, Penny Marshall, Ludacris, Hector Elizondo, John Lithgow, samt ytterligare några hundra skådisar ...
... Och det är fullkomligt hopplöst. Det är fruktansvärt. En massa bra skådisar, extremt kompetent och slickat hantverk - och ett värdelöst manus. Hade man gjort en lågbudgetfilm med helt okända skådisar på det här manuset, hade ingen sett filmen. Rättare sagt, ingen producent skulle nappa på manuset.
Sentimentalt är bara förordet. Stora delar är direkt löjeväckande. Och precis när man trodde att det inte kan bli värre, gör Jon Bon Jovi sitt framträdande och sjunger en trudelutt - och tammefan och inte Lea Michele brister ut i samma låt i hissen samtidigt när Kutcher ber henne sjunga en stump. Åh, herregud, vad dumt ...
... Och de komiska inslagen är usla.
Jösses. Det här är så tunt att man riskerar skärsår.
Fast det är klart, gillar du att läsa Det Bästa-versioner av Harlequinromaner kan det här vara något för dig. Och om inget annat får vi veta lite mer om den där tidskulan. Fast inte fan kommer jag att titta på den på nyårsafton.








(Biopremiär 25/12)

torsdag 31 mars 2011

Bio: No Strings Attached

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sweden
Bara några veckor efter den svenska premiären på BLACK SWAN, är Natalie Portman tillbaka på biodukarna - den här gången i en romantisk komedi, eller snarare sexkomedi, av gamle, fine Ivan Reitman. Jag kan förvisso inte påminna mig om Reitman gjort något minnesvärt de senaste decennierna, men det spelar väl ingen roll.
I NO STRINGS ATT-
ACHED spelar Portman och Ashton Kutcher Emma och Adam, som träffas första gången som unga tonåringar, och redan då gör Emma klart att hon inte är intresserad av något seriöst förhållande, hon är inte den typen.
Emma och Adam springer på varandra ytterligare ett par gånger de kommande femton åren, och när Adam en dag gjort slut med sin puckade flickvän, råkar han träffa Emma och de har sex. Emma är dock fortfarande av samma inställning; hon vill inte binda sig, hon vill inte bli kär, hon vill inte bli emotionellt involverad i något. Adam protesterar inte, så de två fortsätter att träffas endast för att ha, öh, herdestunder - samtidigt som de försöker hitta en "riktig" pojk/flickvän.
Självklart går det inte så bra att hitta någon annan. För självklart har inser Adam att han varit förälskad i Emma hela tiden. Och den som gissar att Emma nog också är kär i Adam vinner inga priser.
NO STRINGS ATTACHED vill väldigt gärna vara "vågad" och "fräck", men eftersom det i slutändan är en amerikansk komedi med stora stjärnor, blir det ändå en ganska pryd tillställning. "People have sex with their underwear on", som det brukade stå i gamla Psychotronic Video. I USA blev filmen förstås försedd med åldersgränsen R, från 17 år, men här i Sverige är den nog barntillåten, skulle jag tro.
Reitmans film är alldeles för lång och lite tjatig, men den är hyfsat under-
hållande. Vad som är lite lustigt är att jag tycker att Natalie Portman, som även producerat, är mycket bättre här, än i BLACK SWAN, som hon ju Oscarbelönades för trots sin ganska enkelspåriga rolltolkning. Ashton Kutcher har jag dock svårare för. Jag har alltid svårt för honom. Jag vet inte vad det är, men jag blir alltid irriterad när han dyker upp på film och TV. Han har liksom något självgott över sig. Och han spelar alla roller likadant.
Kevin Kline spelar Adams farsa, och han är skitrolig som knarkande, utflippad, brudjagande hollywoodstjärna. Roligast av alla är dock en tjej som jobbar tillsammans med Adam. Tyvärr uppfattade jag inte namnet på henners rollfigur och vet inte vad skådisen heter, men det är hon på bilden här intill någonstans; hon med glasögon. Hon är verkligen skitrolig och samtidigt lite småsexig på ett fulsnyggt sätt, när jag tänker efter är jag nog mer attraherad av henne än av Natalie Portman, som mest är söt och gullig.
Ivan Reitman själv dyker upp under två sekunder som regissör.
Jag kommer att ha glömt bort NO STRINGS ATTACHED om några veckor, men som det brukar heta: filmen är helt okej underhållning för stunden.





(Biopremiär 1/4)


måndag 14 juni 2010

Bio: Killers

Stillbildsfoto: Melissa Moseley (U.S.A.) & Magali Bragard (France) ©2009 LAKESHORE ENTERTAINMENT GROUP, LLC. ALL RIGHTS RESERVED.
Förtexterna till Robert Luketics KILLERS får mig att tänka på SNOBBAR SOM JOBBAR. Det är sportbilar, det är franska Rivieran, det är splitscreen. Tyvärr saknas cool musik av John Barry. Men ändå.
Ashton Kutcher är Spencer Aimes, mördare i amerikanska statens tjänst och på uppdrag i Nice. Nice är också staden dit Jen Kornfeldt (Katherine Heigl) reser på semester tillsammans med sina föräldrar (Tom Selleck och Catherine O'Hara). Jen, som just har dumpats av sin pojkvän, springer på Spencer, de blir förälskade (i varandra, alltså) - och tre år senare är de lyckligt gifta.
Det är bara det att Spencer har aldrig berättat för Jen att han egentligen är en hemlig agent. Okej, han var en agent; han lade av när han fick ihop det med Jen. Slut.
Nej, nu ljuger jag! Jösses, vilket sketet pisslut det hade varit om filmen slutat så, eller hur? Nej, vad som händer är att Jen råkar få veta allt om sin makes förflutna på ett ganska våldsamt sätt. Av någon anledning finns det plötsligt ett pris på Spencers huvud - och flera av de människor i grannskapet de lärt känna de senaste åren visar sig vara infiltrerade lönnmördare som alla vill komma åt multimiljondollarpriset.
Så nu måste Jen och Spencer fly för glatta livet, alternativt ta kål på mördarna, i en lång serie komiska actionsekvenser.
KILLERS har alla de rätta ingredienserna för att vara en riktigt rolig actionkomedi. Synd bara att, tja, att den inte är speciellt rolig.
Jag gillar verkligen Katherine Heigl. Hon är attraktiv och hon är rolig - och den kombinationen tycker jag är oerhört sexig. Hennes rollfigur Jen är attraktiv, älskvärd och rolig - jag skulle bli kär i henne om jag träffade på henne. Catherine O'Hara är otroligt rolig som Jens morsa, som aldrig säger nej till ett glas spånken. Tom Selleck har blivit märkbart gammal och det slog mig att han, öh, liknar ... Hitler?! En äldre, smått överviktig och plöfsig Hitler, förstås, och med större, snyggare mustasch. Men vad ska jag säga, det är ju Tom Selleck, i jösse namn, och Tom Selleck regerar vad han än gör.
Jag har aldrig riktigt gillat Ashton Kutcher. Visst, han kan vara rolig, men jag gillar inte hans tösedrengsutseende. Han är ofta irriterande i irriterande filmer. När jag tänker efter är hans bästa film troligen DUDE, WHERE'S MY CAR? - synd att de aldrig gjorde uppföljaren, eftersom den skulle få världens bästa filmtitel någonsin: SERIOUSLY, DUDE - WHERE'S MY CAR?.
Kutcher är fel kille för rollen som agent åt regeringen, mördande Förenta Nationernas fiender. Han är för ung, han ser för pojkaktig ut, han är för mesig. Föreställ er någon som George Clooney i rollen, då hade det här kunnat bli en riktigt bra thrillerkomedi.
Scenerna i Nice i början är mycket bättre än resten av filmen. De är inspelade på plats - och franska Rivieran är förstås underskön. Familjen Kornfeldt bor på Hotel du Cap, det superexklusiva, vansinnigt svindyra hotell på vilket superstjärnorna bor under filmfestivalen i Cannes. Där åt jag förresten en gång den vidrigaste macka jag någonsin stoppat i mig. En bulle med lax och apelsinmarmelad. Mitt eget misstag. Fråga inte.
Men så fort de tar sig från Nice till Georgia, USA, skiftar berättelsen från romantisk komedi till actionkomedi, och av någon anledning fungerar det inte riktigt. Visst, jag skrattade till här och var, men inte mer. Historiens beståndsdelar passar inte riktigt ihop, det hela är alldeles för ologiskt och det förklaras aldrig riktigt varför allt sker, det glöms bort bland alla bilkrascher, smockor och pangande.
Men vet ni vad jag nu verkligen skulle vilja se? En romantisk komedi som helt och hållet utspelar sig på Rivieran - och med Katherine Heigl i huvudrollen!






(Biopremiär 16/6)

torsdag 11 februari 2010

Bio: Valentine's Day

Foton copyright © Sandrew Metronome
Jag noterade att Malmborgs har ställt upp ett bord fullt med hjärtformade chokladkartonger och annat godis inför Alla Hjärtans Dag. Men hur är det egentligen - är detta en stor högtid i Sverige? Jag har alltid inbillat mig att detta främst är en amerikansk högtidsdag. Själv associerar jag främst till skräck när jag hör talas om Valentine's Day. Två versioner av MY BLOODY VALENTINE och den rätt ruttna VALENTINE.
Garry Marshall, som gjorde PRETTY WOMAN, är tillbaka med ännu ett stort kärleks-
epos. Förvisso har jag aldrig varit så förtjust i PRETTY WOMAN, som jag bara sett en gång, men annars är jag ofta rätt svag för romantiska komedier - i synnerhet NÄR HARRY TRÄFFADE SALLY och NOTTING HILL.
VALENTINE'S DAY är trots komiska inslag mer ett kärleksdrama än en romantisk komedi. Och filmen är mer än ETT drama: Marshall verkar ha satsat på att göra den ultimata kärleksfilmen. LOVE ACTUALLY och usla SÅ OLIKA försöka berätta flera kärlekshistorier parallellt. Marshall fläskar på ännu mer, med så många parallellhistorier att det är svårt att minnas alla så här efteråt.
Jennifer Garner är kär i stilige läkaren Patrick Dempsey, som visar sig vara gift. Blomsterarrangören Ashton Kutcher friar till Jessica Alba, men är han inte egentligen kär i sin bästa kompis Garner? Garners kompis Jessica Biel är ensam och hatar Alla Hjärtans Dag, men hur är det, Valentinhatande sportreportern Jamie Foxx på jobbet är kanske inte så dum ändå?
Anne Hathaway jobbar för Queen Latifah, men extraknäcker med att sälja telefonsex, något
hon måste dölja för sin nye kille. Hector Elizondo och Shirley MacLaine har levt ihop i 50 år utan strul (eller?) och är passionerade, medan 18-åriga barnvakten Emma Roberts vill ligga med sin kille Carter Jenkins innan de börjar på college - och Elizondos och MacLaines lillgamla barnbarn Bryce Robinson vill skicka blommor till en tjej han är kär i. Ensamme sporthunken Eric Dane vet varför han är ensam och olycklig, och på ett flygplan har Bradley Cooper hamnat bredvis militären Julia Roberts - i verkliga livet faster till Emma Roberts. Taylor Swift och Taylor Lautner hånglar loss på en idrottsplats. Kathy Bates är i det närmaste statist.
Har jag glömt några trådar? Säkert.
Problemet med VALEN-
TINE'S DAY är att det blir alldeles, alldeles för mycket. Samtliga historier är för korta och rumphuggna. Ett par är riktigt bra och hade förtjänat egna filmer. Julia Roberts, som är med för lite, äger varenda scen - men så är ju hon superproffs på sådant här. Anne Hathaway är jättebra, och Jessica Biel är kul när hon knarkar choklad. Jennifer Garner har en fantastisk scen där hon konfronterar Dempsey på en restaurang, och så blir det lite tokiga upptåg när Carter Jenkins klär av sig naken och spelar gitarr.
Annat är minsdre bra. Lillkillen som är kär känns bara som ännu en äcklig Hollywoodunge; en 50-årig dvärg. Så beter sig inte småpojkar, killar i hans ålder gillar monster och Spindelmannen och är rädda för tjejbaciller. Jessica Alba är förvisso otroligt söt, men väldigt blek, och den där TWILIGHT-fånen Lautner (som faktiskt fyller 18 idag) ser ju rätt ding ut.
Man har även försökt klämma in alla möjliga former av relationer för att vara alla till lags.
Förutom vanliga hetero-
förhål-
landen, blir det bögrom-
ans, kärlek mellan svart och vit och kärlek mellan äldre människor. Jag saknar lesbisk kärlek (hade kunnat bli bra duschscener) och kärlek mellan folk med amputerade kroppsdelar. Fast det dyker upp en utvecklingsstörd tjej i rullstol under tre sekunder.
Anrättningen blir också för sentimental, för sockrad och - om uttrycket tillåts - för amerikansk på ett sliskigt Hollywoodsätt. Om Marshall koncentrerat sig på de bra historietrådarna hade slutbetyget blivit högre. Som det är nu blir det mest en romantisk pyttipanna. Men töser kommer väl att gilla det här ändå.






(Biopremiär 12/2)