Netflix: Choose or Die

Foton copyright (c) Netflix

Jag har varit bortrest över påsken, och har därför halkat efter lite i recenserandet, men här har vi ännu en Netflixpremiär, denna gång på en brittisk skräckfilm.

Jag hade vissa förhoppningar på CHOOSE OR DIE, som är Toby Meakins' långfilmsdebut som regissör. Dels för att det alltså är en brittisk produktion, dels för att Eddie Marsan är med. Dessutom lät storyn lite halvintressant. Tyvärr visade filmen sig vara riktigt dum och kass.

CHOOSE OR DIE är en schizofren film. Jag satt en bra stund och undrade var det är meningen att filmen ska utspela sig. Det här är en film som låtsas vara amerikansk. Med undantag för Robert Englund, som bara medverkar med sin röst, är - tror jag - samtliga skådespelare från England, men de spelar amerikaner. Filmen är inspelad i London, i riktigt ruffiga områden, och när det mot slutet dyker upp en bil, står det New York på registreringsskylten, så jag antar att filmen ska utspela sig där. Nämnda bil kör på en stor ödetomt, där den kan köra på höger sida av vägen utan problem. Just det, det dyker även upp en amerikansk polisbil i början, den är parkerad utanför en brottsplats.  

Meakins' film handlar om ett datorspel från 1984 - "Curs>r", heter det. Det här spelet är besatt av övernaturlig ondska - spelar man det kommer andra att skadas eller dödas, och eventuellt dödas man även själv. Hur det nu var. Spelet inleds med att Robert Englund, i rollen som sig själv, läser upp en introduktion. 

Eddie Marsan spelar Hal, en man som är besatt av 1980-talet. Han har kommit över det gamla spelet och råkar aktivera det - och ondskan i spelet. Det dröjer inte många minuter innan Hals fru tar fram en förskärare och skär av tungan på sin och Hals son. Därefter försvinner Hal ur handlingen, för att inte återkomma förrän på slutet.

Filmens huvudpersoner är den unga tjejen Kayla (Iola Evans) och hennes kompis Isaac (Asa Butterfield). Isaac är en hacker, och även han besatt av populärkultur från 80-talet, och när de kommer över "Curs>r"blir han extatisk. Självklart går allt snart åt helvete, när personer i deras närhet plötsligt dör på bisarra sätt. Kayla och Isaac förstår att det är övernaturligheter på gång, och de försöker lösa hemligheten bakom spelet. Vem har tillverkat det? Varför?

CHOOSE OR DIE känns lite grann som en splatterversion av JUMANJI-filmerna; de senaste med Dwayne Johnson, men framför allt känns det som om filmen bygger på ett kasserat manus av Wes Craven. De olika olyckorna, morden och mardrömsscenerierna skulle kunna vara hämtade ur TERROR PÅ ELM STREET (som ju Robert Englund gjorde huvudrollen i). Främst påminner filmen om SHOCKER, Cravens osedvanligt misslyckade film som av någon obegriplig anledning totalförbjöds i Sverige. SHOCKER har en bra låt under förtexterna, men det är allt.

Handlingen i CHOOSE OR DIE känns inte riktigt genomtänkt, det står inte helt klart hur det där spelet fungerar. När jag såg filmen accepterade jag inte det som skedde, det var för mycket och för överdrivet, vilket innebar att eventuell spänning och skräckstämning försvann. Det var för dumt, helt enkelt - man måste kunna köpa det övernaturliga. Rollfigurerna är lite halvbakade och inte alltför sympatiska.

Jag förstår inte varför det hela ska utspela sig i USA. Det här ser ut som en engelsk film, det ser ut som ruffiga kvarter i England, och det är lite störande att de medverkande låtsas vara amerikaner. Kanske hade filmen funkat bättre om den utspelat sig i London.

Nej, vet ni vad, det här var för dåligt.

 

 

 

 

(Netflixpremiär 15/4)

Bio: Miss Peregrines hem för besynnerliga barn

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Tim Burton ger sig på den så populära tweens-genren. Fast om boken den här filmen bygger på är en regelrätt tweens-bok vet jag inte riktigt. Jag har bara bläddrat i den, och den verkar mest bestå av bilder.

Burton har haft det lite motigt de senaste åren. BIG EYES vann en Golden Globe och var nominerad till ytterligare två, men blev ingen kommersiell framgång, och ALICE I SPEGELLANDET, som Burton producerade, blev ett enormt magplask. MISS PEREGRINES HEM FÖR BESYNNERLIGA BARN kan gå precis hur som helst på bio, jag har ingen aning om hur den kommer att fungera.

Asa Butterfield från HUGO CABRET och ENDER'S GAME spelar den amerikanske tonåringen Jake, vars farfar (Terence Stamp) alltid berättat sagor om sin uppväxt på en viss miss Peregrines märkliga barnhem i Wales. Alla barnen där hade märkliga gåvor. Jake har köpt historierna med hull och hår, medan Jakes far (Chris O'Dowd) alltid avfärdat dem som hittepå.

Men så hittar Jake sin farfar död i trädgården - med ögonen utplockade. Det kan knappast handla om en naturlig död. Jake och hans farsa åker då till Wales för att leta upp barnhemmet. Lite lustigt i sammanhanget är att Butterfield är engelsman och O'Dowd är irländare, och de spelar filmens amerikaner.

Jake hittar ruinerna av barnhemmet, det bombades av tyskt flyg 1943. Men plötsligt får han se en ung tjej därinne. Han följer efter henne, de springer genom en grotta, och när de kommer ut är det 1943. Grottan är en av många tidsloopar runt om i världen. Jake träffar den egensinniga miss Peregrine (Eva Green) och alla de besynnerliga barnen, som alla besitter olika övernaturliga gåvor. Peregrine och barnen upplever samma dag 1943 om och om igen. När bombplanen flyger över huset stoppar Peregrine tiden och så börjar dagen om på nytt. De lever i en evig loop.

Samuel L Jackson spelar busemannen Barron, som jagar Peregrine och andra för att äta upp deras ögon. Ögonätandet ska visst ge honom evigt liv. Jake visar sig ha en övernaturlig egenskap även han, och han är den som eventuellt kan stoppa Barrons framfart.

MISS PEREGRINES HEM FÖR BESYNNERLIGA BARN kan närmast beskrivas som en korsning mellan Harry Potter och X-Men. Som professor Xaviers skola för unga mutanter - placerad i Harry Potters värld. Men det här är en film med en del problem. Framför allt hamnar Tim Burtons film mellan två stolar. Den är alldeles för otäck för mindre barn - och inte tillräckligt otäck för tonåringar. Burton verkar inte riktigt veta vilken typ av film det är han vill göra.

Filmen är inte speciellt rolig, men den är heller inte alltför spännande, trots alla monster och ögonutslitningar. Jag tyckte mest det var lite småtråkigt, och framför allt är filmen alldeles för lång. Jag tittade på klockan flera gånger.

Här finns några scenerier som är inspirerade, bland annat en restaurang full med skelett ombord på ett sjunket fartyg, och det är suggestivt när bombplanen flyger över barnhemmet. En scen där ett stort gäng skelett attackerar de onda är uppenbart inspirerad av Ray Harryhausens effekter i DET GYLLENE SKINNET (1963). Filmens effekter ska jag inte klaga på.

Judi Dench figurerar i en roll som är så liten att det närmast handlar om en cameo, Rupert Everett är också med, jag känner knappt igen karln nuförtiden, och Allison Janney dyker upp som psykiater.

Njä, MISS PEREGRINES HEM FÖR BESYNNERLIGA BARN är väl ingen större höjdare. Men nu har jag vant mig vid att bli besviken på Tim Burtons filmer.

(Biopremiär 30/9)

Bio: Ender's Game

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

När Orson Scott Cards roman "Enders spel" kom 1985 hade jag i princip slutat att läsa science fiction, åtminstone var jag inte längre lika entusiastisk. Jag hade övergått till skräck och hårdkokta deckare. Detta innebär att jag faktiskt aldrig hört talas om boken innan jag såg den här 28 år försenade filmatiseringen. Card har även lyckats skriva fem uppföljare till sin bok, samt en massa andra böcker - karln är mormon och har fått ur sig en hel del grejor med av allt att döma tveksamt ideologiskt innehåll.

Tveksam är även Gavin Hoods filmatisering. ENDER'S GAME visar sig nämligen vara ett fläskigt, humorbefriat sömnpiller. Femtio år innan berättelsen börjar attackerades Jorden av den utomjordiska, myrliknande rasen Formics. Efter att Jordens försvar lyckats spränga ett utomjordiskt moderskepp drevs inkräktarna på flykten - men militären har sedan dess väntat på revanch från rymden.

Man har fått för sig att det är bäst att träna upp barn och ungdomar till soldater och piloter; dessa är betydligt bättre än vuxna på att hantera spel och modern teknik, färdigheter som kommer väl till pass när man ska kriga i framtiden. Tonåringen Ender Wiggin (Asa Butterfield) går på en militärskola från vilken hans äldre bror tidigare fått kicken - brorsan hade alldeles för aggressiva tendenser. Ender är en lysande elev, men när han blir påhoppad av avundsjuka mobbare brusar han upp och slåss.

Istället för att sparkas ut anses han som synnerligen passande för pilotprogrammet. Överste Graff (Harrison Ford) och major Anderson (Viola Davis) tar med sig Ender och en samling ungar upp i rymden, där de ska drillas inför den eventuella kommande attacken.

... Och mycket mer händer inte. Ben Kingsley är hjältepiloten Rackham som påstods ha omkommit i striden 50 år tidigare, vilket alltså inte stämde. Nu sitter han uppe på rymdstationen och instruerar Ender. Rackham är ingen vidare kul typ. Ender själv är ännu tråkigare. Tråkigast av alla är överste Graf. Den här filmen har enbart trista rollfigurer och de går mest omkring och pratar. När de inte pratar, styr de stridssimulatorer, vilket man gör genom att vifta med armarna. Det känns ungefär som att se på när andra spelar TV-spel. Slutet är förvisso aningen intressant och kommer med en intressant frågeställning, men jag hade svårt att hålla intresset uppe på vägen dit. Filmen känns betydligt längre än den är. Dialogen, i synnerhet den mellan de vuxna rollfigurerna, är ofta mer än lovligt träig. Harrison Ford ser uttråkad ut. Abigail Breslin spelar Enders syster. Efter att ha sett GRAVITY är det svårt att bli imponerad av (de datoranimerade) specialeffekterna här.

Käcka, entusiastiska ynglingar som glatt låter sig rekryteras för att bekämpa en ansiktslös, omänsklig fara känner vi igen från STARSHIP TROOPERS, men Paul Verhoevens film är bättre på alla sätt. En ung kille som är en hejare på TV-spel och som plockas upp av en rymdflotta har vi tidigare sett i THE LAST STARFIGHTER - som även den är en betydligt bättre film än ENDER'S GAME.

Jag gissar att filmen vänder sig till ungar i mellanstadieåldern, ungefär. Men jag är nog inte ute och cyklar om jag tror att även sådana kommer att bli uttråkade.

(Biopremiär 8/11)

Bio: Hugo Cabret

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige

Martin Scorseses flerfaldigt Oscarbelönade HUGO - som i Sverige fått den längre (och onödiga) titeln HUGO CABRET - fick äran att öppna BUFF i Malmö i tisdags. Dock var det utsålt och jag, som hade presskort, ville inte vänta till sist och se om där möjligtvis fanns någon ledig plats kvar. Det blev till att gå på onsdagens pressvisning, vilket tydligen var ett bra val - jag hörde att BUFF-visningen varit rätt stökig, med ditkommenderade barn som inte ville se filmen och istället ägnade sig åt popcornkrig.

Diskussionen efter pressvisningen handlade till stor del om huruvida HUGO är bättre eller sämre än THE ARTIST, en film som knep ännu fler Oscarstatyetter. Båda filmerna är kärleksförklaringar till filmkonsten, båda handlar om stumfilm. Några av mina kollegor föredrar HUGO. Jag själv måste tillstå att jag tycker bättre om THE ARTIST.

Baserad på en barnbok av Brian Selznick, utspelar sig HUGO i Paris på 1920-talet. Tolvårige Hugo Cabret (Asa Butterfield) är en liten kille som bor ensam på järnvägsstationen Gare Montparnasse, där han i hemlighet jobbar med att krypa runt i gångar i stationens väggar för att skruva upp alla klockor. Detta är inget jobb han tjänar pengar på, så han tvingas även stjäla mat - något som gör att han ständigt har stationens polis (Sacha Baron Cohen) efter sig.

Men Hugo brukar även smyga bort till en liten butik på stationen, en butik som säljer mekaniska leksaker och som drivs av en butter äldre man (Ben Kingsley). Där knycker Hugo delar ur de mekaniska prylarna. Dessa använder han för att försöka laga en mekaniskt docka, det enda han har kvar efter sin far (Jude Law), som några år tidigare omkom i en eldsvåda. Men för att starta denna docka krävs en hjärtformad nyckel - och en sådan har butiksinnehavarens guddotter Isabelle (Chloë Crace Moretz) i ett snöre runt halsen. Hugo och Isabelle lyckas starta dockan, vilket leder till att den buttre butiksinnehavaren avslöjas som den legendariske filmpionjären Georges Méliès (1861-1938), som av en i filmen medverkande filmhistoriker antagits vara död.

Nu följer en lång kärleksförklaring till Méliès' liv och verk, klipp ur hans filmer visas, vi får återblickar på inspelningarna av de klassiska filmerna (främst LE VOYAGE DANS LA LUNE från 1902), allt varvat med små incidenter på järnvägsstationen och den klantige polisens jakt på föräldralösa barn.

Ska man bara se en 3D-film, ska man se HUGO. Detta är den bästa 3D-film som gjorts, den slår konkurrensen med hästlängder. Scorsese har verkligen utnyttjat tekniken till fullo, varje scen är tänkt för 3D, ser man filmen i vanlig platt version, ser man bara halva filmen. Effekterna och scenlösningarna är verkligen fantastiska, bäst är nog när en förgrymmad Sacha Baron Cohens ansikte växer ut i biosalongen.

Vidare är filmfotot och den stil filmen gjorts i utmärkta; filmen badar i ett nästan gyllengult skimmer, Paris ser ut som en sagovärld, och kameraåkningarna (många av dessa dock fejkade med CGI) genom gator och järnvägsstation är kreativa och svindlande.

Men. Och detta är ett stort men. Även om jag gillar HUGO och anser den vara en mycket bra film, tycker jag att det blir lite för mycket av det goda. Filmen blir nästan lite självgod; den är lite för uppfylld av sin egen förträfflighet. Den har en tendens att bli aningen svulstig och vissa partier känns som hämtade ur valfri Oscarsgala; från de där hyllningarna till branschens veteraner som belönas för lång och trogen tjänst inför stående ovationer. När jag såg THE ARTIST satt jag med ett fånigt leende klistrat över ansiktet från början till slut. HUGO är lite för lång (över två timmar) och mot slutet känns den lite seg, jag tyckte nästan att den var lite tråkig ett tag.

HUGO kallas barn- och ungdomsfilm, men jag vet inte om jag håller med om detta. Filmen må ha barn i huvudrollerna, men ska jag vara ärlig har jag svårt att tänka mig att majoriteten barn kommer att uppskatta filmen. HUGO är snarare en film för vuxna cineaster. Fast det är ju klart, ska jag utgå från mig själv, älskade jag sådant här som barn, och det måste förstås finnas barn idag som har samma intressen och passioner jag hade på 70-talet.

Det ser inte mycket ut här, men denna scen innehåller enastående 3D-effekter.

Med dessa invändningar överstökade avslutar jag med att ösa beröm över de medverkande. De två barnen funkar bra och blir inte alltför amerikanskt äckliga, Ben Kingsley är i vanlig ordning utmärkt. I småroller syns Richard Griffiths, som i små charmiga scener försöker uppvakta Frances de la Tour, och Emilie Mortimer är en blomsterförsäljerska som Baron Cohens polis är hemligt förälskad i. Och bland skådespelarna är Sacha Baron Cohen den stora behållningen. Han är strålande som denna lätt Clouseauinspirerade polis; han bjuder på en hel del fysisk komik (med drag av Dr Strangelove), men är ändå på ett skickligt sätt återhållsam. Hans stora hund är också kul.

Notera historiska personligheter som Django Reinhardt, James Joyce och Salvador Dali skymta förbi. Jag tyckte mig känna igen Martin Scorsese själv som fotograf i en scen, och jodå, jag hade rätt.
HUGO CABRET är så långt från MAFFIABRÖDER man kan komma, men bör ändå tilltala Scorseses fans. Och självklart ska du se den här filmen.

Slutligen måste jag påpeka att Méliès har fått ge namn åt det pris till bästa europeiska film som den europeiska federationen för fantastisk film-festivaler (till exempel FFF i Lund) delar ut.

(Biopremiär 16/3)