Visar inlägg med etikett Arne Feldhusen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Arne Feldhusen. Visa alla inlägg

torsdag 4 augusti 2022

Netflix: Buba

Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det tyskt här på TOPPRAFFEL!

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion. Jag har flera gånger tidigare skrivit att de Netflixfilmer som inte är amerikanska ofta är lite bättre, eller åtminstone lite mer intressanta. Detta gäller även BUBA, i regi av Arne Feldhusen, även denna film inte är jättelyckad i slutändan.

BUBA inleds med att huvudpersonen Jacob Otto (Bjarne Mädel) får en kula i huvudet och dör. Därefter berättar han om sitt liv fram till döden. Jag gillar verkligen inte filmer som inleds med slutet - i de flesta fall finns det ingen som helst orsak till detta. Det innebär bara att man sitter och väntar på ett slut man redan sett.

Men annars är inledningen på den här filmen jätterolig. Jacob berättar om sin barndom, om sin märkliga farmor (eller om det var mormor), och om hur han tävlade i breakdance och vann över den amerikanske utbytesstudenten Leonardo DiCaprio. Medan Jacob dansar, åker hans lillebror Dante (spelad av Georg Friedrich när han är vuxen) iväg med föräldrarna. Bilen kraschar, föräldrarna dör, och Dante hamnar i koma.

Som vuxna är de två bröderna (Dante vaknade visst upp) halvkriminella och lagom misslyckade. Jacob jobbar som stuntman på en vilda västern-show, och utnyttjar sina stuntkunskaper när han och Dante pressar bilister på pengar - Jacob kliver ut i gatan och låter sig bli påkörd.

I ett försök att stiga i graderna går Jacob och Buba med i den albanska maffian, Dante glorifierar maffialivet. Jacob får smeknamnet Buba, efter en albansk sagofigur. Han är besatt av sagor, främst bröderna Grimms ursprungliga versioner med mycket våld och olyckliga slut.

Samtidigt råkar Jacob träffa en kvinna han dansade breakdance med som barn. Nu driver hon en tatueringsstudio. De två inleder ett förhållande, och varje gång Jacob besöker henne blir han tatuerad.

BUBA är en väldigt ojämn film. Den pendlar mellan att vara jätterolig på ett flippat sätt, och att vara direkt tråkig och icke-rolig. Här finns en hel del blodigt våld jag tror är avsett att vara kul, men som inte är det. Filmen har en grå, ful, vardagsrealistisk ton. 

Ibland skrattade jag. Ett par gånger skrattade jag högt. Ofta tänkte jag på annat, då och då tittade jag på klockan.

I eftertexterna tackas Leonardo DiCaprio.

Inledningen är en stark fyra. Resten är nog en tvåa. Jag sätter en tveksam trea.



 

 

 

(Netflixpremiär 3/7)