Bio: Nocturnal Animals

Foton copyright (c) UIP Sweden
Modeskaparen Tom Ford regidebuterade 2010 med EN ENDA MAN - och ärligt talat minns jag absolut ingenting av den, mer än att Colin Firth spelade huvudrollen, och att filmen var makalöst snygg. Jag läste nu min recension av den, och konstaterar att jag var djupt imponerad av EN ENDA MAN. Där ser man.
När nu Tom Ford gör sin andra film, är genren thriller. Eller dramathriller. Vi får två filmer i en: ett drama och en thriller.
"Nocturnal Animals" är titeln på ett bokmanus galleriägaren Susan (Amy Adams) fått av dess författare; hennes exmake Edward (Jake Gyllenhaal). Susan läser boken - och vi får se denna dramatiserad:
Tony (Gyllenhaal igen) med fru och tonårsdotter beger sig iväg på en bilresa. Färden går genom ett öde Texas, mörkret faller, och plötsligt dyker det upp en bil som prejar dem av vägen. Den andra bilen stannar också, och ur denna kliver tre riktigt rejält obehagliga typer. De påstår att det är Tony som kört på dem, och även om de erbjuder hjälp med att fixa ett punkterat däck, är de minst sagt hotfulla.
Efter en lång stund; en otroligt jobbig stund både för Tony och hans familj, och för oss i publiken, fortsätter färden - men inte som tidigare. En i gänget kör iväg med Tony, medan frun och dottern trycks in i den andra bilen. Tony dumpas mitt ute i ingenstans och lyckas komma undan. Efter att ha stapplat omkring hela natten hittar han ett hus och ringer polisen.

Michael Shannon spelar den minst sagt hårdföre snuten Bobby Andes. Bobbys och Tonys jakt på gärningsmännen går från att följa lagen till att bli en våldsam hämndaktion.
Denna thrillerhistoria påminner en hel del om de där amerikanska noirfilmerna som gjordes på 1950-talet, ofta av B-filmsbolag. Men i Tom Fords film är allt sju resor värre. Här finns drag av THE LAST HOUSE ON THE LEFT, och det är bitvis riktigt otäckt. Och det är riktigt bra. Om filmen NOCTURNAL ANIMALS enbart bestod av denna historia, hade betyget tveklöst blivit en femma.
... Men nu får vi även ramhandlingen om galleristen Susan. Hon lever med en otrogen man (Armie Hammer), hon är trött på sitt jobb och på den sterila konst hon visar där. I tillbakablickar får vi se hur hon tjugo år tidigare träffade- och gifte sig med Edward, och hur hon kort därpå lämnade honom. Susan upplever Edwards bok som en metafor över deras äktenskap, kanske som hämnd.

Jag tycker att historien om Susan förtar effekten av thrillern; av filmen i filmen. Susan rör sig i exklusiva, kalla miljöer, estetiken är utstuderad, och det ser ibland ut som en italiensk thriller från 1980-talet; kontrasten är stor mot den dammiga öknen i Texas. Visst är det tjusigt. Elegant. Men Susans historia är inte alls lika engagerande och spännande som Tonys blodiga jakt på sin familjs mördare.
Förtexterna till NOCTURNAL ANIMALS är ... Ja, jösses. De måste ses. Eller kanske inte ses. Filmen har antagligen den mest bisarra förtextssekvens jag någonsin sett.
Om jag tycker att thrillerdelen förtjänar en femma i betyg, medan dramadelen ska ha en trea, bör slutbetyget rimligtvis bli en fyra.

(Biopremiär 18/11)



-->

Bio: The Man from U.N.C.L.E.

Foton copyright (c) Warner Brothers

Ibland dyker det upp långfilmer som bygger på TV-serier. Ofta har jag inte sett TV-serierna. Jag tittar sällan på TV-serier. Men nu kommer det en film som bygger på en TV-serie jag inte bara har sett - jag har, vad jag vet, dessutom sett samtliga 105 avsnitt!

MANNEN FRÅN U.N.C.L.E. (eller MANNEN FRÅN M.O.S.T.E.R., som den hette i svenska MAD) producerades i fyra säsonger mellan 1964 och 1968. James Bond-feber hade brutit ut tack vare GOLDFINGER, och Bonds skapare Ian Fleming anlitades för att hitta på en ny agent för amerikansk TV. Fleming föreslog Napoleon Solo - men mycket mer än så gjorde inte Fleming,som dog 1964.

I TV-serien spelade Robert Vaughn den elegande agenten Solo, medan engelsmannen David McCallum (DEN OSYNLIGE MANNEN) var den ryske kollegan Ilya Kuryakin. De jobbade för den hemliga säkerhetsorganisationen United Network Command for Law and Enforcement, och seriens första, svartvita säsong är överraskande tuff  och "gritty", som det heter på engelska. Efter ett tag blir tonen lättsammare, ibland direkt komisk, och serien övergår till färg. I ett minnesvärt avsnitt, i vilket en ung Kurt Russell medverkar, åker agenterna till Sverige; ett land där studenter dansar till "London Bridge is falling down" när de festar. I ett annat avsnitt går Solo och Kuryakin under cover som beatnikpoeter.

Jag vet inte hur många avsnitt som visades på svensk TV när det begav sig på 60-talet, och nej; självklart såg jag inte serien då. Min första kontakt med agenterna från U.N.C.L.E. var med TV-filmen THE RETURN OF THE MAN FROM U.N.C.L.E.: THE FIFTEEN YEARS LATER AFFAIR, som gjordes 1983 och som jag såg på video några år senare. Förvisso var jag inte bekant med rollfigurerna, men jag tyckte att filmen var jättekul. Bland annat dyker George Lazenby upp som den mystiske agenten "J.B.".

På 1990-talet kom jag över en rad begagnade hyrkassetter med MANNEN FRÅN U.N.C.L.E.-långfilmerna. Det handlade egentligen inte om riktiga biofilmer; man hade bara klippt ihop några av seriens dubbelavsnitt och lät biovisa dem. När jag såg dessa insåg jag vilken oerhört cool serie det här var - och lyckan var fullkomlig när SVT av någon anledning plötsligt repriserade samtliga säsonger - två gånger, till på köpet. Vilka det var mer än jag och mina polare som satt uppe mitt i natten för att titta på MANNEN FRÅN U.N.C.L.E. har jag ingen aning om.

... Och det är inte utan att jag undrar vilken målgrupp Guy Ritchies nya film THE MAN FROM U.N.C.L.E. (en svensk titel vore otänkbar!) riktar sig till. De som såg- och gillade serien på 60-talet är pensionärer idag. Ungdomar har aldrig hört talas om Solo och Kuryakin. Vi som gillar gamla coola grejor är inte tillräckligt många. Filmen har inga storstjärnor i huvudrollerna. Till detta kommer det faktum att filmen inte är något vidare.

Året är 1963, platsen är Östtyskland. Engelsmannen Henry Cavill gör den amerikanske CIA-agenten Napoleon Solo, före detta konsttjuv. Hans uppdrag är att smuggla ut den unga tyskan Gaby Teller, som görs av svenska Alicia Vikander. In på scenen dånar KGB-agenten Ilya Kuryakin - och han spelas av amerikanen Armie Hammer, vars namn dessutom står först i förtexterna. Han försöker stoppa Solo, men misslyckas.

Tellers far är en vetenskapsman som hålls fången av nazister och onda italienare för att bygga en atombomb. Av diverse skäl tvingas Solo och Kuryakin att samarbeta - och dessutom bilda en trio med Gaby - och de far ner till Italien för att hitta bomben och oskadliggöra skurkarna.

Jag gillade SHERLOCK HOLMES, men annars brukar jag inte vara speciellt förtjust i Guy Ritchies filmer. Den här gången försöker han sig på en ny stil, verkar det som. Han är lite mer återhållsam och berättandet är inte lika invecklat som det brukar vara hos Ritchie. Det hela är ganska rakt - som om stilen anpassats för den amerikanska PG-13-åldersgränsen.

Dessutom är filmen förvånansvärt allvarlig. Trailern gav sken av en spionkomedi, men så är inte fallet. Här finns vissa komiska inslag, men som helhet är det här en ganska seriös spionhistoria.
Guy Ritchie har ansträngt sig till det yttersta för att göra en elegant film, och detta har han verkligen lyckats med. THE MAN FROM U.N.C.L.E. är en exceptionellt elegant film. Flott filmfoto, flott klippning, flotta miljöer. Tankarna går till ÄVENTYRAREN THOMAS CROWN från 1968. Detta ska inte ses som beröm. Denna Steve McQueen-film är nämligen, sin elegans till trots, väldigt tråkig.

Ritchies film lyfter aldrig - och på sätt och vis står den och faller med sina stjärnor. Dessa saknar Vaughns och McCallums charm och utstrålning. Henry Cavill, som är alldeles för lik prins Carl Philip, och som alltså ska föreställa amerikan, känns väldigt brittisk. Armie Hammer har ett endaansiktsuttryck, men ibland är han lite lik Robert Vaughn - varför fick inte han spela Solo? Och snälla, kan någon förklara Alicia Vikanders storhet? Varför får hon alla dessa Hollywoodroller? Visst, hon är onekligen söt - men oj, vad tradig hon är.

Ett par inslag tycker jag mig känna igen från TV-serien. Småsaker här och var. Som i början, när Solo ligger i baksätet på en bil under en biljakt; Gaby kör. Detta gjorde Solo i pilotavsnittet till TV-serien. Fast originalscenen slutade med att Solo höll fram ett cigarettpaket mot kvinnan och sa "My name is Napoleon Solo - I suppose filters will do!". I den nya version röker förstås ingen - trots att det är 1963, en tid då alla rökte.

Ritchies film innehåller några inspirerade scener som är riktigt bra - men det räcker inte, Det hela är en rätt sömnig anrättning. Hugh Grant är kul i en mindre roll som agentchef. Först i filmens allra sista scen förses agenterna med kodnamnet U.N.C.L.E.

Jag satt filmen igenom och väntade på Jerry Goldsmiths svängiga ledmotiv. Enligt eftertexterna ska det ha förekommit i Hugo Montenegros tolkning, men jag hörde det inte. Daniel Pembertons musik är inte dålig, men det är lite för mycket tvärflöjt och alldeles för lite bongos, och det känns inte som MANNEN FRÅN U.N.C.L.E. På soundtracket ligger även diverse spår av Ennio Morricone och andra italienare. Utmärkta låtar, men här är de lite malplacerade.

I år väller det ut spionfilmer. KINGSMAN: THE SECRET SERVICE, SPY, MISSION: IMPOSSIBLE - ROGUE NATION och kommande Bondrafflet SPECTRE. Tyvärr är THE MAN FROM U.N.C.L.E. den hittills sämsta, vilken är synd. Filmen saknar mycket av det som gjorde TV-serien så häftig. Leta gärna upp- och se serien om ni inte gjort det!

Och förvänta er ingen uppföljare till Guy Ritchies film.

(Biopremiär 14/8)

Bio: The Lone Ranger

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

När jag var en välartad liten gosse hittade jag "The MAD Reader" - den första amerikanska MAD-pocketen - i farsans bokhylla. I denna synnerligen spännande bok hittade jag serien "Lone Stranger", tecknad av vad som senare skulle bli min favorittecknare alla kategorier; Jack Davis. Men på den tiden hade jag ingen som helst aning om vad det var; att Lone Stranger var en parodi på en av USA:s mest kända populärkulturikoner - The Lone Ranger.

Några år senare - vi pratar 1970-tal här - fick jag en av B Wahlströms ungdomsböcker om Svarta Masken, som The Lone Ranger plötsligt kallades, efter att först ha varit Ensamma vargen i Sverige. Wahlströms började ge ut sina Svarta Masken-böcker på 1960-talet, men av någon anledning drabbades Sverige av en mindre Lone Ranger-våg under 70-talets andra halva. Jag har ingen aning om varför; TV-serien visades inte här och det hade inte kommit någon biofilm. Hemmets Journal gav ut elva nummer av en Svarta Masken-tidning i pocketformat plus ett par specialalbum med Charles Flanders' klassiska dagsstrippsversion. Man kunde till och med köpa Lone Ranger-dockor. Jag minns inte vilken version som fanns i pockettidningen, men jag tyckte att den var väldigt träig och tradig - och lite konstig. Jag begrep inte riktigt det där med masken, vad hade med saken att göra? Han tog aldrig av sig masken; han hade ingen hemlig identitet som superhjältarna, så varför maskerade han sig? Ännu tristare blev serien jämförd med tidningarna Tomahawk, som ju innehöll moderna och stenhårda Jonah Hex, och Western-serier, som innehöll många oerhört vältecknade klassiker.

Lone Stranger av Jack Davis, Wahlströmsböckerna och Hemmets Journals kortlivade pockettidning.

The Lone Ranger skapades 1933 av Fran Striker (1903-1962), en produktiv herre som även låg bakom The Green Hornet (en hjälte som var avlägsen släkting till Lone Ranger). Ursprungligen var The Lone Ranger ett radioprogram, men han dök senare upp i andra medier. Han figurerade med början 1938 i serials, det vill säga följetonger som biovisades. Samma år började dagspresserien. Med början 1948 spelade Clayton Moore The Lone Ranger i en TV-serie som varade åtta säsonger. På 1950-talet kom det ett par långfilmer, han hade egna serietidningar, han var tecknad film på TV och det skrevs romaner om honom. 1981 kom långfilmen THE LEGEND OF THE LONE RANGER, vilken floppade så att det slog gnistor om det. 2003 gjordes det en TV-film om Lone Ranger som ung.

Charles Flanders dagpresserie, och till höger Clayton Moore i TV-serien.

Jag har alltså ingen relation till allt det här, till The Lone Ranger. Jag har bara sett snuttar på YouTube ur filmer och TV-serier. Varför Disney nu gjort en gigantisk, påkostad Lone Ranger-film har jag ingen aning om. Filmen har varit på gång i flera år, men ett tag lades projektet ner eftersom den skulle bli för dyr. Men, tja, det är ju inne med maskerade hjältar på bio, och Disney behöver en ny PIRATES OF THE CARIBBEAN. Mycket riktigt är det piratfolket som ligger bakom 2013 års THE LONE RANGER - producenten Jerry Bruckheimer, regissören Gore Verbinski, och Johnny Depp - som även är medproducent - innehar den ena huvudrollen och har fått sitt namn överst på affischen, trots att det inte är han som spelar Lone Ranger.

Trailern bådade inte gott. För mycket av allting. THE LONE RANGER verkade vara överlastad och hysterisk. Hade Disney månne klämt ur sig en ny WILD WILD WEST? Om ni nu minns den soppan.
Efter att ha sett Verbinskis film måste jag tillstå att jag är hyfsat nöjd trots allt. Det här var inte så illa - allra minst jämfört med MAN OF STEEL. Fast jag var förstås välvilligt inställd från början, numera är det ju sällan vi får se Western på bio.

Vår ensamme hjältes ursprung ska tydligen vara hyfsat troget originalet. Armie Hammer är John Reid, en lagens man, och en lite stel tönt, som anländer till en liten håla där det byggs järnväg. Johns Bror Dan tillhör Texas Rangers och den vedervärdige skurken - och kannibalen! - Butch Cavendish (William Fichtner) är på väg dit i ett tåg för att hängas. Med på tåget sitter den bisarre indianen Tonto (Depp), fängslad även han. Nu går saker inte som planerat. Det giriga järnvägsfolket går inte att lita på, Cavendish befrias av sitt psykopatiska banditgäng, Dan Reid utser sin bror till Ranger, men under jakten på Cavendish dödas samtliga Texas Rangers - utom John Reid.

Den stollige Tonto hittar den halvdöde John och vårdar honom. John vakvar till liv som något slags Spirit Warrior, han förses med en osedvanligt begåvad häst som döps till Silver, och han låter sig övertalas att bära mask för att inte bli igenkänd när han ska jaga bovar och banditer. Han lyckas även få ihop det med sin brors änka Rebecca (Ruth Wilson).

THE LONE RANGER är på många sätt en märklig film. Det är rakt ut sagt en jävla röra: filmen vet inte på vilket ben den ska stå och svajar hejvilt. I en egentligen helt onödig ramberättelse som utspelar sig 1933 berättar en rejält skrynklig Tonto (lite LITTLE BIG MAN-vibbar här) legenden om Lone Ranger för en liten pojke utklädd till just Lone Ranger, något som får oss att tro att det här ska bli en ren familjefilm. Men Verbinskis film svänger mellan att vara en seriös, hård och rå western, och att vara ett frejdigt matinéäventyr med komiska inslag.

Butch Cavendish är alltså kannibal. Han gillar att skära ut hjärtat på fienden och äta upp det - vilket han gör i filmen. Helena Bonham Carter spelar en bordellmamma med träben - hon har fått benet uppätet av Cavendish! Här finns en del skalperingar, våldsamma indianstrider och annat som känns vuxet. Filmens bisarra bordell ser ut att vara hämtad ur en Tim Burton-film.

The Lone Ranger och Tonto är dock två tokfransar i allt det här. Tontos märkliga beteende förklaras med att han blev knäpp efter en tragisk barndomshändelse. John Reid är bara allmänt lustig. Efter alla tuffa fajter i filmen slutar det hela med en lång slutuppgörelse i tjoflöjtstil - ouvertyren till "Wilhelm Tell" och tågjakt, Lone Rider rider Silver på tågvagnarnas tak, Jackie Chan- och Buster Keaton-stunts. Slutet bryter helt mot resten av filmen.

THE LONE RANGER är alldeles, alldeles för lång. Två och en halv timme! Det finns ingen som helst orsak till att den här storyn dragits ut på detta sätt, och jo, det blir lite segt på ett par ställen. Men i övrigt tycker jag att det här är helt okej - och bättre än de flesta av PIRATES OF THE CARIBBEAN-filmerna. Johnny Depps Tonto är bara en variant på Jack Sparrow - och han lär nog gå hem hos publiken. Han har de bästa replikerna, medan Armie Hammer är blekare.

Det här är en snygg film, det är maffiga miljöer och glassigt foto, och den produktive Hans Zimmer fläskar på med filmmusik som ibland blinkar till Morricone. Rent allmänt finns här många blinkningar till andra filmer - scenen när Texas Rangers dyker upp i början ser ut att vara plockad från ONCE UPON A TIME IN THE WEST, ombord på ett tåg sjungs det "We shall gather down the river", precis som i DET VILDA GÄNGETS öppningsscener, och åtminstone jag tänker på Alejandro Jodorowskys EL TOPO när Lone Ranger och Tonto rider i en öken och skyddar sig från solen med ett paraply.

THE LONE RANGER hade mått bra av att kortas och stramas åt, men jag skulle inte ha något emot att se ännu en film om den här duon på banditjakt.

(Biopremiär 3/7)

Bio: Spegel spegel

Foton copyright (c) Nordisk Film
2012 ser ut att bli Snövits år. The Year of Snow White. Ett faktum som förstås känns betydligt mer udda än de år då det kom två vulkanfilmer eller två meteorfilmer. Snövit? Av alla ämnen? SNOW WHITE AND THE HUNTSMAN med Kristen Stewart är troligen den av storfilmerna flest ser fram emot; tydligen något slags actionversion. Våra vänner på mockbusterbolaget The Asylum har redan släppt låg-lågbudgetfilmen GRIMM'S SNOW WHITE direkt på DVD (en film de lyckades anlita Jane March till). Jag tycker mig ha sett fler kommande B-filmer listas, men först ut av storfilmerna är IMMORTALS-regissören och Fantomens ärkefiende Tarsem Singhs barnvänliga SPEGEL SPEGEL.
... Och det här är en film det är fruktansvärt svårt att recensera. Jag vet inte vad jag ska skriva.
Jasså, på så sätt? Är det för att den är konstig? Väldigt komplicerad? Väldigt ojämn?
Nej.
I Sverige biovisas Singhs film dubbad till svenska. Och nej, originalversionen visas inte alls.
Jag kan ta animerade filmer som dubbats till svenska. Visst förlorar de alltid på dubbningen, men det handlar trots allt om tecknade figurer. Och vissa av de där live action-filmerna med talande djur och fantasifigurer som också dubbats; SCOOBY-DOO, GUSTAF, SMURFARNA; det är illa, men jag kan härda ut.
Men den här filmen? Med Julia Roberts som den elaka drottningen? Nej, det funkar inte alls. De svenska rösterna förstör hela filmen! Dubbningen drar ner helhetsintrycket så kraftigt, att jag jag inte kan bedöma filmen. Herregud, jag vet ju hur Roberts låter, hur hon brukar fälla sina repliker! Jag kan se på hennes spel, mimik och läpprörelser hur hon tolkar den här rollen. Hon ser ut att ha kungligt roligt i rollen och levererar sarkasmer med glimten i ögat. Repliker som inte stämmer alls med den svenska versionens tantröst, som Anna Von Rosen står för.

Än värre är det med övriga röster. Elina Ræder dubbar Phil Collins dotter Lily Collins, som gör Snövit - och pratar med en konstig, halvviskande röst. Halvviskar gör även prinsen, Armie Hammer, som dubbas av Jacob Stadell. Det är fruktansvärt och distraherande. Det enda jag gillar med dubbningen, är att en figur som heter Brightson har döpts om till Bengtsson!
Nå, men vad handlar filmen om? Tja, jag har inte originalsagan - eller Disneys film - i färskt minne, men efter att Den Snälle Kungen (Sean Bean) och hans fruga fått en dotter, dör frugan. Kungen gifter om sig med Den Vackraste Kvinnan i Världen (Roberts), men när kungen lämpligt försvinner i den hemska skogen, tar hustrun över och blir en elak drottning, medan Snövit växer upp inlåst i slottet.
Folket lever i fattigdom, drottningens spegelbild hävdar att Snövit är vackrast, drottningen blir vred och beordrar Bengtsson att döda Snövit, men han låter tösabiten rymma i skogen. Där träffar hon på sju dvärgar, som inte jobbar i en gruva - nej, de är rövare, och de bor i skogen eftersom drottningen inte vill ha fula människor i byn, där de sju förr hade respektabla jobb. Och inte heter de Toker och Kloker och så vidare, nej de heter Krubb och Varg och Napoleon och annat som inte är så kul.
Jo, och så har vi förstås en jönsig prins som inget annat vill än att hitta en prinsessa i nöd så att han kan vara lite ridderlig. Han träffar Snövit på en bal innan hon försvinner och blir störtförälskad, men drottningen vill gifta sig med prinsen, eftersom hon är pank och han är rik.

SPEGEL SPEGEL ser fantastisk ut. Scenografi, kostymer och effekter är riktigt bra; överdådigt, aningen surrealistiskt, ibland finns här drag av Bollywoodfilm - vilket inte är konstigt, eftersom Bollywood är inblandat i produktionen. Eftersom detta är en modern film, är inte Snövit heller den gamla vanliga, väna och veka flickan; dvärgarna tränar upp henne till en rövare som kan både slåss och fäktas. Däremot är prinsen en tvålfager klant som hela tiden råkar illa ut.
Jag kan mycket väl tänka mig att filmen går hem hos barn; vissa scener är skojiga, det är mycket fysisk humor, en del våldsam humor, filmen är grann att titta på, och när drottningen ska förgifta prinsen tar hon fel drog, så att han börjar bete sig som en hundvalp - det borde få telningarna att kissa på sig av skratt.
Men som sagt: dubbningen sabbar allting. Jag hade svårt att koncentrera mig på handingen. Drottningens karaktär går helt förlorad. Det vore onekligen roligt att ge många dvärgar i betyg till en film med så här många dvärgar.
Jag får väl göra så här: jag gissar hur bra jag skulle tycka att filmen är på engelska. Och då gissar jag på det här betyget:

(Biopremiär 30/3)

Bio: J. Edgar

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden
När det gäller Clint Eastwood vet man aldrig vad man får. Det är ju faktiskt rätt lätt att inbilla sig att Clintan alltid gör bra, rejäla filmer, men tänker man efter är produktionen rätt svajig. För varje MYSTIC RIVER får man en handfull CHANGELING, LIVET EFTER DETTA och (värst av dem alla) INVICTUS - DE OÖVERVINNELIGA.
På pappret är J. EDGAR ett bombsäkert projekt. Hur kan man misslyckas med en film om en fullkomligt besatt och egentligen rätt avskyvärd, fifflande person, som byggde upp FBI, hade ett hemligt register med känsliga fakta och som enligt ryktesvägen var homosexuell, hade ett förhållande med en av sina närmaste män; Clyde Tolson, och enligt aldrig någonsin bekräftade uppgifter gillade att bära kvinnokläder? Men jo, Eastwood lyckades inte speciellt bra med detta material.
Att Leonardo DiCaprio, som gör titelrollen, inte är speciellt lik J Edgar Hoover och dessutom är alldeles för lång kan ja ta. Jag kan dessutom acceptera att sminkningen av skådisarna när de spelar åldrade mest ser ut som halloweenmasker, framför allt vad gäller Armie Hammer, som spelar Tolson, och Naomi Watts, som gör den trogna sekreteraren miss Gandy.

Vad jag inte kan acceptera är filmens berättarstruktur. Manuset är skrivet av Dustin Lance Black (MILK), och han har valt att utgå från 1960-talet, då Hoover dikterar sina memoarer. Hans liv berättas således i flashbacks. Men - inte från början. Clintan och Black hoppar vilt mellan 1920-tal, 30-tal och 60-tal - och inte i den ordningen heller; de olika episoderna har kuperats och blandats som en kortlek. Och riktigt när scenerna från 60-talet utspelar sig framgår inte heller riktigt. Ibland är det tidigt 60-tal, ibland sent, ibland mitten, och plötsligt är det 1972 och Hoover dör. Dikterade han sina memoarer under hela 60-talet?
Denna struktur leder till viss förvirring - ibland stor förvirring - eftersom vi aldrig riktigt vet var i livet och karriären Hoover befinner sig; vilka händelser som redan hunnit inträffa. Och dessa händelser är ju de klassiska fallen - här avhandlas Dillinger och kidnappningen av Charles Lindberghs lille son och så vidare. Men ingenting blir spännande eller ens lite intressant. Det går inte att engagera sig. DiCaprio gör Hoover ganska endimensionell, ett osympatiskt rövhål. Nu var Hoover antagligen ett osympatiskt rövhål, men det blir trist och tjatigt att titta på det här en längre tid.
... Och länge varar det. Drygt två timmar och tjugo minuter. Det blir segt och tråkigt.
Men låt mig avsluta lite positivt. Många av skådespelarinsatserna är självklart utmärkta. Judi Dench dyker upp som Hoovers morsa, och i en bra scen berättar hon för den unge J Edgar att hon hellre dör än har en "daffodil" till son. Filmfoto och miljöer är förstås också bra.
Och vem hade väl någonsin förväntat sig att se Clint Eastwood skildra ett homosexuellt kärleksmöde framför brasan? Ett möte som urartar i slagsmål, blodiga kyssar och påtagande av klänning. Tja ... We all go a little mad sometimes.

(Biopremiär 20/1)