Netflix: Project Power

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en helg, ännu en premiär på en ny Netflixproduktion.

Det är inte utan att jag förundras. Tänk att de är så konsekventa på Netflix. Tänk att de i nio fall av tio lyckas producera filmer som är mediokra, dåliga, eller direkt usla.

Science fiction-actionfilmen PROJECT POWER har kostat en slant. Den ska ha gått loss på drygt 740 miljoner kronor. Man har anlitat ytterst dugliga skådespelare som Jamie Foxx och Joseph Gordon-Levitt till huvudrollerna. Man hade en grundstory som skulle kunna funka - den är inte originell, men det hade kunnat gå att göra något häftigt av det.

Filmens två regissörer har dock inte gjort något häftigt av det här. Dessa regissörer är Henry Joost och Ariel Schulman, som tidigare gort PARANORMAL ACTIVITY 3 och 4, samt NERVE. Handlingen utspelas i New Orleans, där en ny, bisarr drog har blivit populär.  Det är en kapsel som ger en superkrafter under några minuter. Om man har tur. Har man otur är man inte kompatibel med drogen, och exploderar. Om man nu har tur, så varierar superkrafterna. Man kan bli osårbar, eller superstark, eller så blir man ett monster. Eller så händer något annat.

Jamie Foxx spelar Art, en före detta soldat, vars dotter tagits tillfånga av knarkhandlarna. Art letar efter skurkarna, han är stenhård, han är rätt osympatisk, och ibland hallucinerar han.

Joseph-Gordon Levitt spelar polisen Frank, som också är på jakt efter knarkhandlarna. Han är förstås också tuff - och ibland tar han själv drogen för att bli osårbar. Frank samarbetar med en ung flicka, Robin (Dominique Fishback), som säljer drogen, men helst av allt vill Robin bli en rappare. Frank och Robin tvingas samarbeta med Art.

Som sagt: filmer om nya, märkliga droger i ett framtidssamhälle har vi sett förr. Men det hade förstås gått att göra något underhållande av det ändå. Av någon anledning är PROJECT POWER märkligt trist och sömnig. Regin är lite lam. Här finns inget som griper tag i en. Skådisarna må göra goda insatser, men det hjälper inte. För att vara en actionfilm är det förhållandevis ont om actionscener. För att vara en film om superkrafter är det förhållande ont om scener där superkrafterna visas upp. När det väl händer något, är det trist iscensatt. Det här är en film helt utan dramatik.

Dessutom får vi flera, långa scener där Robin rappar, och är det något vi inte gillar här på TOPPRAFFEL-redaktionen, så är det rap.

(Netflixpremiär 14/8)

Bio: Nerve

Foton copyright (c) Niko Tavernise

Tonårsthriller. Jag får väl säga att jag inte kände mig alltför lockad när jag tog femman in till stan för att se NERVE, i regi av Henry Joost och Ariel Schulman (PARANORMAL ACTIVITY 3 och 4), och efter en roman av Jeanne Ryan. Thrillers riktade till tonåringar brukar sällan vara något att hänga i julgranen. Kanske mest för att jag är en medelålders gubbe.

Aningen överåriga Emma Roberts spelar high school-tjejen Venus; eller Vee, som hon kallar sig. Till skillnad från sin stökiga kompis Sydney (Emily Meade), är Vee en inåtvänd tråkmåns utan pojkvän. Är det meningen att vi ska tro. Emma Roberts är inte alltför övertygande som sådan.

Ett nytt, olagligt spel; Nerve, sprider sig som en löpeld på internet. I Pokémon Go-anda blir alltfler besatta av spelet. Det går ut på att man antingen är en Watcher eller en Player - och väljer man det senare, ska man anta olika utmaningar. Genomför man dessa får man pengar och går vidare. Sydney är besatt av Nerve och har många följare. Efter ett bråk bestämmer Vee sig för att hon också ska spela.

I början är utmaningarna enkla, som att visa rumpan ordentligt, eller att fisa på folk på stan. Vees första uppgift blir att kyssa en främmande människa. Hon väljer en kille som sitter på en restaurang; Ian (Dave Franco). Det visar sig att han också spelar Nerve. De två tillbringar sedan natten tillsammans, eftersom de får fler utmaningar. Utmaningar som blir allt farligare.

Efter ett tag kom jag på mig att tycka att NERVE var rätt spännande. Här finns ett par scener som absolut inte ska  ses av folk med höjdskräck. De olika kupperna är väl iscensatta. Men - så lider filmen mot sitt slut, och detta slut är så fruktansvärt dumt och dåligt, att hela filmen faller med det. Jag accepterade en del orealistiska inslag under handlingens gång, men slutet blir bara för mycket.

Storyn är rätt intressant, det är spännande med the dark web, och eftersom filmens watchers satsar pengar för att se folk göra livsfarliga saker, eventuellt dö, finns här vissa paralleller till brutalskräck som HOSTEL och liknande filmer, om än mycket små sådana - NERVE är långt ifrån skräck, och ännu längre ifrån tortyrporr. Jag associerar även till David Finchers THE GAME, som även den slutade idiotiskt.

Ett spel som Nerve skulle kunna finnas, om än inte i lika avancerad version. I filmen lyckas spelarna - och tittarna - filma nästan allting som sker, ur olika vinklar, och med tanke på hur många som spelar; tusentals, borde polisen ha upptäckt spelet för längesedan. Och vilken tur att Vee har kompisar som är hackare.

Jag gillar filmfotot, det neonglänsande New York nattetid ser ut som BLADE RUNNER; det är riktigt läckert. Juliette Lewis har en liten och ganska meningslös roll som Vees morsa, en av få vuxna rollfigurer.

Vore jag femton är det möjligt att jag tyckt den här var skitspännande.

(Biopremiär 19/8)

Bio: Paranormal Activity 4

Foto copyright (c) Paramount Pictures Sverige

Sin vana trogen pressvisades inte PARANORMAL ACTIVITY 4. Riktigt varför vet jag inte, bolaget brukar dra till med att de inte vill att handlingen och överraskningarna ska avslöjas i förväg och liknande trams - men det handlar nog mest om att de inte vill förses med usla recensioner redan innan premiären. Eller så vill de inte betala biografpersonalen för att köra filmen för pressen. Så det blev allt till att gå på premiären på Royal, denna stora biograf med Sveriges största duk.

Det var fullsatt. Tydligen lockar konceptet fortfarande. Och jag vet inte riktigt varför. Den första PARANORMAL ACTIVITY var mest intressant som fenomen än som skräckfilm. Den hade nämligen bara kostat $11 000 att göra! Filmen plockades upp av Paramount, biolanserades - och drog in miljoners miljoner. Att det skulle komma uppföljare var en självklarhet - och det bisarra med dessa är att de har betydligt högre budgetar och större crews än originalet, men man använder stålarna till att försöka få resultaten att se billiga ut. Rätt knäppt. Men liksom den första filmen, är PARANORMAL ACTIVITY 2 och PARANORMAL ACTIVITY 3 inte speciellt bra. De har vissa effektiva moment och de tar sig under sina sista tredjedelar, men större delen av filmerna är väldigt, väldigt trista - som det ofta blir i "found footage-filmer". Vi får alldeles för många (trist filmade) scener där folk utför sina vardagssysslor, sitter och babblar, eller gör ingenting alls - ofta ligger de bara och sover, medan vi i publiken väntar på att något ska hända.

PARANORMAL ACTIVITY 4 är regisserad av Henry Joost och Ariel Schulman, som även gjorde trean. Men den här gången är det sämre än tidigare. Betydligt sämre.

Åh, herregud, vad uselt det här är!

Tidigare har jag blivit förbannad under biovisningarna av de här filmerna, eftersom publiken varit urjävligt och inte kunnat hålla käften. Den här gången var det jag som störde och inte kunde hålla käften! Inte nog med att jag skrattade, jag började även att påpeka dumheter för tonårskillarna som satt bredvid mig. Och då insåg även de hur pissig filmen är. Fast resten av publiken skrattade också - ingen skrek av skräck, vilket ofta hände under de tidigare filmerna.

Den här gången flyttar en familj in i grannhuset till det hemsökta huset från tidigare delar. De noterar hur en underlig kvinna med sin ännu underligare lille son flyttar in i spökkåken. Det har visst gått fem år sedan Katie och Hunter mystiskt försvann. 

Tonårstjejen Alex (Kathryn Newton) dokumenterar det mesta med sin dator och andra kameror, och tammefan om de inte ställt upp en Xbox-kamera-mojäng i vardagsrummet, som filmar allting. Väldigt tröttsamt. Och vid det här laget vet ju alla att det inte är på riktigt, att dessa amatörfilmer är fejk.

Nå. Snart händer det konstiga saker. Rättare sagt: samma saker som hände i de tidigare filmerna händer ännu en gång. Nu kan vi det här. Enda skillnaden är att det händer nästan precis hela jävla tiden! Snacka om overkill! Krypande stämning saknas helt och chockeffekterna utannonseras långt i förväg - och de är illa genomförda.

En scen med en boll som studsar nerför en trappa är snodd från klassikern THE CHANGELING, medan en sekvens där Alex' lillebror kör trampebil förstås plockats från THE SHINING. Alex farsa dricker Corona och är noga med att vända etiketten mot kameran (vilket jag påpekade för mina bänkgrannar).

Nej, usch och fy, det här är riktigt dåligt. Det lilla något som de tidigare filmerna trots allt hade, lyser helt med sin frånvaro. Här finns ingenting att hämta - mer än dumheter. 

Efter filmen sprang en invandrarkille fram till ridån, sparkade på den och skrek "JÄVLA SKITFILM!". 
Paramount har redan hotat med PARANORMAL ACTIVITY 5.

Snälla, se en annan skräckfilm i helgen. Vad som helst annat.

(Biopremiär 19/10)

Bio: Paranormal Activity 3

Foton copyright (c) Paramount Pictures

Nästan exakt ett år sedan jag recenserade PARANORMAL ACTIVITY 2, skriver jag om del tre i den här skräckserien. För att friska upp minnet letade jag upp min recension av förra filmen och läste den. Jag konstaterar att eftersom filmen inte pressvisades, hade jag sett den på en ordinarie, utsåld visning, under vilken publiken viftade med mobiltelefoner och förde ett jävla oväsen. Själva filmen gav jag en tvåa i betyg - den sista tredjedelen ansåg jag var väldigt effektiv, men fram tills dess hände inte mycket och det var mest trist. Dock tyckte jag att filmen var betydligt bättre än den första filmen, som var ett riktigt sömnpiller.

Inte heller PARANORMAL ACTIVITY 3 pressvisades, och eftersom jag var upptagen under helgen, hade jag inte möjlighet att se filmen förrän igår söndag. Och återigen hamnade jag på en visning från helvetet. Jag var förstås äldst i salongen. Med bred marginal. På Filmstaden Entré, där filmen visades, brukar en i personalen komma in efter reklamen och informera om toaletter, papperskorgar och så vidare. Det var ett jävla babblande när han kom in. "Så där kan ni inte hållla på under filmen, det förstår ni va?" sa biografföreståndaren. "Då kommer jag in och plockar ut er. Och jag startar inte filmen förrän det är tyst härinne." Det tog allt några minuter innan folket höll käften och filmen kunde rulla igång. Men tystnaden varade inte länge. Killarna bredvid mig skrek mest hela tiden. "Jag ska knulla mamman!", "Nu blir hela familjen knullad i röven!" och så vidare. Håll käften! sa jag. Håll käften! skrek någon bakom mig. "Jag ska knulla dig!" skrek killarna tillbaka. "Stäng av mobilen, för helvete!" sa jag. "Horunge!" svarade de. Snacka om paranormal stupidity ...

Jag har ett förslag till SF. Gör biograffåtöljerna strömförande. Inte så att de bara ger ifrån sig en stöt. Strömmen ska vara så stark att kräken förkolnas. Därefter är det ju enkelt för personalen att sopa upp askan förpassa den till papperskorgarna.

Det är inte konstigt att många aningen äldre personer vägrar se film på bio. Om man äntligen lyckas ta sig tid att gå på bio och betalar en hundring för biljetten, då vill man förstås se filmen i lugn och ro och inte störas av den lokala idiotklubben.

Nåja.

Till filmen.

PARANORMAL ACTIVITY 3, som regisserats av Henry Joost och Ariel Schulman, handlar om hur det hela en gång började. Redan PARANORMAL ACTIVITY 2 var en prequel till den första filmen. Detta är alltså en prequel till prequelen och utspelar sig 1988.

... Men det spelar egentligen ingen som helst roll. Det här är precis samma film en gång till. En familj flyttar in i ett hus och av någon anledning har farsan Dennis fått för sig att videofilma allt och alla; sin fru och de två små döttrarna. När det sedan börjar hända märkliga saker i huset, monterar Dennis upp kameror på ett par olika ställen i kåken för att övervaka och få klarhet i vad det är som pågår. Han monterar bland annat en kamera på ett stativ till en fläkt, som roterar och därmed filmar både köket och rummet intill.

Minsta dottern har en osynlig låtsaskompis hon kallar Toby och som enligt ungen är en gammal gubbe och ofta sur. Det smälls i dörrar, saker trillar ner från väggar och hyllor, de hittar mystiska tecken ritade på väggarna, och snart blir det ännu värre, när familjemedlemmarna attackeras och släpas runt av osynliga krafter.

Precis som fallet var med den förra filmen, händer det ingenting under filmens första halva. Det är mest trist. Och återigen är den sista tredjedelen rätt effektiv. Åtminstone skrek publiken lungorna ur sig på visningen jag var på, många höll för ögonen, och det var till och med några som lämnade salongen, eftersom de tyckte att det var för otäckt.

Kanske var det detta; publikens rädsla, som gör att jag inbillar mig att filmen är effektiv. För liksom i den förra filmen, är det mycket "false scares"; folk hoppar plötsligt fram och ger ifrån sig ett högt ljud. Ett par av rollfigurerna göra detta för att skoja med Dennis. Men när det väl spökar på riktigt, går det oftast till på samma sätt. Tystnad, tystnad, tystnad och så plötsligt ett högt ljud som får en att hoppa till.

Dennis och hans fru är ovanligt sympatiska vilket gör att filmen inte är så plågsam att titta på som den skulle kunna vara. Barnskådisarna är inte lika irriterande som sådana brukar vara. Däremot är bildkvalitén alldeles för bra för att vara VHS, vilket det ska föreställa.  Jag kan väl inte heller påstå att jag får en känsla av att det här ska föreställa 1988.

Det mest fascinerande med filmen är alla namn i eftertexterna. Den första PARANORMAL ACTIVITY kostade $15 000 och fick förstås stor uppmärksamhet på grund av detta. Hur mycket del tre kostade att göra vet jag inte, men hundratals människor är inblandade i produktionen - och många av dessa har förstås jobbat för att få resultatet att se billigt ut! Förtexter saknas helt och hållet för att ge intryck av att det är dokumentära bilder. Går folk fortfarande på det här?

Jag får väl åter säga som jag sa om den förra filmen. Vore hela filmen lika effektiv som den sista tredjedelen, hade jag kunnat sätta en trea i betyg. Men nu är en stor del forfarande mest trist och händelselös.

Jag gillade dock barnvakten.

 






(Biopremiär 21/10)