Visar inlägg med etikett Argentina. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Argentina. Visa alla inlägg

tisdag 23 augusti 2022

Bio: Official Competition

Foton copyright (c) Scanbox

Titeln till trots är OFFICIAL COMPETITION en spansk-argentisk film, på spanska. Varför den går upp på bio i Sverige under sin engelska titel har jag ingen aning om, nog kunde man väl kommit på en bra svensk titel? TITTA, VI REPETERAR!, eller TJEJEN SOM REGISSERADE, eller DET VÅRAS FÖR SKÅDISARNA, eller NU BLÅSER VI FILMBRANSCHEN. 

Om jag inte visste bättre, hade jag trott att OFFICIAL COMPETITION är en film av Pedro Almodóvar - från den tiden han var pålitlig och oftast gjorde bra filmer. Det här ser ut som en Almodóvar-film, och två av de tre huvudrollsinnehavarna; Penélope Cruz och Antonio Banderas, har medverkat i flera filmer av Almodóvar.

Dock är den här filmen regisserad av Mariano Cohn och Gastón Duprat, vilka även skrivit manus tillsammans med Andrés Duprat. De här killarna har tidigare mest jobbat med dokumentärer och TV-serier.

OFFICIAL COMPETITION inleds med att den stenrike affärsmannen Humberto (José Luis Gómez) fyller 80, och funderar över ett sätt att bli ihågkommen på. Kanske kan en bro döpas efter honom ... eller ska han kanske finansiera en film? En riktig storfilm, ett prestigeprojekt, med de bästa skådespelarna som går att uppbringa. 

Humberto beslutar sig för att producera en film. Han anlitar den excentriska och minst sagt märkliga Lola Cuevas (Penélope Cruz) som manusförfattare och regissör. Humberto har köpt rättigheterna till en roman av en nobelpristagare, det var dyrt - och Humberto har inte läst boken, som nu ska filmatiseras. Lola säger att hon tänker förhålla sig fritt till förlagan. 

Filmen ska handla om två bröder. Till den ena rollen anlitas den internationella stjärnan Félix Rivero (Antonio Banderas), till den andra den superpretentiöse Iván Torres (Oscar Martínez). Iván föraktar Félix, han tycker att Félix är en usel skådespelare som medverkar i lättviktiga underhållningsfilmer. Félix i sin tur tycker att Iván är en tönt - Iván är en metodskådespelare som försöker bli sin rollfigur, Félix tycker att det räcker med att lära sig att säga replikerna på ett övertygande sätt. 

De börjar repetera scenerna - och Lola driver de två skådespelarna till vansinne med sina besynnerliga metoder.

Denna satir över kulturarbetare i allmänhet och filmbranschen i synnerhet är en enastående film! Jag hade inga förväntningar alls på OFFICIAL COMPETITION, rättare sagt; jag visste inte vad jag skulle förvänta mig. Därför blev jag glatt överraskad när filmen visade sig vara otroligt bra.

Detta är en metafilm om filmmänniskor, och kanske uppskattar man den mer om man verkligen är intresserad av film och lite mer insatt, men det går nog att gilla det här ändå. Tempot är förhållandevis makligt, detta är en dialogdriven film, scenerna är långa, och man kan inte påstå att filmen är hetsigt klippt, men inte blir det segt och tråkigt för det.

Det handlar om tre tre starka viljor, tre egon i krig med varandra. De ger sig inte. Med sämre skådisar i rollerna hade filmen kunna falla platt, men de tre huvudrollsinnehavarna är alla mer än utmärkta - i synnerhet Pénelope Cruz. Hon är fullkomligt lysande. Antonio Banderas driver med sig själv och sin egen karriär.

Filmen innehåller flera roliga scener, varav några fick mig att skratta högt. Vid ett tillfälle virar Lola in Iván och Félix i gladpack, så att de inte ska kunna röra sig och protestera mot den sanslösa sak hon ämnar göra. Här finns en minnesvärd scen som involverar ett stort antal mikrofoner, och vid ett tillfälle driver man med extremt pretentiös konstmusik.

OFFICIAL COMPETITION är en vansinnigt snygg film. Den utspelar sig i en enorm byggnad med enorma salar. Tomheten utnyttjas på ett effektivt sätt i Scope-fotot. Ibland ser det nästan lite futuristiskt ut - kanske till och med retro-futuristiskt, som en framtidsfilm från 1960-talet. Kameran älskar verkligen Penélope Cruz' ansikte, hon har nog aldrig varit snyggare än här, och filmens allra sista bild innan eftertexterna bränner hål på duken.

Det här är en jättebra film som är kul, smart och trevlig på alla sätt. När jag lämnade salongen kände jag mig glad och upplyft.



 

(Biopremiär 26/8)


onsdag 25 februari 2015

Bio: Wild Tales

Foton copyright (c) Scanbox
Häromdagen tilldelades den polska filmen IDA en Oscar som Bästa film på främmande språk, eller Bästa utländska film, som vi brukar kalla kategorin. En av de övriga filmerna som nominerats till priset är den argentiska WILD TALES, med manus och regi av Damián Szifron - och med Pedro Almodóvar som en av producenterna.
WILD TALES lanseras som svart komedi, åtminstone på en del håll. Det visar sig även vara en antologifilm - en typ av film vi sällan ser idag; en handfull korta filmer på samma tema. Engelska bolaget Amicus var störst på den fronten på 1970-talet, och oftast handlar det om skräck, rysare och thrillers. Även WILD TALES hamnar i genrefilmsfacket.
Filmen består av sex avsnitt och de första tre känns som hämtade från EC Comics - det enda som saknas är en figur som introducerar avsnitten, ungefär som The Cryptkeeper i Tales from the Crypt. Avsnitt ett - prologen - och tre är de bästa i filmen. Prologen, som handlar om en massa människor som alla på olika sätt fått gratis flygbiljetter och nu sitter på samma plan, har en skön twist, medan den tredje episoden handlar om en bilist på en öde väg. Han får problem med en galen medtrafikant. Denna episod är riktigt spännande, brutal och blodig - och även här är slutpoängen tillfredställande. Episod två, som utspelar sig på en restaurang, är rätt kul, men storyn saknar twist.
Twisten i det fjärde avsnittet är inte svår att räkna ut, berättelsen handlar om en sprängämnesexpert som upprepade gånger felparkerar och får sin bil bortforslad. Den femte episoden är den svagaste. Här känns det snarare som Alfred Hitchcock Presents, än EC Comics, men storyn om en smitningsolycka kommer av sig efter en spännande inledning, och blir mest babblig innan det ganska vissna slutet. WILD TALES hade känts mer helgjuten om denna episod klippts bort.
Det hela avslutas med en historia om en bröllopsfest som spårar ur totalt när bruden misstänker att brudgummen varit otrogen. En ganska rolig liten grej.
Jag tycker mycket om WILD TALES. Till skillnad från till exempel IDA är det här en riktig film; här finns inga långa scener med folk som står tysta och tittar in i en vägg. Det är även en synnerligen elegant film, filmfotot är tjusigt och det hela är berättat med ett väldigt flyt. De för mig helt okända skådisarna gör bra ifrån sig, filmmusiken är effektiv, och plus för psykopaten som bajsar på en motorhuv (han är hård i magen, så det studsar). De episoder som är i tunnaste laget eller bagatellartade räddas av det utomordentliga hantverket.
Men som jag nämnde ovan: om den sämsta episoden klippts bort hade vi fått en tajtare - och kortare - film, den är lite för lång. Men bra! Det hade varit jättekul om den här fick Oscarn istället för den allt annat än otippade IDA.








(Biopremiär 27/2)

-->

fredag 11 oktober 2013

Bio: Jag kallas Ernesto

Foton copyright (c) Folkets Bio

Argentinas Oscarbidrag 2013 visade sig till större delen vara något helt annat än det jag trodde det skulle vara. Fast det beror på att jag bara skummade igenom texten i inbjudan till pressvisningen. Jag trodde att detta skulle vara ett tungt thrillerdrama om revolutionärer som slåss mot diktaturen i Argentina på 1970-talet (Jag kallas Ernesto - Djävulens högra hand). Istället fick jag ett ömsint porträtt av en tolvårig pojke med revolten som bakgrund. Detta är ännu en sådan där barnfilm för vuxna.

Benjamin Ávilas film börjar med en raffinerad prolog: Lille Juan (Teo Gutiérrez Moreno) och hans föräldrar är på väg hem när de plötsligt utsätts för en drive-by. Detta plötsliga våldsutbrott skildras i snygga, serieinspirerade teckningar. Ett grepp som återkommer ytterligare ett par gånger i filmen, om än lite för sällan. Denna prolog trodde jag skulle ange tonen, men efter förtexterna fokuseras handlingen helt på Juan.

Det är slutet av 70-talet och Juan och hans familj återvänder till Argentina från Kuba, där de spenderat en del år i exil. Föräldrarna lever helt för kampen mot diktaturen och Juan tvingas anta ny identitet och ändra dialekt. Han börjar skolan som "Ernesto". Det dröjer inte länge innan han träffar en klasskompis' syster María (Violeta Palukas), en söt gymnast. Ung kärlek uppstår och Juan drömmer om ett annat liv - tillsammans med María. Fast det blir svårt. Juans föräldrar lever farligt, de har ofta revolutionära möten i hemmet där de planerar väpnade aktioner, och Juan får inte ens fira sina födelsedagar, sådant hinns inte med. Tack och lov har Juan en käck farbror, Beto (Ernesto Alterio), som ser att det blir lite tjoflöjt i tillvaron.
Jag kan förstå att JAG KALLAS ERNESTO går hem i vissa stugor. Fast i min stuga får filmen nog vända i farstun. De 112 minuterna är nämligen väldigt långa. Filmen slutar ju aldrig. Visst är historien, som bygger på regissör Ávilas egen uppväxt, om de unga du ganska rar, men halvvägs in började jag att skruva på mig, och slutscenerna radas på varandra med epilog på epilog på epilog. Inga av de vuxnas aktioner visas i filmen. Vi ser allt ur barnets perspektiv och får därför stora portioner av handlingen återberättade på Juan i hemmet. Speciellt spännande blir det aldrig.

Jag gillade en bokstavligt talat våt dröm Juan har om María. Hon gymnastiserar och visar honom en WC-stol som står på en gångstig. Han kissar medan hon nafsar honom i nacken. Juan vaknar och har kissat ner sängen. Bra grejor. Synd att vi inte får mer sådant i filmen.

Det låga betyget beror alltså främst på att jag blev uttråkad.








(Biopremiär 11/10)

torsdag 9 september 2010

Bio: Pussel

Foton copyright (c) Folkets Bio
Håll i hatten, pågar och töser! Nu blir det toppraffel så att grytor kokar över, tapeter skiftar färg och drinkar blandar sig själva! Jag ska nämligen skriva om ett argentinskt drama om en medelålders kvinna som ...
... Öh ...
... lägger pussel.
Maria del Carmen  (Maria Oneto) fyller 50 och råkar på sin fest tappa en tallrik salami i golvet. Tallriken går i bitar, men hon pusslar ihop den i köket. Hon upptäcker att hon gillade att pussla ihop den, så hon rotar fram ett pussel hon lyckas lägga på rekordtid. Se - Maria har skaffat sig ett nytt intresse!
Hennes mustaschprydde man är väl inte så förtjust i allt pusselläggande. Det går ut över hushållsarbetet, tycker han. Det blir lite strul hemma. Sonens nya flickvän är vegetarian, så inte kan de äta ordentligt. Dessutom vill sonen åka till Indien.
I en pusselaffär hittar Maria en lapp från en man som söker en pusselläggarpartner till ett mästerskap. Maria svarar och introduceras för en äldre herre som lever i en lyxig våning och verkar livnära sig på champagne. De två tränar tillsammans, men Maria vågar inte berätta för sin mustaschprydde make att hon besöker en annan man. Hon upptäcker en ny värld, fjärran från det inrutade hemmafrulivet. Och hur är det, börjar hon och den äldre charmören fatta tycke för varandra utanför pusselbitarna?
Denna synnerligen lågmälda film är faktiskt riktigt trevlig. Jag tror inte att jag orkar se den en gång till, men den känns fräsch och ovanlig. Maria Oneto är rätt sympatisk även om hennes rollfigur kanske är lite för sluten. Hon är ännu en sådan där kvinna som inte säger så mycket. Art house-film är ju full av sådana.
Jag blir inte riktigt klok på hennes hemförhållande. Hennes mustaschprydde make ser ut som en fångvaktare. Ibland står han bara och blänger surt och ser psykopatisk ut. Ibland är han glad, livfull och spirituell.
Att det förekommer världsmästerskap i att lägga pussel kände jag inte till, men varför skulle det inte finnas sådana? Det är intressant att se Argentina framställas som ett land vilket som helst; oftast förekommer landet liksom andra sydamerikanska länder mest i actionfilmer och thrillers, där diktatorer ska störtas, gisslan fritas och folk mördas i drivor på gatorna.
PUSSEL går att se utan problem, men den efterlämnar inga bestående intryck. Regissören Natalia Smirnoff får pluspoäng för sitt efternamn.





(Biopremiär 10/9)

fredag 14 maj 2010

Bio: Hemligheten i deras ögon

 Foton copyright © Sandrew Metronome
 
I kamp mot förväntade vinnare som Hanekes DET VITA BANDET, gick den här argentisk-spanska filmen och knep en Oscar för bästa icke-engelskspråkiga film.

Argen-
tinsk film. Det ser man inte varje dag. Jag vet inte om jag någonsin tidigare sett en argen-
tinsk film. Bland filmer producerade söder om Mexiko, har jag nog bara sett brasilianska filmer. Fast det är ju klart, jag har förstås sett drivor av filmer om specialstyrkor som åker till central- eller sydamerikanska diktaturer för att störta regeringar eller frita gisslan, medan panflöjtsdisco dunkar på i bakgrunden. COMMANDO LEOPARD i våra hjärtan.

HEMLIGHETEN I DERAS ÖGON pendlar mellan 1999 och 1974. 1999 bestämmer sig den före detta utredaren Benjamín Esposito (Ricardo Darín) för att skriva en roman baserad på ett ett fall han inte kunnat släppa sedan 1974. Argentina var på väg att bli en diktatur och en ung kvinna hittades död; hon hade våldtagits och misshandlats till döds.

Esposito och hans krökande kollega fick en ny chef, den tjusiga Irene Menéndez Hastings (Soledad Villamil), och de letade efter gärningsmannen. Två män greps för dådet, men Esposito var inte nöjd med fallets utgång, han var säker på att att de två misstänka blivit utsedda som gärningsmän av högre instans, medan det egentligen var en viss Gómez som dödade kvinnan.

1999 vet fortfa-
rande ingen vad som hände med Gómez, om han lever eller är död. Under arbetet med sin roman nystar Esposito upp gamla trådar, han letar upp den mördades make, och framför allt återupptar han kontakten med Irene - en kvinna han blev förälskad i 25 år tidigare.

Juan José Campanella har tidigare främst regisserat TV-serier som HOUSE, LAW & ORDER och 30 ROCK, så det kommer ju lite oväntat att han gör ett Oscarbelönat thrillerdrama. Filmen har förstås fått en massa pressrosor, men själv konstaterade jag något så här ett par dagar efter att jag sett filmen: den börjar redan falla i glömska, vilket måste betyda att den trots alla sina kvaliteter inte gjorde något djupare intryck på mig.

Visst är detta en synnerligen välgjord film på alla plan; väldigt bra skådisar, snyggt foto, intressant handling som ger en insyn i Argentinas urspårade politik och regering - och upplösningen är raffinerad.

Samtidigt är filmen väldigt lång, de 127 minuterna känns längre, och den är pratig. THE GHOST WRITER var också lång och pratig, men den upplevde jag som betydligt mer underhållande.
Bara en sådan sak som att detta blir en ovanligt kort recension säger väl en hel del - jag kommer nämligen inte på så mycket mer att skriva.







(Biopremiär 14/5)

lördag 24 april 2010

Vansinne från Argentina

Jag satt och kollade på en japansk DVD-sida, vilket gick hyfsat med hjälp av Googleöversättaren, och lockades av allehanda coola DVD-omslag, som - visade det sig - sällan hade med filmen att göra. En hel del filmer hade jag aldrig hört talas om, och flera filmer var från länder vi sällan får se genre- och exploitationfilm från, åtminstone inte nuförtiden. Som den här saken från Argentina, som i original tydligen heter SUPERAGENTES: NUEVA. HÄR är den japanska trailern.

Apropå japanska DVD-omslag: NEVER CRY WEREWOLF är en rätt kass och banal varulvsfilm... Men kolla in hur den marknadsförs i Japan! Vem skulle väl inte fingra på detta bisarra omslag om det plötsligt dök upp framför näsan på en inne på Hemmakväll?