Visar inlägg med etikett Apornas Planet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Apornas Planet. Visa alla inlägg

onsdag 12 juli 2017

Bio: Apornas planet: Striden

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Förra året - eller var det två år sedan? - köpte jag en Blu-ray-box med samtliga APORNAS PLANET-filmer fram till 2011 års APORNAS PLANET: (r)EVOLUTION. Jag tittade igenom den ursprungliga serien från 60- och 70-talen. Det är ju filmer jag tyckte var fantastiskt bra en gång i tiden, och som jag vill ska vara bra - men som i ärlighetens namn är lite väl ojämna; ett par av dem är direkt tråkiga. Fast det är klart, nostalgin lyfter dem en aning,
Den nya APORNAS PLANET-serien är jämnare - och frågan är om inte den nya APORNAS PLANET: STRIDEN är bäst hittills i denna 2000-talssvit. Matt Reeves, som även regisserade den förra filmen; APORNAS PLANET: UPPGÖRELSEN, ligger bakom detta ödesmättade actionäventyr med drag av western, traditionell krigsfilm, och flyktfilm.
Woody Harrelson spelar en fullkomligt vansinnig, superond överste som tänker utrota alla apor. När översten och hans mannar dödar de tidigare filmernas aphjälte Caesars (Andy Serkis) fru och ene son, beger sig Caesar och en liten grupp apor iväg för att hämnas.
På vägen träffar de på en liten flicka som inte kan tala. Mänskligheten slogs ju ut av ett apvirus, och nu visar det sig att viruset muteras hos de överlevande människorna - de mister talförmågan. Flickan får namnet Nova (en figur från den ursprungliga filmserien) och följer med Caesars lilla gäng. De träffar även på en liten hårlös apa (Steve Zahn), som får utgöra filmens komiska inslag.
Förutom denna skojiga lilla apa, är Reeves' film gravallvarlig. Det är mörkt och dystert. Situationen är närmast hopplös.
Översten är en väldigt bra skurk. Han är ungefär en kombination av general Custer och Hitler. Förläggningen han basar över är närmast att likna vid ett koncentrationsläger för apor. Soldaterna marcherar och vrålar som tyska stormtrupper.
Som nästan alltid är fallet numera, är APORNAS PLANET: STRIDEN självklart för lång med sina två timmar och tjugo minuter. Men - det här är välgjort, genomtänkt och filmen skiljer sig radikalt från de flesta andra, toklånga blockbusterfilmer. Tempot är ofta återhållsamt, vilket ökar den tryckta stämningen. Dialogen är bra. Slutuppgörelsen innehåller en rad överraskningar. Ofta är det spännande på riktigt.
Och ja, specialeffekterna är som tidigare övertygande - jag köper de här datoranimerade aporna som riktiga, levande varelser. Caesars ansikte har dessutom drag av Andy Serkis.
Michael Giacchino står för filmmusiken, som bitvis är riktigt inspirerad. Den ibland lite väl traditionella, heroiska musiken varvas med intressantare spår, varav ett par teman får nackhåren att resa sig. Här och var påminner det om Bernard Herrmann.
Blir det någon mer film i serien? Kommer den då att handla om ett par astronauter som hamnar i denna apvärld? Nu är ju Nova introducerats - och även Caesars lille son Cornelius, som spelade en stor roll i den ursprungliga serien.
Jag ser gärna fler filmer om apornas planet.








(Biopremiär 12/7)


-->

tisdag 16 augusti 2011

Bio: Apornas Planet: (r)Evolution

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
1977. London. Det var första gången jag var i England och tillsammans med familjen hade vi åkt från stugbyn i Great Yarmouth för att tillbringa en helg i London.
England - och i synnerhet London - var ju fantas-
tiskt spän-
nande. I tunnel-
banan såg jag för första gången en punkare. Fast jag visste inte riktigt vad punk var. Vi gick förbi biografen där ÄLSKADE SPION hade världspremiär, antagligen den kvällen vi var där. Ovan för entrén hängde en fullkomligt gigantisk affisch; jag minns det som att den täckte hela fasaden, men det kan vara en efter konstruktion. James Bond, en galant dam, och stora ubåtar - det var det häftigaste jag någonsin sett.
Här ska vi komma ihåg att detta var alldeles innan STJÄRNORNAS KRIG och den därpå följande Star Wars-febern. Och vad tillhörde det häftigaste som fanns innan STJÄRNORNAS KRIG - förutom James Bond?
Jo, APORNAS PLANET, förstås.
1977 hade jag förvisso aldrig sett APORNAS PLANET (1968), men jag var välbekant med fenomenet. Det fanns ju serietidningar. Ni tror väl inte att SVT skulle få för sig att visa sådant här på 70-talet, väl?
Just den här helgen i London visade det sig att det skulle gå en Apornas Planet-film på TV. Jag hade bläddrat igenom en dagstidning och kollat TV-programmen. Och jag blev alldeles svettig när jag såg titeln "Planet of the Apes". När vi promenerade runt på stan kunde jag knappt bärga mig tills vi skulle återvända till Charing Cross Hotel, så att jag kunde se på APORNAS PLANET.
När jag väl fick igång TV:n och hittat rätt kanal, hade filmen redan börjat. Rättare sagt: jag lyckades bara se slutet. En massa apor och några människor spräng omkring i underjordiska tunnlar. En blond snubbe såg ut att vara hjälten. De sköt på varandra och bar sig åt och jag tyckte att det var otroligt coolt.
Plötsligt fick hjälten ett skott i pannan och dog. Slut på filmen.
Jaha?
Vad nu?
Det var ju ett konstigt slut.
Men det spelade förstås ingen roll. Jag hade sett APORNAS PLANET. Det hade varit en nästan kosmisk upplevelse.
Några dagar senare, antagligen i en helt annan engelsk stad, gick vi in i en leksaksaffär, där jag fick en Apornas Planet-docka. General Urku. Iförd lila kalasbyxor och utrustad med en detaljerad M-16. Lyckan var total.
Åtskilliga år senare insåg jag att filmen jag hade sett slutet på, var den andra delen i den ursprungliga serien; BORTOM APORNAS PLANET (1970). Efter att ha sett samtliga delar tyckte jag att det var lite mystiskt att general Urku lös med sin frånvaro - men efter lite efterforskningar förstod jag att han var en av figurerna i TV-serien som gjordes efter filmerna (åtminstone pilotavsnittet visades på svensk TV på 90-talet).
År 2001 kom Tim Burtons nyinspelning av den första APORNAS PLANET. Eller snarare nytolkning. Självklart en väldigt onödig film och ett märkligt val av Burton. Nu har jag inte sett den sedan den kom och jag vill minnas att den som film är hyfsad, trots allt, men ointressant, och det är en av Burtons sämsta filmer.
Och nu är det dags igen. Utan Tim Burton. Och den här gången har kritiken i USA varit överraskande positiv, medan mottagandet från publiken varit ännu bättre.
Och det är fullt förståeligt. APORNAS PLANET: (R)EVOLUTION är nämligen ett utmärkt filmäventyr. Jag vill även passa på att berömma Fox för att de behållit den gamla fina, svenska titeln - APORNAS PLANET - och inte kört på originaltiteln RISE OF THE PLANET OF THE APES, vilket jag hade förväntat mig.
Nå, hur förhåller sig den här nya filmen, som regisserats av den nästan helst okände engelsmannen Rubert Wyatt, till den tidigare filmserien - och till Tim Burtons film? På sätt och vis är (R)EVOLUTION något slags kombination av FLYKTEN FRÅN APORNAS PLANET (1971) och ERÖVRINGEN AV APORNAS PLANET (1972), fast med kraftiga modifieringar - här saknas rymdresa tillbaka i tiden och cirkus. Ja, det mesta från de två nämnda filmerna saknas. Förutom intelligenta apor och revolt.
James Franco spelar forskaren Will Rodman, som är besatt av att hitta ett botemedel mot alzheimer - bland annat beroende på att hans far (John Lithgow) lider av sjukdomen. Försöken görs på schimpanser, och serumet man utvecklat går under namnet AZL 112.
Prepa-
ratet gör apor-
nas ögon gröna, men framför allt blir de något alldeles oerhört intelligenta. Resultaten är bättre än väntat, men just som de ska försöka sälja in AZL och håva in stålar, får en apa ett raseriutbrott och dödas.
Det visar sig att apan bara ville skydda sin nyfödde son. Will tar hem bebisapan, som växer upp i den stora villan. Apan döps till Caesar och han utvecklas på rekordtid. Han kommunicerar med teckenspråk, bär kläder och är som en i familjen. Dessutom testar Will drogen på sin far, som genast tillfrisknar och mår bättre än någonsin. För att göra det hela ännu bättre, får Will ihop det med söta veterinären Caroline (Freida Pinto).
Men säg den lycka som varar för evigt. AZL 112:s effekt på människor blir inte riktigt den förväntade, och detta leder till en incident där Caesar ser sig tvingad att gripa in på ett våldsamt sätt. Den stackars apan tvingas därmed åter att leva i fångenskap och plågas av en grym skötare.
Men den hyperintelligente Caesar ruvar på en ljuv hämnd...
Den här gången är det aporna som är filmens huvudpersoner. James Franco må ha top billing, men nog är det Caesar som är filmens hjälte, det är honom vi sympatiserar med. Och han är en datoranimerad figur! Jag vet faktiskt inte om det förekommer några riktiga apor i filmen. Att Caesar och de andra är animerade stör mig inte alls - jag köper dem som riktiga, levande varelser, och precis som i Peter Jacksons KING KONG, är det världens främste apskådespelare Andy Serkis som gör Caesar; han har agerat apa för motion capture-processen.
Att filmen slutar med att aporna håller på att ta över världen är en självklarhet, det vet vi ju redan innan vi ser filmen. Dessa magnifika slutscener; en gigantisk batalj på Golden Gate i San Francisco, för osökt tankarna till ett antal zombiefilmer - framför allt Fulcis ZOMBIE FLESH EATERS. Men APORNAS PLANET: (R)EVOLUTION kan väl även sägas vara en allegori om aids. AZL 112 fungerar inte som det ska, visar det sig, och de utsatta drabbas av en mystisk sjukdom. Och för att de resistenta aporna ska kunna ta över världen, måste mänskligheten slås ut. Stanna kvar under eftertexterna...
Rupert Wyatts film innehåller en del blinkningar till de tidigare filmerna; rollfigurer är döpta efter skådisar som medverkat i de tidigare filmerna och vid ett tillfälle utbrister den onde djurskötaren "Get your stinking paws off me you damn dirty ape!"- vilket ju är vad Charlton Heston utbrister i originalet från 1968. I en dagstidning skriker en rubrik att en expedition till Mars har spårlöst försvunnit. Det handlar förstås om farkosten som slungats in i framtiden för att kraschlanda på vad som förvandlats till Apornas Planet.
APORNAS PLANET: (R)EVOLUTION är över förväntan bra. Filmen håller högt tempo, har några bra rollfigurer och dito skådisar (även Brian Cox figurerar), historien är hela tiden engagerande och spännande, filmen är snygg och effekterna är övertygande, den actionpackade finalen är maffig, och Freida Pinto är så vacker att jag blir alldeles till mig i böjsorna.
Dessutom slipper vi se filmen i 3D!






(Biopremiär 17/8)

onsdag 12 augusti 2009

Bio: G.I. Joe: The Rise of Cobra

Kom, ta min magiska hand beklädd med Ödeshandsken, så ska vi färdas långt tillbaka, till en mytisk tid, en tid som kallas ... 70-talet.

...Ja, jag vet. Ursäkta att jag är tjatig. Jag skrev ju något liknande för inte så längesedan. När jag åker tillbaka i tiden blir det sällan längre än till 70-talet, mest beroende på att mina minnen från 60-talet är minst sagt diffusa. "Den som kommer ihåg 60-talet var inte med under 60-talet" sägs det. Men i mitt fall var inga droger inblandade. Inte vad jag vet.

Nå. 1970-talet. Då lektes det med Big Jim och hans käcka vildmarksvänner från Barbie-tillverkaren Mattel. Min första Big Jim hade en utsträckt hand, och när man tryckte på en knapp på ryggen, utförde han ett karateslag. Han kunde även spänna sina biceps. När Big Jims hand knäcktes under ett vilt djungeläventyr, fick jag en ny docka, den här gången med en hand som kunde greppa saker. Jag hade inte Big Josh, Big Jeff och den fjärde, vad han nu hette. Däremot hade jag westernhjälten Old Shatterhand i samma utförande, lite lustigt att Mattel producerade en hel linje Winnetouprylar baserade på tyske Karl Mays figurer. Jag hade även de lite mindre actiondockorna Kapten Kirk från STAR TREK, Kapten Träben (egen dockserie), Läderlappen (nästan identisk med Kapten Kirk) och general Urku från TV-serien APORNAS PLANET (köpt i England). Och så hade jag en massa prylar till Big Jim: jeepen med tillhörande noshörning och fångstnät, en gorilla med något slags nätkatapult, ett trevligt litet campingset med tält, och en del annat.

Det trista var bara att Big Jim hade så vissna tillbehör. Old Shatterhand hade ett hölster med två revolvrar och ett gevär. Urku hade en M-16. Jajamen! Han hade en automatkarbin! Så fort vi lekte med mina dockor, ville alla ha M-16-karbinen. Ingen ville ha Big Jims gasolkök.
Ibland åkte vi på semester utomlands. Framför allt i Norge och Tyskland, och kanske även Danmark, fascinerades jag av en docka som hette Action Man. Jag minns att på Oslos central fanns en monter med flera Action Man-män uppställda. Jag ville ha en Action Man, men mina föräldrar protesterade. Action Man var ju militär! Man kunde få honom som commandosoldat, marinkårssoldat, främlingslegionär och en massa annat. Grön basker var ju tuffast! Mina föräldrar tyckte det var bättre med Big Jims frisksportaräventyr (ibland tillsammans med Kapten Kirk och Läderlappen).

 Jag såg aldrig Action Man till försäljning i Sverige - men jag har en polare som hävdar att den fanns på ett visst varuhus. Självklart det varuhus där mina föräldrar aldrig handlade. Eller så minns min polare fel. Men jag kände några killar som hade Action Man. Hos dem var Big Jim inte välkommen.
 1980-tal. Antagligen väldigt sent 80-tal. Kanske till och med 90-tal för min del? Jag upptäckte att det dukit upp en serie dockor under namnet Action Force i butikerna. De figurerade även i en serietidning jag aldrig läste och verkade vara något slags specialkommando modell Marvels S.H.I.E.L.D. Det var Action Force hit och Action Force dit, och så en dag såg jag en annons för dem i en amerikansk tidning. Då hette de plötsligt G.I.Joe. Vad nu? Var det de här gubbarna som var G.I. Joe? Och vem av dem var Joe? Men jag hade ju läst om G.I. Joe. Nostalgiska texter av folk i Amerika som lekte med G.I. Joe på 60- och 70-talen. Och så läste jag någonstans att G.I. Joe av någon anledning döptes om till Action Man i Europa (och Action Team i Tyskland?). Plötsligt klarnade allt. Åtminstone litegrann. Jag visste fortfarande inte vad figurerna var för några. Vad gick det hela ut på?

1999. Jag promenerade med mina vänner Mike och Lisa från Seattle, när Mike plötsligt sa "Lisas farsa skapade G.I. Joe!". Wow! Fräckt! Så jag tänkte att nu inför premiären på långfilmen kan det ju passa bra med lite mer info om skapandet av figuren. Även om Lisas farsa var långt ifrån ensam om saken. "Jag gissar att filmen är baserad på de små actionfigurerna från 1980-talet (vilka är olika från de ursprungliga G.I. Joe från 1960-talet," skriver Lisa. "Min pappa, Sam, jobbade på Hasbro och ingick i teamet som hittade på original-G.I. Joe. Han föreslog faktiskt att de skulle skapa en docka för pojkar, eftersom min storebror alltid lekte med min storasysters modedockor. Sam skapade inte själva leksakerna, han var illustratör och designade förpackningarna."

Så långt Lisa. Men jag vet fortfarande inte vaffan G.I. Joe går ut på. Action Force-varianten, alltså. Jag hittade ett par avsnitt av den tecknade TV-serien från 80-talet. Oj. Det var ju totalt jävla osebart! De tjugo minuter långa avsnitten består mest av att G.I. Joe-gänget slåss med det onda Cobra-gänget. De slåss, skjuter och flyger omkring oavbrutet och självklart är allt kantigt och hackigt animerat. Jag fattade ingenting.

Okej. Hur är då den här nya, fläskiga långfilmen? Ska jag vara riktigt ärlig, så hade jag sett fram emot den. Faktiskt! Jag menar, en trailer i vilken Eiffeltornet välter och ninjor far omkring och Sienna Miller i tajt läderställ - kan det bli bättre?

När filmen börjar är Channing Tatum och Marlon Wayans Duke och Ripcord, två soldater. Fyra år tidigare friade Duke till sin flickvän Ana dagen innan han och Anas bror åkte på uppdrag till Afrika, där brodern strök med i en explosion och händelsen ledde till att Dukes och Anas förlovning slogs upp.

Duke och Ripcord är ute och pangar när de plötsligt blir uppfiskade av ett gäng elisoldater i tuffa kläder. Dennis Quaid ploppar upp som hologram och presenterar sig som general Hawke, ledare för hemliga specialkommandot G.I. Joe. Och de behöver Duke och Rip. Christopher Eccleston är den illasinnade Destro, som snott ett nytt, superavancerat vapen som käkar upp allt i sin väg. Destros högra hand är den raffiga skurkbruden Baronessan. Döm om Dukes förvåning när det visar sig att det är Ana som gått och blivit ond och gift sig med en baron, vilken hon senare låter döda.

G.I. Joe-teamet går igång, Destro och hans räliga organisation Cobra slår till mot Paris, och därefter är det bara action och fett ös. Ingen handling och sånt skit i vägen för storyn. G.I. Joe fajtas mot Cobra.

Den här filmen pressvisades inte i USA, vilket förstås är illavarslande. Trots detta vann den slaget om biopubliken första helgen. Här i Sverige pressvisades dock G.I. JOE - och jag har en känsla av att en lång rad nedgörande recensioner kommer att dyka upp i diverse media. För det här är ju urtypen för en film man inte får gilla. En tunn actionhistoria baserad på en amerikansk krigsleksak. Kan det bli värre? Självklart! Det kan bli oändligt mycket värre! TRANSFORMERS: DE BESEGRADES HÄMND är betydligt värre, för att ta en annan film baserad på en leksak från Hasbro. Men det kan ju bli ännu värre än TRANSFORMERS. Vi har ju grejor som ANTICHRIST och MAMMUT.

För grejen med G.I. JOE: THE RISE OF COBRA är denna: vore jag tio år, hade jag tyckt att det här är världens bästa film någonsin alla kategorier. Självfallet! Jag menar, kolla bara: Krig! Ninjor! James Bond-prylar! Hemlig undervattensbas! Fler ninjor! Rymdskeppsliknande flygplan! Helikoptrar! Explosioner! Precis allt en tioårig kille kan önska sig - och så Baronessan som sexig bonus för en vuxen kille. För ni trodde väl inte att jag ville ha MIO MIN MIO eller DAGAR MED KNUBBE när jag var tio, eller hur? Inte när man kan få karate och explosioner. Och en handling det går att följa med i. Det sistnämnda hade inte TRANSFORMERS, förresten.

Jag blev lite överraskad av hur våldsam den här filmen är - mina tioåriga läsare bör nog inte ta med sina föräldrar. Folk dör. Ja, många stycken dör. På kreativa sätt. Men det är ändå lätt barnanpassat. Jag gillade inte riktigt att Baronessan inte är ond på riktigt och veknar när Duke dyker upp; det hade varit bättre om hon bara var ond och grym hela tiden. Och som vuxen hade jag förstås uppskattat mer tyngd i anrättningen och lite mindre hysteriskt tempo emellanåt.

Men eftersom jag bara är tio och skiter i karaktärsutveckling, tycker jag att G.I. JOE: THE RISE OF COBRA är festigt underhållande, en tjoflöjtfilm. I synnerhet när hjältarna demolerar halva Paris för att stoppa bovarna. America - fuck, yeah! Fast jag tycker inte att Rachel Nichols som Scarlett är speciellt snygg eller cool.

Brendan Fraser dyker upp i en liten cameoroll. Cobra har ingenting med Sylvester Stallone att göra.









(Biopremiär 12/8)