Bio: The Northman

Foton copyright (c) UIP

Mannen som gjorde THE WITCH och THE LIGHTHOUSE har med THE NORTHMAN gett sig på blodig vikinga-action. Hur blev det? Det blev som en actionfilm av mannen som gjorde THE WITCH och THE LIGHTHOUSE. 

Hajpen kring THE NORTHMAN har varit hyfsat stor, tycker jag mig ha märkt. Många har pratat- och skrivit om den efter att ha sett trailern, som ser lockande ut. En barbröstad Alexander Skarsgård, svärd, yxor, eld och trollpackor och gudar och grejor! Andra har pratat- och skrivit om filmen eftersom de gillar regissören Robert Eggers.

Jag gillar inte Robert Eggers. Jag gillade inte THE WITCH, som mest ser ut som ett bygdespel på Skansen, och THE LIGHTHOUSE tyckte jag var alldeles för pretentiös. Jag gillar inte regissörer som medvetet försöker göra "konst". Jag gillar regissörer som är så pass skickliga att resultatet blir konst, oavsett genre - det kan vara Hitchcock, eller Ford, eller Leone, eller någon annan. 

THE NORTHMAN bygger på legenden om prins Amleth, vilken även inspirerade Shakespeare till att skriva HAMLET - ni vet, pjäsen som fick ge namn åt en färja i Helsingborg. Legenden om Amleth är rätt luddig - det finns ett otal olika versioner, från olika länder, och inga av de ursprungliga versionerna finns kvar. Robert Eggers har skrivit manuset tillsammans med den isländske poeten och författaren Sjón, och de verkar mest ha läst några noveller om Conan - barbaren för inspiration. Nu är det förstås möjligt att Robert E Howard i sin tur inspirerades av legenden om Amleth. 

Det börjar som sig bör med en massaker. Ethan Hawke spelar kung Aurvandil, älskad av sin lille son Amleth, och gift med drottning Gudrún (Nicole Kidman). Kungen återvänder hem från ett krig, och för att det ska bli en redig karl av lille Amleth, går Aurwandil och Amleth in i en mörk koja, där de ryter, rapar och fiser inför Willem Dafoe.

Därefter blir Amleths by anfallen. Det är min sju Aurwandils bror Fjölnir (Claus Bang) och hans anhang som attackerar. Fjölnir gillar inte sin bror, så han hugger huvudet av honom och rövar bort Gudrún. Byn sätts i brand, de överlevande förs bort för att bli trälar, och lille Amleth kedjas fast vid the Wheel of Pain. Nej, det gör han inte. Amleth kommer undan och svär att han ska hämnas - han ska döda Fjölnir och befria sin mor.

Åren går och Amleth växer upp till Alexander Skarsgård. Han är en jävel på att ha ihjäl folk, han och hans mannar krigar och har sig. Men så träffar han på Fjölnirs män. Amleth klipper av sig håret och låter sig fångas så att han bli träl i Fjölnirs by, där Gudrún finns. Hon är nu Fjölnirs hustru och de har en son tillsammans. Nicole Kidman spelar alltså Alexander Skarsgårds mor. Kidman är nio år äldre än Skarsgård.

Amleth måste skaffa ett vapen för att kunna hämnas. Han klättrar ner i en grotta, och där hittar han "The Thing in the Crypt"*. Just det, där sitter en mumifierad krigare med ett rejält svärd över knät, så det tar Amleth. Amleth hinner även bli betuttad i Olga (Anya Taylor-Joy), en träl som tillhör ett folk österifrån, innan det är dags att hämnas. De har en kärleksstund i skogen i en scen som känns hämtad från EXCALIBUR. Hämnden går inte som planerat.

Jag måste tillstå att det är en prestation att göra en vikingafilm som är så här späckad med action, ultravåld och blodbad - och få resultatet att bli enastående tråkigt. Orsaken till att filmen är tråkig, är att det är Robert Eggers som regisserat. THE NORTHMAN är fullkomligt humorbefriad. Här finns inte den minsta tillstymmelse till humor, eller rollfigurer det går att relatera till. Lite ofrivillig humor finns här - muskulösa, blodindränkta krigare i små byxor ser rätt roligt ut, och en del ritualer är jönsiga. 

Dialogen känns till större delen som kvasi-Shakespeare. Det är högtravande. Inte blir det bättre av att dialogen läses på engelska med något slags fornnordisk brytning. Vi skrattade åt de italienska accenterna i HOUSE OF GUCCI, men vi ska tydligen acceptera accenterna i THE NORTHMAN, eftersom det är en film av Robert Eggers. Apropå dialogen: här finns en scen där Amleth vrålar "Jag är hämnden!" - detta är tydligen en populär replik i år.

Självklart är THE NORTHMAN en pretentiös film. Anslaget är pretentiöst. I gängse ordning blir det därför svårt att engagera sig.

Visuellt är filmen ofta imponerande. Den är alldeles för mörk, det är också populärt i år, men de isländska miljöerna - filmen är inspelad där - är pampiga. Här finns en del rena fantasyinslag. Sångerskan Björk spelar en sierska. I drömscener ses en valkyria rida upp till Valhall i himlen, dessa scener ser ut som omslag till böcker om Elric of Melniboné. Det dyker upp snälla kråkor som hjälper Amleth. Att låta den kraftigt plastikopererade Nicole Kidman spela drottning Gudrún var en mindre bra idé.

Vad den så kallade vanliga biopubliken, som förväntar sig ett actionraffel, kommer att tycka om detta vet jag inte. Kanske är de nöjda bara de för se Skarsgårds magmuskler och svärd. Kanske blir de lika uttråkade som jag. Robert Eggers' fans lär säkert gilla THE NORTHMAN. Pretentiöst, tråkigt och ospännande är deras melodi. 

Filmmusiken är förresten ganska enerverande. Det är mycket strupsång.

THE NORTHMAN varar två timmar och 16 minuter. Jag tittade på klockan ovanligt ofta.

 

 

(Biopremiär 13/4) 

* Jag vet att det inte är Howard som skrivit denna novell som publicerades först 1967, och som ligger till grund för en scen i John Milius' film.

Bio: Last Night in Soho

Foton copyright (c) UIP Sweden

Engelsmannen Edgar Wright är en kille jag aldrig riktigt vet var jag har. Han har gjort allt från den moderna klassikern SHAUN OF THE DEAD, till SCOTT PILGRIM VS. THE WORLD, som jag tyckte var fruktansvärt usel, irriterande, och närmast osebar. För några veckor sedan gick Wrights dokumentär om Sparks upp på bio i Sverige, men den har jag inte sett - jag hoppade pressvisningen, eftersom jag inte har någon större relation till Sparks.

Men. Redan nu är Edgar Wright tillbaka på biograferna med en ny långfilm; han har regisserat, och manuset har han skrivit tillsammans med Krysty Wilson-Cairns, som skrev 1917.

LAST NIGHT IN SOHO är en oerhört hajpad film, åtminstone i mina kretsar. Mina flöden i sociala medier innehåller mängder av inlägg av folk i utlandet som sett- och älskar filmen. Häromveckan skrev Asia Argento att hon sett filmen tillsammans med sin gamle far, Dario alltså, och de älskade den. Stephen King tycker att den är lysande.

Lever LAST NIGHT IN SOHO upp till hajpen? Ja, faktiskt! Under större delen av speltiden tyckte jag att den var mycket bra, men kanske inte riktigt så bra som jag hade förväntat mig - men när en dryg halvtimme av filmen återstår, lägger Wright in överväxeln och jag blev alldeles svettig. Jösses! Den här filmen utvecklades till något fullkomligt fantastiskt! Filmen klassificeras som "drama/horror/mystery", och jag undrade hur det skulle kunna bli skräckfilm av storyn - men Wright lyckas med detta.

Thomasin McKenzie, från bland annat JOJO RABBIT, spelar Eloise, Ellie kallad, som bor med sin mormor på landet. Ellies mor är död, hon var psykisk sjuk och begick självmord när Ellie var sju. Ellie drömmer om att bli modedesigner och kommer in på en skola i London.

Den lite naiva Ellie, som älskar 1960-talet och modet från den tiden, blir rumskompis med en tjej som heter Jocasta (Synnøve Karlsen); en riktigt bitchig översittare. Jocasta och hennes kompisar är nästan parodiskt vidriga, de festar, snortar kokain, beter sig som svin, och mobbar Ellie.

Ellie står inte ut med de andra studenterna, men får syn på en lapp. Ett rum uthyres. Hyresvärden är en viss ms Collins (Diana Rigg), en gammal dam med bestämda åsikter, och som själv bor på bottenvåningen. Ellie flyttar in.

Sedan tidigare ser Ellie spöken - åtminstone ett, spöket av hennes mor. Men i det här gamla rummet hon flyttat in i, ser hon betydligt mer än så. När hon lägger sig i sängen, flyttas hon tillbaka till 1965. Hon kliver ut på gatan, och det första hon ser är en biograf som visar THUNDERBALL. Hon hamnar på en nattklubb, och när hon tittar sig i en spegel, ser hon en annan tjej - blondinen Sandie (Anya Taylor-Joy). Ett par ögonblick senare har Ellie och Sandie bytt plats - Ellie syns i spegeln och betraktar Sandie, som är på klubben för att söka jobb som sångerska.

Sandie presenteras för en kille som heter Jack (Matt Smith), som påstås vara något slags manager. Sandie får ihop det med Jack, och ...

... Då vaknar Ellie i sin säng. Men - hon upptäcker att hon har ett sugmärke på halsen efter mötet med Jack.

Ellie fortsätter att besöka 60-talet, natt efter natt, och vi får följa Sandies karriär, som inte går som planerat. Minst sagt. I nutid försöker Ellie lösa ett kriminalfall hon såg ske på 60-talet.

LAST NIGHT IN SOHO är fantastisk att titta på. Det här är en otroligt snygg film. Edgar Wrights skildring av Swinging London går i en färgskala som för tankarna till Mario Bava. Om det verkligen såg ut så i London på den tiden vet jag inte, jag är för ung och Wright var inte ens född. Men det spelar ingen roll. Filmfotot är strålande och berättargreppen är innovativa - jag gillar i synnerhet när Ellie syns i speglar medan hon iakttar Sandie.

I nutid besöker Ellie en nattklubb som heter Inferno, och på skylten utanför återfinner vi logotypen till Dario Argentos film INFERNO. Under den sista halvtimmen går filmen från att vara ett mysigt mysterium till, ja, vad ska jag säga: full Dario Argento giallo mode. Vilt, vansinnigt, spännande, oväntade vändningar, och ansikten som speglas i förskärare. Blodet forsar. Vi får även tydliga blinkningar till REPULSION och CARNIVAL OF SOULS.

Filmen inleds med texten "For Diana". Det här blev legendaren Diana Riggs sista film. Hon dog i september förra året, samma månad den här filmen skulle premiärvisas. Premiären sköts dock upp två gånger på grund av pandemin.

Diana Rigg var en 60-talsikon, och en annan 60-talsikon är Terence Stamp. Han är också med i den här filmen, han är född 1938, men är fortfarande lika cool som han alltid varit.  

Det ligger som sig bör en massa 60-talshits på soundtracket. Cilla Black figurerar ofta. En av låtarna, "Happy House", är dock en cover från 80-talet med Siouxsie and the Banshees, eftersom Edgar Wright tyckte att denna version passar bättre till en scen som utspelar sig i nutid.

LAST NIGHT IN SOHO är en omtumlande upplevelse. Jag blev fullkomligt uppslukad filmen. Det är en film gjord med stor entusiasm. Den är surrealistisk och fascinerande. Den är dekadent, gräll och elegant. Den är enastående. Det här är Film med stort F. Jag vill se om den och studera alla detaljer. Diana Rigg tog farväl med flaggan i topp! Jag älskar, som kanske är bekant, den typ av 60- och 70-talsfilm som Edgar Wright inspirerats av, så jag kan nog bara sätta ett betyg:

 

 

(Biopremiär 12/11)