Visar inlägg med etikett Antonio Banderas. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Antonio Banderas. Visa alla inlägg

tisdag 15 februari 2022

Bio: Uncharted

Foton copyright (c) Sony Pictures

En grej jag funderat på de senaste 40+ åren, efter att ha sett filmer som Indiana Jones-sviten, NATIONAL TREASURE- , Dan Brown-, och TOMB RAIDER-filmerna, är om det någonsin funnits skatter som man hittar genom att följa utspridda ledtrådar. Om till exempel en pirat gömmer en skatt någonstans, och han vill kunna hitta den igen, då ritar han förslagsvis en karta där platsen där skatten finns är utmärkt; en karta ämnad för honom och kanske hans mannar, och han förvarar kartan på ett ställe där han enkelt kan hitta den.

Vad piraten högst sannolikt inte gör, är att resa jorden runt för att gömma ledtrådar som leder till andra ledtrådar, vilka slutligen leder till platsen där skattkartan finns. Varför skulle han göra det? Det behöver inte handla om pirater - varför skulle en mystisk orden, ett lands regering, eller en upptäcktsresande gömma ledtrådar? Enbart för att någon flera hundra år senare ska lägga all sin fritid på att pussla ihop ledtrådarna och hitta skatten?

UNCHARTED, i regi av Ruben Fleischer, är ännu en skattletarfilm i vilken huvudpersonerna jagar ledtrådar. Filmen bygger på ett PlayStation-spel jag aldrig hört talas om - att jag inte känner till det beror på att jag inte spelat PlayStation sedan 90-talet, då jag jobbade som översättare på Svenska PlayStation-magasinet. Jag brydde mig aldrig om att köpa PlayStation 2 när det släpptes, och lade därmed ned spelandet. Den här filmen är producerad av PlayStation Productions, som har en vinjett i samma still som Marvel och DC. Marvelproducenten Avi Arad är förresten en av den här filmens producenter.

Låt mig med en gång säga detta: UNCHARTED är en av decenniets dummaste äventyrsfilmer. Kanske den allra dummaste. Den här filmen är osannolikt dum.

UNCHARTED inleds med att filmens hjälte Nathan Drake (Tom Holland) hänger från ett transportflygplan. Planets baklucka är öppen, den sammanlänkade lasten har trillat ut och dinglar som en kedja efter planet, och Nathan har fastnat i kollit som är längst bort. Skurkar dyker upp och börjar skjuta på Nathan, som lyckas klättra undan. Han försöker ta sig tillbaka in i planet, och hoppar från kolli till kolli - medan skurkar försöker döda honom, vilket de misslyckas med, istället faller de mot en säker död. Nathan lyckas ta sig in i planet - men därinne kommer en sportbil farande och kör på honom.

Jag tänkte att det här måste vara en drömscen - är det verkligen meningen att vi ska köpa att Nathan Drake kan hoppa framåt och uppåt i kraftig motvind på utsidan av ett flygplan i flykt? I samma ögonblick som Nathan rammas av bilen, hoppar 15 år tillbaka i tiden.

Nathan och hans äldre bor Sam är ättlingar till Francis Drake. De bor på ett barnhem, och de har brutit sig in på ett museum för att stjäla en gammal karta över Magellans jorden runt-resa på 1500-talet. Kartan kan eventuellt leda till en enorm skatt. De två blir dock påkomna och haffade. Tillbaka på barnhemmet rymmer Sam för att inte synas till mer, men han skickar vykort med hemliga budskap.

15 år senare jobbar Nathan som bartender i New York. Han är även verksam som ficktjuv. Till på köpet är han expert på historia. En kväll uppsöks han av den märklige Victor Sullivan (Mark Wahlberg). Victor är också expert på historia - och tjuv. Han vill komma åt Magellans skatt, och han kände visst Sam. Nathan vill inte veta av Victor, men blir övertalad att hänga på ändå, annars hade det inte blivit någon film.

De två går på en auktion i New York för att komma över en gammal nyckel de behöver. Då träffar de på filmens skurk Santiago Moncada (Antonio Banderas) och en mordisk skattletare han anlitat, Jo Braddock (Tati Gabrielle). Tumult uppstår, Nathan och Vincent kommer över nyckeln, och åker till Barcelona.

I Barcelona möter de upp Chloe Frazer (Sophia Ali), som är något slags Lara Croft. Hon är även opålitlig. Men Vincent är också opålitlig. Alla är opålitliga. Jakten på skatten fortgår, huvudpersonerna hamnar i den ena faran efter den andra, och de har hela tiden Braddock och hennes hantlangare efter sig. En av hantlangarna är en Skotte med så bred dialekt att ingen förstås honom.

Nathan Drake är alltså en "vanlig" kille utan superkrafter. Men - han har ändå samma förmågor som Spindelmannen. Mer eller mindre. Tom Holland spelar i princip en Indiana Jones-variant av Spindelmannen. Inledningsscenen är ingen dröm. Nathan och de andra upplever inte gravitation och fysiska lagar som något hinder. De kan göra i princip vad som helst. Alla jakter, slagsmål och actionscener är något slags extrema parkour-uppvisningar. De skadar sig aldrig. Det är så otroligt fånigt att det blir lite roligt. Hjältar och skurkar slåss i gamla tremastare som hänger under helikoptrar. Det refereras till både Indiana Jones och Jack Sparrow i dialogen.

Det finns ingen logik överhuvudtaget i UNCHARTED. Det känns lite grann som om det är en tioåring som skrivit manuset. Det här känns även som en Netflixproduktion. Men jag kan inte påstå att filmen är tråkig. Den hinner liksom inte bli tråkig. Det här är för häpnadsväckande dumt för att bli tråkigt. Dessutom är det förstås kul att återse Antonio Banderas.

Liksom senare års superhjältefilmer, avbryts eftertexterna för en epilog som ger en vink om att det ska komma en uppföljare.



 

 

 

 

(Biopremiär 16/2)


måndag 6 april 2015

DVD: Autómata

AUTÓMATA (Noble Entertainment)
Den spansk-amerikanska science fiction-thrillern AUTÓMATA, inspelad i Bulgarien, har funnits ute på hyllorna ett par månader nu, men jag fick tummen ur och såg den först nu. Jag hade på känn att det nog skulle vara rätt svårt att ta sig igenom filmen - och minsann: jag hade rätt.
Året är 2044 och större delen av Jorden är radioaktiv. Enbart 21 miljoner människor har överlevt. Mänskligheten har byggt robotar, så kallade automatas, som ska bygga en mur runt städerna för att skydda mot alla möjliga farligheter. Dessa robotar får inte reparera varandra om de går sönder - och de får inte reparera sig själva.
Antonio Banderas spelar Jacq Vaucan, en försäkringssnubbe på företaget som tillverkar robotarna och som längtar efter stranden. När en hård polis (Dylan McDermott) skjutit ner en robot han sett reparera sig själv, ryker Jacq, vars fru (danskan Birgitte Hjort Sørensen) är gravid, ut för att undersöka saken. På en bordell träffar Jacq den intelligenta roboten Cleo, och snart befinner sig Jacq och en handfull robotar ute i den farliga, radioaktiva ödemarken. Robotarna hävdar att mänskligheten är ond, men Jacq vill hem. Ett gäng människor, bland dem en hårding spelad av Tim McInnerny (Kapten Darling i SVARTE ORMEN), är på jakt efter Jacq och robotarna.
Jag hängde inte riktigt med i filmen, som är regisserad av Gabe Ibáñez (HIERRO), eftersom den är väldigt, väldigt tråkig. Jag tänkte på annat. Filmen är rätt pretentiös; den är filosofisk och tar upp existentiella ämnen, och ibland blir den direkt löjlig, när vi får se flashbacks - eller är det flashforwards? - på en liten pojke och en sköldpadda på en strand. Det är även extremt distraherande att Antonio Banderas är grymt lik Kjell Bergqvist i den här filmen. Det är inte klokt vad de är lika!
Coola Robert Forster har en liten roll i filmen, och Banderas fru i verkliga livet; Melanie Griffith, dyker upp i ett par scener. Jag minns inte när jag såg henne senast, men hon är katastrofalt dålig här - har hon alltid varit så här usel? Hon kan knappt uttala sina repliker.
AUTÓMATA utmärker sig inte genom att vara speciellt snygg, actionscenerna är väldigt få och inget att skriva hem om, och filmen är aldrig spännande.
Den är bara skittråkig.
Scenen där Jacq dansar med Cleo innehåller besynnerliga klaffel.



-->

tisdag 12 augusti 2014

Bio: The Expendables 3

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Det har ju varit en hel del skriverier om THE EXPENDABLES 3 i pressen de senaste veckorna. Inte så mycket om själva filmen, utan om det faktum att en komplett version läckt ut på Internet flera veckor innan premiären. Nu har jag inte kollat på ett tag, men filmen laddades ner två miljoner gånger på bara några dagar - och siffran ökar varje dag. Ett faktum som förstås skadar filmbolaget. Jag får nästan intrycket av att de enda som inte redan sett filmen är vi filmkritiker.

För några dagar sedan dök de första recensionerna upp i de amerikanska branschtidningarna, som Variety och The Hollywood Reporter. Jag kunde inte låta bli att läsa dem - och de bekräftade det jag fruktade. De klagade på att det är en blodfattig film - bokstavligt talat blodfattig.

"Never send a boy to do a man's job" står det på filmaffischen. En tuff slogan - men den ljuger. För i den här tredje filmen i serien skickar man faktiskt ut inte bara en pojke, utan flera stycken - samt en flicka - för att göra karljobb. Jag gillade de två första filmerna - inte bara på grund av att de samlade de gamla hjältarna från 1980-talet i en och samma film, utan även för att de verkligen var hårda, blodsöliga och barnförbjudna. I synnerhet den första, som kom 2010. Actionfilmer idag är ju oftast väldigt slätstrukna och polerade; det görs inga riktigt hårda grabbfilmer längre. När THE EXPENDABLES 2 kom 2012 ryktades det att den skulle få åldersgränsen PG-13 i USA, vilket fick fansen att sparka bakut. När den väl hade premiär släpptes den, precis som föregångaren, med åldersgränsen R; från 17 år. Dock hade Chuck Norris, som medverkade i en liten roll, krävt att grovt språk inte får användas i filmen - han är ju numera djupt kristen. Blod och slakt är okej - så länge det inte svärs.
Den nya filmen har försetts med en PG-13-gräns. Allt för att locka så stor - och ung - publik som möjligt. Sylvester Stallone har sagt att det är för att de inte vill att fansen ska tvingas smyga in på biograferna. Men där har han fel. De som gillar sådana här filmer är 45+ - det handlar om oss som växte upp på 80-talet med de här skådisarna och med tuffa, reaktionära actionfilmer. Vi vill inte ha nertonad mesaction.

THE EXPENDABLES 3 är en märkligt slarvig, hafsig film. Förvisso är det ju inte meningen att de här filmerna ska vara några intellektuella milstolpar, men i det här fallet känns det lite för mycket som en direkt-på-DVD-film med alldeles för hög budget och kända namn. För regin står Patrick Hughes, som tidigare bara gjort en långfilm; något som heter RED HILL, och Stallone är förstås tillbaka som Barney Ross. När filmen börjar attackerar Ross och hans män; Lee Christmas (Jason Statham), Gunner (Dolph Lundgren), Toll Road (Randy Couture) och Hale Caesar (Terry Crews), ett tåg som transporterar en viss Doctor Death (Wesley Snipes), som suttit i fängelse i åtta år. Death var en av de första medlemmarna i The Expendables. Han skämtar och säger att han suttit inne för skattesmitning - vilket ju Snipes satt inne för på riktigt.
Efter att ha fritagit Death ger sig gänget genast iväg för att sätta ditt en mystisk man som säljer vapen till krigshärjade delar av världen. Det visar sig att denne man är en samvetslös typ som heter Stonebanks (Mel Gibson) och som Ross trodde sig ha dödat en gång i tiden. Stonebanks var en av grundarna av The Expendables och blev sedan ond. Strid utbryter och Caesar blir svårt skadad.

Harrison Ford är teamets nya chef och han gillar inte att de misslyckades med att plocka Stonebanks. Ross kommer fram till att hans gäng är för gammalt - han behöver nya, unga hårdingar. Kelsey Grammer dyker då upp som en som heter Bonaparte och som vet vilka som behövs. De flyger kors och tvärs över kontinenter för att hitta rätt personer, vilka i slutändan blir Thorn (Glen Powell), Mars (Victor Ortiz), Luna (kampsportaren Ronda Rousey - ville inte Gina Carano vara med?) och Smilee, som spelas av TWILIGHT-skådisen Kellan Lutz, som senast sågs i usla THE LEGEND OF HERCULES. Detta är inte världens charmigaste gäng - tvärtom, de är rätt trista. Och det första de gör, är att bli tillfångatagna av Stonebanks. Alltså måste Barney Ross samla sitt gamla gäng för att frita ynglingarna. Antonio Banderas spelar en pajas som tjatar sig till en plats i gänget, och även Arnold Schwarzenegger och Jet Li ansluter.
THE EXPENDABLES 3 innehåller en väldig massa action, det skjuts och sprängs fruktansvärt mycket, och när det inte skjuts och sprängs, slåss man med stora knivar. Det vräks på med så mycket våld att filmen självklart blivit barnförbjuden i Sverige, det spelar ingen roll att folk inte blöder när de träffas av kulor och knivar, och att ingen svär (Harrison Ford fäller filmens enda "fuck"). Men allvarligt talat: det ser fullkomligt befängt ut när hundratals människor slaktas utan att blodet sprutar. Det känns som att titta på när folk leker krig.

Att skrapa ihop ett nytt gäng yngre Expendables var en dum idé - det är ju ingen som vill se dem. Filmidén bygger på att få återse det gamla gardet i en och samma film. Det nya gänget ser mest ut som en samling posörer och de lyckas aldrig bli hårda och tuffa tack vare PG-13-gränsens restriktioner. Ronda Rousey spöar upp en del folk och utbrister "Karlar!", men fajterna är lite för snabbt klippta för att man ska kunna se dem speciellt bra.
Flera av de medverkande ser trötta, ointresserade och framför allt gamla ut. Schwarzenegger har blivit väldigt gammal - för att inte tala om Harrison Ford. Manuset är av By-the-numbers-varianten, och den synnerligen onde Stonebanks insisterar på att hela tiden göra dumma saker bara filmskurkar gör - som att ge hjältarna 45 sekunder på sig att fly innan en byggnad sprängs i luften, istället för att spränga på en gång, och vi får den klassiska dumheten, när man släpper sina vapen för att istället göra upp med nävarna. Det är lite slappt.

Dock är Mel Gibson en bra skurk och det är kul att se honom i en actionfilm igen. Han ser fräschare ut än på länge och hans forna utstrålning finns kvar. Detsamma gäller Stallone. Dolphan har knappt några repliker alls i filmen och stackars Jet Li är reducerad till att skjuta kulspruta i en scen. Märkligt - varför plocka in en fantastisk kampsportare och sedan inte låta honom slåss?

Man har lyckats stoppa in en och annan bra oneliner och det är kul när Stallone i en scen kliver in i en Ford, och därinne sitter Harrison Ford. Men i övrigt är THE EXPENDABLES 3 en stor besvikelse; en slätstruken och onödig film utan bett. Det här skulle bli den sista filmen i en trilogi, men Pierce Brosnan har pratat om att han ska medverka i en eventuell THE EXPENDABLES 4. Vi får väl se vad som händer. Den här filmen lär knappast bli lika framgångsrik som de första två.

Filmens svenske översättare heter passande nog Karl Hårding.








(Biopremiär 13/8)

onsdag 19 mars 2014

DVD: Machete Kills

MACHETE KILLS (SF)

Liksom den första filmen; MACHETE (2010), gick Robert Rodriguez' MACHETE KILLS aldrig upp på bio i Malmö. Jag vet inte om den biovisades utanför Stockholm. Och det är förstås ett jävla oskick att inte biovisa den här. En massa andra udda filmer sätts upp i Malmö, mängder av filmer som rullar för tomma salonger, så nog skulle väl MACHETE KILLS kunna visas en vecka eller två. Är det så konstigt att folk laddar ner filmer?

Nåja. Idag släpps den i alla fal på DVD och Blu-ray. Jag älskade verkligen originalfilmen; det är en extremt cool och underhållande film - och jag hade förstås hört att MACHETE KILLS är sämre, vilket ju tyvärr ofta är fallet med uppföljare. Jo, det stämmer. Filmen är sämre - men illa är det inte. Inte alls.

Danny Trejo (som fyller 70 i maj) är tillbaka i titelrollen och han och agent Sartana (Jessica Alba), som också var med förra gången, är ute för att sätta dit en mexikansk drogkartell. Sartana får dock en kula i pannan och dör redan efter några minuter, medan Machete tillfångatas och döms till döden. Dock ringer USA:s president (Charlie Sheen, som listas under sitt dopnamn Carlos Estevez) och benådar honom. USA behöver Machetes hjälp. Revolutionären Marcos Mendez (Demian Bichir) har snott en missil och hotar USA. Machete ger sig iväg för att leta upp Mendez, och det hela leder till något betydligt större: stollen Voz (Mel Gibson) tänker bege sig ut i rymden med en rymdfärja fylls med utvalda undersåtar, medan världen sprängs i bitar. Sedan ska de återvända till en ny, bättre värld.

Voz är förstås modellerad efter Hugo Drax i MOONRAKER, och rent allmänt är det mycket James Bond över MACHETE KILLS. Bond på uppåttjack. Robert Rodriguez kombinerar ultravåld och grovt språk med typiska Bondjakter och olika manicker; ibland är musiken Bondinspirerad.

Det blir lite för mycket. Lite för fjantigt. Vi får alldeles för mycket CGI-blod och en hel del riktigt kackiga datoranimerade effekter. Jag vet inte om de är medvetet halvtaskiga, jag tror inte det, men det ser lite billigt ut. Dialogen är också lite väl enahanda.

... Men nu har jag sett så många trista, konstnärliga dramer och snäll PG-13-action de senaste månaderna, att jag gillar det här ändå. Ibland behöver man ett frejdigt blodbad. Och MACHETE KILLS är definitivt inte tråkig. Den lejde, maskerade mördaren El Camaleón är kul; bakom maskerna hittar vi Walt Goggins, Cuba Gooding Jr, Antonio Banderas - och Lady Gaga! Gaga är bra som hitwoman. Vi ser även Amber Heard som dubbelagenten Miss San Antonio och Michelle Rodriguez med lapp för ögat som Luz. Tom Savini har en liten roll han med. Mel Gibson är kul som superskurk. Filmen innehåller extremt många actionscener och halshuggningar.

Danny Trejo har 280 (!) skådespelarcredits sedan 1983 enligt IMDb. Och det är synd. Han gör för mycket, han blir uttjatad, och han dyker upp i för mycket skit. Men han är som bäst när han spelar figurer som Machete. Och man kan ha betydligt sämre saker för sig än att se den här filmen.


fredag 7 juni 2013

Bio: Kära passagerare

Foton copyright (c) TriArt Film
... Men vad i helvete håller Pedro Almódovar på med nu?! Minna trogna läsare vet att jag inte är så förtjust i hans dramer och komedier och dramakomedier om hysteriska fruntimmer med eller utan nervsammanbrott, eller i andra Almodóvarfilmer från de senaste decennierna. Men 2011 kom ju hans THE SKIN I LIVE IN, en fullkomligt fantastisk film, Almodóvars bästa, jag älskade den. Och BRUSTNA OMFAMNINGAR som kom dessförinnan var helt okej.
Thrillern THE SKIN I LIVE IN doftade kraftigt av gammal europeisk genrefilm, medan BRUSTNA OMFAMNINGAR hade en touch av Hitchcock. Nu verkar det som om Pedro Almodóvar velat göra något helt annat. Verkligen något helt annat. KÄRA PASSAGERARE är en komedi - och en väldigt fjantig sådan.
Det hela börjar bra med glada, gammaldags tecknade förtexter, ackompanjerade av en vansinnig version av "Für Elise". Därefter följer en rätt märklig prolog med Antonio Banderas och Penélope Cruz som flygplatsanställda. Dessa två återkommer inte senare i filmen, de verkar bara vara med för deras star value.
Större delen av resten av filmen utspelar sig ombord på ett flygplan som ska flyga till New Mexico, men som på grund av ett fel på landningsställen måste återvända till Spanien och cirkulera i väntan på en ledig landningsbana. Få av passagerarna är vakna, eftersom flygvärdinnorna av någon anledning delat ut muskelavslappnande piller till dem. Vilket även innebär att de fiser. Bland de vakna finns bland andra Bruna (Lola Dueñas), som inte bara är synsk och känner på sig att något stort kommer att hända under dagen - hon är även oskuld och ständigt kåt.
De lesbiska flygvärdinnorna somnar så all service sköts av tre homosexuella, superbögiga stewards i jönsiga uniformer. Piloten är bisexuell medan andrepiloten är straight - men lite nyfiken på män.
KÄRA PASSAGERARE börjar hyfsat roande. Det är lite småkul och det är oerhört kitschigt, ungefär som Almodóvars tidiga filmer var. Men snart börjar jag irritera mig på filmen. Det påminner alltför mycket om, tja, jag vet inte - om en nyårsrevy på vischan, kanske? Det här är bara tramsigt och flamsigt - på fel sätt. De tre superbögarna spelar över och blir bara dumma och fåniga. Mycket av dialogen handlar om sex och är späckad med könsord - och det känns rätt pubertalt. När man tror att det inte kan bli värre, brister superbögarna ut i ett dansnummer till vilket de mimar till "I'm so exited" (för övrigt filmens engelska titel). Ganska vedervärdigt.
En av passagerarna har lite trassliga affärer med sina kvinnor och ringer till en av dem (Paz Vega) - hon får samtalet precis när hon ska ta livet av sig och hoppa från en bro. Hon tappar telefonen som trillar ner i en cykelkorg. På cykeln sitter kanonsöta Ruth (Blanca Suárez), som ser ut att vara hämtat ur en 50-talsfilm. Hon fortsätter samtalet - och det visar sig att hon också haft ihop det med killen ombord på planet. Jag hade mycket hellre sett en film om detta; om deras relation. Men icke, Almodóvar koncentrerar sig på fjollorna i skyn.
Synd.







(Biopremiär 5/7)
OBS premiärdatumet! Av någon anledning pressvisades filmen en månad innan den ska upp på biograferna, något jag inte noterade. Därför denna väldigt tidiga recension.





lördag 9 juni 2012

DVD: Haywire

HAYWIRE (Nordisk Film)

Avdelningen för besvikelser:

Jag har tidigare beklagat mig över att Steven Soderberghs HAYWIRE aldrig fick svensk biopremiär. Nu dumpas den direkt på DVD. Det här var en film jag sett fram emot - trots ganska ljum kritik utomlands, verkade detta vara en riktig höjdare. Fetaction med en hård brud som kan slåss på riktigt!

Historien bakom filmen är fräsig. Soderbergh zappade mellan olika TV-kanaler och råkade få se mixed martial arts-stjärnan Gina Carano, som spöade skiten ur sina motståndare. Regissören tyckte att henne måste han använda till något. Inte nog med att hon fajtas som en hel karl, hon ser dessutom bra ut. Filmen HAYWIRE skulle bli något slags lättviktig, klassisk actionfilm, var det tänkt. På papperet är den det. I praktiken inte.

Carano spelar Mallory Kane, före detta elitsoldat som jobbar för CIA. Filmen börjar med att Kane går in på en diner, där en av hennes före detta kollegor, spelad av Channing Tatum, dyker upp. Han försöker nedgöra henne, hon sparkar skiten ur honom, och med en ung kille som ofrivillig följeslagare snarare än gisslan, flyr hon i hans bil - och hon passar på att berätta vad det är som försiggår. En lång rad flashbacks följer. Efter ett uppdrag i Barcelona har Kane plötsligt fått CIA emot sig, de försökte döda henne i Dublin, misslyckades, Kane flydde - och letar nu upp sina arbetsgivare och tar kål på dem. Eller något sådant.

Amerikanska och brittiska recensenter har invänt mot att Gina Carano inte är någon vidare skådis. Men det tycker jag inte spelar någon roll. Hon är inte sämre än många andra i actionfacket. Nej, problemet med HAYWIRE är att den är regisserad av Steven Soderbergh. Denne herre är ju minst sagt ojämn och ibland undrar jag vad han sysslar med. Ibland får han till det, ofta inte. Hans förra film, CONTAGION, var slätstruken. THE GIRLFRIEND EXPERIENCE släpptes aldrig i Sverige - och knappt någon annanstans heller. Och vad ska vi säga om FULL FRONTAL? Visst är det intressant att han hoppar hejvilt mellan genrer, men han är alldeles för spretig och ojämn.

HAYWIRE är märkligt rörig. Jag vet inte om handlingen är speciellt krånglig eller ej, men filmen lider av akut brist på dynamik, vilket innebär att den blir oengagerande - och jag orkade inte följa med i alla turer där alla lurar alla. Och denna brist på dynamik försvagar actionscenerna betänkligt. Det är onekligen häftigt att Carano faktiskt kan slåss och hon utför en del moves som borde få actionpubliken att jubla - men de flesta av actionscenerna är besynnerligt illa iscensatta. Jag brukar irritera mig på att alldeles för många av dagens actionfilmer använder sig av alldeles för snabba klipp och närbilder, vilket gör att man inte ser vad som händer - och ofta gör man detta för att maskera att skådespelarna inte kan slåss (som Matt Damon i Bournefilmerna). Soderbergh gör precis tvärtom. Nu har han hittat en hjältinna som vet hur man gör, men filmar det mesta i helbild och på lite för stort avstånd, samt förser det hela med lite tunna ljudeffekter, vilket resulterar i att det ser ut som om kombattanterna repeterar sina fajter innan tagning. Det finns ingen kraft i slagsmålen. Till på köpet har man smetat på märkligt opassande musik på soundtracket; det här är inte musik som intensifierar striderna och jakterna.

Filmen förbättras dock av sin trevliga rollista. Förutom Channing Tatum hittar vi Michael Douglas som slem typ, Michael Fassbender åker på bank så att det visslar om det på ett hotellrum, Ewan McGregor är inte heller att lita på, Mathieu Kassovitz från AMELIE FRÅN MONTMARTRE har skägg, Antonio Banderas har ett ännu större skägg (och mustasch på slutet), och minsann om inte Bill Paxton har mustasch han med. Paxton spelar Mallory Kanes far. Jösses, har han blivit så gammal nu, Paxton, att han kan ha en fullvuxen dotter? Tiden går.

Och Gina Carano? Hon är cool. Jag gillar henne. Hon ser bra ut, hon funkar i sin roll, min enda invändning är att hon har man hands. Men det behövs nog om man ska spöa upp bovar och banditer dagarna i ända. Det är lite synd att HAYWIRE blev hennes debutfilm. Jag tror faktiskt att resultatet hade blivit bättre med nästan vilken annan, rutinerad B-actionregissör som helst. Någon som hade bränt allt krut på actionscener som rockar och inte tassat in på art-house-området, vilket Soderbergh gör.

Jag förstår att HAYWIRE floppade på bio i Amerika, men på det hela taget får jag trots allt ge filmen godkänt. Det här är inte dåligt, och skådespelarna, skäggen och mustascherna lyfter filmen. Och jag ser gärna Gina Carano i fler filmer.

onsdag 1 februari 2012

Bio: Mästerkatten

Bilder copyright (c) UIP Sweden

Jag tyckte att de två första filmerna om Shrek var skitkul. De två senaste var dock i stort sett under all kritik. Man hade kört slut på konceptet och dessutom var filmerna inte längre lika vilda och överraskande; istället för parodi på sagor och mjäkiga familjefilmer, hade de anpassats till att bli just mjäkiga familjefilmer.

Åsnan från Shrek har, om jag inte minns helt fel, försetts med en egen film, som släpptes direkt på video. Och nu är det Mästerkattens tur. Den här filmen planerades också för en direkt-på-DVD-release, men någonstans på vägen ändrade man sig, och såg till att det här blev en biorelease - dessutom i 3D. Tja, det är väl kul för DreamWorks Animation, eftersom MÄSTERKATTEN blev en stor succé i USA.

Pressvisningen i Malmö var inget att hurra för. Eftersom personalen inte hunnit få nyckeln till 3D-kopian, fick vi se filmen i vanlig 2D. Vilket jag egentligen inte har något emot. Nu slapp jag eventuell huvudvärk (fast jag var redan kraftigt förkyld). Vad som värre var, var att vi fick se den svenskdubbade versionen. Och det vet ni ju hur det är. En massa anonyma röster som halvviskar sina repliker. Istället för Antonio Banderas som Mästerkatten i stövlar, fick vi Rafael Edholm med spansk accent. I originalet gör Salma Hayek hjältinnan Kitty Mjuktass' röst, men i den svenska versionen har man struntat i spansk brytning. Konstigast är de två skurkarna Jack och Jill som av någon anledning ska prata skånska. Det är bra det att de som gör rösterna inte är skåningar - och de kan självklart inte imitera ärans och hjältarnas dialekt. Jill låter mest småländsk - vilket hon kanske ska vara? - medan Jack låter för jävligt.
... Men i övrigt, då? Är det här något att ha? Jodå. Chris Millers film är bättre än de två senaste Shrekäventyren. Mästerkatten är något slags gentlemannatjuv, som råkar på den mystiska konkurrenten Kitty Mjuktass, som är en motsvarighet till Catwoman. Men efter att först ha bråkat, fajtats och tävlingsdansat, demaskeras Kitty och Mästerkatten blir genast förälskad. Nu dyker ägget Humpty Dumpty upp, och tillsammans beger sig trion iväg för att få tag på de magiska bönor som Jack och Jill har i sitt förvar. Planteras dessa böner växer det förstås upp en jättestjälk till ett slott ovan molnen, där en illasinnad jätte härskar - och där det finns en gås som värper guldägg. På vägen berättas även historien om vem Mästerkatten är, var han kommer från.
Det här är en ganska rak äventyrsfilm. Det är tjoflöjt och röj mest hela tiden - kanske lite tröttande i längden. Speciellt roligt är det väl inte heller, åtminstone inte för mig som vuxen. Men varför ska dagens barnfilmer alltid anpassas efter vuxna? Renodlade vuxenskämt är det ont om. Mästerkatten och ägget har bildat Bönklubben, som bara har två regler. Regel ett: prata aldrig om Bönklubben. Regel två: prata aldrig om Bönklubben. Men det är väl allt i vuxenväg.

Hur 3D:n funkar kan jag förstås inte uttala mig om. Men jag får intrycket att de bränt 3D-krutet på scenen med den gigantiska bönstjälken.

Jag gissar att filmen är bättre på engelska, men trots detta är jag snäll och sätter en trea.






(Biopremiär 3/2)

torsdag 1 december 2011

Bio: The Skin I Live In

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Vad hade filmbranschen gjort utan alla galna vetenskapsmän, tosiga läkare och flängda kirurger? Och var hade europeisk skräckfilm befunnit sig utan Georges Franju och dennes LES YEUX SANS VISAGE från 1960, vilken hette DE BESTIALISKA i Sverige (och som jag av en ren händelse recenserar HÄR)? I Franjus klassiker försöker en läkare reparera sin dotters vanställda ansikte.
En som tog detta upplägg till sig, var Jess Franco, som återkom till temat flera gånger, och mest känd är kanske hans FACELESS från 1988 (som jag av en ren händelse recenserar HÄR).

I en av Pedro Almodóvars tidiga filmer, jag tror det är KÄRLEKENS MATADORER från 1986, förekommer klipp ur ett par Jess Franco-filmer. Just denna film gjorde rätt stort intryck på mig när jag såg den några år senare. Jag hade en period då jag gillade Almodóvar. Med tiden blev spanjoren en allt större och mer betydelsefull regissör, men samtidigt började jag tappa intresset för honom. Det var inte så kul längre. Jag har faktiskt inte sett allt han gjort, men jag har klämt de senaste årens produktioner, och jag tycker att det handlar om väldigt snygga och ibland intressanta filmer, men jag har inte blivit överförtjust. Ibland har jag blivit direkt uttråkad.
Men så kommer då årets film. THE SKIN I LIVE IN.
Satan, vad bra det här är!

Jag vill faktiskt påstå att detta är Pedro Almodóvars bästa film. För mig personligen är den det. Jag var alldeles svettig när eftertexterna rullade efter knappt två timmar.

Genast infinner sig ett problem: hur ska jag kunna redogöra för handlingen utan att fullständigt förstöra filmen för er? Ju mindre man vet om handlingen, desto bättre. Men för att ta det kort:
Antonio Banderas (som medverkade i ovan nämnda KÄRLEKENS MATADORER) spelar plastikkirurgen Robert Ledgard, som bor i en stor, pampig villa i Toledo tillsammans med sin mor (Marisa Paredes) - och ytterligare en kvinna. Denna andra kvinna, Vera, verkar hållas inlåst i ett stort rum, men hon ger inte intryck av att vare en fånge.

Vera, som spelas av den otroligt vackra Elena Anaya, går ständigt omkring i något slags sparkdräkt, och hon tränar yoga och annat för att hålla sig igång. Det framgår att hon har något slags hudproblem, huden verkar vara okänslig. Robert i sin tur arbetar med att ta fram en ny typ av syntetisk hud, något han jobbat med sedan hans fru brändes till oigenkännlighet efter en bilolycka. Hustrun tog senare livet av sig.

Men vem är denna Vera? Vad gör hon där? Vad går det hela ut på?
Filmen ställer hela tiden en massa frågor, vilket gör att den oavbrutet blir spännande och intressant ända fram till slutet, då allting förklaras på ett synnerligen tillfredställande sätt. Denna upplösning är lika fantastisk som otrolig och långsökt, men tack vare sättet filmen berättas på, blir det hela märkligt nog trovärdigt. Som i så många Almodóvarfilmer, finns här även ett visst inslag av bögtematik, vilket just i den här filmen blir minst sagt ... intressant.

THE SKIN I LIVE IN, som bygger på en roman av Thierry Jonquet, är en enormt skickligt gjord film. Förutom dess otroliga handling och intressanta rollfigurer, är det en makalöst snygg film. Det är även en härligt bisarr film! Väldigt mycket naket, väldigt mycket sex, många konstiga outfits och märkliga, fascinerande miljöer - kolla bara scenen där dr Ledgard går omkring i en stor park under en bröllopsfest. Där får vi allt serverat på en gång.

Almodóvars film är full av referenser till europeisk genrefilm från 1960- och 70-talen, ja även till äldre filmer. Om man, som jag, är gammal fan av just europeisk genrefilm är THE SKIN I LIVE IN förstås en ren njutning från början till slut. Jag hittar blinkningar inte bara till modernare gotisk skräck (som DE BESTIALISKA), utan även till italiensk giallo (många förskärare, rakkniv, elegant estetik) och spansk exploitation modell Jess Franco. Men förhoppningsvis kan man ta till sig och uppskatta Almodóvars verk även om man inte är insnöad på allt det här; på alla gamla obskyra konstigheter.
THE SKIN I LIVE IN är tammefan det bästa jag sett på bio i år. Jodå. Så är det. Det här är årets bästa film!

Och visst är det kul att äntigen få se Antonio Banderas i något vettigt igen. Almodóvar verkar vara lika fascinerad som jag av Elena Anayas ansikte, flera gånger upptas hela bioduken av hennes anlete. Ska jag anmärka på något, är det väl den ödesmättade filmmusiken. Jag tycker att den är alldeles för traditionell, filmen hade fungerat bättre med något mer Morriconeaktigt. Det skulle förstås även förstärka känslan av genrefilmhyllning.

Det är filmer som den här Dario Argento borde göra numera, om karlsloken inte ballat ur och börjat klämma ur sig den ena slarviga skitfilmen efter den andra.

Gör dig själv en tjänst. Se THE SKIN I LIVE IN. Så snart som möjligt. På stor duk.






 (Biopremiär 2/12)

lördag 3 juli 2010

Bio: Shrek - Nu och för alltid

Bilder copyright (c) Paramount Pictures Sweden
En gång i tiden innebar "smygpremiär" att en film hade en halvhemlig visning för specialinbjudna - eller folk som nosat upp biljetter i tid - en kort tid innan den egentliga premiären. En smygpremiär var något exklusivt.

SHREK - NU OCH FÖR ALLTID har sin egentliga premiär satt till den sjunde juli, men redan på midsommardagen började man att "smygvisa" filmen. Flera gånger. Den har i princip smygvisats dagligen sedan dess, och dessa smygpremiärer är utannonserade i stora tidningsannonser. Således vill jag påstå att filmen trots allt hade svensk premiär på midsommardagen, då jag såg den. Anledningen till att den redan visas är, enligt expertis på biografen, att SF kör film för tomma salonger, de behöver en titel som drar.

Den första filmen om Shrek såg jag på premiären i Cannes. Jag hade ingen aning om vad det var innan jag bänkade mig, och blev förstås makalöst överraskad när filmen visade sig vara fantastiskt rolig.

SHREK 2 såg jag i Cannes den med, och den var ju faktiskt ännu roligare än originalet! En som dock inte var rolig, var Eddie Murphy på presskonferensen; en redig traderöv som dessutom hade bodyguards med sig - att jämföra med Antonio Banderas, som efter presskonferensen kom ut till oss journalister och hängde lite för att småprata.

SHREK 3 minns jag inte om jag såg på bio eller ej. I vilket fall var den märkligt misslyckad. Jag minns inte riktigt vad den handlade om, men speciellt rolig var den inte.

Så har vi då den fjärde filmen här, och i Malmö och andra storstäder kan man se den i tre versioner: på engelska, svensktextad och i 3D, eller svenskdubbad och i 3D - eller svenskdubbad och platt. Självklart valde jag det sistnämnda. Nä, nu dripsar jag med er. Det blev förstås originalversionen.

Den här gången är Shrek trött på sitt familjeliv med skrikande ungar och uttjatade vardagsrutiner. Han längtar tillbaka till tiden då han fortfarande var ett fruktat träsktroll.

Den illasinnade Rumpelstiltskin (som på svenska heter något i stil med Bullerskaft, heter figuren så i svensk version? Jag har aldrig hört sagan) dyker upp och vill bli kung och grejor, och han lyckas få Shrek att skriva under ett kontrakt som skickar iväg honom till en parallellvärld, där träsktroll fortfarande är hatade och jagade, Rumpelstiltskin är kung, och där Shrek aldrig träffat sin älskade Fiona - eller åsnan och Mästerkatten (som har blivit smällfet).

Det dröjer inte länge innan Shrek inser att han saknar sitt gamla, inrutade liv med sin älskade Fiona och familjen, för eftersom det här är en amerikansk film, så lyder moralen (nu hämtar vi en hink och spyr gemensamt) Familjen Är Viktigast Av Allt.

Problemet är bara att Fiona är en krigisk, öh, krigarbrud modell Braveheart, och hon vill inte veta av Shrek. dessutom förvandlas hon till en vacker människoprinsessa dagtid. För att reda upp alla uppkomna problem, måste Shrek få Fiona att förstå att han är hennes True Love och att en kyss bryter hennes förbannelse så att hon kan förbli träsktroll.

Det hävdas att det här ska bli den sista filmen om Shrek - och det får vi verkligen hoppas. Det finns egentligen ingen orsak till att uppföljare måste bli sämre och sämre. Jämför med TV-serier! Ofta händer det att serier blir bättre och bättre! Men med SHREK - NU OCH FÖR ALLTID har man tappat det mesta av det som gjorde de två första filmerna till riktiga höjdare.

Inte nog med att handlingen inte är originell. Det här är inte speciellt roligt. De gånger jag skrattade till är lätträknade. Roligast är en äcklig liten pojke i början som kräver att Shrek ska ryta som ett träsktroll. Alldeles i början figurerar även en liten hillbillyby i sagotappning, där en figur spelar "Duelling Banjos".

Samtliga stjärnor är tillbaka för att göra rösterna: Mike Myers, Cameron Diaz, Banderas, Murphy, och till och med John Cleese och Julie Andrews är tillbaka som kungen och drottningen i prologen.

...Men 3D:n, då? Nja... Den är väl inget speciellt. I början dyker det upp en tuff effekt som involverar ett hästspann, och då ryggade jag tillbaka, men jag får hålla med en kollega som efter visningen sa att vi börjar vänja oss vid 3D nu, det är inte lika spännande och häftigt längre, ungefär som när färg-TV:n kom. Det lär nog dröja tills den nya RESIDENT EVIL-filmen har premiär innan vi får 3D-effekter som får oss att ducka i fåtöljerna, eller tappa hakan av svindel.

SHREK - NU OCH FÖR ALLTID är förresten den första filmen i serien som är i CinemaScope. Och som sagt, antagligen även den sista.

 

 

 

 

(Biopremiär 7/7)