Visar inlägg med etikett Antoine Fuqua. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Antoine Fuqua. Visa alla inlägg

lördag 2 oktober 2021

Netflix: The Guilty

Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det radioteater här på TOPPRAFFEL!

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion. Jag hade inte kollat upp den här filmen speciellt noga innan jag började att titta på den, inte mer än att jag sett att huvudrollsinnehavaren Jake Gyllenhaal pushat för den på Instagram. När eftertexterna började rulla, noterade jag att THE GUILTY är en amerikansk nyinspelning av den danska filmen DEN SKYLDIGE från 2018, en film som regisserades av Gustav Möller; en ung man från Göteborg. 

Jag har inte sett DEN SKYLDIGE. Den visades på Göteborgs filmfestival, och jag ser att den hade en svensk premiärdatum, men jag har ingen aning om huruvida den gick upp på bio, eller släpptes direkt på DVD. Jag minns dock vagt att jag läste något om den 2018, men valde bort den, eftersom den ärligt talat lät rätt trist, och fotona ur filmen såg ännu tristare ut.

Jag ser att många totalsågar THE GUILTY, med motiveringen att originalet är mycket bättre, och att nyinspelningar av europeisk film för amerikaner alltid är onödiga. Jo, så är ofta fallet, men det finns en hel del undantag. Den norska filmen KRAFTIDIOTEN (som hette EN ISKALL JÄVEL i Sverige) var en rätt bra film, men den amerikanska nyinspelningen COLD PURSUIT med Liam Neeson hade ett mer genomtänkt manus, och filmen fungerade bättre. Eftersom jag inte sett DEN SKYLDIGE har jag inget att jämföra THE GULTY med.

THE GUILTY är regisserad av Antoine Fuqua, en man som gjort sig känd för slagkraftiga, robusta filmer. Den här gången har han gjort en minimalistisk film. I huvudrollen ses alltså Jake Gyllenhaal, som jag tycker är en av vår tids främsta amerikanska skådespelare (vilket även hans syster Maggie är). Utöver Gyllenhaal får vi inte se särskilt många skådespelare - i bild. 

Gyllenhaal spelar polisen Joe, som ställt till det för sig och ska ställas inför rätta. I väntan på rättegången har han omplacerats till larmcentralen, där han tar emot samtal. Los Angeles härjas av bränder, många behöver hjälp, men plötsligt ringer en kvinna som heter Emily (Riley Keough). Hon har blivit bortförd av en man som heter Henry (Peter Sarsgaard), och som kan vara Emilys våldsbenägne man. Joe försöker komma fram till var Henrys bil befinner sig, så att han kan skicka dit några poliser som kan stoppa Henry innan Emily råkar riktigt illa ut.

Det bär sig inte bättre än att Joe försöker lösa fallet där han sitter på larmcentralen. En dryg timme in i filmen tar handlingen en tvär vändning.

Ungefär 98% av THE GUILTY består av bilder i olika vinklar på Joe som pratar i telefon. Två-tre arbetskamrater syns ibland i bakgrunden, eller kommer fram och säger något till Joe. Övriga medverkande syns aldrig i bild - vi får aldrig se Emily och Henry. Ethan Hawke medverkar också, han spelar en polis, men vi får bara höra hans röst.

Det här är ett grepp vi sett tidigare, till exempel i BURIED, LOCKE och SEARCHING. En ensam skådespelare som pratar i telefon (SEARCHING utspelas på en datorskärm). Handlingen utspelas i realtid. THE GUILTY fungerar varken bättre eller sämre än nämnda filmer. Filmen fick mig även att tänka på THE CALL med Halle Berry, men hon lämnar larmcentralen i den filmen.

Jag kan tänka mig att Antoine Fuqua valde att göra den här filmen eftersom den är perfekt som pandemiprojekt. Visst, det är en amerikansk produktion, vilket innebär att ett rejält gäng människor varit inblandade i produktionen - men framför kameran är det alltså ganska folktomt. THE GUILTY spelades in på elva dagar, och Fuqua satt tydligen ensam i en skåpbil och regisserade visa monitorer, för att hålla ordentligt avstånd.

Filmen blir ibland överraskande spännande, vilket är Jake Gyllenhaals och manusets förtjänst. Samtidigt har Gyllanhaal emellanåt en tendens att spela över, vilket antagligen beror på att han måste bära filmen helt ensam. Det blir lite teaterskådespeleri. Då och då tappar filmen i tempo, det är mer drama än thriller, och slutscenerna är lite vissna och väl melodramatiska.

Jag kan tänka mig att THE GUILTY skulle kunna funka precis lika bra som radioteater, utan någon alls i bild.






(Netflixpremiär 1/10)


torsdag 23 augusti 2018

Bio: The Equalizer 2

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
Innan pressvisningen läste jag om min recension av Antoine Fuquas THE EQUALIZER från 2014 - eftersom det enda jag kom ihåg av den, var att den byggde på en gammal TV-serie jag aldrig sett. Jag konstaterade att jag gillade den första filmen, och jag kom ju ihåg den när jag väl läste vad den handlade om. Det var en hård jävla film!
Således tänkte jag att det kunde bli kul med denna uppföljare, åter i regi av Fuqua. Och jodå, återigen är det en hård jävla film. Men - det är också en sämre film. Fast inte till en början.
Denzel Washington är tillbaka som den mystiske Robert McCall, en man med ett förflutet som någon typ av hemlig agent; proffsmördare åt regeringen. Numera försörjer han sig som Lyftchaufför - Lyft är en konkurrent till Uber. Han bor i en liten lägenhet i Boston, men trots att det är en hyresrätt har  han själv byggt om den, och låter måla om köket. Fast det får man kanske göra med amerikanska hyreslägenheter?
McCalls största intresse är att sitta hemmma och läsa romaner som "På spaning efter den tid som flytt", och han verkar ha hur mycket pengar som helst. Hans andra intresse är att hjälpa folk i nöd. Ibland nöjer han sig med att erbjuda jobb åt den unge grannen som hamnat i dåligt sällskap, men oftast hjälper han till lite mer handgripligt - vilket resulterar i att onda mäns armar, ben och nackar knäcks, om de inte får en kniv i sig, eller en pistolkula.
Det är lite svårt att redogöra för vad THE EQUALIZER 2 handlar om. Det ta nämligen en faslig tid för handlingen att komma igång, och när den väl startar, är den mer än lovligt luddig. Skurkar tar sig in i en lägenhet i Bryssel, och en man och hans fru mördas. McCalls tidigare chef, eller vad hon nu var (Melissa Leo), reser till Bryssel för att utreda, men mördas hon med.
Nu tänker vi att McCall minsann ska åka till Bryssel för att knäcka nacken på buset, men icke. Det behöver han inte. Buset befinner sig nämligen i Amerika, där de tänker mörda alla som kan tänkas avslöja dem. Ett av de blivande offren är förstås McCall. Det tar inte lång tid innan McCall listat ut vem som ligger bakom det hela, och i en bra scen hamnar han framför samtliga skurkar på en gata i ett villakvarter. McCall säger att han tänker döda dem allihop. Han vet vad han vill, den mannen.
Här ovan skrev jag att det inte tar lång tid innan McCalll listar ut vem som är skurken. Men när jag tänker efter tar det rätt lång tid. Filmen innehåller nämligen en mängd parallella trådar, vilka tar god tid på sig och som i en del fall inte leder till någonting. McCall pratar uppbyggligt med den unge grannen han sätter i arbete. McCall pratar med en gammal judisk farbror, som letar eftersin sin syster, som försvann under andra världskriget. Den sistnämnda tråden är fullkomligt överflödig, eftersom den inte har någonting alls med filmens handling att göra. Det hade dock varit skojigt om McCall råkat hitta systern medan han jagade skurkar.
Precis som den första filmen, är det här ibland extremt våldsamt. McCall är brutal och det sparas inte på blodet. Slutuppgörelsen är lång och utspelar sig på en plats som säkert är tänkt att vara unik och spännande, men dessa scener leder bara till en lång rad frågor. Jag skulle gärna vilja ställa dessa frågor här, men det kan jag inte göra, för då spoilar jag slutet.
THE EQUALIZER 2 börjar bra, en stor del av filmen är rätt bra; det är lite ointressant, men rätt okej ändå. Ibland är det lite för otroligt, McCall är lite för duktig på alla sätt, och när jag under filmens andra halva inser att handlingen inte kommer att ta en oväntad vändning, börjar intresset dala.
Fast det är inte direkt dåligt, det här. Denzel Washington är bra i huvudrollen, och även övriga skådisar gör bra ifrån sig. Pedro Pascal spelar McCalls före detta agentkollega, och Bill Pullman har en liten roll. Actionscenerna är bra och fläskiga. Filmmusiken är stämningsfull, och Antoine Fuqua vet hur man skapar spänning - även när det inte är särskilt spännande.
  







(Biopremiär 24/8)
-->

onsdag 21 september 2016

Bio: The Magnificent Seven

Foton: Sam Emerson & Scott Garfield © 2016 Metro-Goldwyn-Mayer Studios Inc. and CTMG. All rights reserved. ALL IMAGES ARE PROPERTY OF SONY PICTURES ENTERTAINMENT

Först kom Akira Kurosawas DE SJU SAMURAJERNA (1954). Sedan kom John Sturges' westernversion avden; 7 VÅGADE LIVET (1960). Eftersom denna blev en succé följdes den 1966 upp med Burt Kennedys SJU KOMMER TILLBAKA (fast det var inte alla sju från första filmen), Herman Hoffmans DE 7 SLÅR TILL IGEN kom 1969, och Lee Van Cleef red i George McCowans DE 7 RIDER IGEN 1972. 1980 flyttades de sju till rymden i Jimmy T Murakamis KRIGET BORTOM STJÄRNORNA, och 1998 var de tillbaka i vilda västern i en TV-serie som varade två säsonger.

När de sju sitter upp till häst igen 2016 kan filmen självklart inte heta 7 VÅGADE LIVET på bio i Sverige. Hur skulle det se ut? En svensk titel på en amerikansk film? Nej, för att få pang-pang-sugna grabbar av alla kön att se filmen, måste den förstås heta THE MAGNIFICENT SEVEN även här.

Westerngenren är ju inte alltför vital nuförtiden, men jag har trots allt recenserat en del sådana de senaste åren. BONE TOMAHAWK, THE HATEFUL EIGHT, THE HOMESMAN, för att nämna några stycken. Dock är nog THE MAGNIFICENT SEVEN den första traditionella westernfilmen jag recenserat sedan dunderfloppen THE LONE RANGER. Fast när jag tänker efter var inte den heller alltför traditionell, så bröderna Coens TRUE GRIT ska kanske räknas som den senaste.

När sambon och jag satt i sommarstugan i somras och zappade mellan kanalerna på TV:n, dök plötsligt 1960 års 7 VÅGADE LIVET upp. Fast vi tittade inte på den. Dels för att den redan börjat, dels för att sambon aldrig vill se på cowboyfilmer. Det är åtminstone 25 år sedan jag såg filmen, kanske 30. Jag har den så att säga inte i färskt minne.
TRAINING DAY och THE EQUALIZER-regissören Antoine Fuqua har regisserat denna nya version, och han har med sig Denzel Washington från dessa filmer. Washington spelar Sam Chisolm (i originalet hette han Chris Larabee Adams), stenhård delgivningsman. Han klär sig som spaghettiwesternhjälten Sartana och intruduceras likadant som Clint Eastwoods namnlösa spöke i MANNEN MED OXPISKAN; han materialiseras när han kommer ridande i den dallrande hettan.
Det är 1879 och den mexikanska byn från originalet är utbytt mot staden Rose Creek, som terroriseras av den fullkomligt samvetslöse Bartholomew Bogue. Peter Sarsgaard är lysande som Bogue - han svettas konstant, han ser sjuk och fullkomligt galen ut. Emma Cullen (Haley Bennett) får nog när hennes make dödas av Bogues män, så hon letar upp Chisolm och ber om hjälp. Chisolm i sin tur samlar ihop sex män som ska hjälpa honom att besegra Bogues armé: spexaren Josh Faraday (Chris Pratt), prickskytten Goodnight Robicheaux (Ethan Hawke), den knivsvingande kinesen Billy Rocks (koreanen Byung-hun Lee), den tomahawkkastande bjässen Jack Horne (Vincent D'Onofrio), mexikanen Vasquez (Manuel Garcia-Rulfo), och den pilbågsförsedde comancheindianen Red Harvest (Martin Sensmeier). Jodå, de sju har olika egenskaper, som det ska vara i den här typen av film. Fast de har inte lika bra egenskaper som i den italienska krigsfilmen 5 MÄN FÖR HELVETET från 1969, i den är en av dem akrobat och de släpar runt på en studsmatta under uppdragen.
Nå. Nu ska de sju träna upp befolkningen i Rose Creek så att de kan slå tillbaka när Bogues armé anfaller. Det kommer att gå åt mycket kulor och dynamit, och hjältarna kommer att få tillfällen att dö heroiskt när de räddar staden.

Eftersom jag älskar westerns hoppades jag att THE MAGNIFICENT SEVEN skulle vara jättebra. Tyvärr är den inte det. Den är helt okej, den är bra - men inte mer. Filmer faller lite mellan två stolar. Den är inte tillräckligt lättsam som klassiska 50-talswesterns, och den är inte lika stenhård som till exempel Clint Eastwoods filmer. När det inte är action; när rollfigurerna bara sitter och pratar, blir det lite småtrist, dialogen är inte tillräckligt bra, rollfigurerna är inte tillräckligt intressanta. Peter Sarsgaards skurk är inte med tillräckligt mycket.

Å andra sidan bjuds det på mycket action, och det är bra, fläskig action. Och ibland räcker det med att ett gäng karlar kommer ridande över prärien till mäktig musik för att jag ska känna nackhåren resa sig.
James Horner och Simon Franglen står för filmmusiken. Eftersom Horner, som även skrev musiken till KRIGET BORTOM STJÄRNORNA, omkom under arbetets gång, är filmen tillägnad hans minne. Elmer Bernsteins klassiska ledmotiv spelas under eftertexterna.

Jag skulle gärna vilja att THE MAGNIFICENT SEVEN blir en publikframgång; det är ju en western och sådana vill jag se många fler av, men jag tror inte att det här kommer att bli någon större kioskvältare.








(Biopremiär 23/9)

tisdag 4 augusti 2015

Bio: Southpaw

Foton copyright (c) Scanbox
Varje gång det kommer ett nytt, stort boxningsdrama, dyker det upp amerikanska recensenter som hävdar att det är den bästa boxningsfilmen sedan TJUREN FRÅN BRONX. Varje gång. Nu har jag inte sett TJUREN FRÅN BRONX på kanske 25 år, det blir aldrig till att jag ser om den, men jag minns den som mycket bra - och bättre än de boxningsfilmer som kommit de senaste decennierna. Med undantag för ROCKY IV, förstås. ROCKY IV och GRABBEN FRÅN BROOKLYN med Danny Kaye är de enda boxningsfilmer jag sett mer än en gång.
Chansen att jag kommer att se om Antoine Fuquas nya film SOUTHPAW är inte stor. Det känns som att den gjort sitt efter en titt - och med tanke på hur om- och uppskriven den varit, är det inte utan att jag blev rätt besviken på den.
Jake Gyllenhaal spelar den obesegrade lättviktsmästaren Billy "The Great Hope" Hope, som inleder filmen med ännu en seger. Fajten är blodig, som alltid när Billy boxas, och under presskonferensen efteråt dyker den aggressive boxaren Miguel Escobar (Miguel Gomez) upp i publiken och vrålar att han vill möta Billy. Billy provoceras, men vägrar möta Escobar.
Billy bor i ett stort, flott hus med sin älskade fru Maureen (Rachel McAdams) och lilla dotter Leila (Oona Laurence). De lever i lyx, men efter att Billy hållit ett tal på en välgörenhetsgala, dyker Escobar och hans anhang upp igen. Tumult uppstår, någon drar pistol - och skjuter ihjäl Maureen. Ja, Rachel McAdams försvinner alltså redan i början av filmen. Billy verkar inte må så bra redan redan från början; han ger intryck av att ha fått några smällar för mycket, men efter hustruns död flippar han helt. Han skallar domaren under sin nästa match, han blir avstängd, han tar en pistol och går iväg för att hämnas.
Här har filmen förvandlats till en mörk kriminalthriller och Jake Gyllenhaal vibrerar av galenskap. Han är ju duktig på att spela galen, Gyllenhaal. Minns bara hans strålande insats i NIGHTCRAWLER. Men - direkt efter detta går filmen in på ett nytt spår. Det visar sig att Billy slösat för mycket med stålarna. Han är nu utfattig och kan inte behålla huset. Inte nog med det - lilla Leila tas ifrån honom, eftersom han anses vara en olämplig förälder.
Härifrån handlar SOUTHPAW om hur Billy försöker återfå både vårdnaden om Leila - och sin värdighet. Han börjar träna för den rättrådige Tick Willis (Forest Whitaker), som inte tillåter svordomar, och innan vi hinner säga "Rocky Balboa", hägrar en stor comebackmatch i Las Vegas. Och då vet vi vad vi får! Just det: ett träningsmontage!
Jag förvånas över att SOUTHPAW i slutändan inte är mer än vad den är - ett traditionellt boxningsdrama som leder fram till Den Stora Matchen, då hjälten ska ge igen. Inget fel med detta i och för sig, men anslaget ger sken av att berättelsen ska utvecklas till något annat; något annorlunda. Dessutom blir det lite för sentimentalt och Forest Whitakers rollfigur fungerar mest som något slags moraliskt samvete. I en scen håller han en bibel i handen.
Jake Gyllenhaal ger dock allt i rollen som Billy Hope, och de förhållandevis få boxningsscenerna är välgjorda, svettiga och blodiga, och inkluderar slowmotion.
"Southpaw" är namnet på en viss typ av uppercut som Billy får användning för. Den nyligen bortgångne James Horner står för filmmusiken.
  





(Biopremiär 7/8)

-->

tisdag 23 september 2014

Bio: The Equalizer

Foton copyright (c) UIP Sweden

En dag någon gång under 1990 slog jag på TV:n och upptäckte att samtliga kanaler försvunnit. Märkligt. Irriterande. När jag senare gick ut såg jag en lapp i trapphuset. De höll på att installera kabel-TV i kåken. Under de närmaste veckorna, innan jag tröttnade, såg jag därför fruktansvärt mycket TV, en massa TV-serier, plötsligt gick det ju deckare varje dag.

En av de TV-deckare som gick på någon kanal, antagligen TV3, var MCCALL - vilket THE EQUALIZER (1985-1989) kallades i Sverige. Jag minns inte om jag faktiskt tittade på den serien. Jag minns främst en sketch i något humorprogram där man drev med serien. Den brittiske karaktärsskådespelaren Edward Woodward, känd från THE WICKER MAN och som gick bort 2009, spelade Robert McCall, före detta agent, numera privatdeckare.
När nu Antoine Fuqua, mannen bakom TRAINING DAY, BROOKLYN'S FINEST och OLYMPUS HAS FALLEN, har gjort långfilm av THE EQUALIZER innehar Denzel Washington rollen som McCall. McCall är fortfarande en man med en mystiskt förflutet, det antyds att han varit något slags agent som iscensatt sin egen död, men där slutar väl i princip alla likheter med TV-serien. Fuqua har gjort en exceptionellt stenhård actionthriller, fullkomligt humorbefriad och extremt rå.

McCall lever ett stillsamt liv i Boston. Han arbetar i ett enormt varuhus som bland annat säljer verktyg (notera detta!), han hjälper en överviktig kollega att komma i form, och eftersom han har sömnproblem går han varje natt till ett fik där han dricker en kopp te och läser böcker. Samma ställe frekventeras av Alina (Chloë Grace Moretz), tonårig prostituerad. De två brukar prata med varandra, hon vill egentligen bli sångerska. När Alina blir brutalt misshandlad av sin ryske hallick och dennes vedervärdiga anhang, får McCall nog. Han kliver in på deras kontor och bland annat med hjälp av två korkskruvar dödar han dem allihop på 29 sekunder.
Det visar sig att dräggen inte var vilka skurkar som helst, McCall har tagit kål på några viktiga personer i den ryska maffian. Därför skickas den iskalle och grymme "Teddy" (Marton Csokas), tidigare spetsnaz, till Boston för att leta upp och döda McCall - och alla som står McCall nära. Men nu är ju inte McCall vem som helst. Han besitter a particular set of skills. Han blir tvingad att ensam slåss mot horder av ryssar. Och då är det bra att ha tillgång till verktyg. Borrmaskin, till exempel. Och bultpistol.

Denzel Washington kan ibland vara lite irriterande, åtminstone när han spelar i seriösa dramer; då framstår han som rätt präktig. Men - när han spelar hårding, som i TRAINING DAY och MAN ON FIRE, då är han så hård att han får badkarsvatten att kallna och tapeter att lossna. Actionscenerna i THE EQUALIZER är väldigt blodiga, det blir närmast splatterfilm här, och av någon anledning gillar McCall att klocka sina våldsamma bedrifter. Han planerar sina drag i huvudet innan samman drabbningen, gissar hur lång tid det kommer att ta, och så klickar han på sitt armbandsur och går loss så att blod och hjärnsubstans sprutar. Det är sällan vi får se så här brutala thrillers nuförtiden, vi lever ju i en era när Hollywood försöker se till att alla filmer får åldersgränsen PG-13 (inget blod, inga svordomar, inget naket) för att locka så stor publik som möjligt.
Men ultravåldet till trots - Fuquas film är till större delen ett drama. Filmen berättas i ett ganska långsamt tempo, vi får ta del av McCalls lugna vardag ett bra tag innan Alina råkar illa ut. De flesta scenerna utspelas nattetid, scenerna från fiket är uppenbart inspirerade av Edward Hoppers målning "Nighthawks", filmmusiken är hotfullt lågmäld. En del dialog i början är kanske lite klumpig och övertydlig, som när McCall berättar om "Den gamle och havet" för Alina, men det är inget som stör.

Jag gillar THE EQUALIZER. Det här torde vara höstens, kanske årets, hårdaste film. Och jag gillar tuffa thrillers som inte kompromissar. Dessutom är Marton Csokas en särdeles obehaglig skurk. Oklanderligt klädd, alltid ett och samma kalla, känslolösa ansiktsuttryck, och något makalöst sadistisk och genomrutten.
Bill Pullman och Melissa Leo dyker upp i två mindre roller som före detta kollegor till McCall.
Fast när jag tänker efter ... Det här är ju en Liam Neeson-film. Liam Neeson brukar ju numera ofta spela en stenhård ex-agent med a particular set of skills. Utvecklades månne den här filmen med Neeson i åtanke? Denzel Washington, som även producerat, klarar dock uppgiften galant. Det vore kul att se en crossover-film där Robert McCall slår sig samman med Bryan Mills från TAKEN-filmerna och rensar upp!








(Biopremiär 26/9)

måndag 29 april 2013

Bio: Olympus Has Fallen

Foton copyright (c) Nordisk Film

Förra veckan var jag på så kallad smygläsning av Nöjesguiden, en tidning som numera känns som ett fanzine gjort av barn, för barn. OLYMPUS HAS FALLEN recenseras av en kille som på sin byline ser ut att vara 21, och som tilldelar filmen en dödskalle med motiveringen att den är ologisk, orealistisk och korkad.

Ja?

Vaffan hade han väntat sig? OLYMPUS HAS FALLEN, i regi av Antoine Fuqua (REPLACEMENT KILLERS, TRAINING DAY, BROOKLYN'S FINEST), är den roligaste och mest underhållande actionfilm på bra länge; på flera månader, kanske flera år. Det här är toppraffel från början till slut, jag hade kul och skrattade och hejade på hjälten hela tiden. Snacka om tjoflöjtaction!

Filmer i vilka USA invaderas av ondsinta nationer är en fin genre. Den mest kända är väk RÖD GRYNING från 1984, där ryssen anfaller. 2012 kom en nyinspelning, släppt som RED DAWN direkt på DVD i Sverige, och i denna anfaller Nordkorea. 1986 kom det en TV-film, UNDER SIEGE, som släpptes på video i Sverige som TARGET U.S.A. - och som Kjell Alinge tjatade om och gav betyget Guld i sitt radioprpgram "Eldorado". Här är det islamistiska terrorister som slår till - och USA är förstås oförberett. Peter Strauss är FBI-chefen som försöker hitta och stoppa de illasinnade, och filmen är faktiskt inte så dum (varför har inte den släppts på DVD? Känns som en Studio S-film).
En som dock var beredd, var Chuck Norris. Förstås. Som bekant är det mycket möjligt att Joseph Zitos INVASION U.S.A. från 1985 är världens bästa film alla kategorier. Kubaner och ryssar anförda av Richard Lynch invaderar Florida - men där väntar Chucken, som tillsammans med sina alligatorer går omkring och säger "Time to die!" och skjuter allihop.
I år kommer det två stycken "Die Hard i Vita Huset". Senare i sommar har Roland Emmerichs WHITE HOUSE DOWN premiär. Jag har förstås bara sett trailern, men i filmen spelar Channing Tatum en polis som befinner sig i Vita Huset när tungt beväpnade fiender slår till. Jamie Foxx spelar USA:s president och Tatum verkar ha lånat Bruce Willis' blodiga linne. Emmerichs film verkar vara den sämre i denna explosiva duo.

I Antoine Fuquas film är Gerard Butler före detta elitsoldaten Mike Banning, numera en av presidentens (Aaron Echart) livvakter - och dessutom polare med the Top Guy och dennes lille son. OLYMPUS HAS FALLEN öppnar med en bilolycka där Banning lyckas rädda livet på presidenten men för att göra detta tvingas offra the First Lady (Ashley Judd, vars roll är minimal). Arton månader senare är Banning trött på det skrivbordsjobb han degraderats till. Han har även lite problem med sin flickvän (Radha Mitchell), som är läkare. För att liva upp situationen tänker de gå på bio.

Av detta biobesök blir det ingenting, efter en delegation från Sydkoreas regering anländer till Vita Huset - och de flesta i delegationen visar sig vara rejält onda nordkoreaner som, anförda av en le fan som heter Kang (Rick Yune), vill återförena Nord- och Sydkorea som en enda kommunistisk stat, samt se USA lida som Koreas folk gjort. Därför tänker de kapa samtliga amerikanska atomvapen och bomba landet tillbaka till Jura.
Jäkla osis för koreanerna att de missat en man i Vita Huset - Mike Banning (som bär skjorta och slips och inte linne). Koreanerna kidnappar presidenten och hans närmaste, och gömmer sig i en bunker från vilken de håller videokontakt med ställföreträdande presidenten; herr talman Trumbull (Morgan Freeman) och dennes stab, som bland andra innefattar CIA-chefen (Angela Bassett) och en vresig general (Robert Forster). Även Banning håller radiokontakt med sina landsmän - generalen tycker att Banning ska lämna, medan Trumbull beter sig tryggt och fadrligt och litar på Banning. Det gör han förstås rätt i - för trots att fienden lever jävel runt om i staden och demolerar Vita Huset, är Banning fullkomligt ostoppbar när han ensam massakrerar terroristerna. Han hinner till och med ringa sin flickvän och kolla läget.
OLYMPUS HAS FALLEN är en film från Millennium Films; dotterbolaget till Nu Image som producerar biofilm. Huvudbolaget Nu Image producerar billiga direkt på DVD-filmer (om de inte slutat med det), och den här filmen ser ut och känns som en av Nu Images actionfilmer från 1990-talet försedd med jättebudget och stora namn. Ja, det här är en typisk 80-talsfilm. Fast gjord idag. Den är bitvis osannolikt korkad och dum - vilket i det här fallet är en fördel. Det var längesedan vi fick ett rejält COMMANDO-slagsmål man mot man och kamp mot klockan - och en kontrollpanel som tar upp ett helt rum. Hemliga koder ska knappas in.

Filmen är hejdlöst patriotisk; den amerikanska flaggan figurerar ymnigt, både Trumbull och presidenten håller varsitt patriotiskt tal, de sista ord som yttras i filmen är "... The United State of America!", och jag fick lust att ställa mig i givakt och göra honnör och trumpeta "God bless America!". All denna patriotism och alla klyschiga tal är helfestliga - liksom stora delar av dialogen. Det är inte utan att jag undrar hur amerikaner ser på det här - om de också tycker att det är jönsigt, eller om de tar allt på allvar och håller med. (Å andra sidan är väl Sverige ett av världens minst patriotiska länder - och vår flagga ser mer ut att höra hemma på somriga kafferep än i tuffa actionfilmer)
Filmen är (tack och lov) "Rated R" - det är en rejält blodsölig film full av svärande hårdingar. Dessutom är actionscenerna inte helt sönderklippta. Man ser vad som sker. Och trots alla flygplan som kraschar i monument och helikoptrar som trillar ner i Vita Huset påverkas inte Mike Bannings hörsel. Det mesta omkring honom sprängs i luften. Men han var kanske hörselskadad sedan tidigare? Den där öronsnäckan är kanske en hörapparat.

Cole Hauser spelar en snäll livvakt som utbrister "Olympus has fallen!" när Vita Huset tas över, Dylan McDermott är en livvakt som visar sig vara förrädare, men vi får aldrig veta vilken film Banning och hans flickvän går och ser när biffen är klarad.

OLYMPUS HAS FALLEN är en film för medelålders grabbar som gillar när det smäller mycket medan manliga män gör manliga saker. Som att prata tufft i walkie-talkies.

A GOOD DAY TO DIE HARD var som bekant en rätt rutten film. Detta måste vara den riktiga DIE HARD 5! OLYMPUS HAS FALLEN är ungefär som TURINHÄSTEN - fast tvärtom.








(Biopremiär 3/5)

söndag 5 september 2010

DVD: Brooklyn's Finest

BROOKLYN'S FINEST (Future Film)


Det är trångt på landets biografer. Ibland väljer SF att satsa på säkra kort, och kör samma filmer samtidigt på samtliga biografer i en stad. Ibland kommer en gigantisk, efterlängtad blockbuster och lägger beslag på salonger, som blockeras för månader framöver. Ibland går filmerna av någon anledning också upp hos konkurrerande biokedjor, som borde ha ett annorlunda utbud. Ibland görs det felprioriteringar.
Fallet BROOKLYN'S FINEST måste verkligen vara en felprioritering. Det är ganska längesedan filmen gick upp i USA och jag vet inte riktigt hur den gick där; den var nog ingen större kioskvältare. I Sverige gick den inte upp alls. Det finska bolaget Future Film har sedan några veckor en svensk avdelning (det är de som har THE EXPENDABLES och PIRANHA 3D), och nu släpper de BROOKLYN'S FINEST - direkt på DVD.
Visst är det trevligt att filmen släpps, men det är tammefan skandal att vi inte fick se filmen på bio. TRAINING DAY-regissören Antoine Fuquas film är nämligen den tveklöst bästa snutfilmen på flera år! Jag kommer inte ihåg när jag såg en så här bra, hård och skitig snutfilm senast. Var det månne NARC? Visst, jag gillade ju STREET KINGS - den där i vilken Keanu Reeves använder en telefonkatalog som tillhygge när han spöar skiten ur en skurk. Men Fuquas nya film är betydligt bättre.
Själv fick jag nästan se filmen på bio. Häromdagen såg jag den på en specialvisning på Victoriateatern. Det serverades Brooklyn Lager. Visst, bättre än att se filmen på TV, men salongen var för ljus, vilket gjorde bildprojektionen lite blek och grådaskig, och det är ju ingen höjdare att sitta vid kafébord och se film i över två timmar.
Även om BROOKLYN'S FINEST är värd träsmak.
Här får vi följa tre snutar i Brooklyn i tre parallella berättelser, de tre verkar inte känna varandra, men självklart flätas deras öden samman mot slutet.
För några dagar sedan fyllde Richard Gere 61. I den här filmen är han Eddie Dugan, en vanlig konstapel som har sju dagar kvar till pensionering. Han är livstrött och börjar varje morgon med att trycka av en oladdad revolver i munnen och svepa ett glas whiskey. Bland kollegorna står han inte högt i kurs, men när man ska para ihop rekryter med lämpliga veteraner, dyker Dugans namn upp. Motvilligt tvingas Dugan släpa runt på gröngölingar som entusiastiskt vill förbättra världen.
Ethan Hawke är Sal; en djupt troende katolik som samtidigt är en redig flåbuse. Han är i desperat behov av pengar - han har fru, flera barn och nu är tvillingar på väg. Och de bor i en fallfärdig kåk vars mögel gjort frugan (Lili Taylor) sjuk. Sal har hittat ett nytt hus och fått mäklaren att hålla kontraktet, men deadlinen kryper allt närmare - och Sal frestas att göra olagliga saker för att komma över kontanter.
Slutligen har vi Don Cheadle som Tango, en snut som infiltrerat den undre världen. Problemet är att han nu måste se till att hans vänner - Wesley Snipes är en av dem - åker dit. Hans överordnade; en fly förbannad och skrikande Ellen Barkin (Oj, det var inte igår!), lovar att se till så att Tango stiger i graderna - men frågan är om det är värt det.
BROOKLYN'S FINEST är en riktigt hård jävla film. New York framstår som helvetet på Jorden. Det är en krigszon. Polisen befinner sig inte alltid på de godas sida. Eddie Dugan är bara uppgiven; han har ett förhållande med en knarkande hora, men när hans nya, unga partner råkat skadeskjuta en tonåring, väljer Dugan att stå fast vid sanningen, istället för den fabricerade version man vill att han ska dra för att framställa polisen i bättre dager.
Massor av människor stryker med i filmen, blodet sprutar frisk, det är brutalt och snaskigt. Det är genomgående mörkt - även om man faktiskt tillåter en liten ljusstrimma av hopp på slutet.
Framför allt är det här oerhört spännande och bra på de flesta sätt. Som synes är skådespelaruppsättningen smått fantastisk. Förutom de jag nämnt, medverkar även Vincent D'Onofrio. Och det är ju rätt intressant att Richard Gere, som en gång i tiden bara var en tvåltolle och sexsymbol, numera har ett utseende och en spelstil som gör honom perfekt i roller som denna.
Det är jävligt synd att filmen inte gick upp på bio i Sverige. En femte dvärg hänger i luften.