Dumskallarnas sammanfattning

Rubriken ovan travesterar förstås boktiteln "Dumskallarnas sammansvärjning" och har egentligen inget med detta inlägg att göra - jag vill inte kalla mina kollegor, varav flera är vänner till mig, för dumskallar. Inte offentligt, i alla fall.
Men nu är det ju den tiden på året då saker och ting ska sammanfattas i tidningar och på TV. Årets ditt, årets datt. Diverse tyckare och kritiker säger sitt.
Själv har jag börjat skriva på min sammanfattning av bioåret. Jag tänkte vara extra ambitiös i år - men frågan är om jag lyckas: jag konstaterade nämligen att jag hittills recenserat 142 premiärer under 2009. Och då återstår ytterligare några premiärer under årets två sista, skälvande veckor.
Idag sammanfattade Sydsvenskans sex (tror jag det var) recensenter filmåret - finns som pdf någonstans på http://www.sydsvenskan.se/.
...Och det är ju hemskt vad deras val är tradiga! Visst, ett par filmer som nämns håller jag med om, de är bra. Men vad är det för fel på filmer som är kul och underhållande? Antalet tråkiga filmer dominerar. Tråkiga, fula och "viktiga".
Men allvarligt talat, majoriteten av filmerna är sådant ingen kommer att prata om, om ett år eller två. Filmer som FLICKAN. Eller THE AGE OF STUPID (hur fan kom de in bland Årets Bästa?!). Eller ANTICHRIST, för den delen. Okej, folk lär väl minnas den sistnämnda på grund av dess sex och våld, men det är ju ingen ny CALIGULA. Eller SALÒ.
Jag kan bara komma på ett par filmer från 2009 som kommer att skriva in sig i filmhistorien.
...Fast min sammanfattning får ni vänta på till nyår.

Bio: Last Chance Harvey

Dustin Hoffman är den ensamstående Harvey Shine, en halvmisslyckad musiker som livnär sig på att skriva reklamjinglar. Han har lite problem med karriären och väntar på ett viktigt besked - men han måste också flyga till London, där hans dotter ska gifta sig.

Parallellt får vi följa Emma Thompson som Kate Walker, en ensam kvinna som jobbar på Heathrow och som har problem med sin ständigt ringande och otroligt ensamma morsa (som dessutom inbillat sig att hennes polske granne är styckmördare, eftersom han grillar i ett skjul i trädgården). Kates hurtiga arbetskamrat försöker ständigt para ihop Kate med karlar och få ut henne.
Harvey och Kate möts ett kort ögonblick på Heathrow innan han hastar iväg till ett hotell dottern bokat åt honom. Det är bara det att han är den ende som ska bo där - Harveys exfru har hyrt ett hus alla andra gäster bor i. Och inte nog med det, det visar sig att dottern vill att hennes blivande styvfar (James Brolin! Fast utan skägg...) ska leda henne till altaret, och inte Harvey. Detta gör Harvey nedstämd, och direkt efter bröllopet tänker han flyga tillbaka till New York och strunta i bröllopsfesten.
Han far till Heathrow - och missar sitt plan. Nästa går först dagen därpå. Och till råga på allt ringer de från New York och berättar att han förlorat sitt jobb. Så - rejält nerstämd lufsar Harvey in på en bar på flygplatsen för att trösta sig med sprit, och där sitter - just det! - Kate och är lite sur och läser en bok. De börjar prata. Och prata. Och fortsätter prata. Och han följer med henne in till London igen. Hon tycker att han verkligen måste gå på bröllopsfesten och han tvingar henne att följa med. Och efter det pratar de mer. Harvey har fått sin sista chans och den här gången verkar han lyckas.
Jag vet inte, men jag börjar väl bli gammal, som mer och mer uppskattar sådana här filmer. Intelligenta dramer om medelålders människor - fast Hoffman är väl i övre medelåldern, minst sagt. Jag antar att LAST CHANCE HARVEY är en typisk historia av det slaget som kallas "bitterljuv" - ett ord jag aldrig använt, eftersom jag aldrig behövt det. Visst har vi sett storyn förr och det är en klassisk liten kärlekshistoria med en del småroliga inslag och framför allt med utsikter om ett lyckligt slut. Trevligt på alla sätt, alltså. Men skådespelarna gör Joel Hopkins (manus och regi) film till något mer.
Större delen av LAST CHANCE HARVEY består av att Dustin Hoffman och Emma Thompson diskuterar. Ibland sitter de ner. Ibland promenerar de. Men det är en njutning att se två utomordentliga skådespelare hantera den intelligenta, välskrivna dialogen (att jämföra med ANTICHRIST, som jag såg direkt efteråt, och i vilken huvudpersonerna kämpar med den tillgjorda, knöliga dialogen). Harvey och Kate må vara misslyckade på flera sätt, men de framstår som väldigt sympatiska och förtjänar en ny chans - och varandra. Även om han väl är runt tjugo är äldre än hon.
Fast det roligaste med LAST CHANCE HARVEY är filmaffischen: på den syns det minsann inte att Hoffman är huvudet kortare än Thompson!






(Lite väl snällt betyg till en sådan här bagatell, men vaffan, solen skiner)
(Biopremiär 5/6)