Visar inlägg med etikett Anthony Mackie. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Anthony Mackie. Visa alla inlägg

lördag 16 januari 2021

Netflix: Outside the Wire

Foton copyright (c) Netflix

Nytt år, ny månad, ännu en premiär på en Netflixproduktion.

Jag såg aldrig Mikael Håfströms förra film; QUICK, som var en svensk produktion, men det är svårt att påstå att Håfströms karriär i utlandet går lysande. Snarare tvärtom. Majoriteten av de Hollywoodfilmer han regisserat har antingen floppat, underpresterat, eller fått dålig kritik. Eller så har de både floppat och fått dålig kritik. När 1408 hade premiär 2007 blev den lite oväntat den mest framgångsrika Stephen King-filmen på länge, så den får utgöra ett undantag. ESCAPE PLAN med Sylvester Stallone och Arnold Schwarzenegger är hyfsad, men verkligen inget speciellt, och den tillhör de filmer som underpresterade. RITUALEN med Anthony Hopkins minns jag faktiskt inte att jag har sett - men det har jag, eftersom jag recenserat den. 

Jag brukar sällan vara positiv till Netflix' egna produktioner. Snarare tvärtom. De utmärker sig ofta genom att göra vad som känns som osedvanligt billiga, slätstrukna direkt-på DVD-filmer - med alldeles för hög budget. Filmerna ser ut att ha kostat en hel del att göra, men de är i de flesta fall märkligt plastiga och tomma, som om de producerats av en maskin. En maskin som förser filmerna med en blockbuster-look, men som glömmer viktiga ingredienser som engagerande handling och bra rollfigurer.

OUTSIDE THE WIRE utspelar sig i en nära framtid. Filmen inleds med fullt krig i någon krigszon i öst, vad den nu hette. Folk pangar hejvilt i mörker. Damson Idris spelar den unge löjtnanten Harp, som sitter i trygghet och sköter en drönare. Han tvingas att snabbt fatta ett beslut, vilket leder till att 38 amerikaner räddas, medan två dör. Harps överordnade blir fly förbannade för att Harp lät två mannar dö, så Harp bestraffas genom att skickas till krigszonen, där han ska inställa sig inför en viss kapten Leo, som spelas av Anthony Mackie.

Efter ungefär en halvtimme pausade jag för att rengöra ugnen. Jag har tidigare använt ett medel från Mr Muscle, men det funkade inget vidare. Nu hade jag istället köpt en liknande medel av ett annat, billigare märke. Jag spejade ugnens insida och det igengrodda fönstret i ugnsluckan, och fascinerades av det vita skummet, som inte luktade lika fränt som medlet från Mr Muscle.

Harp och Leo ska bege sig ut på ett uppdrag bakom fiendens linjer. De ska ta kål på en slem typ som spelas av dansken Pilou Asbæk. Nu visar det sig att kapten Leo är en android! En superavancerad robot. Han är så avancerad att han kan tänka helt fritt och han har känslor. Till skillnad från övriga robotsoldater i filmen, de liknar mest ED-209 från ROBOCOP. Vad som är skitroligt är att dessa enklare robotar kallas "gumps", vilket i den svenska texten översätts till "gumpar". Komik uppstår när tuffa soldater pratar om att skicka gumpar på fienden.

På vägen träffar de en tuff engelsk tjej som spelas av Emily Beecham, och hon ... Ja, jag har glömt vad hon hade för funktion, hon var nog något slags ledare för rebellerna, men nu hade jag låtit rengöringsmedlet verka en halvtimme, så jag gick bort och torkade ugnen med en blöt trasa, och minsann - det funkade ju riktigt bra! Och med en hällskrapa fick jag bort det inbrända, bruna stänket från glaset.

Harp och Leo pangar fiender, både människor och robotar, och efter ett tag visar det sig att allt inte är som det ser ut, och det hela leder fram till en twist som kanske inte är jätteöverraskande.

OUTSIDE THE WIRE känns som en av alla de här billiga actionfilmerna som spelas in i Rumänien, ibland med Steven Seagal, ibland utan Steven Seagal. Håfströms film är dock inspelad i Ungern, men den skulle kunna vara inspelad var som helst, eftersom den till stor del utspelar sig i gråa, ibland sönderbombade miljöer. Den här filmen är förstås betydligt dyrare än Rumänienfilmerna och den har bättre skådisar.

Men att filmen är dyrare hjälper inte mycket om manuset är skit. Och det känns som om OUTSIDE THE WIRE är skriven av en drönare. Det här är utomordentligt ointressant. En tråkig handling som aldrig någonsin grabbar tag. Tråkiga rollfigurer det är omöjligt att bry sig om. Actionscenerna är inget att skriva hem om. Allting är slentrianmässigt, och Mikael Håfström är en regissör helt i avsaknad av utmärkande stilistiska drag. 

OUTSIDE THE WIRE är ingen film, det är en produkt. En plastig historia där ingen, vare sig framför eller bakom kameran, verkar ha varit intresserad. 

Det här var jävligt tradigt.


 

 

 

 

 

(Netflixpremiär 15/1)


torsdag 17 mars 2016

Bio: Triple 9

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden

Den som inte nöjer sig med en film med Chiwetel Ejiofor denna helg, kan se två. Förutom SECRET IN THEIR EYES har nämligen även TRIPLE 9 premiär - och TRIPLE 9 är den bättre av de två. Åtminstone om man gillar riktigt stenhård, rå, skitig och blodig snutfilm. För det är precis vad det här är. Våldsam action i samma tradition som STREET KINGS och liknande.

999 är poliskoden för "officer down" - det vill säga när en polis skjuts ner. En kod som i den här filmen används som avledningsmanöver för att utföra ett bankrån.

Den ryska maffian är en av många kriminella organisationer i Atlanta, Georgia. Kate Winslet, utspökad med blont hår och tacky smak, spelar en ryska som styr maffian helt öppet. Ett litet gäng bankrånare jobbar åt henne. Ejiofor tillhör ligan, och två av de övriga; Marcus (Anthony Mackie) och Rodriguez (Clifton Collins Jr) är poliser - korrumperade sådana.

Casey Affleck spelar den idealistiske polisen Chris, som flyttats till stationen som ska reda ut ett brutalt bankrån begått av polisligan. Hans nya partner blir Marcus, som lagt ut spår som pekar mot stadens kriminella latinogäng. Fast Chris' besynnerlige, knarkande chef (Woody Harrelson) känner på sig att det är något som inte stämmer - och Chris i sin tur blir genast ovän med den osympatiske Marcus, som beter sig alltmer misstänkt.
TRIPLE 9 har regisserats av australiern John Hillcoat, som tidigare gjort ett par filmer med Nick Cave, samt den utmärkta LAWLESS. TRIPLE 9 är en väldigt mörk film, både innehållsmässigt och estetiskt sett. Filmfotot är murrigt, berättandet är intensivt, Atticus Ross med flera står för den pumpande, pulserande filmmusiken, och emellanåt blir det rätt spännande. Våldet är brutalt och närgånget. Sättet filmen är gjord på skänker en viss realism, även om det i grund och botten är en actionthriller med de överdrifter och osannolikheter som hör genren till.
Den ständigt tuggummituggande Casey Affleck är inte helt sympatisk som Chris, men även det skänker en viss realism som inte skulle infinna sig om han vore en helyllekille. Woody Harrelson gör ännu en av sina bisarra rollgestaltningar. Han pratar med konstig dialekt, han bär konstiga kläder, och han beter sig minst sagt besynnerligt. Kate Winslet är kanske lite mindre övertygande som ryska - vilket antagligen beror på att det är just Kate Winslet. Filmens alla latinos spelas förstås av riktiga sådana, så varför inte låta en skådespelerska från någon öststat göra Winslets roll? Nu känns det mest som att Kate Winslet imiterar Jolanta från Kändisresor. Men hon är inte med så mycket, så det stör inte nämnvärt.
Filmen är inspelad på plats i Atlanta och i kvarter som inte är speciellt smickrande för staden. Det är lika fascinerande som märkligt att massor av sådana här områden finns i ett välfärdsland av idag. Förfallet, raserat, fult, skitigt, farligt.

Jag gillar hårda snutfilmer av den här typen, och därför gillar jag även TRIPLE 9. Den är verkligen stenhård. Hårdast i år.

Fast jag tycker gott att Hillcoat kunde låtit Affleck misshandla någon med en telefonkatalog. Då hade jag blivit riktigt nöjd.








(Biopremiär 18/3)

tisdag 1 december 2015

Bio: The Night Before

Foton copyright (c) UIP

 
Då var det dags för ännu en komedi med Seth Rogen och James Franco - fast med Joseph Gordon-Levitt i James Francos roll. Avdelningen är julfilmer, ett ämne jag avhandlade ganska nyligen. Det finns ju gott om julfilmer - varav majoriteten är rätt dåliga. THE NIGHT BEFORE är en dålig sådan.


Jonathan Levine står före regin och har även varit inblandad i manus; han har tidigare gjort 50/50 (även den med Rogen och Gordon-Levitt) och WARM BODIES. THE NIGHT BEFORE berättas som en saga: "It was the night before Christmas ...". Ethan (Gordon-Levitt), Isaac (Rogen) och Chris (Anthony Mackie) är tre kompisar i New York som firat jul tillsammans i femton år. På julafton går de ut på en hejdundrande krogrunda. Ett år fick de höra talas om Nötknäpparbalen; en superhemlig och enorm julfest. De drömmer om att en dag bli inbjudna dit. Men så råkar Ethan komma över tre biljetter (han snor dem i en garderob). Julen är räddad! Samtidigt får Isaac en gåva av sin gravida fru - en ask full med alla möjliga droger. Detta för att han ska ha kul på julafton och inte sitta hemma med henne och tråkiga släktingar. Och så inleder de tre vise männen sin krogrunda.

... Och egentligen finns det inte så mycket mer att säga om den här filmen. Det är en stonerkomedi - en väldigt amerikansk genre. En genre som sällan är rolig. Folk tar droger och flippar ut. Och de är ju lite konstiga, amerikanerna - de gillar att röka på, men får de en svensk snaps trillar de av stolen.


Humorn i THE NIGHT BEFORE går mest ut på att folk skriker, svär och spottar ur sig fula ord - som om en busig femtonåring skrivit manus. Isaac är hög genom hela filmen. På slutet serveras plötsligt några fina julbudskap.

I stort sett ingenting är roligt i den här filmen. Det är mest genant. Mot slutet dyker James Franco upp som sig själv i en cameo, och han är lite kul. Även Miley Cyrus gör en cameo. Michael Shannon spelar en mystisk pusher.


Filmfotot är färgsprakande och stämningsfullt, filmmusiken är mysigt julig - men det kan inte rädda den här filmen. Den är mest plågsam och pinsam. Produktplaceringarna är sällsynt oblyga.
Varför går den här upp på bio i Sverige?









(Biopremiär 4/12)

tisdag 21 juli 2015

Bio: Ant-Man

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Förra året recenserade jag den danska superhjältefilmen ANTBOY, som bygger på en rad barnböcker. Filmen visades på BUFF och jag skrev att den inte ska förväxlas med Marvel Comics-hjälten Ant-Man. Man kan ju dessutom undra vad Marvel tycker om den danske hjälten.
Jag har inte läst Antboyböckerna - men jag kan inte heller påstå att jag läst speciellt mycket om Marvels seriefigur. Han dök upp ibland i tidningar jag läste, men jag har ingen relation till honom. Ant-Man figurerade första gången redan 1962, men den minihjälte jag läste om när jag var barn, var Atom, en hjälte från DC Comics som skapades 1940. Jag tyckte alltid att Atom var lite fånig - jag förstod inte hur en kille liten som en mygga kunde slå knock-out på bovarna (men vem kan väl glömma avsnittet där Läderlappen dör och Atom kryper in i hans kropp via örat och återupplivar honom?). Ant-Man lider förstås av samma problem - men det är lätt att ha överseende med.
BRING IT ON-regissören Peyton Reeds ANT-MAN har fått väldigt bra kritik i Amerika, där den även går bra på biograferna. Det är lätt att förstå varför. Det här är nämligen en väldigt lättsam actionkomedi och man har valt att sätta den sympatiske komediaktören Paul Rudd i huvudrollen, vilket gör att filmen hamnar i samma liga som GUARDIANS OF THE GALAXY och till viss del IRON MAN.
Rudd spelar tjuven Scott Lang, som suttit i fängelse och som nu försöker leva ett hederligt liv. Michael Douglas gör dr Hank Pym, som har ögonen på Scott - Pym tror att Scott är den perfekte mannen för ett topphemligt projekt. En gång i tiden var Pym Ant-Man, men figurens existens var hemlig, han avfärdades som ett rykte. Nu har företaget Pym byggde upp tagits över av den onde Darren Cross (Corey Stoll). Cross försöker ta vid där Pym slutade, han har skapat stridsdräkten Yellowjacket, men har problem med att krympa människor.
Dr Pym har behållit sin gamla Ant-Man-dräkt och manipulerar Scott till att inte bara stjäla den, utan även prova den. Scott krymps till en myras storlek, hans styrka multipliceras med 50, och han råkar illa ut i sitt hem: han håller på att dränkas i badkaret, han sugs upp i en dammsugare, och han blir nästan uppäten av en mus, innan han återfår normal storlek. Pym ger sig till känna och låter sin tuffa dotter Hope (Evangeline Lilly) träna upp Scott, så att han kan stoppa Cross' illasinnade planer. Till sin hjälp har Scott sin myrkompis Ant-thony.
Filmer om människor som krymper är ofta ett vinnande koncept. I SKRÄCKENS KLOR (1957), DEN FANTASTISKA RESAN (1966), HJÄLP, JAG KRYMPER! (1981), 24-TIMMARSJAKTEN (1987) och ÄLSKLING, JAG KRYMPTE BARNEN (1989) är genrens mest kända titlar. De här är - vad jag minns - roliga och underhållande filmer, och den beskrivningen gäller även ANT-MAN. Jag har länge efterlyst lite mer lättsamma superhjältefilmer. Förvisso har jag inget emot mörka och tuffa hjältar som Batman, Daredevil och Punisher, men det blir lite fånigt när precis allting ska vara "vuxet" - det vill säga mörkt, dystert, våldsamt och "realistiskt". Det handlar trots allt om killar i trikåer och en genre ursprungligen riktad till barn. ANT-MAN är precis vad jag efterlyst. Det här är förvisso ingen barnfilm, men det är ett frejdigt tjoflöjtäventyr som även lär tilltala de som inte gillar superhjältar.
Filmens handling är inte speciellt komplicerad (till skillnad från en del andra Marvelfilmer), händelserna är fantasifulla, upptågen är roliga, rollfigurerna är bra - bland övriga medverkande ser vi till exempel Michael Peña som Scotts lustige kompis. Anthony Mackie ses som Falcon, den absolut tråkigaste i The Avengers; han är tråkigare än Hawkeye. Stan Lee dyker upp som bartender. I en prolog som utspelar sig 1989 har man med hjälp av digitalt trolleri gjort Michael Douglas 25 år yngre. Sitter man kvar under eftertexterna serveras man hela två epiloger, den första efter ett par minuter, den andra när eftertexterna rullat färdigt.
ANT-MAN är betydligt bättre än AVENGERS: AGE OF ULTRON, och eftersom jag inte har några större förväntningar på den kommande FANTASTIC FOUR, tror jag nog att ANT-MAN är inte bara årets bästa Marvelfilm, utan även årets bästa superhjältefilm.
Det blossar förresten ibland upp en del diskussioner om superhjältefilmer. Vissa påstår att det görs alldeles för många superhjältefilmer och att de urholkar branschen - eller vad det nu är de säger. Men jag förstår inte riktigt resonemanget. Det här är en genre som funnits sedan 1930-talet, men det är först nu man kan göra övertygande och framgångsrika filmer i genren. Dessutom släpps det förhållandevis få superhjältefilmer på ett år. Visst dominerar de publikmässigt, men det är ju inte ens tio filmer på ett år, på sin höjd är det fem. Det är aldrig någon som klagar på att det görs för många dramer eller komedier. Jo, förresten. Jag klagar på att det görs för många svenska dramer ingen vill se.
Vore jag tio år hade jag älskat bioutbudet av idag. Nu kan man nämligen se sådant jag ville se när jag var barn, men som då inte fanns. På 70-talet fick jag hålla tillgodo med Johnny Weissmüller.
För övrigt har Evangeline Lilly en väldigt spetsig näsa.








(Biopremiär 22/7)

-->

tisdag 25 mars 2014

Bio: Captain America: The Winter Soldier

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Det är inte ofta man recenserar två olika uppföljare till två olika filmserier och samme superhjälte. Men jag har ju tidigare skrivit en hel del om den gode Kapten Amerika. Redan 2010 recenserade jag CAPTAIN AMERICA II: DEATH TO SOON från 1979, uppföljaren till TV-piloten CAPTAIN AMERICA med Reb Brown i huvudrollen, en film som tyvärr inte ledde till en serie. Den minnesgode minns även att jag recenserat Albert Pyuns filmatisering CAPTAIN AMERICA från 1990. Nu är det återigen dags att sätta tänderna i en Kapten Amerika-uppföljare, den till 2011 års CAPTAIN AMERICA: THE FIRST AVENGER - eller är detta månne snarare en uppföljare till THE AVENGERS?

Oavsett vilket - det här är en film vars svenska distributör inte verkar veta vad de ska kalla den. Originaltiteln är CAPTAIN AMERICA: THE WINTER SOLDIER. I Sverige började den att lanseras som CAPTAIN AMERICA: THE RETURN OF THE FIRST AVENGER. Så står det fortfarande på SF:s hemsida - men på den svenska pressidan heter filmer THE WINTER SOLDIER. På den svenska bioafischen står det nu THE RETURN OF THE FIRST AVENGER - CAPTAIN AMERICA: THE WINTER SOLDIER. Snacka om förvirring. Jag håller mig därför till originaltiteln.
Jag gillade verkligen den första filmen från 2011. Kapten Amerika är en härligt gammaldags och lite töntig hjälte, och den filmen var också lite gammaldags - den utspelade sig under andra världskriget och kaptenen slogs mot den nazistiska superskurken Red Skull. Fast vår gode, stjärnbanersprydde hjälte gick ju och blev djupfryst och tinades upp först i nutid. Således utspelas THE WINTER SOLDIER i nutid.

Den här gången är stilen helt annorlunda. För regin står bröderna Joe och Anthony Russo, som tidigare bara arbetat med TV. Den förra filmen var en ganska traditionell, hederlig och rejäl superhjältehistoria, den här gången är det en vanlig actionfilm - THE WINTER SOLDIER har mer gemensamt med James Bond än med superhjältar. Steve Rogers, det vill säga Kapten Amerika (Chris Evans), håller på att anpassa sig till nutid. Han blir kompis med soldaten Sam Wilson, alias The Falcon (Anthony Mackie), och han är ute på uppdrag tillsammans med Natasha Romanoff, alias Black Widow (Scarlett Johansson), och andra SHIELD-agenter.

En ny superskurk - eller vad man nu ska kalla honom - dyker plötsligt upp och lever jävel och spränger saker: The Winter Soldier. Han har en mekanisk robotarm och han jobbar tydligen åt det mäktiga brottssyndikatet HYDRA. Robert Redford spelar Alexander Pierce, som visar sig vara en av ledarna för HYDRA. Syndikatet tar mer eller mindre över SHIELD, och snart är det bara Kapten Amerika, Black Widow, The Falcon och deras ledare Nick Fury (Samuel L Jackson) kvar.

Det är inte utan att jag blev lite besviken på CAPTAIN AMERICA: THE WINTER SOLDIER. Vad hände med superhjältandet? Vad hände med Kapten Amerikas huvudroll? Vad hände med Den Mäktige Superskurken? Vad hände med humorn? Bröderna Russo har gjort en gravallvarlig film - och kaptenen har liksom förminskats till att bara bli en i ett team. Black Widow och The Falcon har tilldelats nästan lika mycket utrymme som kaptenen - och inte mig emot. Scarlett Johansson är ju en alldeles utmärkt (och raffig) actionhjältinna, jag skulle inte ha något emot att se en solofilm om Black Widow. The Falcon har i den här filmen blivit en bättre figur än den lite fånige hjälten jag minns från 1970-talet. Här har Falcon försetts med metallvingar och det ser onekligen tufft ut när han flyger omkring. The Winter Soldiers identitet avslöjar jag inte här, även om det inte är svårt att hitta den på nätet, men han är inte filmens huvudskurk. Och det är lite synd. Jag saknar en maktgalen superskurk - och jag saknar civilklädda hjältar med hemliga identiteter som byter om till superhjälteoutfits när det är fara år färde. Jag saknar heroiska scener - och till och med Alan Silvestris filmmusik är utbytt mot mer anonym musik av Henry Jackman.
Jag noterar att filmen försetts med en 15-årsgräns här i Sverige. Varför vet jag inte. Visst är det mycket action och slagsmål och explosioner, men som vanligt är detta en PG-13-film i USA och den är absolut inte värre än andra, liknande filmer. Fast actionscenerna- och framförallt klippningen av dessa ställer till det en aning. Filmen är - förstås - i 3D,och det är bara att konstatera att snabba klipp inte fungerar när det är 3D. Det blir suddigt och jobbigt att titta på. Vidare är hela filmen märkligt mörk - jag trodde först att det var fel på projektorn eller kopian, men tydligen ska filmen se ut så här. Visst blir 3D-filmer mörkare när man har 3D-brillorna på sig, men detta är verkligen i mörkaste laget. Väldigt märkligt. Det känns som om jag bör se om filmen i 2D - kanske vinner den på det. Så var ju fallet med THE WOLVERINE.
CAPTAIN AMERICA: THE WINTER SOLDIER är inte en dålig film. Den är helt okej. Den kan säkert kännas som mer än helt okej om man är inställd på agentaction snarare än superhjälteröj. En hel del bra skådisar figurerar förutom de ovannämnda. Jenny Agutter från EN AMERIKANSK VARULV I LONDON är till exempel med. Stan Lee spelar en nattvakt under ett par sekunder. Robert Redford skänker en viss tyngd åt det hela - och det är ju lite kul att han inte gjort något för att dölja sin ålder. Han är 77 och ser ut som en valnöt.
Eftersom detta är en Marvelfilm slutar inte filmen bara för att (de snygga) eftertexterna börjar rulla. Vi får faktiskt två stycken post credit-sekvenser. Först kommer en scen ett par minuter in i eftertexterna, medan en andra dyker upp allra sist. Joss Whedon har tydligen regisserat en av dessa.
... Eftersom jag är Spindelmannenfan hoppas jag fortfarande att THE AMZING SPIDER-MAN 2 kommer att bli årets superhjältefilm. Spindelmannen är trots allt den bäste superhjälten.







(Biopremiär 26/3)

onsdag 11 september 2013

Bio: Pain & Gain

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige/UIP
PAIN & GAIN. Med betoning på "pain". Kanske vore GAIN PAIN en bättre titel. Att se den här klocka 08.45 var som att få en ångvält i huvudet. Och detta beror på att dess regissör heter Michael Bay. Mannen utan fingertoppskänsla. Hans bobastiska actionfilmer är bara, tja, bombastiska. Jag var aldrig speciellt förtjust i till exempel BAD BOYS och THE ROCK, de saknar allt det där som gör att till exempel de Joel Silver-producerade filmerna sticker ut.
Den här nya filmen beskrivs som komedi/action/thriller och bygger på sanna händelser som utspelade sig 1994-95; manuset är baserat på en rad artiklar. Hur pass nära sanningen den här filmen ligger har jag förstås ingen aning om. Mark Wahlberg spelar bodybuildern Daniel Lugo, som tidigare suttit inne och som nu jobbar på ett gym. Han när dock den amerikanska drömmen och vill leva lyxliv med mycket pengar och snygga prylar.  gör Victor Kershaw, som börjar träna på gymmet. Kershaw är ett rövhål utan like, han är makalöst otrevlig och vidrig. Men - han är stormrik. Daniel får en idé - varför inte kidnappa Kershaw och länsa hans konto?
För att genomföra detta lierar Daniel sig med ytterligare två bodybuilders. Dwayne "The Rock" Johnson är den religiöse Paul Doyle, tidigare narkoman och fängelsekund, medan Anthony Mackie spelar Adrian Doorbal, som går på steroider. Efter en del misslyckade försök att kidnappa Kershaw lyckas de slutligen, men det dröjer inte länge innan Daniel klantar sig och saker och ting spårar ur.
PAIN & GAIN är en makalöst stökig film. Den är överallt hela tiden. Det här är en sådan där film som börjar med slutet, för att sedan hoppa tillbaka en tid. Väldigt korkat i det här fallet. Jag kände förstås inte till den här storyn, och i och med att filmen öppnar med att polisen slår till och jagar ikapp Daniel Lugo görs det på en gång klart att de kommer att åka dit på slutet. Över två timmar varar det här och det är självklart åt helsike för långt.
För att vara komedi är det här inte speciellt roligt. Jag skrattade lite när huvudpersonerna klär ut sig till ninjor och klantar sig när de försöker kidnappa rikingen. Ett par andra scener är väl också småkul. Actionscenerna är få och thrillermoment hittar jag inte alls. Trots detta lyckas filmen vara högljudd precis hela tiden. Det här är ju trots allt en Michael Bay-film.
Ed Harris dyker upp som pensionerad detektiv och lyckas höja intresset ett snäpp. Rebel Wilson är Adrians flickvän och i vanlig ordning går humorn där mest ut på att hon är tjock. Bar Paly spelar en korkad strippa som vill bli filmstjärna och som blir ihop med först Daniel och sedan Paul.
PAIN & GAIN är en film som pumpat i sig mer steroider än dess huvudpersoner. I längden blir den mest jobbig och irriterande.
Under eftertexterna visas foton på de verkliga personerna den här soppan handlar om.
Det vore vore för övrigt lite kul om Michael Bay en dag gör en uppföljare till THE ROCK med The Rock i huvudrollen.







(Biopremiär 13/9)

-->



torsdag 10 januari 2013

Bio: Gangster Squad

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige/Warner Bros.
Innan föräldrar och moralens väktare kastade sig över 1950-talets skräckserier, var det kriminalserierna på 40-talet man förfasades över. Jag förstår att många gjorde stora ögon när de bläddrade i de här tidningarna. Av ganska naturliga skäl har jag läst väldigt få av de här serierna; jag var ju inte med på 40-talet och ytterst lite har tryckts på nytt. Däremot finns en del ute på Internet och jag hr läst många artiklar om fenomenet - det finns dessutom en väldigt bra bok som heter just "Crime Comics".
Förvisso innehöll de här serietidningarna inga svordomar och inget sex och naket - men när det gällde våld fanns det inga som helst spärrar. De här serierna var extremt våldsamma. Groteskt våldsamma. Ofta direkt sanslösa. Dåtidens kriminalfilmer må ha haft en tuff ton, men de visade ytterst sällan blod och detaljerade våldsinslag. Serierna visade allt och lite till. Mest känd av tidningarna är Crime Does Not Pay, men det fanns oräkneliga titlar.
Jag kom att tänka på de här tidningarna när jag såg ZOMBIELAND-regissören Ruben Fleischers GANGSTER SQUAD. Jag tänkte även på gamla pulpmagasin. Kanske även på det sena 1960- och tidiga 70-talets B-filmer om legendariska gangsters.
GANGSTER SQUAD är enligt förtexterna inspirerad av verkliga händelser - men vad som är sanning och vad som är påhittat är jag inte karl nog att avgöra. Ärligt talat verkar det mesta vara påhittat.
Verklighetens Mickey Cohen
Men vad som är sant, är att GANGSTER SQUAD är en oförskämt underhållande actionfilm!
Det är också sant att gangstern Meyer Harris "Mickey" Cohen existerade. Denne före detta boxare var 1940-talets gangsterkung i Los Angeles; en skrupellös och fruktad man. Av den här filmen att döma var han dessutom ett riktigt härligt psyko. Sean Penn gör en inspirerad tolkning av Mickey Cohen i den här filmen. Han låter mörda folk till höger och vänster, han hänger alltid på flotta nattklubbar, och han har köpt staden. Politiker och domare jobbar åt honom, han är i det närmaste omöjlig att sätta dit.
Till slut får polischefen Parker (Nick Nolte gör i det närmaste ett phone-in-performance med några få scener) och sätter samman en elitstyrka ledd av den exceptionellt stenhårde, råbarkade och omutbare snuten John O'Mara. Med sig har O'Mara den yngre playboysnuten Jerry Wooters (Ryan Gosling), samt ytterligare en handfull karlar spelade av Anthony Mackie, Robert Patrick, Michael Peña och Giovanni Ribisi. Alla besitter de varsin egenskap; Robert Patrick skjuter prick från höften med sin sexskjutare. Den här styrkan deklarerar krig mot Cohen och dennes gangstervälde - och krig blir det. Bokstavligt talat.
Dagens gangsterfilmer är fulla av ryska maffian. Trista typer. Eller så har vi de där sunkiga typerna i filmer som SNABBA CASH II. Trista typer de med. Illa klädda och med rutten musiksmak. Dessutom får de där kräken ofta vara filmernas huvudpersoner. I GANGSTER SQUAD får vi däremot otroligt snyggt klädda snutar som skjuter ihjäl avskum så att blodet sprutar. Och de lyssnar på cool musik. Förvisso är även filmens snutar otroligt snyggt klädda - men ändå. De är ett jävla pack och förtjänar inget annat än en kula i pannan.
GANGSTER SQUAD är en grabbfilm med stort G. Kvinnorna är få och rollerna förhållandevis små. Mireille Enos gör O'Maras hård prövade och gravida hustru, och hon håller sig mest hemma och oroar sig. Emma Stones roll är större. Hon är Grace Faraday, som jobbar åt Mickey Cohen - hon tränar honom i etikett! "Nej, det där är fel gaffel!". Men Jerry Wooters börjar genast att stöta på henne och de två inleder ett förhållande. I vanlig ordning är Emma Stone charmig och karismatisk.
Det här är en snygg film, som förutom vansinnigt snygga kläder även innehåller vansinnigt snygga miljöer, klubbar och bilar. Man har verkligen frossat i coola och flotta detaljer. Och alla vet om hur stiliga de är. I synnerhet Ryan Gosling, känns det som. Hans röst är lite flickaktig, men han vet hur man för sig. Alla rör sig så att det ska se så coolt ut som möjligt, de röker cigarretter på coolast möjliga sätt, och de skjuter avskum så coolt som möjligt.
Fienden faller i drivor. GANGSTER SQUAD blev omskriven när premiären sköts upp och man tvingades klippa om filmen efter biografmassakern på THE DARK KNIGHT RISES-premiären i USA i somras. Ursprungligen innehöll Fleischers film en massaker inne på en biograf. Men även om denna nu saknas, finns här massakrer så att det räcker och blir över. GANGSTER SQUAD är Rated R, vilket vi tackar för, vilket innebär svordomar och blodigt ultravåld. Men samtidigt har man kastat all form av realism ut genom fönstret. Det är därför jag associerar till gamla serietidningar snarare än filmer som, tja, den likartade men radikalt annorlunda DE OMUTBARA.
Här finns inte mycket tid för dialog och karaktärsuppbyggnad och annat tradigt som står i vägen för brottsbekämpande och slaktande. Det slåss och pangas mest hela tiden. Under den fläskiga slutstriden ligger liken bokstavligt talat i högar på golvet! Mickey Cohen är verkligen sjuk i huvudet och tvekar inte att döda även sina egna män när de klantat sig. I filmens bästa scenövergång klipper manfrån ett mord med borrmaskin till en närbild på en hamburgare som kastas på en grill.
Jag hade jättekul hela tiden när jag såg filmen. Här är det tjoflöjt från början till slut. Nonstop action, nonstop underhållning, inga som helst budskap - mer än att Crime Does Not Pay.
GANGSTER SQUAD är ett givet val om man gillar underhållningsvåld.
Och det gör man ju.
Och Josh Brolin har en av Hollywoods bästa hakor.






(Biopremiär 11/1)