Visar inlägg med etikett Anthony Head. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Anthony Head. Visa alla inlägg

fredag 20 maj 2022

DVD/VOD: Let the Wrong One In

LET THE WRONG ONE IN (Njutafilms)


Åter en gång trodde jag att det här skulle vara ännu en nollbudgetfilm, mer eller mindre en amatörproduktion. Det är svårt att tro annat med en titel som den här. Men det visar sig att detta är en irländsk vampyrkomedi med förvisso en låg budget, men inte alltför låg - de har haft tillräckligt med pengar för att åstadkomma ganska hyfsade effekter, och irländska filminstitutet är inblandat. 

Jag kan inte säga att manusförfattaren och regissören Conor McMahons namn bådade gått. För tio år sedan gjorde han en (delvis svenskproducerad) skräckkomedi som heter STITCHES, och den är jävligt dålig. Verkligen usel.

... Men LET THE WRONG ONE IN är helt okej. Åtminstone till större delen. Karl Rice och Eoin Duffy spelar bröderna Matt och Deco. Deco, den äldre av dem, är en strulputte och narkoman, och har därför blivit portförbjuden av den ständigt skitförbannade morsan. När filmen börjar irrar den förvirrade Deco omkring utanför huset där Matt och deras mor bor. Deco har blivit biten av en vampyr, och nu plågas han av solljuset - hans hud ryker.

Deco lyckas tjata sig in till Matt när morsan inte är hemma. De kommer fram till att Deco faktiskt har blivit vampyr. Han behöver en doktor! Istället för en doktor, anländer vampyrjägaren Henry (Anthony Head från BUFFY OCH VAMPYRERNA). Det var hans fästmö som bet Deco, hävdar Henry. Henry försöker påla Deco, men det går inte Matt med på. Matt binder fast Henry vid en stol.

Henrys fästmö och hennes vampyriserade brudtärnor dyker upp efter ett tag, de vill ha ihjäl Matt och Henry, och de kommer på att brödernas morsa har världens godaste blod, så henne måste de hugga. Deco visar sig dock vara en hopplös vampyr, han är för snäll, så han, Matt och Henry hjälps åt att bekämpa vampyrer.

LET THE WRONG ONE IN har inte mycket till handling. Den har en idé, men ingen ordentlig berättelse. Strukturen känns lite grann som en superhjältefilm som enbart redogör för gestalternas ursprung, utan att gå vidare. McMahons film består främst av en lång rad sketcher med vampyrtema, och det dröjer till sista akten innan handlingen drar igång. Filmen står och stampar en bra stund.

... Fast nu är filmen bitvis jäkligt rolig. Många gags är kul och blodet sprutar som i BLOOD FOR DRACULA. Bäst är en vampyr som får munstycket till en vattenkanna inkörd i munnen, så att blodet rinner ut över några blommor. 

Filmen känns längre än den är, eftersom handlingen sällan rör sig framåt, men det gör inte ont att titta på den här, och jo, jag skrattade flera gånger.


  


torsdag 22 augusti 2013

Bio: Percy Jackson: Monsterhavet

 Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige

Är det någon som kommer ihåg PERCY JACKSON OCH KAMPEN OM ÅSKVIGGEN från 2010? Nej, ja tänkte väl det. Jag har inga som helst minnen av filmen. Jag hade bara ett vagt minne av att Pierce Brosnan var med. Filmen byggde på en ungdomsbok; en fantasyepos som tydligen kom ut långt innan Harry Potter. och som handlar om unge Percy som får veta att han är ett halvblod - hans far är egentligen den grekiske guden Poseidon!

Nu är Percy (Logan Lerman) tillbaka på bio i ett nytt äventyr - vilket förvånar mig. Jag trodde inte att den första filmen blev en kioskvältare. Percy och de andra halvgudarna bor i något slags gudomligt läger i skogen, skyddad av en osynlig mur. En vacker dag dyker det upp en cyklop som påstår sig vara Percys halvbror. Samtidigt attackeras lägret av onda krafter. För att klara biffen måste Percy och hans polare bege sig ut på Monsterhavet (som visar sig vara Bermudatriangeln) och leta reda på ett gyllene skinn.
Det här är en film av den där typen man glömmer bort samtidigt som man tittar. Det är fantasifullt, specialeffekterna med monster och fräsiga varelser är tjusiga, 3D-effekterna är rätt bra, för en gångs skull - men handlingen är fullkomligt ointressant. För att inte tala om rollfigurerna. Percy och de andra är märkligt anonyma och trista. Med undantag för den tuffa krigarbruden Clarisse (Leven Rambin); filmen hade blivit betydligt bättre om hon hade huvudrollen.

Den första filmen bjöd på ett helt koppel med storstjärnor; förutom Brosnan såg vi Uma Thurman, Sean Bean och flera andra. Inga av dessa återkommer. Stanley Tucci har en liten roll, och Antony Head från BUFFY OCH VAMPYRERNA spelar kentaur. Regissör är en som heter Thor Freudenthal - hans namn är nog det bästa med hela filmen. Det låter ju nästan som dr Freudstein från THE HOUSE BY THE CEMETERY!

Filmens tonåriga hjältar är inte så unga som det verkar. Lerman har hunnit bli 21, medan den väna Annabeth (Alexandra Daddario från TEXAS CHAINSAW MASSACRE 3D) är 27.

Jag har inte så mycket mer att säga om den här rullen. Därför sätter jag punkt här.







(Biopremiär 21/8)

fredag 15 juni 2012

DVD: Ghost Rider: Spirit of Vengeance

GHOST RIDER: SPIRIT OF VENGEANCE (Nordisk Film)
Jag har för mig att jag såg ett par bilder på Marvelhjälten Ghost Rider när jag var barn och tyckte att han verkade hur tuff som helst. Senare; i början av 1980-talet, publicerades ett par avsnitt i den kortlivade tidningen Atlantic Special, där den brinnande motorcykelknutten kallades Spökryttaren. Jag tyckte nog mest att serien var förvirrad. Vad höll karln på med? Jag har gjort ett par försök att i vuxen ålder läsa moderna inkarnationer av Ghost Rider, men det har inte funkat. Det hela känns lite krystat. Figuren gör sig utmärkt som poster eller som dekoration på en skåpbil. Han är grafiskt sett intressant - men så mycket mer är det inte.
I slutet av 90-talet träffade jag några amerikanska killar i min ålder i Cannes. De kom från ett litet filmbolag och sa att ett av deras projekt var att filmatisera Ghost Rider. De sa att Johnny Depp klampat in på deras kontor i USA och sagt att han ville spela huvudrollen, eftersom han älskar serien. Jag visste inte om jag skulle tro på killarna. Folk hittar på en hel del för att imponera. På flyget hem läste jag i Variety att Depp var intresserad av rollen. Killarna hade inte ljugit.
När filmen väl kom 2006 var det Nicolas Cage som spelade Johnny Blaze; stuntföraren som säljer sin själ till Djävulen och då och då förvandlas till en hämnande demon med brinnande kranium. Filmen blev ingen större succé, själv såg jag den aldrig på bio och när jag väl klämde DVD:n kände jag ingen större entusiasm. Som sagt: det är lite krystat och lite för konstigt - och filmen var inget vidare; inte medryckande, inte tillräckligt cool.
Tydligen tyckte inte Nicolas Cage heller att GHOST RIDER blev speciellt bra, något han antytt i intervjuer. Därför ville han och producenterna få rätt på det hela i denna uppföljare, vilken Cage hävdar är ett slags reboot. I USA - och i Danmark, faktiskt - biovisades GHOST RIDER: SPIRIT OF VENGEANCE i 3D. Här i Sverige dumpas den icke förvånande direkt på DVD och i 2D.
Kritiken utomlands har inte varit den snällaste, men jag förväntade mig ändå en kul och underhållande film; en film som skulle vara bättre än originalet.
Jag blev rätt förvånad när jag konstaterade att filmen faktiskt är sämre än den första filmen.
Vi befinner oss i "Östeuropa". Inget specifikt land, bara östra Europa. Vilket ju kan innebära vad som helst. Det innebär även att filmen ser lite billig ut, som en påkostad Steven Seagal-film. Jag läser att filmen är inspelad i Rumänien.
Det är action på en gång. En massa människor som inte introducerats far omkring och har sig och jag undrar vad det är som händer.
Jag fortsätter att undra vad det är som händer.
Violante Placido från THE AMERICAN är Nadya, som ser ut exakt som Izabella Scorupco. Hon har hamnat i knipa på grund av sin son Danny (Fergus Riordan), eftersom Djävulen vill ha tag på Danny. Av någon anledning. Ciarán Hinds spelar Djävulen, som traskar omkring som en vanlig man. Idris Elba är en motorcykelåkande fransk präst som ska skydda Danny. Onda MC-knuttar dyker upp lite då och då.
Och Spökryttaren? Jo, Johnny Blaze är en lidande man. Han vill bli kvitt förbannelsen. Han förvandlas till Ghost Rider och hamnar i bråket mellan Djävulen och Nadya. Fast man vet aldrig riktigt vilken sida Ghost Rider står på. Om han är god eller ond. Men om inget annat kan kan kissa eld, vilket vi får se ett par gånger. Sedan åker de till något slags kloster eller vad det är, och minsann om inte Christophe Lambert sitter där och häckar med sina munkar. Lambert är skallig och har en massa tecken i ansiktet. Han visar sig snart vara ond. Och Blaze har blivit kvitt sin förbannelse, så han kan inte bli Spökryttaren och rädda Danny och världen när Djävulen kommer. Hur ska det gå?
Jag satt flera gånger och tänkte "Vad är det jag tittar på?". Mot slutet började jag faktiskt även att säga det. Högt. "Vad är det jag tittar på?". Det händer en massa saker. Alla jagar alla. Det är action. Hjälten brinner. Han slår folk i huvudet med kedjor. Och det är inte det minsta engagerande.
Nicolas Cage spelar över på ett komiskt sätt i vissa scener. Sin vana trogen. Och av någon anledning går Ghost Rider som om han har skitit på sig.
GHOST RIDER: SPIRIT OF VENGEANCE är regisserad av Mark Neveldine och Brian Taylor, som gjorde CRANK-filmerna och GAMER. De skrev även manuset till megafloppen JONAH HEX. Jag får nog erkänna att jag tycker att JONAH HEX, alla brister till trots, är bättre än den här förvirrade spökryttarhistorien. Anthony Head från BUFFY medverkar en minut i början, innan han blir skjuten.
Det här ser ut och känns som en direkt-på-DVD-film. Hmm. När jag tänker efter: vore det inte coolt om  Marvel startar en D2DVD-etikett och producerar filmer som kanske inte funkat på bio, men som ändå har en tillräckligt stor fanbase för att det ska löna sig. Punisher-uppföljare, Werewolf by Night, Mästaren på karate och liknande. Jag hade sett dem.






onsdag 1 februari 2012

Bio: Järnladyn

Foton copyright (c) Scanbox

Nackdelen med något sena Sverigepremiärer, är att jag hinner läsa en del recensioner innan jag själv ser filmen - och därmed kan min egen uppfattning färgas. Åtminstone i en del fall. Phyllida Lloyds (MAMMA MIA!) JÄRNLADYN har fått väldigt ljumma recensioner i England och USA. Meryl Streeps insats i huvudrollen har hyllats, medan man har kritiserat manus, struktur och regi. Mina förväntningar var således inte alltför högt ställda - och när jag väl såg filmen upptäckte jag att det här är ännu sämre än förväntat. "Men herregud," tänkte jag. "Det här är ju rätt dåligt!"

När filmen börjar är det 2008 - läser jag mig till i efterhand, eftersom det inte framgår i filmen. Margaret Thatcher, som är född 1925 (har jag också läst mig till) vantrivs i sitt hem, vilket hon inte får lämna utan sällskap. Hon är nämligen dement, har drabbats av strokes och går på medicinering. Hon lyckas smyga sig ut och köpa mjölk ("49p för en pint mjölk?!"), vilket hon får bannor för. Hon diskuterar detta med sin make sir Denis Thatcher (Jim Broadbent). En bra bit in i filmen framgår det att Denis är död (han dog 2003, läser jag mig till), Maggan bara inbillar sig att han bor kvar som ett slags humoristisk hustomte.
Alexandra Roach som den unga Margaret
Margaret Thatchers liv och karriär berättas i flashbacks, men det känns som att inramningen - livet 2008 - upptar minst 50% av filmen. Vilket den nog också gör.

Clint Eastwoods J EDGAR framför som ett under av klarhet i jämförelse med JÄRNLADYN. Lloyd får nämligen aldrig till det, det här är bara 105 minuter yta och aldrig förklarade händelser. Vi får se familjen Roberts (Thatchers flicknamn) under andra världskriget. Plötsligt är hon strax över tjugo och aktiv politiker. Lika plötsligt blir hon invald i parlamentet, för att snart - och lika plötsligt - bli premiärminister. Hur gick det här till? Vad gjorde Thatcher? Hur fick hon folket att lyssna och rösta på henne? Absolut ingenting förklaras, och om man inte redan känner till allt, eller en del, kan det nog kännas ännu ytligare. Falklandskriget framstår som ett krig Thatcher förde ensam för sin egen stolthets skull.
Hur kunde denna rara speceriägardotter fövandlas till en av allt att döma känslokall järnkvinna? Vad såg den enligt filmen jovialiske Denis i henne? Blev aldrig hon eller hennes kollegor skitskraja när de utsattes för bombdåd? Och vad hände mellan 1959 och 1979? Och varför berättas detta huller om buller?

Vidare väljer Lloyd att emellanåt berätta det här på ett märkligt pretentiöst sätt, flera scener är irriterande teatrala. Upprepade gånger får vi se skeenden ur Maggans synvinkel, ibland filmat med fisheye-lins; folk pratar rakt in i kameran eller skålar och gratulerar. Det känns lite grann som TV-teater från 1970-talet.
Meryl Streep är förstås bra i titelrollen. Jag köper henne som Margaret Thatcher, och även om man förstås ser att det är Streep, är maskerna betydligt mer övertygande än de i J EDGAR. Ibland känns dock Streep mer som Julia Childs än thatcher. Jim Broadbent är strålande som Denis. I  mindre roller får vi bland andra se Richard E Grant (ett Phone In Performance) och Anthony Head. Olivia Colman från TYRANNOSAUR spelar dottern Carol.

Som helhet är JÄRNLADYN förvirrande, oengagerande och småtråkig. Vill du ha en trevlig filmkväll gör du bättre i att se om IRON MAN.







(Biopremiär 3/2)